monawesterlund

Jag har varit hos Gail och tränat idag, flankeringar förstås, lite vissling och små försök till hämt. Det är inte klokt att det skall vara så svårt. Tassa klarar flankeringarna bra ibland men springer för fort, går in för snävt och håller inte ut tillräckligt ibland. Det går faktiskt bättre på mina får. Jag avskyr att säga det till Gail, det låter så löjligt, men det är faktiskt så. Hennes får är otroligt "springiga" och jag tror att det är väldigt nyttigt att träna på sådana får ibland. Det blir lite slappt hemma och jag koncentrerar mig inte lika mycket. Hos Peter är det samma sak, där går det också riktigt bra nu. Gails får springer så fort Tassa visar sig, de är ju mycket lugnare med LIz. Det var jobbigt men till sist gick det ganska bra. Hämten är svårare, Tassa vill inte hålla ut utan går rakt mot fåren men det började också fungera "så där" till sist. Det värsta är att jag vet att om jag bara kunde vara 100% konsekvent hela tiden så skulle det gå mycket bättre.
När det gäller visslingen krävs inte samma konsekvens men det är svårt ändå. Jag har inte heller så många tillfällen att träna eftersom jag alltid har hundarna med mig. Jag försöker träna när jag åker någonstans utan hundarna.

Hur blir man konsekvent? Om någon kunde ge mig ett tips skulle jag bli mycket glad.

För övrigt är det mesta som vanligt. Fåren är klippta, de blir så fina då. Mina får blir säkert lite mer springiga de också nu när de inte blir så varma. Men jag tycker så synd om dem nu, att det skulle bli regn just när de blivit nakna, jag är ju rädd att de fryser innan ullen växt ut igen.

Den här årstiden tycker jag att det är lite jobbigt med mörkret, innan man vant sig. Det är helt svart när jag går ut på sista kvällsrundan och snart är det även mörkt på morgonen vid första rundan, det är nästan ännu värre. Det var en fördel med att bo i Örebro, där hade jag ett motionsspår med elbelysning så jag kunde gå i skogen året om både morgon och kväll. När det blev snö var det att pulsa förstås, vilket var jobbigt men det blev snart ett upptrampat spår. Här är det kolmörkt men blir bättre i december när man börjar sätta upp stjärnor och ljusstakar i fönstren och julgranar och ljusslingor utomhus. Jag är barnsligt förtjust i det och tycker det är så fint.

Wow. Nu känns det bra igen. Jag kände mig en aning nedstämd igår när jag kom från vallkursen. Jag hade varit på vallkurs en hel helg men tyckte inte jag gjort några framsteg. Det var trevligt på kursen men mina insatser i vallning bedömde jag som mycket dåliga. Och hunden lydde inte alls.... Idag bestämde jag mig för att valla en liten stund på mina får trots att jag egentligen tyckte att både Tassa och jag borde vila. Jag kände mig helt mör efter helgen. Och vad händer? Det går jättebra!!!! Hon flankerar hur fint som helst. Fråndriv går utmärkt och fösning (som jag tror kanske heter drivning) går mycket bra. Tassa klarar t o m ett kort hämt riktigt bra. Nåja jag tänkte att "vi är vana vid våra får, det är därför det går bra med dem".

Vi stannade vid Almhöjden och hjälpte till och flytta en del får. Det är klippning i morgon och några behövde bättre beten. Tassa och jag hämtar och föser ungtackorna  till ladugården, kanske 500 meter utmed vägen. Nell blev tvungen att hjälpa till allra sista biten in i ladugården men allt annat klarade vi själva. Tassa sköter sig utmärkt. Hon är så stolt när hon får mota får "på riktigt".

På kvällen var det den vanliga vallkursen i Lerkulan. Trots att det gått så bra på dagen så tyckte jag inte det var lika roligt som vanligt att åka dit. När vi väl var där var allt "med oss", vädret var vackert, bra får, inga knott och det gick JÄTTEBRA att valla. Tassa lydde och gick nästan exakt som jag ville. Visst är det märkligt? Jag fattar ingenting. Direkt blev vallningen riktigt rolig och jag började förstå att vi kanske gör lite framsteg ändå. När jag kom hem hade Gail skrivit några uppmuntrande ord som värmde gott. Nu känns det helt fantastiskt. Livet är stenkul. Det är så jag vill gråta, det är ju också konstigt när det känns så bra.

Denna helg har vi haft vallkurs både lördag och söndag, hela dagarna, med gemensam middag (knytis) och vallprat och -film på lördagskvällen. Alla var väldigt trötta på kvällen efter att ha sprungit runt i fårhagen och fått i sig en massa frisk luft, men vi höll ut tills klockan närmade sig tolv. Vi övernattade i en lokal i Skinnskatteberg, skönt att slippa åka långa vägar efter all vallning. Filmen vi tittade på var från Skottland, där Peter nyligen varit och tränat och tävlat i flera veckor. De har verkligen kuperad terräng, alla klängde på bergssidorna och man kan inte låta bli att undra hur många som ramlar ner varje år.

När det gäller själva vallningen tyckte Peter att Tassa och jag gjort stora framsteg. Misstänksam, som jag är, så har jag svårt för att tro på honom. Jag tror ibland att han bara säger så för att jag är gammal och han tycker att han behöver muntra upp mig. Jag märker ju inte själv att det händer så mycket. Jag märker när Tassa slutar lyda och jag skärper till mig så hon blir lydig igen men för övrigt kan jag inte se så stora förändringar. Men det är klart att jag måste tro på vad Peter säger även om det ibland känns som om jag aldrig kommer att lära mig. När jag tänker tillbaka på hur det var i våras när jag började kursen så kan jag ju märka att det är skillnad. Hunden är ju fortfarande så ung, bara 1,5 år, det är många hundar som inte är så duktiga då. Däremot har ju inte jag så mycket tid på mig, det är problemet.

Nåja vi har haft jätteroligt och det är ju faktiskt det viktigaste. Detta med vallningen är ju något som jag gör enbart för mitt nöjes skull. Jag kunde ju sitta hemma framför datorn istället. Det är också roligt men jag är helt säker på att jag mår bra av att vara ute och röra på mig. I morgon skall vi pröva våra får litet och då skall vi också på vallkurs på kvällen. Det är bra att  vi får mycket träning.

Det är absolut inte så att jag protesterar och vill kasta ut domaren på valltävlingar. Det är bara min okunskap när det gäller regler för vallning. Jag vill verkligen inte att fåren skall "jagas", det är säkert som Gail säger att de helst vill gå i lugn och ro och beta i sin hage. Jag är tacksam för all information jag kan få i detta, jag skall också försöka lära mig lite regler, det är ju roligare även att titta på tävlingar om man vet vad som är tillåtet eller ej. Förargligt om jag står och applåderar och hunden i själva verket är diskad.

Idag har jag kört hårt med Tassa i vallträningen. Efter det har jag kört hårt med mig själv också, Britt och jag har satt stängsel. Det är ett ganska hårt jobb. Någon råkade trampa i ett jordgetingbo så vi blev anfallna och både vi och hundarna fick några bett. Efter det gick vi långa omvägar runt boet. Getingarna var mycket aggressiva.

Ikväll var det fårkurs i Torphyttan, det var några erfarna fårägare med och det blev mycket diskussioner. Det känns bra att lyssna på dem, som haft får i många år, de har mycket att lära ut. I morgon jobbar jag och hundarna är hos Britt (och äter god hemlagad hundmat), då blir det nog ingen vallträning. Sedan skall ju Tassa vila på fredag inför kurshelgen i Lerkulan.

Idag har Tassa och jag varit hos distriktsveterinärerna i Lindesberg. Jag tyckte Tassa verkade så trött och hängig och eftersom jag fått Borrelia så trodde jag att hon kanske också fått det. Vi är ju på samma ställen hon och jag. När hon sedan slutade äta och fastade i tre dagar så tyckte jag det var bäst att låta undersöka henne. Det där med maten visade sig vara en av hennes nycker. Hon har varit hos Britt när jag har jobbat, senast torsdag förra veckan. Där har hon fått smaka av Britts hemlagade hundmat - mycket godare än det tråkiga torrfoder hon får av mig. Jag fick med mig litet av Britts mat och gav henne i går kväll och hon åt som om hon varit utan mat i tre dagar. Så var det mysteriet löst. Veterinären undersökte och klämde på henne, tog tempen och lyssnade på hjärta och lungor och kunde inte hitta något fel. Hon trodde, när jag berättade att vi börjat träna mera och ställa mera krav på henne, att det var det som gjorde att hon var trött när hon kom hem. Det var 500:- + bensin för sex mil, för ingenting men det känns ändå lugnare.

Tassa har nu fått vila i går och idag. Vi föste bara våra får till en annan hage 200 meter bort för att en häst skulle få låna fårhagen för natten. Den var på genomresa, tillsammans med sin familj och en ung bagge, som också fick låna fårhagen. Jag tror hundarna vet vems fåren är. Jag tycker Tassa håller sig undan när Britts får skall vallas och låter Nell ta hand om dem men när vi vallade våra får såg Tassa till att vara först. Hon gick självklart in i hagen idag och hämtade fåren och föste iväg dem utan att alls bry sig om Nell. Vi skulle upp för en backe och jag kom flåsande och stånkande efter och kunde knappt få fram ett "ligg ner" till Tassa för att hon inte skulle mota fåren till Lindesberg.

I morgon skall jag försöka köra hårt med Tassa igen och sedan får hon vila på torsdag, när jag skall jobba, och fredag inför helgens kurs hos Peter.

Igår jobbade jag och hundarna var med på jobbet. De blir väl omhändertagna där, tjejerna kramar och klappar och leker med dem hela tiden. De är så glada när hundarna kommer och talar om att de längtat efter Moses och Tassa.

Idag har det varit vallhundstävling i Bråfors. Det är verkligen jättetrevligt, "hundmänniskor" är trevliga och Helén är så duktig och har så mycket gott i serveringen. Jag har hjälpt till lite där idag, det är också roligt. Jag brukar säga till Tassa att hon skall titta på duktiga hundar så hon lär sig hur hon skall valla men jag tror att hon tittar på fel hundar. Hon tycker nog bäst om att titta på dem, som är lite busiga.
Ibland tycker jag att någon blir fel bedömd och diskad felaktigt. Speciellt var det en hund idag som gick väldigt lugnt och fint och jag och flera med mig tyckte att hunden var så duktig. När tävlingen var klar var hunden lite glad och sprang en liten vända så ett får blev skrämt och hunden diskades för dålig djurhantering. Sådant tycker jag är hårt.

Tassa och jag var tvungna att titta till våra får när vi kom hem och då kunde vi inte låta bli att valla litet. Jag hade annars tänkt att hon skulle få vila idag också. Det gick fortfarande bra med vårt sätt att träna, det är fr a lydnad som vi nöter med. Jag måste försöka komma till Gail (hon tog två (2) 1:a-pris idag) och träna en gång till så hon får tala om ifall jag gör något fel (om jag vågar). Tänk om hon säger att "så där var det inte jag sade att Du skulle göra". Usch vad osäker jag känner mig, jag har nog aldrig gjort något så svårt som detta tidigare, aldrig varit så osäker. Egentligen tror jag ibland att livet har gått för lätt för mig. Jag har haft många motgångar och svårigheter men jag har alltid klarat av dem. När jag tittar på tävlingar såhär så känner jag hur nervös jag skulle vara om jag skulle tävla. Jag får väl se om jag kommer dit någon gång. Jag fyller 68 år idag så det känns inte precis som om jag har så gott om tid.

Om någon läser detta så kommentera gärna, klicka bara på "kommentarer".

Det var jätteroligt på fårklippkursen. Det var en "liten tjej" som höll kursen och hon var både duktig och trevlig. Hon heter Mie Meiner (Mies Lammservice). Hon har klippt får några år och bl a vunnit SM två gånger. Efter det fick hon Borrelia som slog sig på lederna och har gjort att hon ibland har jätteont och inte klarar klippningen. Det verkar ju vara ett tungt arbete och det går nog inte att hitta några ergonomiskt riktiga ställningar, fårklippare måste bli utslitna fort. För Mies del har hennes ledvärk gjort att hon istället ägnar sig åt att hålla kurser bl a.

Några i kursen var väldigt duktiga. Det var inte jag. Jag känner att jag skulle ha väldigt svårt att klara att klippa ett enda får eftersom även jag har ledvärk och ryggvärk. (Visserligen har jag just nu Borrelia efter ett fästingbett, och äter antibiotika, men min ledvärk kommer inte av det). Däremot kom jag, och flera med mig, på att med en klippstol skulle vi säkert klara att klippa några får. Enligt Mie så är det inte lättare att klippa i klippstol men man slipper hålla på och "kämpa" med fåret och försöka få det att sitta stilla. Även de män, som var med hade stora svårigheter med vissa tackor, först att få omkull dem och sedan få dem att sitta. Trist om fåret springer iväg halvklippt. I klippstol står fåret (ganska) still och man kan ta det lugnt. Är det någon som har en klippstol till salu så är jag intresserad av att köpa.

Idag körde Tassa och jag ett rätt hårt pass igen (i går vilade hon) vi gjorde samma saker som förut, lite fråndriv, lite "vanlig drivning där jag går före" (kommer inte ihåg vad det heter) och flankeringar där hon inte får springa mer än en liten bit i taget. Hon börjar också kunna höger och vänster (ser det ut som i alla fall). Hoppas att den här träningen inte är till skada för henne, jag tror inte det. Hon är också väldigt vid emellanåt och det försöker jag korrigera. vid drivning försöker jag se till att hon håller avståndet. "Hota marken" fungerar bra och hon kan lugna ner sig och gå långsamt periodvis.

Nästa helg är Peter tillbaka och då har vi kurs två dagar. Jag hoppas bara att han inte säger då att jag är helt "ute och cyklar" med min träning.

Vi har tränat samma idag som igår. Jag märker att det går jättebra när jag är koncentrerad. Förstår inte att jag har slitit så och ändå fortsatt slarva. Jag tror att det till stor del är mina fina får som gjort att jag kan träna på ett annat sätt. Ewa skrev lite kommentarer i gästboken och det stämmer helt. Hon har nog sagt det förut men "jag har lyssnat och inte förstått", nu fattar jag. Nu tycker jag nästan synd om Tassa, jag försöker att inte hålla på så länge varje gång (fast igår körde vi nog 45 minuter i två omgångar med en stunds vila emellan).Hon blir jättetrött när jag ställer så stora krav på henne, det märks att hon blir helt "tiltad i huvet" till sist. Hon är duktig dock, hon försöker ändå, ger inte upp för att hon blir trött. Idag fick det räcka med 10 minuter och det gick riktigt bra.

I morgon skall jag på kurs och lära mig klippa får. Jag vet inte om jag kommer att ägna mig åt fårklippning så ofta, det finns ju de som är skickliga på det, men det kan vara bra att kunna om det skulle bli aktuellt någon gång. Och roligt att lära sig mera om hur det går till tycker jag. Det blir kanske ingen vallträning i morgon, antar att jag är för trött när jag kommer hem.

Ha ha, måste göra en anteckning till idag. Vi har just genomfört ett hårt träningspass där vi har tränat på flankeringar, hålla avstånd, gå korta bitar och ligga emellan (ja bara Tassa då förstås), gå sakta (det går ju saktare när hon inte springer så lång)t. Vi har tränat på ligg, stanna kvar, enkla saker, som ju är nödvändiga i vallning och som hela tiden gått "med viss fördröjning". Hon har legat i fållan idag och jag har gått runt med fåren (de börjar tyvärr bli ganska "klistriga" så de följer med utan att hunden går efter). Hon har stannat hur länge som helst (?) märkligt.

Jag har upptäckt idag, något som jag egentligen visste förut: när jag tar det på allvar så fungerar det. Gails "hota marken" fungerar jättebra, Tassa lägger sig när jag verkligen kräver det och hon stannar kvar. Jag måste lära mig att jag inte får "släppa taget". Tidigare i livet var jag tvungen att lära mig släppa taget, nu måste jag lära om och inte släppa.

Idag började jag med rena gnället men tog bort det igen. Jag tappar sugen ibland och misströstar totalt om att någonsin kunna lära mig och Tassa att valla. Men egentligen är inte det min stil s a s att gnälla, jag är faktiskt väldigt envis och försöker alltid genomföra det jag påbörjar. Nu skall jag försöka att åtminstone komma till LP. Det blir förstås inte i oktober men kanske nästa år.

Idag skall jag försöka lära Tassa att lyda, att stanna när jag säger "ligg" och att "stanna kvar". Jag inser att jag har varit alldeles för slarvig och accepterat att hon inte lyder direkt. Det enda jag kan försvara mig med är att jag är van vid min andra hund, Moses (som inte är vallhund fast han gärna vill vara det). Honom har jag lärt en sak och det sitter för evigt (nästan). Om Tassa lärt sig något så måste jag fortsätta hela tiden att tjata med det annars börjar hon snart göra på sitt eget sätt. Jag är inte tillräckligt konsekvent. Hon är också så egensinnig så ibland gör hon precis som jag säger till henne men ibland vill hon inte alls och då struntar hon i vad jag säger. Hon är alltså lika slarvig som jag, då är det inte lätt. Jag bestämmer mig för att skärpa mig varje dag och nu har jag bestämt mig igen.

Idag har vi gått igenom Britts får (som jag brukar hjälpa till med) och mina två (som går tillsammans med Britts) för att se vilka som skall få vara kvar. Det tycker jag är svårt, när man måste ta bort någon som är speciell på något sätt. Det visade sig att alla ungtackorna var fina och lämpliga att spara till avel. Småbaggarna har vi kollat igenom tidigare och konstaterat att de blir fina stekar och fällar. Usch!

Tassa har varit med och motat får till olika ställen så hon var så trött till sist att hon visste inte vad hon skulle göra med fåren. Det märktes väl att det nästan var "kortslutning i huvet" på henne. Hon bara slocknade på soffan direkt vi kom hem.

För övrigt har jag insett att hon är alldeles för olydig och självsvåldig. Jag har ju vetat det länge men tänkt att "det blir nog bättre". Nu har jag förstått sedan en tid tillbaka att det inte blir bättre av sig själv. Och jag vet ju att det är mitt fel. På något sätt måste jag komma tillrätta med det. Jag skulle gärna vilja ha tips på hur jag kan göra. Jag vill inte "kasta henne i backen" utan vill ha något annat tips. Gail har lärt mig "hota marken", vilket fungerar bra men det går kanske inte att använda i alla lägen. Jag vet ju att jag måste vara konsekvent men ge mig tips på hur man klarar att vara konsekvent.

Jag har funderat mycket på det här med missbrukare. Jag har ju jobbat en del i sommar på Runnagården, som är ett s k LVM-hem. Det betyder att de som är intagna där är tvångsomhändertagna, vilket måste vara oerhört traumatiskt. Många har berättat om polisövergrepp när de hämtats och bara att polisen kommer och släpar iväg med en och man inte får med sig någonting utan blir inlåst utan att ha ens hygienartiklar eller ombyteskläder måste ju vara chockartat. Anledningen till omhändertagandet är visserligen att rädda liv men man känner det nog inte så just då, det känns mera som ett straff även om många i efterhand inser att de blivit räddade till livet genom omhändertagandet.

Många människor tycks tro att missbrukare tillhör någon främmande art, som bör benämnas med "dom". Man har mycket fördomar om "dom" och inser inte att de är helt vanliga människor, som i likhet med 90% av alla svenskar använder alkohol eller andra droger, men har blivit fast i bruket, kan inte sluta och använder för mycket. Men "inuti" är de precis som vem som helst. Självklart beter de sig annorlunda när de är påverkade, det gör ju Svensson också, men nyktra och drogfria är de alltså som vem som helst.

För mig, och för de allra flesta som arbetar med missbrukare, är det naturligt att behandla patienterna (på Runnagården kallas de intagna patienter, vilket är helt naturligt eftersom man arbetar utifrån synsättet att beroende är en sjukdom) med respekt. Följden blir att även patienterna behandlar oss med respekt. De är visserligen arga/ledsna, känner sig maktlösa och kränkta och säger ibland elaka saker men oftast är de artiga och trevliga. Något som jag speciellt lagt märke till är att de faktiskt inte uppträder överlägset på samma sätt som väldigt många "vanliga" yngre människor gör gentemot äldre. Tillsammans med många yngre känner jag att de betraktar mig som "mindre vetande", som inte fattar någonting därför att jag är äldre. Detta känner jag inte tillsammans med patienterna på Runnagården.

Helt klart är dock att jag har svårare att lära mig valla därför att jag är gammal. Jag reagerar långsammare och rör mig stelare och långsammare men jag har inte svårare att förstå det hela teoretiskt. Jag har dock tränat upp mig en del så jag har blivit mjukare i kroppen och kan röra mig lättare, dock inte lika lätt som när jag var ung. Mycket svårt hade jag i början att gå baklänges men det har jag lärt mig nu. Idag har vi hjälpt till att flytta ett gäng ungtackor till ett bättre bete. Vi har även vallat litet på mina får och prövat lärdomarna vi fått av Gail. Faktum är att det går mycket bättre. Livet leker, Tassa tar ut svängarna och jag kan gå baklänges.

Idag har vi varit hos Gail och tränat. Jätteroligt, tiden flög iväg. Det enda som var dåligt var vädret, det regnade hela tiden. Jag har fått många värdefulla tips av Gail. Eftersom hon är så oerhört duktig så vet jag ju att hennes metoder inte kan vara dåliga. Hon försöker dock inte påtvinga någon sitt sätt att valla eller säga att det är det enda rätta utan hon berättar hur hon gör och lämnar förslag på hur jag kan göra. Hon ser också när jag gör fel, t ex att hunden inte lyder, det är ju ett kardinalfel som omöjliggör någon framgångsrik vallning. Gail är visserligen rädd för att såra och är därför väldigt försiktig i sitt omdöme.
För mig är det så här: Jag har alltid älskat att få beröm, det har jag lapat i mig med förtjusning. Samtidigt har jag alltid haft svårt att ta kritik. Men till sist, när jag uppnått en rimlig ålder så har jag kommit underfund med att DE GÅNGER I LIVET SOM JAG HAR UTVECKLATS PÅ GRUND AV VAD ANDRA MÄNNISKOR SAGT TILL MIG, ÄR JUST NÄR JAG FÅTT KRITIK -  KONSTRUKTIV KRITIK. Det är vad Gail ger, konstruktiv kritik, och idag tycker jag mycket om det. Svårigheten är bara att komma ihåg allt hon har sagt men jag tror att det jag ev har glömt kommer nog när jag håller på och vallar.

När vi fikade hos Gail pratade vi om de rent horribla löner, pensioner och fallskärmar, som politiker och vissa andra har. Det är omöjligt att någon skall kunna göra sig förtjänt av sådana fantasisummor. De jobben är ju så intressanta och roliga och ger så mycket övrigt (t ex makt) så jag tycker att det borde finnas de som är villiga att ta dem ändå. Däremot skulle de som har tunga och tråkiga jobb ha dessa höga löner. Det skulle vara mera rättvist. Men det går väl inte att bilda ett parti med den ideologin förstås.

I kväll när vi kom hem gjorde vi bara ett snabbt besök hos våra får. Tassa fick visa hur bra det går när hon lyder. Nu sover hon på rumssoffan. Jag tror att hon var så trött att hon inte ens drömmer om får.

Jag har åkt omkring och delat ut valmaterial på förmiddagen. På lördag skall jag ha gäster, vilket jag inte är så van vid så det är ett stort jobb för mig med förberedelserna. Jag har också köpt ett bildbehandlingsprogram, Photoshop Elements som är lite mindre och billigare än Photoshop C5. Det blev jag tvungen att installera direkt. Därmed hade jag inte tid att valla så länge idag.

Vi var i alla fall en stund i hagen och det gick sådär till att börja med. Tassa försöker ibland valla på egen hand (tass) och gör egna race emellanåt. Idag var hon riktigt i farten så jag blev tvungen att bli ordentligt arg på henne. När jag går fram till henne och säger ifrån på skarpen så lägger hon sig ner, ibland på rygg till och med, när jag går därifrån reser hon sig, skakar litet på sig och springer sedan som om ingenting hade hänt. Jag var ju så rädd i början, "hon är ju så känslig" bevars väl, hon kastar sig på rygg och ser skräckslagen ut och då fick jag riktig ångest och trodde att hon fått skador för livet. Nu har jag sett att det inte gör så stor skada (eller nytta). Jag måste hela tiden vara mycket bestämd, annars gör hon precis som hon vill. Idag gick jag fram till henne flera gånger och sade ifrån bestämt och det såg ut som om hon förstod att jag menade allvar till sist. Efter det gick hon jättefint, hon lydde, hon gick sakta, gjorde inga rusningar utan gjorde precis som jag ville. Då slutade vi. Jag önskar att jag kunde vara så bestämd hela tiden men jag tycker så synd om Tassa.........
Vi skall till Gail och träna i morgon, då får vi inte göra bort oss helt.

Efter det gick vi och hämtade baggflocken för kraftutfodring och även det gick väldigt bra. I vanliga fall har hon lagt av när hon bara "fått igång dem" men idag fortsatte hon gå sakta bakom dem hela tiden. Hon vill ockå gärna hämta dem men sedan vet hon inte riktigt hur hon skall bete sig när hon väl smlat ihop dem. Det är enklare med våra får, de är så pass skygga så de springer s a s av sig själva upp till träningsfållan. Vi kommer nog att få träna extra på "fålla in" eftersom vi är vana vid får som går in av sig själva.

Stackars Moses sitter vid grinden och väntar och är jätteglad när vi kommer tillbaka, som om vi varit borta i timmar. Några gånger har han förirrat sig in i hagen och nosat på fåren och sett överlycklig ut när han fått vara med. Inga får är rädda för honom, bara nyfikna.

Idag var vi tvungna att åka till Almhöjden direkt efter frukost. Britts mamma ringde och eftersom jag är fårvaktare denna vecka måste jag göra något. Baggen hade tagit sig in till ungtackorna någon gång under natten och uppvaktade en av tjejerna energiskt. Som tur var ville hon inte veta av honom. "Snuskgubbe" såg hon ut att säga till honom.
Problemet för mig är att jag känner mig ganska osäker med baggen. Gert är egentligen snäll men visar det genom att stångas så fort han får en chans. Jag gick in till honom och satte fast ett rep i halsbandet och släpade iväg honom. Han följde med, motvilligt, 20 meter sedan stannade han. Britts mamma, som är över 80 och har svårt att gå, blev tvungen att komma in i hagen och hjälpa mig och vi släpade honom tillsammans. Han har hela sommaren gått tillsammans med tre tackor, som skall slaktas och nu fick han gå tillbaka dit. När han väl var där så verkade han nöjd med det och betade sedan lugnt. Tassa fick sitta kvar i bilen, jag vet inte om hon hade kunnat göra någon nytta med Gert, jag tror inte det.



Så här såg Gert ut i vintras. Nu har han gått ute och "ätit upp sig" och är jättestor (tycker jag).

Efter strapatserna med baggen gick Tassa och jag och vallade våra får, som är små och behändiga. Ett av lammen är väldigt rädd för mig men de övriga börjar jag kunna känna på. Ledartackan står ALLTID närmast mig. Hon vill väl skydda de andra. Hon är verkligen modig.

Vi gick bara en kort vända, tränade lite fråndriv och lite flankeringar. Jag tyckte det gick riktigt bra. På torsdag skall jag till Gail och få lite hjälp av henne med träning. Hon är ju så otroligt skicklig, hoppas att det kan "stänka" lite på mig också.

Ewa har efterlyst bilder på Tassa och fåren. Bra, då blev det av att fota litet. Här kommer första bilden. Fåren är redan på väg bort fast Tassa är så långt ifrån.

Jag måste skriva ofta nu när det går så bra. Jag är bara rädd för att jag lär in fel på något sätt så Peter kommer hem och säger nästa gång han ser oss in action: "nej så där skall du inte göra" "det är helt fel". Det är ju alltid svårare att lära om än att lära in. Jag skall inte jobba något denna vecka utan kan träna flera gånger om dagen.

Jag tränar en ganska kort stund för det mesta men Tassa har ändå blivit väldigt lugn sedan vi fick egna får. Hon beter sig som en vuxen hund, borta är all valpighet. Hon gör (som sagt) fina flankeringar och jag undrar hur mycket hon kan av höger och vänster. Oftast gör hon rätt men ibland går hon åt höger när jag säger vänster. Då undrar jag om det är så att hon "gissar fel" eller om det beror på att hon ser att fåren tänker sticka åt höger så det är därför som hon gör det. Jag måste lära mig att "läsa" fåren. Jag glömmer oftast att titta på dem utan tittar bara på hunden. Det är mycket att hålla reda på.

Det som vi kämpar med nu är fråndriv och det är troligen fårens fel att det inte går bra. De svänger direkt åt sidan och jag tror att det beror på att jag har en så liten fålla. Fåren vet att om de fortsätter rakt fram så stöter de snabbt på ett staket och därför svänger de åt sidan och går åt andra hållet för att slippa både hunden och mig. Det är ju bra för Tassa, hon får mycket träning då men ibland börjar hon flankera, jag klarar inte av det och fråndrivningen misslyckas. Vi behöver nog ha längre avstånd men det är svårt när fållan är liten.

Vi har förstärkt och lagat stängsel i veckan eftersom någon lär ska ha sett varg i grannskapet. Jag är ju alltid skeptisk, vilket jag är även när någon sett varg men ändå går det inte att strunta i sådant. Man måste göra vad man kan för att hålla dem ute. Det är nog större risk att det skall komma lodjur, vilket jag däremot VET att det finns runtomkring Ramsberg. Ett Lo har rivit ett Rådjur strax utanför mitt hus mitt i byn. Det hände visserligen för ett år sedan så jag tror egentligen inte att faran är så stor när det gäller dem heller att de ger sig på tamdjur. Nu är det ju snart älgjakt och skjuter man bort för många älgar blir förstås risken för tamdjuren större, om det inte finns tillräckligt med vilt åt rovdjuren.

Det märks kanske att jag är positivt inställd till vargen. Jag kanske skulle bli mer negativ om han tar MINA får men jag tycker ju att det är mycket upp till mig att se till och stänga ordentligt. Jag tycker också att det är lite förvånande att man är så oerhört negativ till vargen. Många länder har ju mycket mera varg än Sverige och även fattiga bönder, som är helt beroende av sina tamdjur för sin försörjning men ändå inte är lika rädda och hatiska mot vargen. Det är inte så många svenska som är så beroende av sina får utan man har dem ofta som "gräsklippare" eller som jag, att valla på. Fast det är klart att man tycker synd om sina får om de blir offer för rovdjur, det är ju en känslofråga på det sättet. Att vargen ofta river fler får än han behöver som mat tror jag beror på hans instinkt att angripa när djuret rör sig. Får är ju bytesdjur och försvarar sig inte utan hela flocken springer och vargen kan inte stå emot då,

Ja, hur som helst med vargen, jag hoppas verkligen att han låter bli mina får. Jag är verkligen förälskad i dem. Och jag är så glad för att det går så bra för Tassa att valla dem. Igår när jag kom från jobbet fick hon hämta dem och ta in dem i fållan och hon ser faktiskt stolt ut när hon klarar det. Vi vallade sedan bara en kort stund eftersom jag var trött och hungrig och längtade hem. Jag hade övat visselsignaler i bilen men glömde pipan i bilen när jag gick ut till fåren så då fick det vara med visselträningen. Det är nog för svårt för mig att hinna tänka på både hunden, fåren, mig själv och dessutom komma ihåg de olika signalerna och även få ljud i pipan. Det blir nog för mycket. Men Gail lär ha sagt att det är bra att börja tidigt att träna in visselsignalerna så jag måste sätta igång med det - och att lära hunden höger och vänster. Jag ser ju att hon försöker komma på vilket håll hon skall gå åt när jag t ex säger höger, ibland gissar hon fel.