monawesterlund

Jag är så glad åt mina får. Jag har ju drömt i många år om att skaffa får. Det var ju min dumhet som gjorde att jag trodde jag måste bo i sta´n, nära jobbet, så jag kunde vara där nästan dygnet runt. Jag kunde ju gott ha skaffat får mycket tidigare, när jag orkade med dem. Nu är det som det är och nu är jag så glad över att jag vågade förverkliga min dröm när jag blev pensionär. Tänk om jag skulle ha blivit tvungen att spela Whist eller Boule (kan inte ens stava till det) hela dagarna, eller gå på pensionärsdans, jag tycker ungefär lika illa om att spela spel som att dansa.

Jag trodde ju att får var trevliga men ändå kunde jag inte tro att de var så charmiga. Det är bara baggen, som jag har lite relationsproblem med. Jag kommer nog inte riktigt överens med det manliga könet. Baggen är visserligen jättego, kelig och charmig när jag kommer och klappar honom. Då kråmar han sig och viftar på svansen och ger mig kärleksfulla blickar ur sina vackra lugna ögon. Men så fort jag lämnar honom så springer han runt i boxen och bräker och stångar på vattenhinken. Han är inne på sin femte vattenhink nu, de håller allt kortare tid. Vad ska jag ge honom vatten i, som han inte kan stånga sönder?

Jag tycker nog bäst om tackorna. Visst är de lite fjompiga ibland men det är väl honans privilegium att få vara det. För det allra mesta ska hon vara klok och förståndig och ansvarsfull och det är ju tackorna oftast. De uppoffrar sig för sina barn. Idag fick den tackan, som lammade senast komma ut från lamningsboxen och gå ut med sina ungar. Jag släppte ut dem när de andra rusat ut och det var lugnt i lagården. Tackan gick lugnt och stilla ut för att inte skrämma lammen. De trippade efter henne och hon tog det jättelugnt. Lammen ville springa tillbaka och då följde tackan med dem en bit och vände sedan när de lugnat ner sig. Så höll hon på, gick fram och tillbaka flera gånger så ungarna inte skulle bli rädda och till sist var de ute i hagen.

Den tacka jag beundrar mest är en av de små Åsentackorna. (Om jag varit Ewa hade jag aldrig sålt den tackan men säg inte det till Ewa så hon häver köpet.) Tackan är född 05 men är redan ledartacka för hela min flock, alltså även Gotlandstackorna. Och jag har inte sett att hon slagits särskilt mycket. En av Gotlandstackorna, en som är född 06, började kriga med Åsentackan när hon kom ut från lamningsboxen. Jag tror att de är lite kaxiga då. Åsentackan gav sig inte. Hon försvarade sig men fortsatte inte bråka utan pysslade med sina ungar, som hon för övrigt tar hand om på ett fantastiskt sätt, åt lite, drack lite vatten. Gotlandstackan utmanade henne gång på gång. Åsentackan gav inte efter en tum men var lika lugn ändå. Om två tackor bråkar med varandra så är Åsentackan där och medlar direkt. Är någon dum mot ett lamm så behöver hon bara titta på den tackan så lommar hon iväg. Jag trodde nog inte att får var så kloka.

Nåja, dem som jag helst tittar på och vill krama är förstås lammen. Bara de är tillräckligt för att jag ska vara glad och tacksam för att jag fick möjlighet att skaffa får. Jag kan stå och titta på de där små busungarna hur länge som helst. På morgonen startar de med att springa runt hagen i hög fart hela gänget. Jag är helt förundrad, de hänger med redan efter några dagar. När de sprungit sig trötta går de tillsammans med sina mammor och betar. Det trodde jag inte heller att de kunde göra så snart. Jag är helt såld på de där fantastiska djuren.

När fåren går ut på morgonen står Moses och Tassa utanför stängslet och övervakar det hela. Fåren är inte rädda för dem heller. Ibland funderar jag vad det kan medföra för Tassas del i vallandet, kommer de aldrig mera att ha respekt för henne? Det kommer de förstås att ha. De kan avgöra när hon är "farlig" och när hon inte är det. Moses är de aldrig rädda för. Han viftar på svansen och skulle gärna vilja springa och leka med lammen.