monawesterlund

Jag har funderat över begreppet "prylgalen". Jag har alltid berömt mig av att inte vara materalist och inte bry mig om statusprylar. Men jag är rätt svag för att köpa "leksaker" och det är det jag har försvarat mig med. jag köper grejer för att använda, inte något som bara står där och ser vackert ut eller är värdefullt utan sådant som jag använder. Egentligen leker med, det är sällan något som jag behöver utan bara sådant som jag tycker är roligt att använda. Jag köpte videobandspelare rätt tidigt, före de flesta av mina kompisar. Jag köpte mobiltelefon också före de flesta av mina kompisar och skyllde på att jag behövde ha den när jag var ute och åkte. Jag köpte dator relativt tidigt, videokamera, bättre video, bättre dator - så har jag hållit på i åratal. I höstas köpte jag en inspelningsbar DVD-spelare, som jag inte installerat förrän nu. I dag har jag köpt en ny videokamera, som jag skall försöka lära mig använda. Det är det värsta, att installera och programmera och lära sig använda. Jag tycker det har blivit allt svårare att klara av det, eller är det jag som har blivit dummare? Det kan jag väl aldrig tro.

I dag har jag skjutsat Sandra, barnbarnet till Kumla så nu kan jag ägna mig helt åt mina installationer. Jag har en benägenhet att vilja prova mig fram fast jag vet att det inte går längre. Förr kunde man göra så, då såg man hur det skulle vara och det blev i regel rätt. Så är det inte längre. När jag rusar iväg så där så blir det bara svårare att hitta tillbaka och göra rätt. Jag funderar ofta: "hur gjorde jag nu"? och så får jag börja om från början. Och när jag börjar så kan jag inte släppa det förrän det fungerar som det skall, det är riktigt jobbigt. Jag har ju suttit lite med DVD-spelaren fast Sandra var här. Det visade sig att hon kommit upp i den åldern när de sitter med Lunar Storm och MSN och när hon satt vid datorn kunde jag trixa med spelaren. Hon hade inte rätt sorts kläder för Ramsberg så hon frös och kunde just inte vara ute. Nu kan jag sitta på heltid. Och så blir det kameran också. Jag har tänkt hela tiden: "vad skall jag med videokamera"? Nu har jag ju inga små barnbarn att fotografera men det kan ju komma barnbarnsbarn förstås. Då är det riktigt bra att ha kamera. Annars blir det bara att fotografera hundarna och katterna, det kan ju vara kul men vem skall titta på det? Jag kanske kan få någon som förevigar alla fel jag gör i vallningen förstås, då kan det ju vara till lite nytta. Nåja det blir nog bra bara jag blir klar. Tar det lång tid kommer jag väl inte att ha tid att blogga heller på ett tag. Jag är i alla fall glad att jag inte är prylgalen.