monawesterlund

Jag vill snart inte tala om regn mera. Samtidigt som det har regnat mycket på sistone håller jag på och läser en bok där det också regnar ihållande och är översvämning, av Ruth Rendell: Syndafallet. Det är inte utan att jag funderar ibland om det faktiskt är syndafallet, som kommit igen.

Vi var hos Gail och tränade igår och nästan varje gång jag varit där har det regnat. Jag måste försöka gå VP (om jag kommer dit någon gång) en regnvädersdag, jag vet snart inte hur man gör om det inte regnar. Vi tränade vänsterhämt igår och Tassa börjar förstå att det går att gå ut till vänster också. Vi avslutade med ett till höger och det fungerade jättebra. Tassa fick även fösa rätt mycket och det går rätt bra rakt fram (eller krokigt) men skall hon styra någonstans blir det genast svårt. Det är väl också, som vanligt, min orutin som vanligt. Jag märker att hon blir ganska fort trött, inte fysiskt utan i huvudet. Jag blir också trött. Igår var jag rätt slut, det är ju Gails backar som är så jobbiga. Sedan började hon prata om att "till våren skall vi träna i några andra backar som är mycket värre". Då blev jag ännu tröttare. Men faktiskt, jag märker att jag fått bättre kondition så det är säkert nyttigt.

Även om det är regnigt och mörkt och dystert så är jag glad att det inte har kommit snö utan vi har kunnat träna så här länge. På söndag skall vi till Ewa igen, bara att hoppas på fortsatt barmark.

Idag är jag bjuden på julbord i Örebro. Moses och Tassa får följa med men de får vänta utanför i bilen. Jag skall passa på att handla lite och besöka mitt yngsta barnbarn, som fyller 10 år i morgon. Det  blir en dag för tidigt men det är långt att åka så det gäller att samla ihop flera ärenden. Hit skrev jag tisdagen den 12 dec på förmiddagen. När jag skulle fortsätta någon timme senare hade bloggen stängts för uppdatering m m så det gick inte att logga in. Nu fortsätter jag bara.

Det var ju roligt att komma till Grindstugan, som jag har byggt upp och startat en gång i tiden. De jobbar i stort sett på samma sätt fortfarande. 12-stegsbehandling kan inte ske på så mycket annorlunda sätt. Det roligaste var förstås att träffa Alexandra, barnbarnet. Hon växer och förändras varje gång jag ser henne. Hon hade ny frisyr och jag tyckte hon såg ut att vara 14 år. Hon är så jättefin, artig och lugn och mogen och trevlig på alla sätt. Jag blir riktigt stolt över att hon är mitt barnbarn. Jag är farmor åt henne och hon är en kopia av sin mamma.

Denna bild är tagen innan hon klippte sig så här ser hon ut som 10 år fortfarande. Det är ju jobbigt när även barnbarnen börjar bli vuxna, då ser man hur gammal man är själv.

Idag är det torsdag. Vi har inte direkt tränat någon vallning men Tassa har fått hjälpa till på Almhöjden och jobba lite. Vi har föst iväg våra får till ett fält där Britt sått gräs, som växer fortfarande. Det är grönt och fint och fåren betar där med god aptit. De får gå där några timmar sedan går vi dit och hämtar dem och Tassa föser hem dem. Eftersom de är skogsfår har jag nästan varit rädd att de skall sticka till skogs men de har varit kvar. Tassa har också fått hjälpa mig att hålla undan ungtackorna medan jag drar löst lite ensilage så de kan äta. Tassa är jätteduktig. Hon samlar ihop tackorna lugnt och stilla och ligger sedan där och vaktar medan jag fixar ensilaget. Vi har jobbat lite med stängsel så det har inte blivit någon tid över för vallträning men Tassa verkar nöjd med att få göra lite hederligt arbete. Hon ser så stolt ut, som om hon förstår att det är allvarligt och hon gör ett riktigt jobb.



Så här ser det ut för det mesta när jag sitter vid datorn. Tassa och Nemo, som är barn fortfarande, leker och busar med varandra hela tiden medan Moses ligger i andra hörnet av soffan. Jag tog en bild där även Moses var med men den lyckades jag strula bort. Det verkar vara Nemo som klarar sig bäst, det är åtminstone Tassa, som skriker emellanåt. Hon har några repor på nosen men det hjälper inte.