monawesterlund

Skulle ha varit i Örebro och jobbat lite igår men personalen på Runnagården hade dubbelbokat med tjejen, som jag skulle träffa så det blev inget. Förstår inte hur jag ska kunna hinna ta en annan dag till det, det är så mycket som fortfarande är ogjort av "vårjobbet". Jag har 20 kvadratmeter ströbädd kvar att ta ut. Det måste jag göra själv så det kommer att ta många timmar. Och ge mig mycket ryggont. Nu är det dags att klippa under tråden vid fårens sommarhage igen. Det tar flera timmar och gör att jag blir helt slut. Jag har inte gjort rent i lagården ännu, tyckte det kunde få torka lite sedan ströbädden kom ut. Rengöring i lagården är jobb som är lämpligt att göra när det är varmt ute, då är det svalt och skönt i lagården. Jag vill gärna torka lite brännässlor och sly åt fåren till vintern. De älskar det och det är både sysselsättning och godis för dem. Jag har också lite snickeriarbete att göra i lagården. Det tar jättelång tid för mig att snickra och det är inte säkert ändå att allt kommer på rätt ställe, det blir ofta snett och vint.

Hemma har jag ännu inte tvättat fönstren mer än i köket. Jag måste också rensa dammen och gå runt med trimmern och snygga till här och var. Sedan har jag fortfarande två (mindre) utrymmen i källaren, som inte är rengjorda efter översvämningen. Jag blir trött bara jag tänker på allt det där. Tyckte jag var bra igång men nu regnar det. Visserligen passar det att städa och tvätta då. Jag kan t o m tvätta fönster för de flesta är under altantaket så de går bra att tvätta fast det regnar. Men nu har jag liksom tappat lusten. Hoppas den kommer tillbaka tills i morgon, men det är inte säkert.

Jag var till lasarettet i Lindesberg i förrgår och blev undersökt inför starroperationen. Jag skulle inte få köra bil efter undersökningen men jag handlade lite och tänkte att jag försöker ändå. Det var mulet, det är just ljuset som man blir besvärad av. Det gick ju rätt bra och jag körde sakta men naturligtvis fick jag punktering just då, när det var jobbigt redan. Det märkliga är att när jag var ung och vacker fick jag alltid hjälp vid sådana tillfällen men nu när jag är gammal och ful och ser dåligt och verkligen behöver hjälp, då susar alla bilister förbi. Jag fick klara mig själv. Som tur var hade jag inte kommit långt utan jag kunde vända när jag bytt hjul och åka till däckverkstaden och köpa nytt däck och få på det. När det var klart såg jag normalt och kunde köra hem utan problem.

Jag har fått jobb i Fagersta i sommar. Jag ska vikariera för Lisa på hennes öppenbehandling i fyra veckor. Det ska bli riktigt roligt att jobba med lite riktig behandling igen. Det var ju längesedan. Jag känner mig helt "ringrostig" men Lisa var säker på att det skulle komma så fort jag kom igång. Hoppas hon har rätt.

Fåren har haft några sköna dagar nu ett tag. Det är inte lika kallt längre och de har nog vant sig lite mera vid kylan så nu klarar de sig nog bättre än första veckan de var ute. Då frös de säkert. En tacka är halt men jag har fått hjälp av Britt och vi har undersökt henne och Britt har klippt klövarna. Det syntes inga sår eller annat så hon har antagligen stukat sig och då är det ju inte något att göra. Då måste det bli bra av sig själv. Hon är pigg och äter och dricker och linkar omkring. Det är svårt att undersöka och behandla när de är ute i hagen, jag klarar det inte själv.

Jag har blivit lite nojig för åska, den gick för ett par veckor sedan, den mullrade lite men jag drog ändå ur alla kontakter. När jag satte i dem fungerade inte Internet. Jag hade inte tid att göra något åt det då, det var en fredag men jag ringde på måndagen och fick veta att det var åskan, som skadat "en port i stationen" vad det nu innebär. Jag fick vänta 1,5 vecka innan det blev lagat, utan både dator och TV. Jag som tycker att jag tittar så lite på TV, jag brukar ändå sätta mig en stund och vila ibland och då slötittar jag på TV. Datorn däremot vet jag att jag saknar. Jag kunde inte ens betala ett par räkningar i tid. Har ingenting kvar sedan förr när man hade papper och kuvert som man skrev och skickade med posten. Tur ändå att jag drog ur här hemma annars hade det säkert förstört för mig också. Nu drar jag ur så fort jag hör det minsta som liknar åska.

Nu var det ett tag sedan jag skrev igen. Det har varit mycket i flera veckor, jag har stressat hela tiden och inte haft tid med varken dator eller vila. Nu verkar det ha blivit lite lugnare igen. Det har hänt mycket på fårfronten. När jag höll på som bäst och förberedde för utsläpp till sommarbete upptäckte jag att min bästa gotlandstacka fått mastit. Jag borde nog ha sett det tidigare men felet var att det dels var så varmt just då dels hade jag väldigt stressigt. Nu får det förstås inte vara så, sina djur måste man se till ändå. Problemet med just denna tacka var att hon var så duktig att "föda sig". De hade precis kommit ut på nytt bete vid lagården och hon åt alltid så mycket att hon nästan blev sjuk. Sedan låg hon mest när hon kom in på kvällen och orkade inte äta, med undantag av kraftfoder, det åt hon alltid. Hon hade tre lamm och behövde äta så jag reagerade inte så mycket. En kväll ville hon inte gå in och då fick jag se att hennes juver var lite "snett". Jag fick hjälp av Britt med penicillin men problemet var att tackan inte ville äta. Jag gav henne vatten och Energibalans men det hjälpte inte. Hon bara låg och "tynade bort". Jag hade isolerat henne och hennes lamm i en stor box. Till sist var jag tvungen att kalla på slaktaren, som kom och avlivade henne. Det var så oerhört sorgligt. Det var min första tacka och en fantastisk mor. Detta är fårskötselns baksida och alltid skuldlägger man sig själv. Som tur är så har jag inte haft så många sådana här problem men när det händer tycker jag att det är jättejobbigt, då vill jag sluta med får.

Det enda som var bra i detta tråkiga var att lammen var så pass stora att de klarar sig bra på bete. Jag tyckte att det bästa jag kunde göra var att släppa ut fåren på sommarbete direkt för att minska risken för smittspridning. Det var ganska trångt i lagården. Det nästa tråkiga var att den dagen jag släppte ut fåren var den sista varma dagen på den perioden. Dagen efter började det bli kallt. Det är inget stort problem för får med kyla men det började regna också och verkade som om det aldrig skulle upphöra att regna. Jag mådde jättedåligt för att fåren hade det jobbigt och var där flera gånger om dagen. De såg dock ut att klara sig bra ändå och kom och "pratade" med mig. Ett par bagglamm som alltid stångat mig för att få uppmärksamhet, gjorde likadant även nu och tackorna kom och ställde sig bredvid mig. Det finns flera stora granar i hagen och när det regnar söker fåren skydd under dem. Det tokiga är att de emellanåt går ut och betar i regnet och blir genomblöta. Jag gav dem halm att ligga på och hö om de ville ha men de åt hellre gräs i regnet och låg på höet.

Nu har det varit varmare några dagar, och torrt, så nu känns det lite bättre. Jag har sett att de tre moderlösa gärna söker sig till sina vuxna halvsystrar och små kusiner, när de ska ligga och vila, så de är inte helt ensamma. Jag brukar alltid säga att jag tycker det är bra om fåren i en flock är släkt med varandra. Det blir bra sammanhållning då. Nu har jag ju två raser och de är sams och de söker sig till varandra över rasgränserna när det är något, som verkar farligt, annars håller de sig lite var för sig. Ändå är det inte skarpa gränser utan när åsenfåren betar tillsammans så är det alltid någon gotlandstacka med dem och några gotlandslamm och vice versa bland gotlandsfåren.

Strax innan tackan blev sjuk så var ett par här och köpte mina blandrasfår. Båda två verkade jättetrevliga och goda djurvänner. Det tycker jag känns skönt när jag säljer får. Alla blandisarna var så jättetrevliga, de var utlånade till Örebro förra sommaren och där blev de verkligen ompysslade och keliga. Det var riktigt svårt att skiljas från dem men jag har bestämt mig för att minska ner fårbesättningen så det är bara att bita ihop. Jag tror att Örebrofamiljen kände likadant men de hade förståelse för att jag måste reducera antalet får.

Familjen från Örebro fick därför tillbaka sin kastrerade bagge, Linus, samt två åsentackor med varsitt lamm. Den ena av tackorna har ett bettfel så hon kan ha svårt att få i sig tillräckligt med mat och kan behöva lite extra omsorger. Hon får inte lamma fler gånger. Den andra har jag inte heller tänkt avla på mera och de båda får det nog bra i Örebro. Linus har varit väldigt snäll, bara att hoppas på att han fortsätter vara det. Han var lite "påflugen" mot tackorna ett tag, fr a bråkade han mycket med den tackan som fick mastit. Det berodde nog på att hon var ledartacka och han ville göra upp om makten. Hon gav honom en riktig omgång stryk till sist, hon var stor och stark och efter det var han snäll både mot henne och de andra.

Mitt i alltsammans fick jag stopp i avloppet, det hände precis fredagen efter Kristi Himmelsfärd och det var alltså "klämdag", de flesta var lediga och alla VVS-firmor hade stängt. Till sist fick jag tag på en firma i Nora, som jobbade och de kom direkt och fixade avloppet. Tyvärr hade vattnet hunnit stiga så det var en halv dm vatten i hela källaren, vilket visserligen rann ner när stoppet löstes upp men det luktade vidrigt. Det var bara att sätta igång och städa i källaren. På många ställen stod vattnet kvar eftersom golvet är ojämt, i matkällaren t ex finns ingen avloppsbrunn så där fick jag ösa ut vattnet. Jag kunde ju inte städa direkt eftersom jag hade allt med fåren att göra så det har tagit lite tid. Jag hade mycket skräp (braåha-grejer) i källaren och det behövde städas, jag körde ett rejält lass till tippen i Lindesberg, men det var ju inte så bra just då när jag hade fullt upp ändå.

Det var egentligen inte så konstigt att jag helt missade Pingsthelgen. Jag konstaterade veckan innan att det snart var Pingst men sedan glömde jag det. Det är ju inte mera än en vanlig helg numera när annandagen är borttagen. Min son konstaterade att det inte var så smart att missa Pingst eftersom jag är pingstvän och det hade han väl rätt i. Det var dock inte mycket att göra åt i efterhand.

Nu börjar det bli jobbigt med alla ungar. Tänk de som får flera hundra. Idag när jag tagit in fåren stod en tacka och skrek hela tiden. Hon stod vid grinden och jag började undra om något lamm fattades. Jag räknade dem flera gånger och fick dem till 22 st. Det skulle betyda att ett lamm fattades och hade blivit kvar ute. Det föreföll orimligt. Fjärde gången fick jag det till 23 men var osäker så jag räknade en gång till och fick 22. Nästa gång 23 igen, då gav jag upp. Så småningom såg jag också att tackan ropade på ett av sina lamm. De andra tackorna brukar gå runt och titta efter ett lamm som de saknar men inte den här. Hon stod på ett ställe och ropade och till sist svarade lammet - när jag räknat lammen sex gånger. Det är jättesvårt att räkna lamm. De flyttar sig och de ligger tätt ihop och två ser ut som ett o s v.

På dagarna när de är ute springer de fram och tillbaka under tråden. OM det nu är någon el i tråden så är den för svag för får. Tackorna har respekt för eltrådar men idag var faktiskt även en tacka utanför. Börjar de också gå ut så blir det verkligt besvärligt. Jag har en annan hage där de håller sig inne bättre men där finns det ännu mindre gräs. Det enda jag kan hoppas på är värme och mycket regn, helst i natt. Det blir skönt när jag flyttar dem till deras sommarhage, där har jag stark el, där håller de sig inne. Det brukar förstås vara bra bete också.

Min dotter Sara var här på besök i helgen. Samtidigt var mitt yngsta barnbarn Alexandra här och hade en kompis med sig. Det är bra när Sara kommer, hon sätter fart och jobbar och sätter även fart på mig. Hon lyckade t o m få fart på tjejerna och vi rensade en hage från ris och bråte. Tyvärr är den för liten för att det ska finnas tillräckligt med gräs till fåren där, men det kommer ju så småningom. Sara städade upp i trädgården, det som jag inte hunnit (orkat) men det var inte så mycket kvar. Ja det finns naturligtvis saker som behöver göras men som kanske inte måste göras omedelbart.

Ett par från Skinnskatteberg ska köpa några tackor av mig. Det är tackorna, som var utlånade till Örebro förra sommaren och de som då var lamm, tre stycken. Jag funderade på att låta betäcka dessa tre men tyckte de var lite för små så de fick stå över. Nu får de följa med sina mammor och deras nya lamm till Skinnskatteberg.  Av de tre lammen, som fötts i år är två st tacklamm och kan rekryteras också om familjen vill. Jag tror att det blir en liten fin grupp och jag tycker det blir lugnt och bra stämning i en flock när alla är nära släkt med varandra. De där fåren är ju så trevliga så jag kommer säkert att sakna dem. De blev så ompysslade i Örebro så de blev så keliga. Familjen från Örebro har fått löfte att låna ett par andra tackor i sommar.

Moses har, med sina tio år, varit väldigt pigg och rörlig i vinter. Han mår tydligen bra i kyla. Nu tycker jag att han ser lite stel ut när han ska upp i bilen eller på soffan. När vi är ute på promenad så kommer han ofta långt efter mig och Tassa. Jag hoppas att det bara är tillfälligt, jag vill ju gärna att han är med några år till. Och ibland så busar han med Tassa och springer med henne och ser inte alls stel ut.

Det börjar vara hög tid att se över stängsel. Jag startade lite försiktigt igår. Det är inget jobb som jag riktigt gillar. Jag kollade hagen, som fåren ska ut i först och gräset har växt upp i nätet och det sitter som berget. Dessutom finns det fortfarande en massa träd som växer intill varandra. Jag oroar mig för att något lamm ska stoppa in huvudet och fastna igen som förra året. Jag får väl ge mig ut med min slöa såg igen. Vad jag önskar att jag hade en motorsåg - men jag tror inte att jag kan hantera en sådan.....

Den andra hagen vid lagården, den som jag "fått" från Mikael Berg, den har elnät. Där har också gräset växt upp och behöver klippas innan fåren kommer ut. Jag måste försöka ha stark el i år, så lammen lär sig från början. Så var det förförra året, då hade jag ett bra elstängsel, som förde dem ut till hagen med fårnät. Lammen fick en del smällar av elen direkt och gick efter det aldrig mera i närheten av eltrådar. Förra året däremot hade jag svag el i trådarna och det gjorde att lammen sprang ut och in hur som helst genom trådarna. Mammorna, som tack o lov hade mer respekt för trådarna, stod kvar och skrek efter sina ungar.

Jag har beställt lite trästolpar från Dalviks kvarn. Jag har alltid tidigare köpt 1,80 långa, nu beställde jag 1,50, det måste räcka till fåren. Jag har fullt upp att slå ner de där långa stolparna, de är ju längre än jag. Det är en del stolpar, som tagit skada av snön och måste bytas ut. Allt jobb med stängsel tycker jag är tungt och jobbigt, även om det kan vara skönt att vara ute och jobba. Jag har bytt ut plasttråden mot järntråd, vilket jag tycker fungerar bra. Järntråden både håller och leder bättre men bevare mig vad svårt det är att sätta upp den från början.

Nu väntar jag på att de tre sista tackorna ska lamma. Två av dem ska ha den 11/4 enligt regelboken. Har de inte läst den så kan de hitta på att få sina lamm när som helst. Den tredje vet jag inte alls, hon är så liten och inte särskilt tjock. Det borde inte bli efter april i alla fall eftersom jag tror att jag tog bort baggarna omkring den 1/12. Bara att vänta.

Moses blev mycket riktigt sjuk av fårköttet, som han åt i Almhöjden. Tassa var kanske med och åt men hon har inga matsmältningsproblem, så hon brukar klara sig bättre. Moses får alltid problem på natten när han är dålig i magen så då väcker han mig och måste ut. Jag får väl egentligen vara glad ändå - han har aldrig gjort inne. Någon gång har det hänt att han inte hunnit ut utan spytt inne men ingenting annat. Han har alltid varit duktig.

Jag har köpt lite sladdar och annat till mina apparater så jag ska kunna föra över saker från en till en annan. När jag bytte dator köpte jag äntligen ett nytt usb-minne. Jag hade två, som inte fungerade. Men det nya fungerar. Sedan har jag köpt sladdar till videokamera och telefon. Videokameran köpte jag för flera år sedan men har inte använt. Det är en "pekskärm" på den, som jag inte gillar. Nu har jag plockat fram instruktionsboken och ska försöka lära mig att använda den. Jag har ju speciella krav på de apparater jag har. De ska vara enkla så jag kan använda dem utan att läsa instruktioner, men det ska gå att utföra komplicerade saker.

Jag köpte även en sladd till telefon, så jag kan föra över bilder till datorn. På min förra telefon hade jag många bilder, som hamnade i tvättmaskin när jag tvättade telefonen. Jag vet att jag hade en sladd till den men vet inte vart den tagit vägen. Nu ska jag se till att föra över bilderna. Jag köpte ju den dyra telefonen bara för att det var bra kamera med blixt på den. Sådant förpliktar.

Någon vallning har det förstås inte blivit. Jag har ju fyra ungdjur, som jag hade tänkt släppa ut och träna på. Jag bad bonden ta bort lite snö utanför dörren med traktorn, så jag skulle kunna ta ut dem. Precis när han tagit bort snön började de köra timmer där så en stor timmerbil med släp kom då och då för att vända vid lagården. Jag vågade ju inte släppa ut fåren ifall han skulle komma just när de var ute. Jag vet hur det blivit då. Jag hade blivit nervös och skrikit - Tassa blir lika nervös när jag skriker, då sticker hon - fåren skulle ha sprungit hur som helst och säkert blivit påkörda.

Ett par var och tittade på ungtackorna ovan. De ska köpa de tre. Tackorna har en kastrerad bagge med sig, han ska till Örebro. Det kommer inte att hända förrän det blir bete, som de kan klara sig på. Höet har jag nästan slut på. Sista bunten får jag bära i säckar från logen, den var trasig och gick inte att flytta. Sedan hoppas jag att jag kan få tag på lite mera hö annars blir det katastrof. Det har regnat hela natten här men fortfarande ligger det höga snövallar kvar. Jag måste köra tillbaka Gails klippstol, hon börjar väl tro att hon inte ska få den tillbaka.

Jag var på sammanträde i förrgår. Det var riktigt roligt. Jag har blivit invald i Lindesbergs Socialdemokratiska Arbetarekommuns styrelse och nominerad till Lindesbergs kommuns fullmäktige. En nämnd har jag redan "halkat in" i, genom fyllnadsval. Det är med blandade känslor jag tänker på det. Jag sade ifrån mig alla politiska uppdrag i Örebro när min pensionsålder närmade sig. Då var jag så trött på allt sådant och bestämde mig för att nu fick det vara nog. Jag har jobbat politiskt sedan jag var 12 år och blev medlem i SSU. Inte trodde jag att jag skulle börja om igen efter att ha varit pensionär i flera år. Nu tycker jag också att det är roligt igen, det är det värsta. Det som är negativt är att jag måste åka hemifrån på kvällarna, det blir stressigt med djuren. Jag vill gärna vara hemma på kvällarna, ta mitt ansvar och sköta om djuren och inte stressa iväg på sammanträden. Men när jag väl kommer iväg så känns det bra.

Det känns som om det redan var påsk men den börjar ju faktiskt inte förrän i morgon, långfredag. Åtmonstone var det så förr, det verkar som om helgerna börjar allt tidigare numera. Folk är tydligen lediga idag eller slutar tidigare. Om det går som planerat ska jag få lite gäster i morgon, bara inte influensa sätter hinder i vägen. Inte för mig utan en av gästerna, som varit dålig ett tag. Jag ska bjuda på mat och det är inte riktigt "min grej". Jag kan nog laga mat, alltså jag kan läsa innantill och göra som det står men jag är alltid nervös. Det var lättare förr när jag hade stor familj och alltid lagade mat, då gick det lätt även att laga "kalasmat" men nu när jag är ensam blir det inte så mycket träning.

Förra helgen hade vi "ullkurs" här i Ramsberg. Britt är ju duktig på allt som har med ull att göra och har även ett tomt hus där det är bra att vara och ha kurs. Hon hade även en kvinna till hjälp, Lena, som också är jätteduktig att spinna, karda, tova, allt hantverk med ull. De båda är ju dessutom trevliga och kreativa. Vi pratade om en kurs även i sommar, när man kan hoppas på att kunna vara ute och t ex färga garn. Förutom själva kursarbetet har vi mat och fika när vi kan prata och ha trevligt.

Jag missade mycket av kursen p g a att mina får lammade för fullt. Nu har det tydligen lugnat ner sig lite, det är väl lite paus till nästa "brunstomgång". Jag har fått 13 lamm nu och 7 föddes i helgen. Lamningen är jobbig, jag sover alltid för lite, och nervös, jag oroar mig för att det ska bli problem men ändå är det årets höjdpunkt på något sätt. Lammen är så söta och roliga, man kan inte se sig mätt på dem. En ungtacka födde årets första lamm, en stor och präktig åsenbagge. Alltså stor för att vara åsenbagge. Han är så fin, svart- och vitfläckig och så fantastiskt kelig. En annan ungtacka, en som bara är ett år, fick ett litet tacklamm, som ser nästan exakt likadan ut, som den förstfödda, han gillar henne uppenbarligen. Han håller sig alltid i närheten av henne. Mamman till det lilla tacklammet är en mycket duktig mamma och hon var riktigt ilsken de första dagarna, ingen fick komma i närheten av lammet, inte ens jag, utan att hon stampade och hotade. Som tur var gick hennes ilska över efter ett par dagar och hon blev lika kelig som hon var innan hon lammade. Nästan alla mina får är väldigt keliga och trevliga. Ändå håller jag inte på och klappar dem så jättemycket, de får några klappar i förbifarten s a s, men kommer ändå alltid fram och vill ha kel.

Det är så härligt att se allt "lammrace", alla lammen springer i flock. När mammorna äter och det blir gott om plats sätter de igång. Än så länge är det "bara" sex st som är "ute" i lagården, sju stycken står i lamningsboxar med sina mammor än. Det är två ungtackor med vardera två lamm och en erfaren tacka med tre lamm. Den sistnämnda tycker jag behöver vila sig, hon var jättetjock, orkade knappt gå innan hon lammade. Hon verkar helt nöjd med att vara i boxen men ungarna är stora och företagsamma, klättrar på henne och är allmänt busiga, dem får hon fullt upp att hålla reda på. Hon är också så noga med sina ungar, lägger dem på ett ställe och kräver att de ska ligga kvar medan hon går och äter o s v. Det är så roligt att titta på tackorna, vilken skillnad det är på dem, en del är så väldigt noga med sina lamm, andra är lite mera självsäkra och vågar släppa lammen lite längre bort. Men både Åsen- och Gotlandsfår, som jag har, är kända för att vara goda mödrar, som tar väl hand om sina ungar.

Hundarna har "kommit lite i kläm" nu under lamningen. Jag hinner inte med dem riktigt, orkar inte heller. Men de är väldigt nöjda med att det har blivit lite mindre snö, De springer och busar och kan också gå en bit in i skogen, vilket de inte gjort på länge. De har väl tyckt att det varit för jobbigt att ta sig fram genom snön. Det är ju något som även jag har känt, tråkigt att inte kunna gå i skogen.

Jag har haft lite andra besvärligheterde senaste veckorna. Dels har man kört fram en massa timmer ur skogen och en stor lastbil med släp har kommit och lastat och han har stått i vägen under lastningen, så ibland har jag blivit instängd i lagården. Ibland har han stått där när jag har kommit, då har jag kunnat ställa bilen och gå förbi, det har varit lite bättre, men när jag ska hem måste jag ha bilden med mig. Strax före helgen gick något sönder så jag hade inget vatten i lagården. Jag tänkte att det gick väl att jag tog med vatten hemifrån. När fåren är på bete får jag ju köra vatten till dem. Jag hade med mig fyra dunkar och hällde i alla hinkar. När jag kom på morgonen var hinkarna fortfarande fulla. Fåren drack inte heller under förmiddagen så jag förstod att mitt vatten inte smakade damerna. Jag har kommunalt vatten och det är väl klor i det så det smakade inte bra. De som jag hyr lagård av är jättebussiga så jag fick ta vatten där. Det känns inte riktigt bra att springa och störa men de försäkrade att det inte gjorde något, så vattenfrågan löste sig. Nu är vattnet fixat så nu dricker de ordentligt igen. Just nu, när de har lamm som diar är det ju extra viktigt att de dricker tillräckligt. Annars hade de väl fått vänja sig vid mitt vatten, det brukar de ju göra på sommaren.

Mina barn ska komma i helgen, det känns väldigt bra. Vi är så upptagna så vi ses inte så ofta fast vi bor nära. Nu har vi gått in i april, det var i april förra året som min andra son dog, det känns sorgligt. Någon skrev på Jannes minnessida att "tiden läker inga sår", jag tror att hon har rätt. Såren har inte läkt men kanske det inte gör riktigt lika ont längre. I morgon är det Långfredagen, det har alltid varit en sorglig dag för mig, så i morgon blir det dubbelt.

Jag har mycket att vara glad och tacksam för. Jag kan gå och röra mig även om det gör ont i höfter och ben. Jag kan gå ut med hundarna, jag kan promenera, jag kan arbetalite. I går och idag har jag faktiskt varit uppe på stegen och haft ner snö från taket över verandan och över trappan. Det är slitigt och jag blir trött och slut men jag KAN. Och jag är glad att jag lever.

I fredags var jag till Bråfors och tränade lite vallning. Det är Gail som bjuder med mig, det är jag oerhört tacksam för. Annars blir det inget av. Och någon som var ännu lyckligare än jag, det var Tassa. Det syns så väl, hela hunden strålar när hon får valla. Hon får ju hjälpa mig ibland också men det är inte så ofta, och hon tycker inte heller att det är lika roligt. Mina får känner henne och går inte alltid undan.

I helgen var jag i Örebro och hjälpte min dotter flytta. Jag var i första hand där för att hyra släp och betala det och skulle inte behöva bära. Det visade sig dock att det var oerhört mycket grejer och jag kunde ju inte sitta och se på hela dagen utan jag gick upp och ner och bar grejer hela dagen istället. Jag trodde min onda höft skulle paja totalt men det gjorde den inte. Jag åt förstås värktabletter under dagen men nästa dag så var den inte värre än vanligt och min ischias hade nästan försvunnit. Det var nog nyttigt att bära saker. Som tur var så var det inga trappor på nya stället för det är jobbigt med trappor. Och även om jag inte har haft ont så har jag varit trött hela tiden efter flytten, så pigg är jag förstås inte.

Min kastrerade bagge, Linus, börjar bli riktigt "baggig". Han är dum mot tackorna och stångar dem, det gillar jag inte. Han är alltid först när det vankas mat och han knuffar undan tackorna. Han ska klappas hela tiden annars stångas han. Han är ju fortfarande det lilla bagglammet, så honom är jag inte rädd för men han har växt bra och håller alltid huvudet högt. Jag blir ganska irriterad på honom när han kommer och ska vara först. Min vita gotlandstacka, Anki, är han speciellt dum emot, Hon har inte brytt sig om honom, bara knuffat undan honom men härom dagen såg jag att hon gav honom ett par ordentliga smällar.Hon blir väl också irriterad på honom. Hon är en av dem som har traktorstorlek men han stångar henne i magen och det är inte bra, i synnerhet nu när hon är högdräktig. Jag tror att det är för att hon är ledartacka som han ger sig på just henne, han vill ta makten från henne tror jag. Jag som trodde att han skulle bli som en tacka när han blev kastrerad, lugn och snäll....

Jag har börjat lite smått med kraftfoder. Mina får ska ju inte äta kraftfoder men eftersom jag inte har så bra hö så får de lite, bara så de är tillvanda tills de lammar, sedan kan det ju behövas lite extra när de ska ge di. Tackorna fick selen första gången idag, sedan ska de ha en dos igen om fyra veckor. Mina Gotlandsfår är stora som traktorer, de ser ut att föda sig bra på mitt dåliga hö. Det är visserligen inte analyserat men det är ganska sent taget och ganska grovt, så det är ju inte bästa tänkbara fårhö. Det ser ut som om fåren gillar det, de äter med god aptit men lämnar förstås allt grovt. De är verkligen duktiga att skilja ut det de vill ha.

Fåren har varit ute varje dag nu när det varit så fina dagar. De kommer ingenstans för all snö. Jag har funderat på att ta ut dem på vägen men när jag läst om Helènes farofyllda vallning på vägen så har jag bestämt mig för att avstå. Skulle det komma en fullastad timmerbil på min väg, vilket det gör ibland, så skulle vi inte ha en chans. Det finns även en körväg, som det inte är någon trafik på men den är så knagglig just nu så den är svår att gå på. Bonden kör där med traktor ibland men har inte plogat på ett tag.

Snön får gärna för mig försvinna nu snart. Nu har den legat tillräckligt. Den är så väldigt djup, vill man gå ut i skogen så är det nästan omöjligt att ta sig fram. Jag är nästan rädd att jag ska fastna i snön och inte kunna ta mig fram. Och hundarna har det svårt, de brukar alltid springa 10 meter in i skogen när de ska göra sina behov. De försöker ju ändå men det är inte lätt att skita i meterdjup snö.

23 januari 2010
Dagarna går, i stort sett lika från dag till dag. Det tycker jag är skönt, vill inte det ska hända så mycket. Om det inte är att jag vinner 18 miljoner förstås, det kan jag nog stå ut med. Eftersom jag aldrig spelar eller köper lotter så är det nog svårt.... 

Hundarna ligger mest och slappar när de är inne. Men de tycker det är jätteroligt att gå ut på promenad nu när det inte är så kallt. När det var som kallast ville de knappt gå ut alls. Och då slutade de att följa med till lagården. Det har de fortsatt med, de låtsas som de inte ser när jag går, fast jag talar om vart jag ska.

Fåren är också inne rätt mycket nu, det är så mycket snö så det är ingen idé att släppa ut dem. I går var de dock ute och idag också. De är bara i ligghallen, där de har hö och vatten men det är lite ljusare och lite friskare luft. Och de tycker det är roligt när de får komma ut, ungtackorna och kastrerade baggen Linus, springer runt och hoppar och skuttar. Avelsbaggarna, som nästan slogs hela tiden sedan de skildes från tackorna, är slaktade. Jag försökte ju släppa in ungtackorna och Linus till tackorna. Då blev baggarna helt galna. Jag trodde nästan de skulle mörda varandra. Det var bara att skilja ungtackorna och de äldre åt igen. Det är skönt att de nu kan vara tillsammans, det syns att de gillar det.

Baggarna var det lite otur med. Gotlandsbaggen, Humle, visade sig ha bara en testikel. Jag hoppas ju att han var fertil ändå. Han var väldigt villig att tillmötesgå brunstiga tackors önskemål. Det visar sig så småningom om han var fertil eller inte. Han var också ganska aggressiv, både mot mig och mot kompisen.

Kompisen, åsenbaggen Dumle, var betydligt lugnare men tyckte att han var tvungen att försvara sig när Humle började dunka på honom. Men han var vänlig, ville gärna bli klappad och då stod han alldeles stilla och rörde sig inte. Hans ena horn började plötsligt växa in mot halsen. Som tur var så ändrade det riktning igen men det var ändå rätt nära. Eftersom både testikelfel och horntrånghet är ärftligt så kommer jag inte att kunna sälja några livdjur (om det nu blir några lamm). Jag vill annars gärna sälja så många som möjligt som livdjur för att slippa slakta.

Nu är det bara att vänta och se om det kommer några lamm. Dumles testiklar var det inga fel på som syntes åtminstone. Möjligen kan jag spara tacklamm efter honom. Jag vet inte om hornanlagen ärvs även via tacklamm, det får jag försöka ta reda på. Det verkar dock inte finnas så mycket forskning på får så det är mycket man inte kan få svar på.

Det är en härlig tid med lamningen, förutsatt att det går bra. Annars blir det en plåga. Förra året hade jag ju lite tråkigheter, hoppas det blir bättre i år. Det är så roligt att se hur tackorna tar hand om sina ungar. Det är väldigt olika men både gotlands- och åsentackor är i regel goda mödrar, som tar väl hand om lammen. Man kan t ex se hur en del tackor lägger sina lamm på samma plats varje gång de går för att äta. Där ligger lammen kvar tills mamma kommer tillbaka.

Min ströbädd började brinna när det blev varmare. Ja den ska brinna, man säger så, det sker en process när halmen blandas med vätska, alltså kiss och bajs, och det blir alldeles varmt i bädden. Skönt för tackorna att ligga på och ännu mer för lammen kanske, som inte har så mycket päls när de föds.

Jag har också stått och tittat på ungtackorna, som varit från sina mammor ett pa rmånader och nu är tillsammans med dem igen. Man kan se hur både mammor och barn trivs med att vara tillsammans, de slickar och buffar på varandra. Igår såg jag dock hur Linus´ mamma läxade upp honom. Jag tror hon tyckte han sprang omkring och skuttade för mycket, det passade sig väl inte. Hans syster, Linda, gick lugnt och vuxet bredvid mamma och skötte sig.

Katterna har börjat bråka och jama. De håller väl på och förbereder sig till mars trots att de är kastrerade båda två. Det märks att de börjat vara ute mera. Det är ju också lite skönare nu när det inte är så kallt. Den ena katten, Titus, har börjat att nästan frivilligt gå ut på kvällen medan Nemo fortfarande vill vara inne. Han ligger gärna i fotändan på min säng tills jag knuffar ner honom men han är snart där igen. Men han håller sig åtminstone inne hela natten. Titus skriker alltid och vill bli utsläppt mitt i natten. Ibland vill han inte ens gå ut utan bara ha sällskap. Det bästa för mig är alltså att de går ut på kvällen och när det är lite varmare vill de helst vara ute. De har ju kattlucka och kan komma in i källaren där det är varmt så de behöver inte frysa. Där har de varsin korg intill ett element där de brukar ligga.

Nu är både jul och nyår över. det känns ganska skönt tycker jag. I år var det inte så roligt med julen, det har känts ganska jobbigt hela tiden. Annars brukar jag nog tycka att det är roligt att plocka fram julpynt och sådant. Nu är det bara Trettonhelgen kvar sedan börjar "oxveckorna", vilket jag tycker är rätt bra.

Nu blir det ett par månader när det förhoppningsvis inte kommer att hända så mycket. Det gäller att hålla tackorna "i form", så de inte magrar t ex. De ska lamma i mars - april om allt går som det ska. Jag har bett "min" fårklippare komma lite tidigare i år. Förra året kom han inte förrän 25 mars och det var väl sent, en tacka hade redan lammat och en lammade bara ett par dagar senare. Enligt mina beräkningar ska lamningen börja ungefär samma tid i år, senare delen av mars. Jag är lite fundersam på gotlandsbaggen om han verkligen är fertil men det visar sig. Inte så mycket att göra åt. Men det skulle vara synd om det inte blev några lamm, gotlandsfåren har jag i första hand för skinnen, som är väldigt fina.

Baggarna har jag inte helt bestämt mig vad jag ska göra med. Jag funderar ju på att slakta dem, isynnerhet gotlandsbaggen. Han är ganska aggressiv. Han vill visserligen gärna kela men han är snabb att slänga till med huvudet om det är något som inte passar. Är han sedan steril så finns det ingen anledning alls att ha honom kvar. Tackorna som vi klippte (med hjälp av Gails klippstol) blev jättebra. Det fastnar inte alls lika mycket skräp i pälsen nu trots att vi sparade 2 - 3 cm. Men det var ganska lagom, de har en päls som värmer nu trots att de är nyklippta. Jag ska försöka klippa även lammen om jag får tid. De har väldigt tjock och lång päls. De var ute en dag när det snöade och blev blöta. Det tog flera dagar innan de torkade och de fick ett riktigt pansar av hoptovad ull och hö på ryggen. Jag är säker på att det både luggas och kyler när det är blött.

Hundarna vägrar följa med till lagården på förmiddagarna numera. Det började när Moses var sjuk. Han orkade inte följa med utan låg kvar i sin korg när Tassa och jag åkte iväg. Så småningom började även Tassa ligga kvar i korgen och jag fick åka själv. Det är okej så länge det är så här kallt. De måste sitta i bilen medan jag fixar i lagården och det blir kallt att sitta i bilen. Annars går jag ut med dem därborta vid lagården. Det är ingen trafik där så det känns bättre att gå ut där. Som det är nu så måste jag ut igen med hundarna när jag kommer hem från lagården.

En väninna i Gusselby har tre portugisiska gatuhundar. Hon var ute med dem på nyårsdagen (tror jag det var) och råkade tappa kopplet på en av hundarna, Han är typen som springer iväg "mot friheten" så fort han får en chans. Hon har varit ute och letat varje dag, fått mycket hjälp att leta, frågat runt hos jägare, grannar, myndigheter, alla som på något sätt skulle kunna ha någon upplysning om hunden men inte ett spår. Det har ju varit ordentligt kallt, mycket snö och eftersom han hade kopplet på sig så kan han ha fastnat någonstans. Allt eftersom tiden gått har hennes hopp om att hitta hunden i livet blivit mindre och mindre. Mycket sorgligt tycker jag, man hoppas naturligtvis att ett mirakel har hänt och att hunden ska komma tillbaka frisk och kry men chansen är nog inte så stor.

Nu vill jag helt och hållet slippa alla tråkigheter. Hela detta år. Hoppas att det bara ska hända roliga saker. Jag brukar i regel se positivt på livet men när det börjar hända en massa jobbiga saker så blir det svårare att vara positiv. Jag vill inte ens bli förkyld och det känns som om jag håller på och blir det. Det sista som hände var en "julklapp" jag fick från Rikspolisstyrelsen, 1500:- i böter för att jag kört 76 km/tim där det var 70. Det är ju idiotiskt att få sådana böter när man vet att kamerorna finns där, men jag glömmer bort dem ibland. Det var inget annat att göra än att skriva på erkännande och skicka tillbaka. Men tänk så många gånger jag kört i 70 t o m i 60 ibland vid de där kamerorna.....

Nu har verkligen extremkylan slagit till. Eller - det kan ju bli kallare. Jag har upplevt -35 grader en vinter när jag jobbade på en gård i Vika Strand, mellan Falun och Hedemora. Det är väldigt längesedan, jag var ung då. Jag klarade kyla mycket bättre då än nu. Hoppas verkligen att det inte blir så kallt. Jag klarar mig bra, jag klär på mig ordentligt men jag tänker på mina djur. Jag badade hundarna i går kväll, de kanske fryser nu när de blivit av med sitt hudfett. Fåren fryser nog inte, de har jättetjock ull, men deras vatten fryser till is. Jag har en vattenkokare i lagården så jag kokar upp vatten och häller på så isen smälter och deras vatten blir ljummet. De dricker mycket så länge vattnet är ljummet, det tycker de om, men sedan kan de inte dricka alls när det frusit. Och det tar tid för mig att springa med varmvatten och tina upp is. Jag skrev på Facebook att jag skulle bada fåren till jul men jag tror inte att någon trodde mig. 

Som tur var hann jag inte flytta ut baggarna innan det blev kallt. Jag var just klar när kvicksilvret började krypa neråt. då fick det vara. De hade nog klarat sig men jag hade inte gjort det. Jobbigt att springa därute med varmvatten och smälta is. Det kan väl inte vara gott med iskallt hö heller tycker jag. Men det kanske inte gör något.

Baggarna har annars blivit jättesnälla, både mot varandra och mot mig. De ställer sig och väntar att jag ska klia dem, då står de alldeles stilla och blundar. Åsenbaggenj, som jag inte ens kunde sträcka ut handen mot utan att han stångade mot den. Försökte jag klättra in i hagen så kom han direkt och stångade. Han blev lite bättre när han gick med tackorna, han höll sig borta från mig. Men det ville han att tackorna också skulle göra, han gick emellan för att hålla dem från mig. Nu har de blivit lugna och fina båda baggarna, blir de alltför trevliga får jag problem att slakta dem. Det har jag annars tänkt göra efter helgerna. Jag tänkte ju slakta dem direkt när de slogs som värst men slaktaren hade inte tid då och det kanske var lika bra.

Det har varit tungt idag. Det är Jannes födelsedag, han skulle ha fyllt 47 år idag. Det är alltid extra jobbigt i samband med julen, kanske även andra storhelger, men jul är nog svårast. Och både Janne, hans dotter Alexandra och Linn, som älskade Janne högt, fyller år omkring jul. Det är snart åtta månader sedan han dog men det känns svårt fortfarande. Vi har nog otur med julen i min familj, min far dog den 19 dec och min bror dog den 23 dec, inte samma år. Det är åtminstone längesedan, där har smärtan gått över. Min bror saknar jag fortfarande fast det är snart 30 år sedan han gick bort.

Skönt att jag får jobba på julafton. Det gör att tankarna skingras. Jag måste tänka på det jag gör och ägna mig helt åt de intagna. Det är bra. Kanske Sara och Linn följer med till Ramsberg när jag åker hem på kvällen. Vi hade planerat så men jag tror kanske att Linn har andra planer, vi får se.

Det känns inte riktigt lika nattsvart längre men det känns inte heller roligt med tomtar och julpynt. Jag har egentligen en konstig känsla inombords, som jag inte riktigt känner igen. Och fortfarande gråter jag rätt vad det är. Det är nog bara att vänta tills det går över - om det nu gör det.......

Tänk att det redan är Lucia. Idag fyller mitt yngsta barnbarn, Alexandra, 13 år och har blivit tonåring. Vi, Mikael, Sara och jag, var där och firade henne och blev bjudna på kaffe och jättegod tårta. Carina (Alexandras mamma), är duktig att göra tårta. Det är så roligt att komma dit, det är lugnt och trivsamt och fin stämning där.  Tyvärr kunde inte Carinas syskon och deras familjer komma förrän framemot kvällen och jag måste ju hem till fåren, så vi träffade inte dem.

På hemvägen besökte jag Jannes grav. Jag var intresserad av att se om ljuset fungerade som jag har satt dit. Det är ett (mycket naturtroget) ljus som man sätter i en lykta. Det tänds automatiskt när det börjar mörkna och lyser sedan 8 timmar. Ljuset går på batterier och skall fungera två månader. Det "brinner" väldigt naturtroget, flämtar till ibland och ser ut som ett riktigt ljus. Det hade tänts och fungerade som det skulle. Jag tände också ett riktigt ljus. Jag pratar inte med Janne vid graven annars skulle jag ha berättat att jag just kom från hans dotters 13-årskalas.

Som vanligt har denna vecka gått fort. Det har gått åt lite tid att göra klart vindskyddet åt baggarna. Jag har snickrat en höhäck åt dem och en hållare för vattenhinken. Det går inte så fort för mig att snickra, där har jag inga kunskaper. Dessutom måste det vara väldigt stabilt för att hålla åt baggar. Och åt får över huvud taget, de står och knuffar tills det ger med sig. Sedan har jag lagt in torvströ och halm ovanpå det. Nu blev det så att jag hann inte få ut killarna före fredag, vilket jag hade räknat med, så därför är de kvar inne. Jag har varit borta både lördag och söndag och jag litar inte på gotlandsbaggen. Han tog sig ut ur hagen, där han var tillsammans med tackorna. Att vara med åsenbaggen är ju inte lika trevligt så risken är nog stor att han kan ta sig ut ur hagen. Skulle han göra det när jag är i Örebro vore det inte så roligt så de får vänta till en dag när jag är hemma. Kanske jag inte kan förmå mig att släppa ut dem nu när det är kallt heller så vi får se när de kommer ut.

I fredags var Andrea här och vi tränade på fårklippning. Även om tackorna ska vara inne i lagården så var vi rädda för att klippa dem så de frös. Vi ställde upp klippstolen och ledde ut tackorna till den. Det var blandrastackorna, som var i Örebro, som var oklippta. Även deras lamm är oklippta men vi började med tackorna. Det var inga problem att få upp dem på klippstolen, sedan drar man i en spak och fåret kommer upp i lagom arbetshöjd.

Vi klippte alltså inte kort utan sparade ett par centimeter. Vi klippte för hand med fårsax och det gick riktigt bra. Tackorna såg ut som nallebjörnar i pälsen när de var färdiga. De hade fruktansvärt lång och tät päls. De, som vi klippte, är en blandning av åsenfår och gotlandsfår och det övre lagret "regnkappan" var gotlandsull medan underullen var åsenull. De blev riktigt fina, de hade mycket hö i pälsen innan ich det var ganska hoptovat. Nu är det värsta borta men de har ändå mycket värmande ull kvar. De såg riktigt nöjda ut när de var klara. Vi hann faktiskt inte med att klippa fler får den dagen. Andrea hade hantverkare hemma på förmiddagen och kom därför ganska sent. Vi behövde ju sedan fika och prata och titta på garnet, som vi fått spunnet av åsenull innan vi började med klippningen. Jag tyckte att klippningen gick bra. Nu vet jag hur det går till. Får jag bara tid så kan jag nog klippa lammen själv. Jag fick ganska ont i ryggen så jag får ta ett i taget. Vi var förvånade över att de stod så stilla, få se hur det går med lammen, om de står lika still. De kanske gör det eftersom man sätter fast huvudet med ett band så de inte kan komma loss.

Det kändes också bra att jobba i går. Det var väldigt lugnt på avdelningen trots att det var nästan fullt. Men det var ingen som hade kommit de senaste dagarna utan de hade hunnit komma över den värsta abstinensen. Det sorgliga, för kvinnorna själva, är att jag börjar känna många av dem som kommer, de har varit på Runnagården tidigare. Många kommer tillbaka tyvärr. Jag tycker bra om de flesta, så för mig är det bra att vi känner varandra. Men det är inte så hopplöst, som det låter. Även om de kommer tillbaka flera gånger så blir många nyktra och drogfria så småningom. Det är många som behöver flera behandlingar men kommer tillrätta med sina problem till sist.

I morgon måste jag försöka hinna göra klart i baggarnas hus. De har blivit så sams så jag tror att det ska gå bra att släppa ut dem. De måste ju tycka att det är trevligare i vindskyddet där de kan gå ut och röra lite på sig. Jag har börjat snickra på en höhäck åt dem. Jag tycker också att jag har varit smart. Jag har sågat ut en lucka i väggen på vindskyddet. Jag bestämde att det skulle stå alldeles intill staketet just för att få den där luckan (ja det var egentligen Jonas som sågade men på min begäran). Det innebär att jag kan stå utanför, öppna luckan och lägga in hö och slippa gå in till dem. Jag måste hitta på ett lika smart sätt att ge dem vatten också så jag även slipper gå in med det. Vore det sommar skulle jag bara ha ställt hinken utanför vindskyddet, intill staketet, men nu behöver det nog stå inne. Det fryser säkert lika fort inne men det snöar åtminstone inte i det om det står inne i vindskyddet. Jag gruvar mig lite för det där med vatten, det är ganska jobbigt på vintern när det fryser till is så fort man hällt upp det. Inne i lagården brukar jag "bädda in" vattenhinken med ull, då klarar det sig lite längre, men det är nog ingen idé utomhus.

Hinner jag bli klar i morgon så släpper jag ut baggarna då. På fredag kommer Andrea hit från Tiveden och hjälper mig att klippa några får, som inte kom med på klippningen i höstas. Varken Andrea eller jag kan klippa får så det blir nog roligt. Det kan ju bli kallt nu så vi får försöka spara ett par centimeter ull så fåren inte fryser. De kommer nog inte att bli så vackra förstås. Jag brukar annars tycka att fåren är så fina när de är "avskalade" ordentligt. Det är så skönt när det inte fastnar hö och halm och skräp i pälsen. De fyra lammen, som var i Örebro blev ju inte klippta. Lamm har så otroligt mjuk och fin ull så den fastnar det extra mycket i. De ser hemska ut, fulla med hö i ullen. Frågan är om vi vågar klippa dem, de är ganska små fortfarande och det gör att de fryser lättare. De är ju av Åsensläkt så de blir inte så stora.

På lördag ska jag jobba och söndag ska jag åka till Kumla och uppvakta Alexandra, som fyller tretton och blir tonåring. Mitt äldsta barnbarn Linn, kommer också dit, så då får jag även träffa henne.

Lisa och jag pratade om att ev ta en vända till Stortorget i Örebro igen, det var ju väldigt roligt, men när vi pratades vid i går så visade det sig att vi båda kände att vi inte orkade. Vi jobbar ju mycket ändå båda två. Jag känner mig fortfarande väldigt trött ändå, inte som i somras men ändå onormalt trött. Min moster, som förlorade sin man förrförra hösten, berättade att hon var så där otroligt trött ungefär ett år efter hans död, innan hon började känna sig lite piggare. Det är vanligt med sådan där trötthet när man befinner sig i sorgeprocessen. Att livet inte känns så roligt längre gör förstås också sitt till när det gäller orken. Så nu får det vara med försäljningen denna helg och sedan bestämmer vi att vi gör något sådant vid tillfälle när vi känner oss piggare.

För övrigt är jag glad att jag inte stressar inför julen med städning, bakning, julklappsinköp, matlagning och sådant. Det skulle jag inte klara. Lite sådant gör jag ju men minimalt. Jag fick tillbaka lite på skatten så jag åtminstone kan ge lite pengar till barn och barnbarn. I julklapp åt mig själv har jag köpt en ny skruvdragare. Jag köpte min förra på Coop Forum (det hette nog inte så då, det är rätt många år sedan), på den var batteriet slut. Jag frågade efter extra batteri men fick till svar att de inte hade sådana hemma utan i så fall måste skicka efter, då skulle det bli nästan lika dyrt som en ny skruvdragare. Så det blev att köpa en ny. I julklapp till mig själv.

Det är hemskt vad tiden går. Jag är alltid så förvånad över att den går så fort. Nu när man är gammal och det inte är så långt kvar, nu borde den gå jättesakta. Istället rusar den, det blir måndag och plötsligt är det fredag igen. Jag har alltid varit avundsjuk på alla som pratar om att de är uttråkade, och att det är så långt till nästa vecka, att de inte har någonting att göra o s v. Jag trodde nog att det skulle kunna bli så när jag blev pensionär, istället blev det ännu värre då. Men det är väl bara att gilla läget och försöka hänga med.

Igår var jag och hämtade Gails klippstol, som jag fått löfte att låna, hos Allers (inte tidningen utan familjen Aller) i Söderbärke. Det var ett tag sedan jag var där och eftersom mitt minne är nästan noll numera så fick jag ringa två gånger och fråga om vägen. Inte kom jag ihåg att det var så långt och svårt. Men det var tät dimma, började mörkna och var lite halt så det var inte bästa före att köra på. Synd att det var så dimmigt, jag tycker alltid att det är så vackert i och omkring Söderbärke. Det gick i alla fall bra, Allers bjöd på fika och jag kom hem med klippstolen och kunde bära in den i lagården utan problem.

Baggarna slåss fortfarande. De stångar varandra i magen och på sidorna och gotlandsbaggen grymtar. Det är ju inte så stort i boxen så de kan inte ta sats men jag tror inte att jag kan räkna med att de kommer att bli sams och kunna flytta ut i vindskyddet/fårhuset. Jag får nog förlita mig på slaktaren. Önskar att jag visste om det smakar illa av nybetäckande baggar eller ej. Jag har hört flera som säger att det inte blir smak på köttet om man slaktar direkt efter avslutad tjänstgöring medan andra säger att det måste gå minst en månad. Men det är ju faktiskt tackorna som brunstar så det borde inte vara problem. Det är ju synd om baggarna att vara så ilskna hela tiden. Jag ska försöka sätta en grind emellan dem, men den kanske de slår sönder när de försöker komma åt varandra. Jag ville ju att de verkligen skulle pröva att vara nära varandra för att det skulle gå över.

Vindskyddet blev inte klart när Jonas var här. Han hade mätt fel så stommen var för stor för skivorna och ingen av oss hade tänkt på att kontrollmäta. Nu måste han komma tillbaka och sätta upp mera reglar och skarva skivorna. Det blir säkert bra bara det blir färdigt. Det var ju baggarna som skulle vara där nu men det verkar inte bli så, så då spelar det ingen roll om det dröjer lite. Där kommer tackorna att få ett bra skydd när de kommer ut med sina lamm i vår, det blir bra.

Moses är fortfarande sjuk. Han kom även i natt och behövde gå ut. Han är visserligen lite piggare nu men jag vågar inte ge honom vanlig mat ännu, han får fortsätta med risdieten. Han har dock fått lite kokt fisk tillsammans med riset. Han var också så pigg så han orkade följa med till lagården idag, Tassa verkade jätteglad för det, naturligtvis kom hon också med eftersom Moses gjorde det.

Nu har jag lovat jobba på julafton. Visserligen har mina barn pratat om att komma hit på julen, de brukar annars tycka att det är för trist att åka till Ramsberg. Jag vet inte heller om Mikael verkligen stanna i Örebro, han brukar vilja åka till Danmark, det kanske han gör i år också. Man tjänar mycket pengar på julafton, storhelgstillägg hela dagen och dessutom mycket god julmat. Det sistnämnda kanske blir indraget i år, beläggningen har varit dålig hela året. Kommunerna har inte råd att ge folk missbruksbehandling när det är dåliga tider. Det blir visserligen dyrare i längden men jag tror att man räknar med att det är något annat parti, som har makten då så det gör inget. Eller också tror man att ekonomin blir bättre tills dess.

Det brukar vara trevligt att jobba på julen. Det är mycket jobbiga känslor före jul, som gör att de intagna är ledsna, besvikna och arga, minnena kommer och man får inte permission, inte träffa sina anhöriga m m, det är mycket som berör. Men när helgen infaller är det som om "luften går ur", då brukar det bli lugnt och julstämning inträder.

Jag har ju satt upp stjärnor och ljusstakar och satt upp julgardinerna i köket men jag kommer nog inte att pynta så mycket mera. Inte brukar jag göra så mycket julmat heller. Jag har ju varit vegetarian i alla år, även om jag numera kan ta en skinksmörgås. Jag tycker dock inte om att äta kött och mår inte bra av det heller. Mikael är vegetarian så det är Sara och Linn, som kan äta skinka o d. Något får jag förstås laga till men det blir inte mycket. Jag kanske också bakar lite, få se om jag får lust. Vilken skillnad det har blivit för mig, när barnen var små höll jag på och arbetade ihjäl mig inför julen. Jag minns att jag brukade drömma att jag glömt  köpa skinka och vaknade alldeles knäckt. Jag var jätterädd att jag skulle glömma något. Det var verkligen jobbigt.

Fy vad tiden går fort. Jag kom plötsligt på att det är 1:a Advent nästa helg. Efter att jag helt nyligen insåg att den där sommaren, som jag väntade på, den kom aldrig utan det blev höst direkt. Jag gillar hösten så det gjorde för all del inget. Men nu då, nu är det snart jul. Jag blir riktigt nervös. Jag har väntat på att det skulle bli mindre att göra så jag fick tid att sitta inne och ta igen mig, läsa böcker, baka o s v men det blir visst aldrig så. Jag vet ju att det är mitt eget fel, jag har en tendens att ta på mig för mycket, så jag inte hinner med. Nu går det också långsammare än det gjorde förr i tiden så jag skulle behöva minska ner istället.

Apropå för mycket att göra. Förra helgen hade vi kurs här i Ramsberg för att lära oss karda, spinna, tova m m. Det var fantastiskt roligt, det är kul att jobba med ull och det var väldigt trevliga människor. Det var så där riktigt mysigt. Britt och hennes syskon har ärvt sina föräldrars hus, som finns intill hennes eget. Det huset står tomt och används av Britts syskon, vänner och bekanta, som kommer på besök och vi som håller till där med ullhantverk. Vi ordnade alltså den där kursen själva och Britt och en kvinna till, som är kunnig, ledde det hela och lärde oss andra. Några övernattade i huset och vi åt tillsammans, tillbringade lördagskvällen där med att äta och prata och sedan fortsatte vi på söndagen att jobba. Jag har lärt mig att karda och spinna hjälpligt och behöver nu träna några år innan jag verkligen kan. Jag har min mormors gamla spinnrock, som jag trodde var oduglig men fick veta att den är mycket bra när jag fick den iordninggjord. Vi kommer att fortsätta kursandet varje torsdagkväll nu i vinter. Det är bra för mig, som har lite svårt att komma igång med sådant här.

Jag skrev ett långt inlägg i går. På gott och ont, endast hälften sparades när jag tryckte på "spara och publicera", varför blir det så?

Denna helg, i lördags, var jag till Örebro. Vi är några väninnor som brukar träffas och äta middag tillsammans. I går var det Margaretas tur att bjuda. Hon bjöd på soppa, älggryta och en underbar efterrätt, som jag inte vet vad den hette eller vad som var i den. Men god var den, alltsammans förresten. Jag kunde inte äta mera den dagen utan var mätt hela tiden. Och trevligt var det. Jag kunde dock inte stanna så länge utan måste hem till fåren. Det är fel på lyset i lagården, så jag ville egentligen hem innan det blev mörkt, vilket förstås inte var möjligt. Det är lite bökigt att ge fåren hö och vatten i skenet av ficklampa. Då ser man verkligen hur bra man har det i vanliga fall. Hur kunde de klara sig förr? Jag har får på flera ställen i lagården så det är ett spring med hinkar och högaffel. Idag blev det förresten aldrig riktigt ljust. Men bara det blir advent blir det ljusare, med mycket ljus i fönstren. Sedan vänder det ju den 23:e (tror jag det är) och sedan är det snart vår igen.

Jag brukar ju gnälla över mina baggar. Gotlandsbaggen anföll mig i går. Jag satt på huk och grejade med en hink, då tyckte han väl att jag var tillräckligt liten så han kunde komma fram. Han började nosa och bita i kläderna. Jag försökte knuffa bort honom då tog han sats, inte så lång som tur var och stångade. Två gånger kom han, sedan tog jag till vallstaven, som jag alltid har med mig, då lomade han iväg. När de biter i kläderna tar jag det för att de inte respekterar mig. Jag kände genast hur hjärtat började bulta och andningen blev snabbare, vilket han naturligtvis märkte. Jag kan inte påverka det fast jag försöker vara lugn. I dag hade jag med mig en granriskvist, som jag viftade med framför nosen, då vände han direkt.

Men det är inte nog med att baggarna stångas och bråkar, de är jobbiga på flera sätt. Idag när jag kom till lagården såg jag att alla fåren stod ute och tittade fast det regnade, det brukar de sällan göra. När jag sedan tog in åsenfåren fick jag se ett får som såg ut att vara kvar i deras hage. Jag har ju satt upp staket så det blev ett "ingenmansland" mellan hagarna. Det där fåret var därinne. Jag anade oråd och när jag kom närmare såg jag att det var gotlandsbaggen, som hade tänkt sig att gå till åsentackorna men inte kommit längre än över första staketet, eller rättare sagt under. Jag hade ju förstärkt det men kom just ihåg att det var lite långt mellan två stolpar men när jag höll på med det orkade jag inte göra färdigt och glömde det sedan och det var förstås där han tagit sig ut. Det kunde ha blivit ett präktigt baggslagsmål. Nu hade han inga planer på att anfalla mig utan blev glad när jag öppnade så han kunde komma till "sina" tjejer, som stod i ingången och väntade på honom. De trätte säkert på honom när han kom in. Jag fick sätta igång och göra klar förstärkningen och spetta ner stolpar och sträcka fårnätet. Alltid händer sådant där när det är halvmörkt och spöregnar så händerna är stela av köld och man blir våt hel innan man gjort färdigt.

Nu har det regnat så mycket så det är en enda lervälling runt omkring lagården. Jag håller på och bygger ett vindskydd i hagen mitt emot lagården så fåren ska kunna vara där ibland (och baggarna när de är klara med jobbet men jag vet inte.....). De kan inte gå ut och in eftersom det är en väg emellan utan de får vara ute hela tiden. Nu finns det ju inga löv på träden så nu har de inget naturligt skydd. Det är dock inte så roligt att hålla på och jobba med sådant när det bara regnar. Ja, jag gör det inte själv utan mannen i familjen, som lånade mina får, hjälper mig.

I lördags var det sju månader sedan Janne dog. Jag tänkte det skulle göra mindre ont någon gång men ännu har det inte blivit så mycket bättre. Det händer tätt som oftast att jag börjar gråta utan vidare när jag tänker på honom. Det känns alltid värre inför julen också. Allt är klart med grav och allt. Det är åtminstone skönt att det är klart.



Han är begravd på Norra Kyrkogården i Örebro. Vi hittade en vacker plats och det känns bra att gå dit och tända ett ljus och fundera lite. Jag tänker ofta på Janne, tankarna kommer bara.

Detta har varit en ba vecka hittills. I måndags tog jag bort staketet vid betet utmed ramsbergsvägen. Det vill säga, halva staketet, den andra halvan har jag permanent staket på, med trästolpar och ståltråd. Egentligen tycker jag det är bättre än plaststolpar och plasttråd men man kan ju inte ha det överallt. I går packade jag fårskinnen, som skulle till beredning, i plastsäckar och Britt har varit till Tranås och lämnat sina skinn och hade med även mina. Det ska bli intressant att se hur de blir. Sist var jag besviken när jag fick hem skinnen. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, för när jag sedan tittade noga på dem så upptäckte jag att de flesta var riktigt fina. Det var ett par som var en aning hopfiltade men det var så lite så det gjorde ingenting. Felet var att jag hade valt s k mattskinn, alltså långhåriga. Flera skulle ha blivit finare med plädklippning men jag gillar de långhåriga skinnen. Denna gång har jag valt plädklippning på alla utom ett, som jag vill ha ännu kortare för att kunna sy något av, t ex vantar eller tofflor.

På förmiddagen igår var jag till Bråfors och tränade vallning. Det var så roligt, det tyckte både Tassa och jag. Hon blir alldeles vild när hon kommer till Bråfors. Hon vet att det betyder vallning. Det var Gail, som var där och tränade och frågade om jag ville komma med. Jag kan väl säga att hon gjorde en god gärning igår, som bjöd med mig dit, det kändes jättefint. Med tanke på att vi tränat så oerhört lite så trodde jag inte att det skulle gå alls. Det visade sig att Tassa gjorde riktigt bra ifrån sig. Vi tränade bara hämt och fösning, hämt för att Tassa gillar det och fösning för att hon verkligen behöver det. Jag tyckte först att hon pendlade alldeles för mycket när hon kom med fåren men kom på att det var väldigt starkt drag åt vänster och det var därför hon alltid sprang däråt för att hejda fåren. Fösningen sedan gick väldigt bra, hon lydde bra och föste lugnt och fint. Fåren är tröga i Bråfors och det är rätt bra för Tassa, hon får träna på att få iväg dem. Det är när de springer själva som hon tappar fokus och verkar tycka det är ointressant. Jag fick t o m en tanke på att kanske anmäla oss till IK-1 i Bråfors i december. Men då skulle vi nog behöva träna varje dag.

Ett stort tack till Gail, som för övrigt hela tiden varit snäll och omtänksam och ställt upp under den här tiden när jag haft det jobbigt. Jag glömmer inte när jag kom hem till henne för att valla strax efter Jannes död, det var jättedåligt väder och Gail placerade mig framför braskaminen, serverade te och äppelkaka och satte sig sedan bredvid mig och lät mig prata, gråta, tiga, vad jag ville. Det är sådant man minns. 

I måndags släppte jag ut fåren, som jag lånade ut till Örebro över sommaren, i en hage mitt emot lagården. När jag tittade ut fick jag se fåren springa fram och tillbaka och ta höga skutt emellanåt. Det såg ut som rena glädjerusningen. De sprang mellan träd, över stockar och stenar. Jag funderade om de trodde att de kommit tillbaka till Örebro, där hade de nämligen en hage som påminner om den här, med mycket träd och buskar samt en hel del sten. De tänkte nog att "nu vankas det snart bröd och havre och annat godis igen", men tji fick de. De fick gå in till hö och vatten. De står gärna på någon stor sten,när de är i den hagen, och spanar på de andra fåren (som har baggar med sig) i hagarna bredvid. Det är annars bara lammen, som brukar klättra upp på de stora stenarna. Jag funderar på att släppa tackorna till gotlandsfåren för betäckning men då blir de fyra lammen ensamma kvar. Det är ju lite för lite som vallgrupp.

Jag är så larvig för jag är så osäker inför baggarna. Jag har ju aldrig träffat några snälla baggar. Nu går jag och väntar på att även gotlandsbaggen ska bli dum. Åsenbaggen har varit jättedum hela tiden. Han stångar tackorna så fort  någon av dem råkar stå i vägen för honom. Han stångar ju mot mig också om jag sträcker ut handen mot honom. I går kom gotlandsbaggen fram till mig för första gången, något som jag inte blev det minsta glad för. Jag har alltid med mig vallstaven och den började han undersöka och buffa lite på. Jag var ju säker på att han skulle ha buffat på mig om jag inte haft staven emellan. Förstår inte alls varför jag inte kommer överens med baggar, jag har ju alltid kommit så bra överens med män.....

Nu har Hustomten varit här och satt upp lite mer stängsel. Det kostar ju mycket och jag kan ju sätta upp fårstängsel själv. Men Jag kan absolut inte spänna nätet lika bra som han. Jag har ju tänkt ha baggarna där och då behövs det ännu bättre att det är spänt så det är nog värt pengarna.

Dessutom håller jag på och öser koskit på baksidan av lagården så fåren kan komma ut. Jag har öst i två dagar men det är så fruktansvärt tungt så jag måste ta lite i taget.

Det är ganska roligt med fåren som jag haft utlånade till Örebro. Jag var rädd att de skulle tycka det var trist att komma "hem" men de känner nog igen sig. De verkar nöjda trots att de inte blir lika ompysslade hos mig som de blivit där och inte får något godis heller. Tackorna var ganska magra, de har ju haft två lamm var att dra försorg om (de är själva födda förra året) så det är nog inte så konstigt att de är magra. De har inte fått gå ut eftersom det inte har gått att komma ut i hagen ännu men det gör nog ingenting, de står inne och "äter upp sig", de äter hela tiden.

Jag skulle få besök av vallfolk i morgon men tyvärr blev jag tvungen att jobba. Jag kan inte säga ifrån jämt, då slutar de snart ringa och då har jag inte råd att ha fåren kvar. Nu var det kris så då får man väl ställa upp. Men det var synd för nu har jag bra fält att valla på. Jag ska nog ta Örebrofåren till vallgrupp så småningom och inte betäcka dem. Det är ju skönt att ha en grupp som man kan valla på utan att behöva vara rädd att tackorna far illa. Jag får hoppas att de kommer en annan gång.

I går var vi på urnsättning. Det var jobbigt även om det inte var lika svårt som begravningen. Nu var det bara att urnan sänktes ner, men det väckte ändå jobbiga känslor. När jag kom hem hade jag fått Gravbrevet och dessutom ett papper med "bestämmelser". Där stod det att gravstenen inte får vara av svart granit eller marmor och inte polerad. Det är precis en sådan sten vi beställt. Dessutom skulle det vara en bestämd storlek på stenen och det stämde inte heller. Jag ringde direkt på morgonen idag, jättenervös eftersom det inte var lätt att få till en sten som alla godkände. Det visade sig att det var gamla papper som inte längre gällde. Skönt. Men man kan undra varför de skickar ut papperet när det inte gäller längre.

Det känns ganska bra ändå att ha en grav att gå till, nu kan vi lägga dit en krans och tända ljus i Allhelgonahelgen. Och det känns också bra att allt är klart, det har varit en del förvecklingar, felaktigheter och glömska, som egentligen inte borde få hända i sådana här sammanhang, men nu tror jag att allt är ordnat.

Det har varit en jobbig vecka. Bland annat har jag fått slaktat och det var kallt och jobbigt. Det är nästan så jag saknar baggarna men det är skönt att slippa åka varje dag och ge dem havre och nästan bli omkullsprungen. Jag har också hämtat gotlandsbaggen. Eftersom jag hade en bagge tidigare som heter Dumle så fick denne heta Hunle. Dumle har blivit riktigt beskedlig sedan han kom tillsammans med tackorna. Humle var lugn och snäll från början. Hoppas det fortsätter så.

Jag har också hämtat hem de sex får jag hade utlånade till Örebro. De har ju blivit så tama medan de var där men när de skulle hem och in i transporten var de inte så tama. Tackorna och två av lammen kom in ganska lätt men de andra två lammen fick vi använda all vår list för att få in. Det lyckades till sist, tur att åsenfåren är så små, det gick att bära dem till transporten och bara stoppa in dem. Sedan gick resten lätt, de verkade ha klarat resan bra och satte igång att äta så fort de kom in.

Jag hade funderingar på att sätta de "nygamla" fåren i baggarnas gamla hage, det finns mer att äta där, men det har blivit så mycket vatten där efter allt regnande de senaste veckorna så det såg inte så inbjudande ut. Jag har ju ingenstans där jag kan släppa ut dem ännu, de hämtade kvigorna här om dagen och det måste torka upp lite innan jag kan släppa får där. Jag kanske tar de här fåren till vallgrupp, då kan jag ju ta ut dem emellanåt så de får röra på sig i alla fall. Det gör inget om de står inne några dagar och acklimatiserar sig.

För övrigt händer det viktiga saker i Ramsberg, t ex har Kyrkogårdsförvaltningen beslutat att tända lamporna vid Nya kyrkogården. Jag går där förbi med hundarna varje morgon och kväll och det har varit så mörkt och dystert där länge. Det är visserligen inte upplyst som ett nöjesfält men det är ett antal vackra lyktor som lyser upp en hel del i höstmörkret. Första halkan kom också under veckan och plötsligt kom jag på att nu kommer det att vara halt ända fram till i vår. Våran gata sandas nästan aldrig utan man får stappla sig fram och försöka hålla sig på benen. Cesar (mannen som talar med hundar) säger att man ska gå med bestämda steg och rak i ryggen och spänna ut bröstet, när man promenerar med hundar, så de förstår vem som är ledaren. Det är så gott som omöjligt att gå så när det är glashalt och man är rädd för att ramla och bryta lårbenshalsen. Och tvingas sälja både får och hundar för att man inte kan sköta dem.

Dessutom går jag och väntar och hoppas att det ska hända något roligt - något riktigt roligt. Det är ju roligt för det mesta men det kunde hända något speciellt. Fast egentligen tycker jag det är bäst när det inte händer så mycket, det är bara ibland jag får för mig att jag vill ha roligt.

Nästa vecka ska jag få hjälp att sätta upp en bit stängsel och öka ut hagen lite, det börjar behövas. Jag har alldeles för många får. Jag har hela tiden försökt minska ner antalet. Första året hade jag 13 tackor. Nu har jag 16Det verkar som om det blivit fler istället. Dessutom har jag två vanliga baggar och en kastrerad och baggar är jag ju verkligen inte förtjust i. Eller snarare är jag ofta lite rädd för dem. I morgon ska jag försöka ta det lugnt, nu är jag jättetrött och har värk i hela kroppen.

Nu har jag fått datum för slakt, den 14 okt. Styckning fredag - tidigt. Det ska bli skönt att få lite ordning bland fåren. Och skönt att slippa åka till de vilda baggarna varje dag. Det är visserligen skönt att vara så populär, de kommer springande mot mig så fort de ser mig på långt håll. Det är förstås inte mig som person, som de är så förtjusta i, det är att de får lite havre av mig. Men ändå. De skulle ju kunna vara lite lagom ivriga, det är knappt jag klarar att hålla mig på benen när de kommer stormande. De är ju så få men det hjälper inte. 

När slakten är klar ska jag släppa baggarna till tackorna. Dumle, som redan finns i hagen vid lagården, ska till åsentackorna. Gotlandstackornas kavaljer vet jag inte vad han heter, om han ens fått något namn. Jag ska kolla om jag kan hämta honom på onsdag. Han var ganska liten när jag var och tittade på honom men jag antar att han växt och är väl i samma storlek som mina baggar nu. Gotlandsfårens plats är i det närmaste klar. Jag har "klätt in" en plats under logen (där det tidigare varit djur, kor antagligen). Det fattas bara något för ingången men det blir inte aktuellt förrän det blir kallt. Nu är det vindtätt på tre sidor och öppningen är inte så stor.

Sedan kan jag börja ta det lite lugnare. Jag har öst ut ströbädden nu så jag kan ta hem fåren, som jag har utlånade. De får vara i den boxen till att börja med. Jag vet inte ännu om jag ska släppa dem till baggen, de kanske får vara vallgrupp istället. Det blir nog tråkigt för dem att komma hem, de har blivit så ompysslade där de är nu. De har fått godis och gos i mängder. Det blir inte mycket av den varan hos mig, möjligen en liten klapp någon gång men sällan mer. Något godis får de aldrig, med undantag av lite tallgrenar på senvintern och kanske lite havre strax före lamningen.

Jag läser om valltävlingar och känner att jag saknar vallningen. Jag får nog försöka hitta någon att valla tillsammans med. Det är för tråkigt att träna ensam hela tiden. Tassa känner också att jag tycker det är tråkigt och då springer hon lite som hon tycker. Jag har ett stort fält som är slaget nu bara bonden hämtar balarna, så är det jättebra att träna på. Just nu har jag ju också gott om lämpliga får. Dock är det inte så bra att valla under betäckningen så då behöver jag ju en vallgrupp.

Det känns jobbigt att de inte hämtat hem kvigorna ännu. De har ställt dit två ensilagebalar så de har nog tänkt att ha dem kvar länge än. Visserligen pratade de om att ta hem dem före älgjakten men den börjar ju i morgon så det är tydligen inte aktuellt. Även om de hade hämtat dem idag så hade jag inte kunnat släppa fåren där på flera veckor, jag har aldrig sett några djur ställa till så fruktansvärt som kor. Det tar tid innan det torkar upp och innan jag får stänga och ordna så det går att ha fåren där.