monawesterlund

Förr i tiden var alltid mina påskhelger katastrofer. Jag vet inte vad det berodde på att just påskhelgerna blev så katastrofala, jag hade alla förutsättningar att se till att det blev katastrof varje helg, stor som liten och det hände förstås men just påskhelgerna var ALLTID katastrofer. Jag tänker inte berätta om någon av dem, det är slut på det nu sedan rätt många år och det känns verkligen skönt.

Den här påskhelgen har jag inlett med att, tillsammans med Sandra, barnbarnet, vara hund- och fårvakt åt Britt som är bortbjuden. Någon måste finnas till hands ifall det blir lamning. Det ser inte ut som om det är överhängande så vi är hemma en stund för att äta och vila lite. Jag skall skjutsa hem Sandra i morgon så det hade ju varit fint med en lamning nu medan hon är kvar. Hon har aldrig sett något sådant. Jag kan ju inte låta fåren springa i trappor för att Sandra skall få se en lamning utan vi får vackert vänta tills lammen behagar komma.

Vi har inte hunnit valla något idag men Tassa fick hjälpa till och hålla "gammeltackorna" medan jag öppnade en ny ensilagebunt och satte upp grindar omkring.. Hon var jätteduktig, hon ser så allvarlig ut när hon får "valla på riktigt", hon hade inga svårigheter att sätta sig i respekt. Det blir förstås värre när de har lammat, då kan nog inte Tassa klara av dem. Men idag föste hon iväg dem och låg där och blängde på dem så de inte skulle röra sig. Det är skönt att hon har lugnat ner sig så jag vågar släppa henne på högdräktiga tackor, det hade jag inte vågat för ett halvår sedan.