monawesterlund

Jag fortsätter att (försöka) skärpa mig. Ibland lyckas det bra och då fungerar även vallningen. Förstår inte varför jag inte föddes med tålamod istället för kort stubin. Om det inte varit så att jag alltid haft kort stubin skulle jag tro att det var Alzheimer som slagit till eftersom även mitt minne är så kort. Det har jag inte alltid haft men det har blivit sämre med åren.

När vi är hos Peter fungerar det bättre. Tassa tänker säkert att "nu vågar hon inte bli så arg på mig när Peter är här", då gör hon som hon ska utan att försöka sticka iväg. I dag gick det faktiskt väldigt bra. Allt fungerade. Nu ska jag se till att det fungerar varje gång. Jag ska vara lugn och tålmodig, glad och snäll men seriös och bestämd, inte slarva. Jag får gå tillbaka lite och låta Tassa driva utan att ge mig sjutton på att fåren ska in mellan två pinnar eller grindar. Mitt tålamod ska inte bara innebära att jag har överseende med Tassas eventuella osäkerhet utan även att jag inte ska ha så bråttom. Ibland vill jag ju att Tassa ska skynda sig när jag ser att fåren är på väg åt ett håll, andra gånger vill jag att hon ska gå sakta och bara ett par steg och det tror jag att hon hör på min röst vilket jag menar. Det gör hon ju inte, jag får ha framförhållning så vi hinner.

Veckan som gått har varit jobbig. Jag har tyckt att nu ska jag verkligen satsa och så blir det bara trams av alltsammans. Jag inser att jag inte tagit vallningen riktigt på allvar förrän nu och jag kanske inte ska inbilla mig att det vips ska börja fungera och Tassa ska kunna allt. Jag började med att prioritera vallträningen och ingenting fungerade. Jag börjar tycka att jag vet hur jag ska göra nu och nu har jag bestämt mig (igen) att det ska gå bra.