monawesterlund

Vilket fantastiskt väder. Tror nästan det är första sommardagen. Jag åkte iväg för att valla vid gott humör. Det gick också ovanligt bra ända tills vi skulle gå till ett fält i närheten, då försökte Tassa smita undan. Nåja, hon kom igen. Jag såg att hon var trött men hon måste väl jobba färdigt ändå? Vi kom fram till det nya fältet och hon fick driva lite där och sedan insåg jag att vi nog kunde träna hämt där. Det hade kommit upp lite grässtrån så fåren stod stilla. Jag gjorde några korta hämt och det gick superbra. Tassa skötte sig jättefint. När jag tyckte det räckte gick vi hem med fåren och hon drev dem jättefint även då. När vi var nästan framme vid gården kom Moses springande. Jag ropade åt honom att han skulle gå undan och lägga sig. Det gjorde han men tyvärr gjorde Tassa det också. Jag ropade på henne, jag lockade, lät glad, lät arg, bestämd, uppmuntrande, allt som kan tänkas - men hunden kom inte. Där stod jag med fåren. Nåja de kom in i hagen till slut och jag ropade igen på Tassa - som förstås inte kom. Då lät jag nog bara arg.

Det värsta av allt, jag gav henne stryk och släpade henne med hjälp av ett halsband till fårhagen. Usch, vad jag känner mig dum nu. Jag hade tänkt att gå in och valla, bara lite, för att hon skulle se att hon måste lyda och för att vi båda skulle komma över obehagskänslan. Men jag orkade inte utan åkte hem. Sedan det hände har hon lytt min minsta vink men jag känner mig urdum. Och vad skall jag göra så hon inte gör så där igen, det är ju nästan katastrof om man är på väg någonstans med ett gäng får och hunden bara sticker? Nu blir jag så där nedstämd igen trots att vallningen gick bra. Och så läser jag om alla hundar som är så duktiga. Att det till största delen är mitt fel gör ju inte saken bättre.