monawesterlund

Så var det nyårsafton igen. Jag letade efter en lämplig bild men hade svårt att hitta någon. Jag vill inte ha en bild med champagneflaskor eller glas eftersom jag inte dricker alkohol. Inte heller vill jag ha en bild med fyrverkeri eftersom jag tänker på alla, som mår dåligt av sådant. Jag mår inte själv dåligt av fyrverkeri, tycker t o m att det är vackert men tycker inte om smällandet. Nej jag tänker på, förutom alla stackars hundar, som blir helt förstörda av smällandet, även människor som kommer från krigshärjade länder, gamla människor med hjärtfel och dylikt, barn, som kanske blir skrämda av smällandet med fler, som kanske inte mår bra av det. Jag har aldrig förstått vitsen med smällande, jag tror det är ett sådant behov, som har skapats av köpmän och fyrverkeriproducenter, det är ju inget som någon njuter av.


Då hittade jag ovanstående bild. Den är från nyårsfirande på Granhult, som är ett behandlingshem för missbrukande pojkar, 16 - 20 år. Vi var bjudna dit och åkte från Örebro på ishala vägar. En väninna, som också hade barnbarn med sig, och jag åkte tillsammans. Jag hade med mitt barnbarn, Linn, som fyllde 18 år annandag jul i år. På bilden måste hon vara 4 år. Det var mycket trevligt, både barn, ungdomar och vuxna firade nyårsafton tillsammans, åt god mat, lekte och hade roligt. Jag tyckte bilden kunde passa eftersom Granhult ligger i Ramsberg, där jag bor nu. Då visste jag inte att jag skulle komma att bo här.
Även ikväll har jag varit på en nykter nyårsfest (dock inte på Granhult), jag har ingenting emot att folk dricker alkohol, även om jag inte gör det men oftast är det roligast när det inte förekommer alkohol.

Mina hundar och katten var hemma ikväll eftersom en familj där jag var, hade två valpar med sig. Det hade blivit alltför bråkigt om även mina hundar varit med. Jag var ganska orolig för att det kanske var fyrverkerier och smällar och att de skulle bli rädda när de var ensamma. När jag kom hem kom Moses emot mig, sträckte på sig och gäspade, Tassa och katten Nemo låg till och med kvar på varsitt ställe och reste sig och kom först när jag redan var inne. De verkade hur lugna och trygga som helst. Alla tre var med på kvällspromenaden sedan och allt var som vanligt. Så här såg de ut när vi kom hem från promenaden, de ville inte posera, de ville ha sin kvällsmacka.

Nu kan man nog säga att julen är slut. Jag älskar julen. Det har jag inte alltid gjort men nu gör jag det. Det är inte för julklapparna eller den goda maten. Julklappar tycker jag är ett gissel och maten och allt godis blir jag bara tjock(are) av. Jag går alltid upp i vikt över jul. Nej jag tror att det är förberedelserna, adventsljus, lucia, allt pyntande, fin musik (jag lyssnade på en konsert en kväll som var helt fantastisk) och bra TV-program.

Nu är det mellandagarna och då är det inte riktigt vardag även om julen är slut. Men riktig vardag blir det inte förrän efter Trettondagen. Då brukar jag både känna mig nöjd med att helgerna är slut och det är vardag och lite ledsen för att jul och nyår är slut. Det brukar kännas lite vemodigt och det går inte över förrän efter några veckor, när det börjar bli ljusare och man förstår att det kanske blir vår så småningom även detta år. Egentligen tycker jag att årstiderna är fantastiska, var och en på sitt sätt. Jag skulle inte vilja bo någonstans där det är evig sommar.

Vi har klarat av både julfirande och Linns 18-årsdag och dessförinnan Sandras 10-årsdag. Det är roligt att träffas. Jag har inte någon stor släkt men jag träffar barn och barnbarn vid helger och födelsedagar och det känns bra. Nyår tycker jag inte alls är lika roligt som julen. Förr tyckte jag t o m att nyårsafton var riktigt skrämmande, jag undrade alltid vad det nya året skulle föra med sig. Nu är jag inte längre så rädd, nu brukar jag mest tänka att "nu har ännu ett år gått och jag har klarat det, jag klarar säkert nästa också". Hittills har jag ju alltid gjort det. Man klarar väl alltid de motgångar man får, även om en del är svårare än andra.

Jag tog en riktig långpromenad med hundarna i dag. Det var nästan vårväder. Även om jag gillar snö så tycker jag det är skönt att det är bart och man kan gå obehindrat i skogen. Hundarna håller nog med mig i det avseendet, de verkade tycka det var jätteskönt. De har ju varit ensamma hemma en del och legat i bilen en del under julhelgen. Det tar ju tid bara att åka, en timme till Örebro och lika mycket tillbaka. Hundarna är glada när de får följa med och de ligger så snällt bak i bilen men de är gladare när de får springa i skogen.

Konstiga tider. Det måste väl ha hänt förr men jag har inget minne av att fjärde advent varit på julafton någon gång. I år är det i alla fall så.

Jag har jobbat hela dagen idag. Julen på behandlingshem kan vara svår. Idag var det mycket jobbiga känslor som svallade. Inte förrän det började mörkna på eftermiddagen började det lugna ner sig och julfriden infann sig. Jag hade börjat tidigt, åkte från Ramsberg kl 06.00. Det var mörkt och mycket halt. Hundarna har varit hos Britt, som hämtade dem här på förmiddagen. De verkade nöjda när jag kom och hämtade dem ikväll och nu har de fått sin kvällsmacka och julfriden har infunnit sig även här. Jag är tacksam för att jag inte behöver dricka alkohol och för att jag får åka hem på julkvällen och känna julefrid och frihet.

Gud giv mig Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, Mod att förändra det jag kan och Förstånd att inse skillnaden.

Vi har bara varit och kollat fåren idag, utan att valla. Tassa undrar nog varför hon inte får valla. Hon vet förstås inte att hon har semester. I  gengäld har vi varit ute och gått rätt mycket idag så hon har haft roligt och fått röra sig mycket. Vi har bl a varit i skogen, vilket hundarna älskar.

Apropå skogen så läste jag i dagens tidning att inavel hotar vargstammen. Det visste jag förut men man har nu kommit på att de kan klara sig längre tid än man tidigare trott, 120 år mot tidigare 80-90 år. Vargarna har missbildningar i 15 - 25%. En sund vargstam skulle ha missbildningar i 1%. Sedan står det att enligt en forskarstudie som gjorts på Grimsö är det ökad jakt som gjort att den svenska älgstammen har minskat, inte vargarna. Om inte jag har missförstått det hela, och det kan jag ha gjort, så finns det folk som jobbar på Grimsö som hävdar att det är vargarna, som gjort att älgstammen minskat. Man kan undra hur det går ihop, tror inte anställda på Grimsö på sina kollegor?

Det står också att man kommer att ändra inriktning på Granhults Behandlingshem, av de nuvarande 10 öppna platserna för unga pojkar med missbruksproblem kommer man att göra om 6 platser till slutna (låsta) platser. Granhult ligger i Ramsberg och är en av de få arbetsplatser som finns där och är därför intressant för samhället. Att man ändrar till flera slutna platser gör att man kommer att behöva anställa flera personer, vilket förstås är bra. Dåligt är att klimatet på behandlingshemmet kommer att bli hårdare.

Detta är något som jag känner väl till eftersom jag tidigare arbetat inom socialtjänsten och de senaste 20 åren med behandling för missbrukare. I morgon, julafton, skall jag jobba på en låst avdelning på ett  behandlingshem. Man kan ju tycka att det är märkligt att man gör det helt frivilligt men det är ju många människor som faktiskt måste fira jul på behandlingshem, fängelser eller sjukhus. Eftersom jag jobbat enligt 12-stegsfilosofin, så ser jag missbruk och beroende som en sjukdom. Jag har aldrig träffat någon som gått in för att bli missbrukare utan man börjar som "Svensson", att använda socialt och vissa har anlag för att "fastna" i beroende och förlorar kontrollen. Det är absolut inte frivilligt.

Det är riktigt trevligt att jobba på julafton, det ser jag fram emot. Moses och Tassa skall vara tillsammans med Britts hundar och en extra hund, som de också känner sedan tidigare så de kommer säkert att få trevligt. Nemo blir ensam hemma men han ser ut att tycka det är riktigt skönt när han får vara ensam ett tag. Tassa busar med honom hela tiden annars.

  

Det känns bra att det är jul, jag tycker det är fin julstämning även utan snö. Det är ju ändå vitt på marken och det räcker gott. Julstämningen kommer inte från snön tycker jag.

TILL ER ALLA FRÅN OSS ALLA, EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR

Ja, nu har Tassa börjat sin semester, hon har ju ett pass kvar på nyårsdagen så hon kanske kan få valla någon gång innan dess. Dock inte idag. Tassa är fullt nöjd med att vara hemma och inne eftersom Linn är här. Hon leker med hundarna och både de och katten är mycket förtjusta i Linn. Egentligen är Moses Linns hund. Jag köpte honom åt Linn en gång i tiden men eftersom Linns mamma är allergisk så kunde hon inte ha honom hemma. Så har det varit med alla djur, som Linn haft. Hon har haft en kanin, som också bodde hos mig och hon har haft en häst, som visserligen inte bodde hos mig men som jag betalade för stallhyra, hö och allt som behövdes samt hjälpte Linn att sköta om. När jag sedan flyttade till Ramsberg var bara Moses kvar och han fick naturligtvis följa med mig och Linn träffar honom inte lika ofta men han tycker lika mycket om henne.

När jag sedan hämtade Tassa från uppfödaren i Vingåker så var Linn med och satt med Tassa i knä tills vi kom hem. Linn var den första som Tassa fick någon kontakt med sedan hon lämnat sitt "barndomshem" och de fann varandra direkt. Nemo, katten, har också gillat Linn från första stund. Han är lätt att få kontakt med. Här är en bild på Linn.



Moses har varit ute på byn idag och träffat sina fans. Vi promenerade till biblioteket och träffade Bitte Cederlund, som är etolog och hundinstruktör. Moses har gått på kurs för henne och de har alltid tyckt mycket om varandra. Bitte kallar Moses för "hunden Hund", hon tycker att han är som en hund skall vara och Moses dyrkar henne. Han glömmer henne inte.

På vägen hem gick vi förbi herrgårdsflyglarna och i den ena av dem har Moses ett par andra beundrare. "Den härliga Moses" brukar de säga och "Vi har saknat honom så". De tycker om Tassa också men det är nog mest för att hon är kompis med Moses. Det är ett par, som har sitt fritidshus i flygeln och brukar vara där på somrarna. De kommer ibland även resten av året och dagarna före jul är de där, åker till Stockholm och firar jul och kommer sedan tillbaka och firar nyår i Ramsberg. Moses blev överlycklig när han fick se att de var där och sprang direkt in på tomten och fram till dörren. De är också två av hans favoriter.

Linn finner sig väl tillrätta i Ramsberg. Hon behöver säkert komma hit till mormor ibland och varva ner. Livet är inte lika hektiskt i Ramsberg som i Örebro. Vi äter och vilar. Hon kan ju hålla kontakt med sina kompisar via datorn och mobilen. Det klickar och ploppar hela tiden, det kommer sms och mms och msn och jag vet inte vad, hela tiden. Det är ju roligt när det rör sig lite.

Idag har vi varit hos gail och tränat. Som vanligt tyckte jag att jag lärde mig mycket. Hur det än går så är det lärorikt. Idag var Tassa väldigt okoncentrerad och vimsig. Jag har ju sagt i flera veckor att hon skall till och löpa, hon har betett sig så och alla hanhundar har varit mycket intresserade av henne men något löp har det inte blivit, så troligen är det inte det som är förklaringen. Jag har besök av mitt barnbarn Linn, som hundarna är väldigt förtjusta i. Hon var med ute på fältet och Gail trodde att det kunde vara det, som var anledningen. Vi har ju varit på kurser med mycket folk och det har inte spelat någon roll men eftersom Tassa tycker om Linn så kan det vara det som gjorde Tassa vimsig. I alla fall så gjorde Tassa en hel del bra saker trots sin okoncentration. Vi tränade fösning och hämt. Vi hade fem lamm som ville springa och en jättefet tacka som inte alls ville gå så det var inte så lätt att fösa dem. Gail påminner mig alltid om att tänka ett halvår tillbaka och fundera på om vi hade kunnat göra samma saker då. Det hade vi ju inte klarat. Jag är nöjd med dagens övningar. På nyårsdagen skall vi till Ewa för sista träffen och sedan tyckte Gail att Tassa borde få vila två månader från all vallning. Jag glömde fråga om vi kunde träna lydnad, lägga spår o s v. Något behöver hon väl ha att jobba med eller hon kanske bara skall ha semester, jag vet inte.

Det är roligt att ha Linn här. Det känns bra med ungdomar i huset. Enda nackdelen är att vi nog äter lite för mycket, både god mat och andra godsaker. Vi går säkert upp i vikt både hon och jag. Det blir att ge rätt nyårslöfte förstås. Linn stannar till julafton, då skall jag till Örebro och börja jobba klockan sju på morgonen och då åker hon med mig hem till Örebro. På annandagen fyller hon 18 år så då får jag åka till Örebro igen för att uppvakta. Det är ju en stor dag, myndighetsdagen.

Nu har vi klarat av näst sista gången på Ewas vallkurs, en gång kvar. Den kör vi på nyårsdagen, nytt år - nya möjligheter. Ewa är noggrann och säger till när vi slarvar (eller när JAG slarvar, de andra är nog mera ordningssamma). Hon påpekade att Tassa startar vallningen före mig. Jag tyckte att vi började gå samtidigt men jag hade faktiskt inte givit henne något kommando så hon kunde inte veta hur jag tänkte mig det hela även om jag hade klart för mig hur jag ville ha det. Och egentligen kan jag ibland t o m ändra mig när jag ser att Tassa vill något särskilt. Det är ju förödande. Det är alltid början på ett pass som är svår för oss. Även Peter har sagt till mig att jag måste skärpa till det hela från början och inte låta Tassa springa omkring och leka en stund i början. Det gjorde hon nu.

Allt det där låter så riktigt när instruktörerna säger det. Jag förstår inte hur jag kan vara så tanklös. Jag har alltid tyckt att jag varit både förutseende och seriös och absolut inte slarvig. Eller har jag varit det kanske? Jag har ju alltid träffat på människor som varit mycket slarvigare än jag - men de vallar väl inte? Usch vad svårt detta är. Jag blir så trött på mig själv. Men från och med nu skall jag ha helt klart för mig vad jag skall göra när jag går in i hagen ÄNDA FRÅN BÖRJAN. Aldrig mera någon spontanitet i vallhagen, det är bara av ondo. Jag har ju vetat det men ändå inte klarat att skärpa mig. Självklart måste man kunna fatta snabba beslut när man ARBETAR med vallning, det är ju levande varelser man har att göra med, men det är en helt annan sak. I träningen måste det vara planerat. Det är ju viktigt när det blir allvar att hunden lyder, förstår att det är ett jobb den skall göra och inte springer och busar, då hinner fåren försvinna eller vad det är fråga om.

Det får gå utan bild idag. Både hundarna och katten ligger på soffan och sover och är lugna, det är synd att väcka dem för att ta bilder. Varje gång vi varit hos Ewa på kurs har jag tänkt att jag skulle ta med kameran och varje gång har jag glömt den. Hundarna brukar vara trötta när vi kommer hem, även Moses, han blir trött av att sitta i bilen. Vi var en sväng till Uttersberg idag efter vallkursen och träffade Stig och Yvonne, som har fritidsbostad där. Det var en utställning om vargar på Galleri Astley. Det var jättefina bilder på vargar och text med fakta om vargen, det säkert mest hatade djuret i Sverige. Ändå har vi så få vargar, enligt utställningens texter så har flera länder i Europa 2000 - 3000 vargar medan Sverige har 150 och det tycker många svenskar är för mycket. Människan är märklig. Vi inbillar oss att hela jorden är till bara för oss.

Jag vill snart inte tala om regn mera. Samtidigt som det har regnat mycket på sistone håller jag på och läser en bok där det också regnar ihållande och är översvämning, av Ruth Rendell: Syndafallet. Det är inte utan att jag funderar ibland om det faktiskt är syndafallet, som kommit igen.

Vi var hos Gail och tränade igår och nästan varje gång jag varit där har det regnat. Jag måste försöka gå VP (om jag kommer dit någon gång) en regnvädersdag, jag vet snart inte hur man gör om det inte regnar. Vi tränade vänsterhämt igår och Tassa börjar förstå att det går att gå ut till vänster också. Vi avslutade med ett till höger och det fungerade jättebra. Tassa fick även fösa rätt mycket och det går rätt bra rakt fram (eller krokigt) men skall hon styra någonstans blir det genast svårt. Det är väl också, som vanligt, min orutin som vanligt. Jag märker att hon blir ganska fort trött, inte fysiskt utan i huvudet. Jag blir också trött. Igår var jag rätt slut, det är ju Gails backar som är så jobbiga. Sedan började hon prata om att "till våren skall vi träna i några andra backar som är mycket värre". Då blev jag ännu tröttare. Men faktiskt, jag märker att jag fått bättre kondition så det är säkert nyttigt.

Även om det är regnigt och mörkt och dystert så är jag glad att det inte har kommit snö utan vi har kunnat träna så här länge. På söndag skall vi till Ewa igen, bara att hoppas på fortsatt barmark.

Idag är jag bjuden på julbord i Örebro. Moses och Tassa får följa med men de får vänta utanför i bilen. Jag skall passa på att handla lite och besöka mitt yngsta barnbarn, som fyller 10 år i morgon. Det  blir en dag för tidigt men det är långt att åka så det gäller att samla ihop flera ärenden. Hit skrev jag tisdagen den 12 dec på förmiddagen. När jag skulle fortsätta någon timme senare hade bloggen stängts för uppdatering m m så det gick inte att logga in. Nu fortsätter jag bara.

Det var ju roligt att komma till Grindstugan, som jag har byggt upp och startat en gång i tiden. De jobbar i stort sett på samma sätt fortfarande. 12-stegsbehandling kan inte ske på så mycket annorlunda sätt. Det roligaste var förstås att träffa Alexandra, barnbarnet. Hon växer och förändras varje gång jag ser henne. Hon hade ny frisyr och jag tyckte hon såg ut att vara 14 år. Hon är så jättefin, artig och lugn och mogen och trevlig på alla sätt. Jag blir riktigt stolt över att hon är mitt barnbarn. Jag är farmor åt henne och hon är en kopia av sin mamma.

Denna bild är tagen innan hon klippte sig så här ser hon ut som 10 år fortfarande. Det är ju jobbigt när även barnbarnen börjar bli vuxna, då ser man hur gammal man är själv.

Idag är det torsdag. Vi har inte direkt tränat någon vallning men Tassa har fått hjälpa till på Almhöjden och jobba lite. Vi har föst iväg våra får till ett fält där Britt sått gräs, som växer fortfarande. Det är grönt och fint och fåren betar där med god aptit. De får gå där några timmar sedan går vi dit och hämtar dem och Tassa föser hem dem. Eftersom de är skogsfår har jag nästan varit rädd att de skall sticka till skogs men de har varit kvar. Tassa har också fått hjälpa mig att hålla undan ungtackorna medan jag drar löst lite ensilage så de kan äta. Tassa är jätteduktig. Hon samlar ihop tackorna lugnt och stilla och ligger sedan där och vaktar medan jag fixar ensilaget. Vi har jobbat lite med stängsel så det har inte blivit någon tid över för vallträning men Tassa verkar nöjd med att få göra lite hederligt arbete. Hon ser så stolt ut, som om hon förstår att det är allvarligt och hon gör ett riktigt jobb.



Så här ser det ut för det mesta när jag sitter vid datorn. Tassa och Nemo, som är barn fortfarande, leker och busar med varandra hela tiden medan Moses ligger i andra hörnet av soffan. Jag tog en bild där även Moses var med men den lyckades jag strula bort. Det verkar vara Nemo som klarar sig bäst, det är åtminstone Tassa, som skriker emellanåt. Hon har några repor på nosen men det hjälper inte.

Eftersom Nemo bara kom med på ett hörn förra söndagen så får han hela bilden idag. Han bryr sig inte så mycket om adventsljusen, han bara blundar och mår gott. Nemo är så rolig, när jag går ut med hundarna så vill han absolut följa med. Jag försöker mota honom tillbaka men han följer med ändå på avstånd. Vi går ibland på trafikerade vägar och där vill jag inte att han skall gå. Just nu ligger båda hundarna och Nemo på soffan bredvid mig och sover.



Tassa misskötte sig som vallhund igår. Jag skulle se till Britts får igår och även hennes hundar. Jag började med att ge fåren hö till natten, de äter mest ensilage på dagarna men på natten tycker de det är skönt att ha mat inne om de blir hungriga. Jag gav hö till allesammans, det tog en bra stund och gick sedan ut för att dra loss lite ensilage till ungtackorna. Det sitter så fast i balen så man behöver hjälpa dem ibland om de skall få i sig något. Jag funderade vilken vallhund jag skulle ta med mig eftersom jag hade två stycken att välja på, både Tassa och Britts hund Nell. Jag bestämde mig för att pröva med Tassa, jag kunde ju ta Nell om det inte gick med Tassa. Det är bra att ha hund med som håller undan fåren, det är svårt att komma åt annars. Jag ropade på hundarna. Moses hade väntat i ladugården hos mig hela tiden och ville gärna hjälpa till. Triss, Britts bordercollie, som inte vallar, var också i närheten. Hon brukar hålla sig borta från fåren men nu var hon där. Hur mycket jag ropade och visslade så kom ingen av  vallhundarna, Nell och Tassa. Visst är det typiskt, när man behöver en vallhund är de totalt försvunna. Det visade sig att de var uppe vid gården. Jag vill ju gärna tro att de inte hörde men det är nog tveksamt. De har bra hörsel. Olydnad bara.

Jag missade julmarknaden i Ramsberg igår p g a fårmatningen men det kanske var lika bra. Det finns så många duktiga hantverkare i trakten, som säljer sina alster på den marknaden så man kan lätt förköpa sig. Jag har svårt att låta bli att handla när det är fina saker och jag tycker om bra hantverk. Det var även konsert i kyrkan, vilken jag också missade. Annars är det nog så att när det är någon aktivitet på landet så går man "man ur huset", det finns ju inte så mycket att välja på.

Vi tränade hos Gail igår. Hennes stora fält är hemska med sina jobbiga backar. Men de är spännande att valla på. Gail kilar upp och ner som en vessla medan jag kommer flåsande och släpar mig upp. Hon tror att jag kommer att få bra kondition men då skulle jag nog behöva träna där varje dag. Ett annat par var med samtidigt med sin hund, som är jätteduktig. De tränade långa hämt och långa stunder såg man inte hunden bakom kullarna. Fantastiska träningsfält.

Det gick inte lika bra för oss som förra gången men jag kände att det kanske var ännu mera lärorikt. Det behöver inte gå bra alltid bara det gör det ibland så man inte tappar sugen. Vi började med fråndriv rätt  långt. Det finns breda diken där med träbroar över, som fåren skall vallas över. Vi hade en ganska stor flock och det var inte lätt för Tassa att leda in fåren på broarna, vi fick göra några försök innan det lyckades. Vid ett tillfälle kunde man se tydligt att hon såg sig omkring för att försöka hitta en reträttväg och springa därifrån. Men med lite hjälp och uppmuntran så klarade hon det. Jag antar att hon "växer" av sådant och blir säkrare. Jag tyckte annars att hon skötte sig riktigt bra vid drivningen, hon höll avståndet bra och hon är aldrig dum mot fåren, samtidigt som hon ändå inte ger sig utan står kvar om fåren trilskas. Det är när jag ställer krav på henne, som hon vill ge upp och gå hem.

 Vi tränade också hämt. Jag har skickat henne till höger tidigare vid hämt, vi har ju inte gjort så många, mindre än tio. Det går lättast till höger och har passat bäst tidigare. Igår tränade vi att skicka henne vänster. Det gick till sist men det behöver vi träna mycket på. Det är synd att jag inte kan träna hämt ensam men det är väl inte så bråttom heller. Sedan var det det vanliga, att få stopp på henne och att se till att hon verkligen gör det jag säger till henne och inte acceptera något fusk. Jag vet ju det teoretiskt men i verkligeheten fungerar det inte alltid. Jag förstår inte varför.

När vi sedan gick tillbaka så var vi genomblöta och leriga hela. Det är trist med allt regnande men jag är glad så länge det är barmark så vi kan träna vallning.

Det är svårt med vallning och svårt med bloggande också. Jag skrev lite nyss och "publicerade" och det bara försvann. Försvann gjorde Tassa också igår, det var det jag skrev om. Jag tog ut mina får ur hagen för att gå till en större hage. Det gick jättebra att gå dit. Jag hade förberett lite dåligt så Moses satt ivägen men bara jag satt in honom i bilen så vågade fåren gå ut. Vi passerade en bäck där fåren inte ville gå över. Tassa var duktig och stod lugnt kvar och tryckte på så fåren gick över till sist. Hon blir inte rädd fast fåren stampar åt henne utan står kvar som hon skall.

Vi övade fråndriv. Det gick jättebra, skönt att inte behöva vända så ofta som vi får göra i min lilla hage. vi körde lite flankeringar också och allt fungerade. När vi skulle tillbaka gick några får åt sidan vid bäcken istället för att gå över. Tassa ville inte gå efter dem som avvikit, hon oroade sig för dem som redan var över,  men när jag hjälpte henne så gick det bra. Hon hämtade fåren och de gick över bäcken och förenade sig med de övriga. Där upptäckte Tassa en lämplig väg och bara  "försvann". Hon brydde sig inte om att jag ropade, jag försökte både att låta arg och att locka fint men inget hjälpte.

Det var bara att lämna fåren och hämta Tassa vid huset och hoppas att fåren stod kvar. Mina får är lätta att få med sig även utan hund så det hade säkert gått bra att gå med dem till hagen men då hade Tassa sett att det lönar sig att sticka när det blir svårt. Hon har säkert blivit skadad av att jag var så förvirrad i början i fårhagen och fortfarande är ibland. Hon litar inte riktigt på att jag kan klara svåra situationer.

I går var vi hos Ewa på vallkurs. Jag brukar alltid gå i kyrkan 1:a Advent, det är så vackert i kyrkan med alla ljus och alla vackra psalmer. Här i Ramsberg har man också en tradition, kyrkvandring, man åker buss någon mil bort och går tillsammans till kyrkan. Man stannar efter vägen och fikar och pratar. Nåja, det var trevligt på kursen, kyrkan står kvar hoppas jag, den är rätt stabil.




Det är långt till Ewa men jag tycker det är värdefullt att få hjälp med vallningen, att träna på flera ställen och med andra får. Mina får och Tassa och jag känner varandra så väl nu så vi vet nästan i förväg hur de övriga kommer att bete sig. Ewas får var nyklippta och VÄLDIGT snabba och springiga. Det är också nyttigt för Tassa. Hon behöver träna mycket på att gå sakta och lugnt och på långt avstånd från fåren. För att inte tala om hur väl jag behöver träna på det. Jag är inte tillräckligt snabb att agera (åldern!?). Det leder ibland till att jag försöker ge kommandon i förtid och det är ju inte heller bra. De skall ges i exakt rätt ögonblick. Det har jag fått i hemläxa nu, att jag skall bestämma mig ordentligt vad varje kommando betyder och inte ge dem "i onödan". Även att se till att de verkligen åtlyds. Om jag förstått det rätt är det OK att hon stannar utan att lägga sig ner när jag säger "ligg" bara hon verkligen stannar och inte bara saktar in. Jag brukar nämligen acceptera att hon bara saktar in och det blir ju fel, inte medvetet utan för att jag tycker att jag inte hinner med.

Jag tyckte ändå att det gick ganska bra till sist så jag är nöjd med träningen. Om jag verkligen skärper mig så går det rätt bra. Även denna gång var vi leriga från topp till tå. Jag var tvungen att ta av mig jackan när jag gick in och handlade på hemvägen för den var alldeles lerig I morgon skall jag till Gail, hon har också snabba får. Jag är ju tacksam så länge det är bart så jag kan fortsätta träna vallning även om jag blir trött på regn och lera. Det är också skönt för Tassa att få jobba lite i vallningen, hon äter inte upp mina mattor då.

Idag har jag ringt distriktsveterinärstationen (långt ord) i Lindesberg och frågat om priset på kastrering av katten. Det var inte så fruktansvärt dyrt. Tillsammans med vaccinering ca 650:-. Det är knappast värt att åka längre för att få det billigare. Då kan jag passa på och vaccinera hundarna samtidigt. Trist för Nemo som blir av med "kulorna".

Jag försökte få mina husdjur att posera bakom ljusstaken men det var svårt. Jag ville ju ha med katten och han tar inte regi. Hundarna fick jag att sitta riktigt snyggt men ovanstående var det enda kortet där Nemo också kom med. När jag försökte sätta honom bredvid hundarna så gick han bara därifrån. Jag försökte också klippa in en bild på Nemo men jag har för lite kunskaper på det området. Moses blev trött av poseringen och lade sig ner. Det blev i alla fall en 1:a adventbild till sist, som jag publicerar idag eftersom vi kommer att vara borta hela dagen i morgon. Det kan ju tänkas att vi kommer hem tillräckligt tidigt för att hinna blogga lite, vi får väl se.

Både Tassa och Nemo vill gärna ha kontroll över vad som händer utanför huset. Därför sitter de ofta vid det där fönstret, som är så lämpligt placerat för dem, och tittar ut. Nemo ser ibland något som får honom att hacka tänder och "vispa" med svansen och Tassa ser ibland något som gör att hon anser sig tvungen att skälla. Det kanske inte är samma saker, som får dem att reagera.

Jag har tagit bort en heltäckningsmatta i trappan men inte gjort färdigt. Det visade sig att det var en linoleummatta under och jag orkade inte sätta igång och skrapa en gång till och ta bort även den. När jag känner mig redo skall jag behandla linoleummattan istället. Det lär ska gå att få den lite finare men då måste ALLT lim vara helt borta. Det är det nog inte nu, det är därför som jag inte gjort färdigt. Skall jag fotografera där måste jag nog göra klart förstår jag.

Så här låg Tassa och Moses och sov i går kväll. Vi har det rummet tillsammans, det är både hundrum och mitt arbetsrum. Jag satt vid datorn och såg att de hade somnat i lite konstiga ställningar. Nästa gång jag tittade på dem låg de fortfarande i samma ställning och trots att jag reste mig och hämtade kameran och tog en bild så låg de kvar likadant. De måste ha varit trötta. Annars vaknar de oftast när jag reser mig och hoppas att vi skall ut på promenad. Vi gjorde inget särskilt igår, mer än att jag städade och pyntade lite till advent. Jag var ganska trött men jag tyckte hundarna tog det ganska lugnt.



Idag har jag städat ordentligt och hängt upp lite fler stjärnor och satt upp några fler adventsljusstakar. Nu är det bara alla slingor, som skall upp i träden utanför. Jag är inte så imponerad av allt amerikanskt, nästan tvärt om, men jag älskar deras julpynt med massor av ljus på husen och i träden. Från början tyckte jag det var överbelastat och såg hemskt ut men jag har väl vant mig för nu tycker jag det är så fint. Tyvärr har jag inte råd och inte ork heller, annars skulle jag nog göra något sådant. Ewa, hon tycker jag kan vänta till söndag, när det är första advent, och sätta upp allt. Hon har ju ingen aning om hur mycket jobb det är med adventspynt tydligen. Jag vill ju gärna ha det klart till fredagskvällen men det lyckades inte trots att jag började en dag tidigare. På söndag skall jag för övrigt hem till Ewa på vallkurs. Hon kommer förstås att köra hårt med oss så då orkar jag knappt köra hem, mycket mindre pynta.

Det blir ganska dyrt när man är så tröglärd som jag så man måste få så mycket utbildning. Kurserna är faktiskt inte så dyra. Om man jämför med privata kurser i t ex lydnad så kräver ju vallkurser så mycket mera rekvisita, det skall vara får, en hage med stängsel, minst en utbildad vallhund, gärna två och goda kunskaper och god kondition hos instruktören. Ibland krävs också stora fält, grindar m m. Det är fantastiskt att det finns människor, som vill ställa upp och satsa så mycket. Hoppas att ingen vallinstruktör läser detta och höjer priset nu. De har säkert inte tänkt på allt de bidrar med mot en liten summa pengar. För min del blir kostnaden stor mest därför att jag måste åka långa vägar. Men det gör även övriga kursdeltagare så det är inte bara jag, de andra kanske klarar sig med mindre kurser dock. Att det är så pass långt mellan instruktörerna kan ju vara en följd av de jobbiga förhållanden som de har. Det går ju inte att klara detta på bara en pension så det är inte konstigt att jag måste jobba.

Jag har förresten lovat att jobba på julafton i år. Jag slutar ganska tidigt så jag hinner fira jul efter jobbet. Det kan vara lite jobbigt på ett behandlingshem med personer som är tvångsomhändertagna. Det är mycket ångestladdat, många har mycket skam och skuld, man tänker på dem man har gjort illa och på allt man missat p g a sitt missbruk. Man försöker visserligen förneka missbruket så gott det går men på julen är det svårt att värja sig för alla jobbiga känslor.