monawesterlund

Jag måste försöka bli vuxen när det gäller att skriva. Jag har använt Lix räknare och funnit att jag oftast hamnar på barnbokssvenska eller strax däröver. Det är inte säkert att det beror på att jag är barnslig, det kan vara ännu värre, kanske jag underskattar dem, som läser och tror att de har svårt att fatta, så jag måste skriva väldigt enkelt för att de skall förstå. Det kan också bero på att jag är så "enstörig", jag pratar mest med hundarna (ibland med katterna eller fåren) det blir ju ganska enkelt (ligg, sitt, kom hit) så jag är otränad i att uttrycka mig. Svårt att veta, det är inte bra någondera. Jag får nog försöka skärpa mig. Det är kanske inte möjligt, det är väl Alzheimer som angripit mig för jag börjar ha svårt att finna även enkla ord när jag skall säga (eller skriva) något. Jag får nog vara glad så länge jag över huvud taget kan göra mig förstådd i tal eller skrift.

Tidigare har jag aldrig haft svårt att uttrycka mig, när jag var (betydligt) yngre var jag mycket mer social och pratade mycket - och skrev. Ändå har jag alltid haft svårt att ringa och prata med någon. Inte så att jag är rädd för att prata i luren, jag har t ex inte, som så många andra, svårt att prata med telefonsvarare. Tvärt om nästan, jag tycker det är riktigt skönt när jag hör en telefonsvarare gå igång: "lämna ett meddelande efter pipet". Jag har inte heller svårt att ringa myndigheter, beställa tider, fråga om saker, bråka om felaktiga fakturor o s v. Nej, det är mina närmaste och mina vänner som jag har svårt att ringa. Vet inte vad det beror på. Jag har i alla tider gjort upp listor och bestämt mig för att stryka namnen vartefter jag ringer. Det har aldrig blivit några namn strukna. Nu har jag slutat med det. Jag måste nog sluta skriva nu, tänkte jag skulle ringa min moster i Falun. Men hon är nog ute på promenad nu så jag kanske ringer på eftermiddagen istället - men kanske hon vilar efter maten då.... Ja jag får se hur jag gör.