Mörker
Jag var hos Gail och tränade igår. Det kändes jättebra. Tassa börjar fatta det där med att hämta får. Hon gör väldigt fina saker emellanåt, hon gjorde ett par jättefina hämt även om hon sedan gjorde en del fel också. Vi gjorde ett försök med delning men Tassa förstår inte att hon plötsligt får lov att komma in bland fåren så det blir att börja träna inkallning igen. Tänkte jag skulle försöka träna så mycket som möjligt innan snön kommer, sedan blir det inte så mycket. Nu har visserligen snön kommit men jag utgår från att den inte ligger kvar nu, eller jag hoppas åtminstone det om jag skall kunna träna lite till.
Det har blivit trist här i Ramsberg, så fort det blåser lite eller snöar, så blir vi utan ström. Jag vaknade i morse och trodde jag blivit blind, kunde inte se klockan. Sedan förstod jag att strömmen gått igen, det är tredje gången på kort tid. Det är lite orättvist för halva byn får el någonannanstans ifrån och de har inte haft något avbrott. Jag bor precis vid gränsen och ser hur det lyser hos grannen norrut, åt andra hållet är det kolsvart. Jag har bestämt mig för att köpa ett spritkök eller liknande, så jag åtminstone kan värma vatten när det är strömlöst.
Jag läste på Gails blogg, hon är verkligen optimist, hon går omkring och gläder sig åt att det snart börjar ljusna när vi andra tänker på att det fortfarande är två månader kvar som det blir allt kortare dagar och mörkare. Men egentligen tycker jag om den här tiden, det är mörkt och dystert men jag vet att snart kommer Advent och då blir det så vackert i alla fönster och även utanför med ljusstakar, stjärnor och ljusslingor. Då tänker man inte längre på att det är mörkt. Snön lyser också upp mycket.
Det har blivit trist här i Ramsberg, så fort det blåser lite eller snöar, så blir vi utan ström. Jag vaknade i morse och trodde jag blivit blind, kunde inte se klockan. Sedan förstod jag att strömmen gått igen, det är tredje gången på kort tid. Det är lite orättvist för halva byn får el någonannanstans ifrån och de har inte haft något avbrott. Jag bor precis vid gränsen och ser hur det lyser hos grannen norrut, åt andra hållet är det kolsvart. Jag har bestämt mig för att köpa ett spritkök eller liknande, så jag åtminstone kan värma vatten när det är strömlöst.
Jag läste på Gails blogg, hon är verkligen optimist, hon går omkring och gläder sig åt att det snart börjar ljusna när vi andra tänker på att det fortfarande är två månader kvar som det blir allt kortare dagar och mörkare. Men egentligen tycker jag om den här tiden, det är mörkt och dystert men jag vet att snart kommer Advent och då blir det så vackert i alla fönster och även utanför med ljusstakar, stjärnor och ljusslingor. Då tänker man inte längre på att det är mörkt. Snön lyser också upp mycket.
Lokalprov
Igår tränade jag ganska länge och körde hårt. Jag tycker att Tassa är så pass gammal nu att jag skall kunna göra det, 1 år och 10 mån. snart (?). Vid ett par tillfällen vägrade hon gå åt det håll jag ville. Det var inte fråga om att hon inte visste åt vilket håll höger var utan det var något annat som gjorde att hon bara vägrade. Varför vet jag inte. Jag blev i alla fall arg och t o m slog efter henne med käppen. En dödssynd naturligtvis. Till sist försökte hon springa hem, då insåg jag att jag gått för långt och slutade. Nu har jag bestämt mig för att det inte får hända igen, hoppas jag kan hålla det. Idag tränade vi en kort stund (på sådant som jag vet att hon kan). Vi tog en paus och körde lite hö och sedan gick vi en runda igen, bara 10 minuter. Det gick väldigt bra, troligen fick hon inte skador för livet för att jag blev arg, hon såg glad ut och stolt när vi gick därifrån.
Jag skall försöka få komma till Gail en dag i veckan. Det är nästan så jag är lite rädd att åka dit med tanke på punkteringseländet förra gången.
Nu har alla (som var kvar) i vår kurs utom jag, klarat Lokalprovet. Det känns bra, jag har ju sett hur de kämpat under den här tiden, som vi gått på kurs. Jag började ett halvår senare än de andra så jag känner mig inte förbigången, i varje fall inte ännu. Går det ett halvår och kanske längre tid utan att jag klarar LP så kanske det känns annorlunda. Men deras hundar är också äldre än min så det känns OK att de har godkända Vallhundar men inte jag. Jag tycker ju att det gått bra på sista tiden för oss så jag känner mig hoppfull. Det är klart jag har väl det svåraste kvar men hämt tyckte jag såg ut som om det skulle kunna börja fungera, sist jag var hos Gail och Fålla in har jag gjort några gånger "i verkligheten" och det har faktiskt gått riktigt bra. Så jag siktar på LP (eller VP tror jag det kommer att heta) nästa år.
Jag skall försöka få komma till Gail en dag i veckan. Det är nästan så jag är lite rädd att åka dit med tanke på punkteringseländet förra gången.
Nu har alla (som var kvar) i vår kurs utom jag, klarat Lokalprovet. Det känns bra, jag har ju sett hur de kämpat under den här tiden, som vi gått på kurs. Jag började ett halvår senare än de andra så jag känner mig inte förbigången, i varje fall inte ännu. Går det ett halvår och kanske längre tid utan att jag klarar LP så kanske det känns annorlunda. Men deras hundar är också äldre än min så det känns OK att de har godkända Vallhundar men inte jag. Jag tycker ju att det gått bra på sista tiden för oss så jag känner mig hoppfull. Det är klart jag har väl det svåraste kvar men hämt tyckte jag såg ut som om det skulle kunna börja fungera, sist jag var hos Gail och Fålla in har jag gjort några gånger "i verkligheten" och det har faktiskt gått riktigt bra. Så jag siktar på LP (eller VP tror jag det kommer att heta) nästa år.
Träning i regnet
Jag försöker träna en stund varje dag. Idag blev det inte så långt men igår körde vi hårt, träning på "höger och vänster". Jag kommer på med jämna mellanrum att jag gjort fel på något sätt. Det senaste gällde just detta. Jag tyckte Tassa var riktigt duktig på att veta när hon skulle gå till höger eller vänster. Det var bara det att jag har hjälpt henne, det måste man visserligen göra i början men jag har nog hållt på för länge. Jag har visat henne med kroppsrörelser vilket håll hon skulle gå åt, jag har visserligen sagt "höger" eller "vänster" samtidigt men ändå.... Nu vet jag visserligen inte om hon bara blev osäker, när jag stod helt stilla, och väntade på att jag skulle ge henne tecken eller om hon helt enkelt inte har lyssnat. Jag tippar på det förstnämnda. Nu har vi tränat två dagar på höger och vänster och det börjar verka som om hon kan mer och mer. Hon har alltså inte gått åt fel håll de här två dagarna utan hon har inte gått någonstans alls utan jag har tjatat på henne: "Hööööööger" "Väääääänster". Det tyder ju på att hon är osäker på mig. Usch vad svårt det är att lära sig valla och att dessutom lära upp en unghund samtidigt. Idag började hon dock att verka säkrare och gick direkt åt rätt håll (för det mesta).
Jag har inte tränat hämt eftersom Gail rekommenderade mig att inte göra det på mina får som inte står stilla. Däremot har vi tränat mycket fråndriv och det är hon riktigt duktig på igen, hon glömde bort det ett tag när vi bara tränade flankeringar. Nu växlar jag lite mellan flankeringar och höger/vänster och fråndriv. Något vanlig drivning där jag går före blir det också. Idag vallade vi hem ungtackorna, de är 16 st oinvallade ungdomar och de gör Tassa nervös. Fråndriv fungerade inte med dem men det gick ganska bra när jag gick före, då följde fåren med, annars gick de inte undan för hunden. Tassa, i sin tur, försökte avvika ett par gånger när vi föst dem genom ett grindhål, då tyckte hon att det räckte och när vi började närma oss stallet likadant, men hon kom när jag kallade på henne. Tidigare har det hänt några gånger att hon stuckit åt annat håll när det blivit jobbigt och då har hon inte kommit när jag kallat.
Nu har vi gjort i ordning stall till mina tackor så de kan komma in under tak och har skydd mot blåsten, de har inte haft något riktigt skydd tidigare. De har tre väggar men vi skall sätta upp skydd även på den fjärde sidan när det blir kallare. De har mycket träd där de kunnat söka skydd men de senaste dagarna har träden fällt löven så det har blivit dåligt skydd. De har börjat få hö också och de verkar uppskatta både skyddet och maten. Jag har alltid hört att skogsfår kan försörja sig på ganska lite och det verkar stämma. Mina skogsfår har inte så mycket bete kvar men är välfödda ändå.
I år skall de inte ha några lamm men till ett annat år, när jag inte är så beroende av att ha valltackor, skulle jag gärna vilja låta betäcka åtminstone de två som är möjliga avelsdjur. Det är ju roligt med lamm och jag tycker också det är viktigt att bevara allmogefåren så de inte dör ut. Jag är så imponerad av ledartackan. Hon tar sin uppgift på verkligt allvar, hon är Ledaren verkligen, de andra följer henne och hon beskyddar dem mot allt. Hon har aldrig varit lika rädd, varken för hundar eller människor, som de andra. I början fanns hon alltid mellan mig och de övriga, hur vi än vände och vred. Nu är det mera annat som hon skyddar dem för.
Jag har inte tränat hämt eftersom Gail rekommenderade mig att inte göra det på mina får som inte står stilla. Däremot har vi tränat mycket fråndriv och det är hon riktigt duktig på igen, hon glömde bort det ett tag när vi bara tränade flankeringar. Nu växlar jag lite mellan flankeringar och höger/vänster och fråndriv. Något vanlig drivning där jag går före blir det också. Idag vallade vi hem ungtackorna, de är 16 st oinvallade ungdomar och de gör Tassa nervös. Fråndriv fungerade inte med dem men det gick ganska bra när jag gick före, då följde fåren med, annars gick de inte undan för hunden. Tassa, i sin tur, försökte avvika ett par gånger när vi föst dem genom ett grindhål, då tyckte hon att det räckte och när vi började närma oss stallet likadant, men hon kom när jag kallade på henne. Tidigare har det hänt några gånger att hon stuckit åt annat håll när det blivit jobbigt och då har hon inte kommit när jag kallat.
Nu har vi gjort i ordning stall till mina tackor så de kan komma in under tak och har skydd mot blåsten, de har inte haft något riktigt skydd tidigare. De har tre väggar men vi skall sätta upp skydd även på den fjärde sidan när det blir kallare. De har mycket träd där de kunnat söka skydd men de senaste dagarna har träden fällt löven så det har blivit dåligt skydd. De har börjat få hö också och de verkar uppskatta både skyddet och maten. Jag har alltid hört att skogsfår kan försörja sig på ganska lite och det verkar stämma. Mina skogsfår har inte så mycket bete kvar men är välfödda ändå.
I år skall de inte ha några lamm men till ett annat år, när jag inte är så beroende av att ha valltackor, skulle jag gärna vilja låta betäcka åtminstone de två som är möjliga avelsdjur. Det är ju roligt med lamm och jag tycker också det är viktigt att bevara allmogefåren så de inte dör ut. Jag är så imponerad av ledartackan. Hon tar sin uppgift på verkligt allvar, hon är Ledaren verkligen, de andra följer henne och hon beskyddar dem mot allt. Hon har aldrig varit lika rädd, varken för hundar eller människor, som de andra. I början fanns hon alltid mellan mig och de övriga, hur vi än vände och vred. Nu är det mera annat som hon skyddar dem för.
Vilken dag!
Idag har jag varit hos Gail och tränat. Det började verkligen inte bra. I Norberg, 8 mil hemifrån, fick jag punktering. Det är säkert 25 år sedan jag bytte hjul. På den tiden kunde jag fortfarande ställa mig bredvid bilen och se hjälplös ut och genast kom en rask karl och fixade det åt mig. Idag hjälpte det inte alls. Jag försökte stoppa en lastbil men chauffören stannade inte ens. Det var bara att lasta över hundarna i baksätet och plocka ut allt från deras plats. Jag letade fram reservdäck och domkraft. Bara det var problem. Min bil är fem år gammal och domkraften som hör till bilen såg inte ut som domkrafter gjorde för 25 år sedan. Jag fick fundera en bra stund innan jag kom på hur den skulle användas. Det tråkiga var att det hela tiden regnade, ett kallt, blött regn. När jag hissat upp bilen upptäckte jag att jag inte kunde rubba muttrarna. Jag stoppade en personbil och en kraftig man steg ur och jag andades ut, "nu får jag hjälp, han klarar det". Det gjorde han inte. Han kunde inte heller rubba muttrarna. Han åkte till en mack någon kilometer bort och lånade ett fälgkors. Det hjälpte inte. Han beklagade och åkte vidare. Jag plockade ut hundarna och promenerade till macken där jag fick med mig en kille, som fixade allt på 5 minuter med hjälp av ett långt järnrör, som gjorde att muttrarna gav sig. Heder åt honom, han hade just övertagit macken och hade flera jobb för att klara det ekonomiska, ändå tog han bara 50:-.
Jag kunde fortsätta två timmar senare till Gail, som mötte mig utanför, tog ut tre springiga får och Liz, som är förunderligt duktig. Om ingen annan var glad för att jag kom och tränade så var Liz det, Hon formligen skalv av glädje när hon förstod att hon skulle få jobba. Hon är ett under av lydighet och vilja att göra sitt bästa. Vi gick en bra bit bort till ett stort fält, samma som SDV hade tävling på i somras när det var torrt och varmt. Varken Tassa eller jag kände av vare sig regn eller kyla idag. Det var helt underbart, det gick jättebra. Vi tränade hämt och fråndriv och båda delarna gick bra. Tassa har inte riktigt klarat hämt tidigare men idag gick det. Fråndrivet börjar också komma.
Enda malörten i glädjebägaren är jag själv. Jag tycker jag har lärt mig mycket om vallning men det måste vara min auktoritetsskräck som gör att jag blir helt paralyserad när jag kommer ut i fårhagen tillsammans med en instruktör. Jag måste verka helt imbecill för alla som ser mig, ingen kan tro att jag kan tänka själv. Jag som alltid har trott att jag var så intelligent (?). Jag försöker nog få det till att instruktörerna är otydliga men jag inser att det är mig det är fel på. (Jag får mycket skuldkänslor av vallningen. Det är mitt fel att inte Tassa gör rätt och det är mitt fel att jag inte fattar vad instruktörerna menar.) Jag tror att det kan vara åldern, Alzheimer eller Pannlobsdemens eller något. Jag kan inte se helheten i vallning när jag står i fårhagen. Jag kan se det hemma i lugn och ro men annars gör jag bara det jag blir tillsagd och kan inte fatta egna beslut. Och jag känner alltid ett behov att försvara mig och förklara varför.... Ja jag hoppas att jag ändå kan lära mig men det är nog inte roligt att ha mig som elev. Hittills har de alla haft ett stort tålamod, tack och lov.
Till läxa till nästa gång har jag fått i uppdrag att se till att Tassa lägger sig när jag säger till henne och att hon kan vänster och höger. Där har jag också gjort fel, jag har hjälpt henne för länge med kroppsrörelser, Tassa väntar på att jag skall visa vilket håll hon skall gå åt och det borde jag ha slutat med nu. Så det skall hon kunna. Jag skall sluta ge henne kommandot "sakta" och istället lägga henne när hon ökar farten. Jag skall heller inte ryta "framåt" åt henne utan säga det mera mjukt. Visselsignalerna är bara att träna, träna, träna, göra "mindre" och lägre, hunden hör ändå. Ja det där skall väl inte vara så svårt, det skall jag nog klara. Hoppas tiden går fort tills i morgon så vi får sticka iväg och träna.
Jag kunde fortsätta två timmar senare till Gail, som mötte mig utanför, tog ut tre springiga får och Liz, som är förunderligt duktig. Om ingen annan var glad för att jag kom och tränade så var Liz det, Hon formligen skalv av glädje när hon förstod att hon skulle få jobba. Hon är ett under av lydighet och vilja att göra sitt bästa. Vi gick en bra bit bort till ett stort fält, samma som SDV hade tävling på i somras när det var torrt och varmt. Varken Tassa eller jag kände av vare sig regn eller kyla idag. Det var helt underbart, det gick jättebra. Vi tränade hämt och fråndriv och båda delarna gick bra. Tassa har inte riktigt klarat hämt tidigare men idag gick det. Fråndrivet börjar också komma.
Enda malörten i glädjebägaren är jag själv. Jag tycker jag har lärt mig mycket om vallning men det måste vara min auktoritetsskräck som gör att jag blir helt paralyserad när jag kommer ut i fårhagen tillsammans med en instruktör. Jag måste verka helt imbecill för alla som ser mig, ingen kan tro att jag kan tänka själv. Jag som alltid har trott att jag var så intelligent (?). Jag försöker nog få det till att instruktörerna är otydliga men jag inser att det är mig det är fel på. (Jag får mycket skuldkänslor av vallningen. Det är mitt fel att inte Tassa gör rätt och det är mitt fel att jag inte fattar vad instruktörerna menar.) Jag tror att det kan vara åldern, Alzheimer eller Pannlobsdemens eller något. Jag kan inte se helheten i vallning när jag står i fårhagen. Jag kan se det hemma i lugn och ro men annars gör jag bara det jag blir tillsagd och kan inte fatta egna beslut. Och jag känner alltid ett behov att försvara mig och förklara varför.... Ja jag hoppas att jag ändå kan lära mig men det är nog inte roligt att ha mig som elev. Hittills har de alla haft ett stort tålamod, tack och lov.
Till läxa till nästa gång har jag fått i uppdrag att se till att Tassa lägger sig när jag säger till henne och att hon kan vänster och höger. Där har jag också gjort fel, jag har hjälpt henne för länge med kroppsrörelser, Tassa väntar på att jag skall visa vilket håll hon skall gå åt och det borde jag ha slutat med nu. Så det skall hon kunna. Jag skall sluta ge henne kommandot "sakta" och istället lägga henne när hon ökar farten. Jag skall heller inte ryta "framåt" åt henne utan säga det mera mjukt. Visselsignalerna är bara att träna, träna, träna, göra "mindre" och lägre, hunden hör ändå. Ja det där skall väl inte vara så svårt, det skall jag nog klara. Hoppas tiden går fort tills i morgon så vi får sticka iväg och träna.
Träning
Skönt. Igår fick jag rådet av Gail att inte träna hämt på mina får eftersom de inte står stilla. Det känns jättebra att kunna strunta i hämtträningen hemma. Jag trodde själv att det inte blev bra men tänkte att jag ju måste träna hämt. Det känns fint när någon, som vet bättre än jag, säger att det är så som jag trodde. Idag tränade jag flankeringar, drivning och fråndriv och nu gick det lysande. Även fråndriv går bra igen efter att Tassa började att vilja gå runt efter all flankeringsträning. Peter tyckte att jag skulle träna med långlina några dagar och det stämde att det började fungera ganska snabbt igen.
Idag hade jag förberett mig mentalt när vi hämtade ungtackorna och även det gick lysande idag. I någon mån kan det bero på att de nu vant sig vid att få kraftfoder på eftermiddagen så de är mycket villiga att komma så fort de ser någon i hagen. Men Tassa uppförde sig väl och det är huvudsaken. Hon gör det när jag är fokuserad på det jag håller på med. Jag undrar ofta om det alltid kommer att vara så att jag måste vara jätteskärpt när jag vallar eller om jag kan slappna av mera när Tassa lärt sig mera. Nåja, det skadar nog inte att jag skärper mig lite ibland, det var bara en undran.
Egentligen är jag trött på flankeringsträning och drivträning. Nu har jag hållt på så länge (även om det inte lossnat förrän för ett par månader sedan) så nu skulle jag vilja träna hämt och dubbelhämt och svårare saker. Det är vad jag skulle vilja alltså, det börjar bli tjatigt det här. Jag förstår ju att jag kan träna mycket för att få det att bli perfekt men jag är rädd att Tassa också skall tycka det är tråkigt. Men jag skall fortsätta med det enkla och promenera utmed vägar i vinter få se om Tassa (vi) har mognat över vintern så vi kan sätta igång på allvar till våren. Ja, jag vet att det är långt dit men i min ålder går tiden fort.
Jag hörde häromdagen att en jakthund blivit dödad av varg, som dessutom ätit på den. Jag kan ju förstå den stora sorg och förbittring en jägare känner när hans hund, som han jobbat med och tycker om, utsätts för något sådant. Jag kan ju tänka mig hur jag själv skulle känna mig. Samtidigt måste jag tänka på alla faror som finns i naturen, hundar dödas av olika saker. andra rovdjur, ormar m m. Och alla hundar, och även människor, som dödas av bilar. Det händer också att hundar dödas av hundar och av jägare.....
Det som gör mig förvånad är alla människor som är så fruktansvärt hatiska mot vargen, som ändå endast reagerar instinktivt. Jakthundar är dresserade att attackera djur i skogen. Säkert kan det även hända att en och annan sällskapshund anfaller varg och blir då säkerligen dödade. Jag har på senare tid hört flera människor säga att de känner sig rädda och osäkra för varg. Jag vet inte om de verkligen menar vad de säger, den enda gång som det finns trovärdigt dokumenterat att varg dödat en människa var 1821. Det var då fråga om en varg, som hade levt i fångenskap och inte lärt sig jaga. Den hade förstås inte heller lärt sig att akta sig för människor.
Idag hade jag förberett mig mentalt när vi hämtade ungtackorna och även det gick lysande idag. I någon mån kan det bero på att de nu vant sig vid att få kraftfoder på eftermiddagen så de är mycket villiga att komma så fort de ser någon i hagen. Men Tassa uppförde sig väl och det är huvudsaken. Hon gör det när jag är fokuserad på det jag håller på med. Jag undrar ofta om det alltid kommer att vara så att jag måste vara jätteskärpt när jag vallar eller om jag kan slappna av mera när Tassa lärt sig mera. Nåja, det skadar nog inte att jag skärper mig lite ibland, det var bara en undran.
Egentligen är jag trött på flankeringsträning och drivträning. Nu har jag hållt på så länge (även om det inte lossnat förrän för ett par månader sedan) så nu skulle jag vilja träna hämt och dubbelhämt och svårare saker. Det är vad jag skulle vilja alltså, det börjar bli tjatigt det här. Jag förstår ju att jag kan träna mycket för att få det att bli perfekt men jag är rädd att Tassa också skall tycka det är tråkigt. Men jag skall fortsätta med det enkla och promenera utmed vägar i vinter få se om Tassa (vi) har mognat över vintern så vi kan sätta igång på allvar till våren. Ja, jag vet att det är långt dit men i min ålder går tiden fort.
Jag hörde häromdagen att en jakthund blivit dödad av varg, som dessutom ätit på den. Jag kan ju förstå den stora sorg och förbittring en jägare känner när hans hund, som han jobbat med och tycker om, utsätts för något sådant. Jag kan ju tänka mig hur jag själv skulle känna mig. Samtidigt måste jag tänka på alla faror som finns i naturen, hundar dödas av olika saker. andra rovdjur, ormar m m. Och alla hundar, och även människor, som dödas av bilar. Det händer också att hundar dödas av hundar och av jägare.....
Det som gör mig förvånad är alla människor som är så fruktansvärt hatiska mot vargen, som ändå endast reagerar instinktivt. Jakthundar är dresserade att attackera djur i skogen. Säkert kan det även hända att en och annan sällskapshund anfaller varg och blir då säkerligen dödade. Jag har på senare tid hört flera människor säga att de känner sig rädda och osäkra för varg. Jag vet inte om de verkligen menar vad de säger, den enda gång som det finns trovärdigt dokumenterat att varg dödat en människa var 1821. Det var då fråga om en varg, som hade levt i fångenskap och inte lärt sig jaga. Den hade förstås inte heller lärt sig att akta sig för människor.
Prövningar
Usch vad motigt det är att försöka lära sig valla. Ibland hjälper det inte ens att tänka på att jag brukar få glada tillrop och trösterika ord från både Gail och Ewa. I onsdags var vi i Bråfors och tränade på LP-banan. Jag är ju inte klar för LP men tyckte ändå att jag ville försöka. Tassa (och även jag) blir vimsig, nervös kanske, i nya miljöer och med nya får. Dessutom åkte Britt med mig och hade bråttom hem, vilket också påverkade mig. Jag skulle försöka skynda mig, vilket inte är bra vid vallning. Vi fick dessutom hoppa in utan förberedelse medan de övriga ändå jagade får. Ja, alltså, allt var emot oss. Det kunde ju inte gå annat än fel. Trots att jag sprang med Tassa så ville hon inte gå ut, utan sprang rakt mot fåren i hämtet. Jag försökte flera gånger lägga henne men sedan sprang hon ändå rakt på. När hon kom fram till fåren sprang hon runt dem flera varv tills de satte iväg mot mig på egen hand s a s. Jag lyckades inte få någon ordning på henne och det hela gick överstyr. Fållan struntade vi i. Fråndrivet gick inte heller bra, fåren ville inte gå mot första grinden, sedan ropade någon att vi skulle försöka få med oss ett får, som kommit på avvägar. Då insåg jag att jag fick släppa tanken på att försöka valla. Jag tror att det kanske hade gått bättre om vi gått en gång till men det hann vi inte.
Så, igår, med våra får så gick hon jättefint igen. Tänk vad vanan gör. Det får mig åtminstone att fatta att det är viktigt för mig att träna på olika ställen. Hämt går ju inte så bra eftersom inte fåren står stilla och fållan är för liten men hon går ut fint och hon verkar förstå att hon skall driva fåren till mig. Hon är säkert inte riktigt mogen för att klara sådana svåra saker ännu. Vi tränar väl vidare få se om det knäpper till så småningom.
Jag har försökt få lite ordning i trädgården, vilket jag inte har hunnit med tidigare p g a för mycket annat jobb. Jag har sågat ner några stora grenar av körsbärsträdet. De hade böjt sig så de hängde nästan ner till marken. När jag sågat bort dem blev trädet så litet så jag blev riktigt orolig att jag tagit bort för mycket. Jag har ett litet äppelträd, som jag kan stå på marken och plocka ner äpplena. Det har jag gjort igår. Så försökte jag klippa gräset, åtminstone där det är längst. Det har varit blött i flera veckor och det var det även då. Gräsklipparen stannar gång på gång. Till sist struntade jag i det. Det måste visst vara prövningar hela tiden. Jag har mycket jag skulle behöva göra inomhus men lusten saknas, jag vill hellre vara ute. Skulle gärna vilja plocka lite mera svamp men vågar inte så länge älgjakten pågår.
Så, igår, med våra får så gick hon jättefint igen. Tänk vad vanan gör. Det får mig åtminstone att fatta att det är viktigt för mig att träna på olika ställen. Hämt går ju inte så bra eftersom inte fåren står stilla och fållan är för liten men hon går ut fint och hon verkar förstå att hon skall driva fåren till mig. Hon är säkert inte riktigt mogen för att klara sådana svåra saker ännu. Vi tränar väl vidare få se om det knäpper till så småningom.
Jag har försökt få lite ordning i trädgården, vilket jag inte har hunnit med tidigare p g a för mycket annat jobb. Jag har sågat ner några stora grenar av körsbärsträdet. De hade böjt sig så de hängde nästan ner till marken. När jag sågat bort dem blev trädet så litet så jag blev riktigt orolig att jag tagit bort för mycket. Jag har ett litet äppelträd, som jag kan stå på marken och plocka ner äpplena. Det har jag gjort igår. Så försökte jag klippa gräset, åtminstone där det är längst. Det har varit blött i flera veckor och det var det även då. Gräsklipparen stannar gång på gång. Till sist struntade jag i det. Det måste visst vara prövningar hela tiden. Jag har mycket jag skulle behöva göra inomhus men lusten saknas, jag vill hellre vara ute. Skulle gärna vilja plocka lite mera svamp men vågar inte så länge älgjakten pågår.
Svamputflykt
Idag gjorde vi en repa i skogen för att plocka lite svamp en sista gång före älgjakten, som börjar i morgon. Då räcker det nog inte att ha pingla med sig i skogen. Gail har ju det för att skrämma björn, älgjägare kanske inte skräms av den. Egentligen åkte jag till skogen för att hundarna tycker det är så kul. De springer och busar hela tiden. På bilden nedan har de hittat någon spännande doft som måste undersökas. Jag försöker få dem att
söka efter kantareller men det intresserar dem inte. På bilden nedan vilar hundarna sig i skogen.
Jag såg en älg endast ca 100 meter bort. Jag fick först syn på något som rörde sig mellan träden och trodde det var Tassa som hunnit så långt bort. Sedan såg jag att det var en älg, en fjolårskalv. Som tur var såg inte hundarna den. Stackaren, han har nog inte så långt kvar.
Ovan är svampen, som jag plockat, jag hittade inte så mycket men jag letade inte så mycket heller. Det var så härligt i skogen, en underbar dag. Sådana dagar kan jag gå hur länge som helst i skogen. Svampen räcker till lunch åt mig några dagar.
Jag har inte vallat idag. Det var så mycket folk i Almhöjden idag, hela släkten var samlad så då tyckte jag att de kunde få vara ifred. Tassa behöver nog en vilodag också. Jag satt och funderade på vår vallning. Jag tyckte att Tassa har börjat vara så olydig just när vi går in i hagen och jag funderade vad det beror på. För ett tag sedan skärpte jag ju till det hela och såg till att jag gick först genom grinden, lade Tassa precis innanför där hon fick vänta medan jag stängde och sedan gå sakta tillsammans med mig. Igår skulle vi hämta ungtackorna för att ge dem kraftfoder. De hade delat upp sig i småflockar på flera ställen och Tassa började springa runt och visste inte vilka hon skulle välja. Jag skrek och hon sprang ännu värre, allt var kaos. När jag satt och funderade på detta kom jag att tänka på att det hänt flera gånger att jag har varit på väg hem kanske och haft bråttom och det har blivit så att jag bara skall hämta några får och då har jag inte varit lika noga med lydnaden utan hon har fått springa. Det är inte så många gånger men det behövs inte heller, Tassa lär sig snabbt.
Nu kommer jag att vara jättenoga med att hon skall lyda när vi går in i hagen. Jag vill inte uppleva något liknande igen, det känns så förargligt när hon bara "vimsar" omkring och inte alls hör vad jag säger. Det är också då som jag blir nervös och vimsig och vi påverkar varandra. Jag tror att vallning egentligen är för väldigt välorganiserade människor, som inte tappar besinningen när de håller på att förlora kontrollen. Nu får det bli skärpning igen.
söka efter kantareller men det intresserar dem inte. På bilden nedan vilar hundarna sig i skogen.
Jag såg en älg endast ca 100 meter bort. Jag fick först syn på något som rörde sig mellan träden och trodde det var Tassa som hunnit så långt bort. Sedan såg jag att det var en älg, en fjolårskalv. Som tur var såg inte hundarna den. Stackaren, han har nog inte så långt kvar.
Ovan är svampen, som jag plockat, jag hittade inte så mycket men jag letade inte så mycket heller. Det var så härligt i skogen, en underbar dag. Sådana dagar kan jag gå hur länge som helst i skogen. Svampen räcker till lunch åt mig några dagar.
Jag har inte vallat idag. Det var så mycket folk i Almhöjden idag, hela släkten var samlad så då tyckte jag att de kunde få vara ifred. Tassa behöver nog en vilodag också. Jag satt och funderade på vår vallning. Jag tyckte att Tassa har börjat vara så olydig just när vi går in i hagen och jag funderade vad det beror på. För ett tag sedan skärpte jag ju till det hela och såg till att jag gick först genom grinden, lade Tassa precis innanför där hon fick vänta medan jag stängde och sedan gå sakta tillsammans med mig. Igår skulle vi hämta ungtackorna för att ge dem kraftfoder. De hade delat upp sig i småflockar på flera ställen och Tassa började springa runt och visste inte vilka hon skulle välja. Jag skrek och hon sprang ännu värre, allt var kaos. När jag satt och funderade på detta kom jag att tänka på att det hänt flera gånger att jag har varit på väg hem kanske och haft bråttom och det har blivit så att jag bara skall hämta några får och då har jag inte varit lika noga med lydnaden utan hon har fått springa. Det är inte så många gånger men det behövs inte heller, Tassa lär sig snabbt.
Nu kommer jag att vara jättenoga med att hon skall lyda när vi går in i hagen. Jag vill inte uppleva något liknande igen, det känns så förargligt när hon bara "vimsar" omkring och inte alls hör vad jag säger. Det är också då som jag blir nervös och vimsig och vi påverkar varandra. Jag tror att vallning egentligen är för väldigt välorganiserade människor, som inte tappar besinningen när de håller på att förlora kontrollen. Nu får det bli skärpning igen.
Duktig hund
Ja, det är nog som Ewa skriver. vi har gjort framsteg och det blir tydligare när man skriver dagbok/blogg. Jag har skrivit dagbok om Tassa och mina strävanden att "göra henne till vallhund" ända sedan hon kom till mig, i form av blogg endast någon månad. Jag anade ju inte att jag skulle behöva LÄRA mig något, annat än rätt kommandon möjligen. Nu har det ju visat sig att det var svårare än så. I går, på vallkursen sade Peter att han tyckte vi gjort så fantastiska framsteg. Jag försöker ju vara ödmjuk och svarade "ja hon börjar förstå vad det handlar om" varvid Peter klippte till med "det är ju Du som har lärt dig, då blir även hunden bra". Hur som helst så börjar jag tycka att hon är på väg att komma upp i Zekes klass, så vi kan snart åka till Ewa och träna, bara hon gått om honom.....
Vi har börjat träna hämt nu. Flankeringarna tycker jag går riktigt bra nu. På mina får går det jättebra, på andra får riktigt bra. Egentligen går det sämst i kurssammanhang, jag har svårt att ta egna initiativ när en instruktör tittar på. Dels litar jag på instruktören dels försöker jag vara till lags (åt instruktören) dels klarar jag dåligt att ha kontroll på både fåren, hunden, mig själv och instruktören, det blir åtminstone en för mycket. Tassa vill fortfarande gå rakt mot fåren men har börjat gå ut allt mer. Det stora problemet är att få mina får att stå stilla, de börjar springa så fort Tassa startar, de förstår att hon skall komma till dem. Jag försöker säga till dem att "stå stilla, hon gör er inget ont", men de litar inte på mig än.
Idag har vi tränat hämt och flankeringar (som vanligt). Hon håller ut väldigt mycket, nästan för mycket när hon flankerar men så länge hon inte tappar kontakten med fåren så tycker jag att hon kan få hålla ut. När jag var hos Gail så föreslog hon att Tassa som belöning för att hon gjorde något bra vid flankering så skulle hon få gå några steg inåt, mot fåren. När vi tränat hemma så har det ju gått väldigt bra men det behövdes inte många "belöningar" för att hon skulle förvänta sig det, så jag har blivit tvungen att sluta belöna henne. Ändå ställer hon sig fortfarande beredd att gå in mot fåren så fort hon gått några gånger i cirkeln. Det är en besvärlig hund, hon är lika envis som jag.
När jag tänker efter så var jag nog inte konsekvent idag utan lät henne få sin belöning ett par gånger. Jag tyckte ju så synd om henne när hon såg så förväntansfull ut och hade varit så duktig.
Ibland får jag dåligt samvete för min andra hund Moses. Han är en sådan hund som det inte finns så många av. Han är vänlig och artig, hoppar inte på folk utan ställer sig bara intill dem och tittar vänligt på dem med sina snälla ögon. Han har aldrig visat ens en tillstymmelse till aggression mot någon människa. Aldrig mot någon tik heller, endast mot vissa hanhundar, som är högfärdiga kan han bli lite grinig. Han är aldrig påträngande utan bara lugn och förstående. Ibland kommer han in i fårhagen och då ser han ut som om han pratar med fåren, de går fram till honom och nosar intresserat på honom medan han står och viftar på svansen. Aldrig har något får varit rädd för honom. Att jag får dåligt samvete beror på att jag inte "gör något" med honom, aktiverar honom. Men eftersom han verkar alltigenom harmonisk så är han troligen nöjd med sin tillvaro ändå.
Vi har börjat träna hämt nu. Flankeringarna tycker jag går riktigt bra nu. På mina får går det jättebra, på andra får riktigt bra. Egentligen går det sämst i kurssammanhang, jag har svårt att ta egna initiativ när en instruktör tittar på. Dels litar jag på instruktören dels försöker jag vara till lags (åt instruktören) dels klarar jag dåligt att ha kontroll på både fåren, hunden, mig själv och instruktören, det blir åtminstone en för mycket. Tassa vill fortfarande gå rakt mot fåren men har börjat gå ut allt mer. Det stora problemet är att få mina får att stå stilla, de börjar springa så fort Tassa startar, de förstår att hon skall komma till dem. Jag försöker säga till dem att "stå stilla, hon gör er inget ont", men de litar inte på mig än.
Idag har vi tränat hämt och flankeringar (som vanligt). Hon håller ut väldigt mycket, nästan för mycket när hon flankerar men så länge hon inte tappar kontakten med fåren så tycker jag att hon kan få hålla ut. När jag var hos Gail så föreslog hon att Tassa som belöning för att hon gjorde något bra vid flankering så skulle hon få gå några steg inåt, mot fåren. När vi tränat hemma så har det ju gått väldigt bra men det behövdes inte många "belöningar" för att hon skulle förvänta sig det, så jag har blivit tvungen att sluta belöna henne. Ändå ställer hon sig fortfarande beredd att gå in mot fåren så fort hon gått några gånger i cirkeln. Det är en besvärlig hund, hon är lika envis som jag.
När jag tänker efter så var jag nog inte konsekvent idag utan lät henne få sin belöning ett par gånger. Jag tyckte ju så synd om henne när hon såg så förväntansfull ut och hade varit så duktig.
Ibland får jag dåligt samvete för min andra hund Moses. Han är en sådan hund som det inte finns så många av. Han är vänlig och artig, hoppar inte på folk utan ställer sig bara intill dem och tittar vänligt på dem med sina snälla ögon. Han har aldrig visat ens en tillstymmelse till aggression mot någon människa. Aldrig mot någon tik heller, endast mot vissa hanhundar, som är högfärdiga kan han bli lite grinig. Han är aldrig påträngande utan bara lugn och förstående. Ibland kommer han in i fårhagen och då ser han ut som om han pratar med fåren, de går fram till honom och nosar intresserat på honom medan han står och viftar på svansen. Aldrig har något får varit rädd för honom. Att jag får dåligt samvete beror på att jag inte "gör något" med honom, aktiverar honom. Men eftersom han verkar alltigenom harmonisk så är han troligen nöjd med sin tillvaro ändå.