Träning är nödvändig om man vill bli bra.
Jag hjälpte Britt vid fårklippningen igår. Hennes "vanliga" klippare Christer, hade med sig en praktikant, de klippte båda samtidigt. Det gick fort och bra. De tränade för SM i fårklippning. Spännande att se hur det går för dem. Hur som helst - de var båda överens om att det var omåttligt löjligt att det fanns folk som ödslade tid på att skriva och läsa bloggar. Vad säger man en sådan gång? Vi satt runt kaffebordet, nio personer, och jag kunde inte göra annat än tiga och försöka le. Innan jag bestämt mig för vad jag skulle säga hade de glidit in på blogg och reklam på Telenor. Jag har ju lite tid över, så jag hinner både läsa och skriva.
Jag tycker det är mycket intressant att läsa andra bloggares beskrivningar av sin vallträning. Ibland blir jag avundsjuk för att jag inte har någon att träna tillsammans med och få ris och ros av. Andra gånger känner jag dessutom hur jag krymper när jag tänker på mina övningar i fårhagen. Det blir sällan vare sig planering eller finlir. Jag är glad om jag överhuvudtaget kommer ut i fårhagen. Jag tycker ju det är så himla trist att träna. Jag har för dålig fantasi och ingen stimuli utifrån. Jag skulle behöva tips om hur jag skulle kunna göra det roligare.
Utan träning upptäckte jag (och t o m Britt som inte är imponerad av min hund) att Tassa faktiskt kan vara jätteduktig. Vi hjälpte Britt att hämta får i förrgår och de skulle in i transporten. Britt höll på en bra stund med Nell och då upptäckte jag att hon fungerar lika dåligt som jag, blir nervös, vimsar och gör även hunden vimsig. Fåren sprang runt transporten tio varv och sedan gick Tassa och jag och hjälpte till. Då kunde jag vara lugn och det hjälpte. Det tog tio sekunder så var fåren inne och Britt blev tvungen att konstatera att Tassa blivit riktigt duktig på "närarbete".
Däremot skulle jag valla mina egna får efter klippningen hos Britt. Fåren ska klippas på måndag och jag jobbar till kl 23.00 på söndag så de behöver vara nära lagården så jag hinner ta in dem på söndag morgon. Fåren har börjat få dåligt med bete i sin hage och sprang gladeligen mot lagården. Eftersom Tassa "blivit så duktig" hade jag inte stängt för med fårnät utan tänkte att jag kunde valla. Det gjorde att fåren sprang förbi hagen de skulle till och in i grannens trädgård med grönsaksodling och blommor. Då blev jag så där nervös, fick panik i rösten och Tassa blir vimsig.
Det tog en stund innan jag kunde lugna ner mig så vi fick fåren rätt. Fåren var i alla fall glada. Bonden hade putsat deras hage för ett par veckor sedan och gräset hade växt upp och fåren satte igång att beta. När de var på plats märkte jag att en tacka med lamm inte var med. Tassa och jag gick ut och letade och när vi kom tillbaka hade de kommit tillbaka och även tagit sig in i hagen. De "dyker" under tråden och tar sig in lätt, det har hänt flera gånger. Jag är glad så länge de inte tar sig ut på samma sätt.
Ja sådant där ägnar jag min tid åt (när jag inte bloggar). Det är långt från andra bloggares prestationer i träningshagen. Jag lär väl få fortsätta vara avundsjuk om jag inte kan söka upp någon att träna tillsammans med så det blir lite roligare eller "ta mig i kragen" och försöka komma ut och träna lite mera planerat. Jag brukar ju låta Tassa mota fåren runt hagen ett varv när vi är där och tittar till dem. Det borde gå att planera det så det blir mer intressant.
Jag känner mig nedstämd idag. När jag läste tidningen upptäckte jag att en bekant i Örebro, som hade cancer, hade gått bort. Jag är dålig att hålla kontakt, men jag ringde henne faktiskt för några veckor sedan (det var säkert ett år innan) och jag hörde att hon blev glad för det. Hon fick cellgiftsbehandling tidigare, som dock inte fungerade. Hennes celler blev resistenta mot giftet på något sätt. När jag ringde hade hon påbörjat en ny behandling och jag trodde i min enfald att hon skulle bli bra. Istället avled hon. Hon var 68 år, inte purung men för ung för att dö. Cancer är en hemsk sjukdom.
Jag är glad och tacksam så länge jag får leva och vara frisk. Men nu har jag ju två behandlingshem som ringer och vill att jag ska jobba. Jag har fullt upp att försöka säga nej ibland. Jag orkar inte jobba hela tiden, jag hinner inte med hemma och blir så trött. Men säger jag nej för ofta så slutar de ringa, då har jag inte råd att ha fåren kvar. Och vad ska jag göra då? Börja spela boule?
Jag tycker det är mycket intressant att läsa andra bloggares beskrivningar av sin vallträning. Ibland blir jag avundsjuk för att jag inte har någon att träna tillsammans med och få ris och ros av. Andra gånger känner jag dessutom hur jag krymper när jag tänker på mina övningar i fårhagen. Det blir sällan vare sig planering eller finlir. Jag är glad om jag överhuvudtaget kommer ut i fårhagen. Jag tycker ju det är så himla trist att träna. Jag har för dålig fantasi och ingen stimuli utifrån. Jag skulle behöva tips om hur jag skulle kunna göra det roligare.
Utan träning upptäckte jag (och t o m Britt som inte är imponerad av min hund) att Tassa faktiskt kan vara jätteduktig. Vi hjälpte Britt att hämta får i förrgår och de skulle in i transporten. Britt höll på en bra stund med Nell och då upptäckte jag att hon fungerar lika dåligt som jag, blir nervös, vimsar och gör även hunden vimsig. Fåren sprang runt transporten tio varv och sedan gick Tassa och jag och hjälpte till. Då kunde jag vara lugn och det hjälpte. Det tog tio sekunder så var fåren inne och Britt blev tvungen att konstatera att Tassa blivit riktigt duktig på "närarbete".
Däremot skulle jag valla mina egna får efter klippningen hos Britt. Fåren ska klippas på måndag och jag jobbar till kl 23.00 på söndag så de behöver vara nära lagården så jag hinner ta in dem på söndag morgon. Fåren har börjat få dåligt med bete i sin hage och sprang gladeligen mot lagården. Eftersom Tassa "blivit så duktig" hade jag inte stängt för med fårnät utan tänkte att jag kunde valla. Det gjorde att fåren sprang förbi hagen de skulle till och in i grannens trädgård med grönsaksodling och blommor. Då blev jag så där nervös, fick panik i rösten och Tassa blir vimsig.
Det tog en stund innan jag kunde lugna ner mig så vi fick fåren rätt. Fåren var i alla fall glada. Bonden hade putsat deras hage för ett par veckor sedan och gräset hade växt upp och fåren satte igång att beta. När de var på plats märkte jag att en tacka med lamm inte var med. Tassa och jag gick ut och letade och när vi kom tillbaka hade de kommit tillbaka och även tagit sig in i hagen. De "dyker" under tråden och tar sig in lätt, det har hänt flera gånger. Jag är glad så länge de inte tar sig ut på samma sätt.
Ja sådant där ägnar jag min tid åt (när jag inte bloggar). Det är långt från andra bloggares prestationer i träningshagen. Jag lär väl få fortsätta vara avundsjuk om jag inte kan söka upp någon att träna tillsammans med så det blir lite roligare eller "ta mig i kragen" och försöka komma ut och träna lite mera planerat. Jag brukar ju låta Tassa mota fåren runt hagen ett varv när vi är där och tittar till dem. Det borde gå att planera det så det blir mer intressant.
Jag känner mig nedstämd idag. När jag läste tidningen upptäckte jag att en bekant i Örebro, som hade cancer, hade gått bort. Jag är dålig att hålla kontakt, men jag ringde henne faktiskt för några veckor sedan (det var säkert ett år innan) och jag hörde att hon blev glad för det. Hon fick cellgiftsbehandling tidigare, som dock inte fungerade. Hennes celler blev resistenta mot giftet på något sätt. När jag ringde hade hon påbörjat en ny behandling och jag trodde i min enfald att hon skulle bli bra. Istället avled hon. Hon var 68 år, inte purung men för ung för att dö. Cancer är en hemsk sjukdom.
Jag är glad och tacksam så länge jag får leva och vara frisk. Men nu har jag ju två behandlingshem som ringer och vill att jag ska jobba. Jag har fullt upp att försöka säga nej ibland. Jag orkar inte jobba hela tiden, jag hinner inte med hemma och blir så trött. Men säger jag nej för ofta så slutar de ringa, då har jag inte råd att ha fåren kvar. Och vad ska jag göra då? Börja spela boule?
Kommentarer
Trackback