monawesterlund

Nu fungerar det igen. Vi tränade idag på mina får. Jag bestämde mig innan jag gick ut i hagen för att se till att inte tappa tålamodet och bli arg och dum (det gäller ju inte livet). Dessutom gick jag igenom vad jag skulle göra.
1. Börja med flankeringsövningar.
2. Drivning (ligg ner * 2 - vänster, ligg ner * 2 - höger, ligg ner * 2 - fram o s v, Peter har bestämt att jag skall säga "ligg ner" 2 gånger innan varje riktningskommando, därför att jag har så bråttom) När hon går fint får hon fortsätta och då är jag tyst.
3. Fålla in (eller rättare "fålla genom")
Efter det lite drivning igen omväxlande med flankeringar.
När det passar kör vi ett litet hämt också. Hagen är ju inte så stor och Tassa håller numera ut ordentligt så när hon startar så startar även fåren i regel men Tassa får fortsätta ändå tills hon kommer rätt och får lägga sig ner. Hon kommer sedan efter fåren till mig så jag tror det funkar ändå. Hon tycker att hämt är jätteroligt, det syns.

Det fungerade absolut så klockrent som det gärna är möjlig idag. När jag bestämmer mig för att vara lugn och glad verkar det som om Tassa gör sitt yttersta för att vara till lags. Det är helt förunderligt. Trots att jag visste det så trodde jag ändå inte att det hade SÅ ENORMT STOR betydelse hur jag var till humöret. Hon känner av om jag bara är lite småirriterad. Nu gjorde jag visserligen inga riktigt svåra saker utan lät henne göra sådant som jag vet att hon kan. Men drivning brukar hon ju tycka är svårt och tråkigt, då vill hon smita undan men nu svängde hon omedelbart till höger eller vänster, alltid åt rätt håll. Hon tycker också det är roligt när fåren skall in i fållan (genom gången). Jag vet inte om hon förstår att det är hon som skall se till att de går in men jag tror att hon börjar begripa.

Jag får försöka ha det som ett mantra: "Nu skall jag se till att det fungerar, nu skall jag se till att det fungerar". Jag kan växla med "Jag kan valla, jag är inte rädd".
Aldrig gå ut i fårhagen när jag är på dåligt humör, känner mig osäker, irriterad o s v. Usch vilka krav det är på mig då, jag som trodde jag skulle slippa alla krav när jag blev pensionär.

Det finns andra jobbiga saker också. Jag har ju antagit telias erbjudande om digital-TV via bredbandet. Jag bestämde mig och fick alla grejer i juni men har installerat det nu. Det första var förstås en sladd, som inte räckte till utan jag fick köpa en mycket längre. Det fanns redan ett hål genom väggen eftersom jag har TV:n i ett rum och modem och dator i ett annat. Det hålet fick jag jobba ordentligt för att få så stort att sladden kom igenom. Enklast var att koppla in modemet. TV:n var svårare men det gick efter ett par dagar. När TV:n fungerade så gick det plötsligt inte att komma ut på Internet och inte i outloook express. Jag är inte säker på om mailen fungerar ännu, har inte vågat pröva. När det inte funkade på datorn satte jag igång och konfigurerade och ändrade inställningar så det blev helt kaotiskt till sist. Jag brukar komma rätt till sist men idag gjorde jag inte det utan måste ringa supporten. Just nu fungerar det. Give att det fortsätter.

TV:n fungerar fortfarande, jag har städat, nu är det bara att klippa gräset kvar.

Gail skrev om Stefan Holm i kommentaren till mitt förra inlägg. Jag tyckte att namnet lät bekant och tänkte att han nog var medlem i SDV, Först när jag läste Tyras och Lexas blogg fick jag klart för mig vem Stefan Holm var och att han åtminstone inte tävlade i vallning.

Jag fortsätter att (försöka) skärpa mig. Ibland lyckas det bra och då fungerar även vallningen. Förstår inte varför jag inte föddes med tålamod istället för kort stubin. Om det inte varit så att jag alltid haft kort stubin skulle jag tro att det var Alzheimer som slagit till eftersom även mitt minne är så kort. Det har jag inte alltid haft men det har blivit sämre med åren.

När vi är hos Peter fungerar det bättre. Tassa tänker säkert att "nu vågar hon inte bli så arg på mig när Peter är här", då gör hon som hon ska utan att försöka sticka iväg. I dag gick det faktiskt väldigt bra. Allt fungerade. Nu ska jag se till att det fungerar varje gång. Jag ska vara lugn och tålmodig, glad och snäll men seriös och bestämd, inte slarva. Jag får gå tillbaka lite och låta Tassa driva utan att ge mig sjutton på att fåren ska in mellan två pinnar eller grindar. Mitt tålamod ska inte bara innebära att jag har överseende med Tassas eventuella osäkerhet utan även att jag inte ska ha så bråttom. Ibland vill jag ju att Tassa ska skynda sig när jag ser att fåren är på väg åt ett håll, andra gånger vill jag att hon ska gå sakta och bara ett par steg och det tror jag att hon hör på min röst vilket jag menar. Det gör hon ju inte, jag får ha framförhållning så vi hinner.

Veckan som gått har varit jobbig. Jag har tyckt att nu ska jag verkligen satsa och så blir det bara trams av alltsammans. Jag inser att jag inte tagit vallningen riktigt på allvar förrän nu och jag kanske inte ska inbilla mig att det vips ska börja fungera och Tassa ska kunna allt. Jag började med att prioritera vallträningen och ingenting fungerade. Jag börjar tycka att jag vet hur jag ska göra nu och nu har jag bestämt mig (igen) att det ska gå bra.

Jag vet ju alltför väl att jag måste låta bli att bli arg när jag tränar vallning. Jag har faktiskt skärpt mig sedan jag började med vallning. Jag tar verkligen det på allvar, kanske FÖR allvarligt. Jag får så väldigt dåligt samvete när jag brusar upp och blir arg. När det gäller vallhundar har jag ju sett många, som har tuktat sina hundar mycket värre än jag någonsin har gjort. Ja, jag vet att det är olika på olika hundar, vissa är känsligare än andra. Jag vill inte försvara mina "våldshandlingar" heller, vet bara inte vad jag skall göra när det blir så här. Jag tittade på gamla inlägg, det är ganska precis fem månader sedan jag sist blev arg på Tassa. Då var det lite samma problem som nu, att hon stack iväg och inte ville vara med längre.

Det värsta är att jag inte vet vad jag skall göra. Jag förstår mycket väl att jag inte kommer någonstans med att bli arg och bråka med henne.
Ska jag vara pigg och glad och bara försöka peppa henne?
Eller skall jag vara seriös och låta henne förstå att det är allvarligt detta?
Ska jag berömma och berömma och berömma?
Ska jag bara gå vidare och linte låtsas om när hon gör fel bara fortsätta tills hon gör rätt?
Är jag för "snäll"? Kräver jag för lite?
Är jag för "elak"? Kräver jag för mycket? Jag vet ju inte.

Problemet är väl egentligen att hon inte gör någonting utan bara sticker. Det skulle vara mycket lättare om hon trotsade. Jag har svårt för när hon bara ger upp.
Antagligen skulle jag behöva lirka med henne, leka fram rätt beteende, ha mycket tålamod o s v. Men det är precis det jag har så svårt för.

Nu hör vi ju ihop så nu får vi väl kämpa med varandra. Kanske vi lär oss så småningom båda två. Jag älskar den där fjantiga hunden och jag tror att kärleken är besvarad.

Konstig hund den där Tassa. Hon måste ha läst mitt förra inlägg över min axel, jag såg aldrig att hon var intresserad. Tydligen blev hon rädd i alla fall att jag skulle ge bort henne. Vi åkte till fårhagen en stund i kväll, vid sjutiden. Det hade blivit härligt svalt och skönt. På förmiddagen klagade jag ju över att det var så varmt. Tydligen ligger hagen bra till, det kändes ingenting av blåsten där. När jag kom hem mötte jag flera som klagade över blåsten och jag tyckte själv att det blåste ganska kallt.

Hur som helst, jag tänkte att jag bara kollar lite hur det är nu. Kommer hon ihåg hur arg och besviken jag var på förmiddagen? Kommer hon att vägra gå ut i hagen? Om jag någon gång varit spänd och nervös så var jag det då. Jag menar om det är DET som Tassa känner och blir vimsig av och inte fungerar. Jag parkerade, steg ur bilen, släppte ut hundarna. Till min förvåning stod Tassa och darrade och kastade sig ut omedelbart.

Hon sprang till hagen och ställde sig vid grinden och väntade medan jag kopplade bort elen och for sedan iväg ut i hagen. Stannade sedan vid "pinnen" och lade sig direkt när jag gav kommandot. När fåren kom sade jag bara "framåt" och hon gick direkt. Hon lydde omedelbart på vänster och höger och vi föste fåren genom första grinden (stolparna) fram till nästa grind (spaljéerna) som inte fåren vill gå igenom men de gjorde det ändå. Sedan gick jag före till fållan, öppnade på baksidan (för att fåren skulle våga gå in) och Tassa petade in dem jättefint.

Jag blir inte klok på den där hunden, hade någon velat ha henne så hade jag gladeligen skänkt bort henne på förmiddagen. I kväll hade jag inte sålt henne för allt i världen. Jag slutade efter fållan men Tassa såg ut som om hon gärna hade fortsatt.

Inte kan hon väl vara så störd av värmen att hon inte alls fungerar? Hon är ju avlad för att kunna arbeta i 40 graders värme bevars. Hon är en gåta för mig. Här beslutar jag mig för att 1. prioritera vallträningen, för att 2. sluta med vallträningen och att 3. fortsätta prioritera vallträningen inom bara ett par dagar. Få se hur det utvecklar sig, det är spännande med vallning vill jag lova.

Hon är svart med hängöron. Snäll och trevlig. Stamtavla, bra härstamning. Höfter A och armbågar ua. MH gjort med bra resultat. Helt skottfast. Ej till fårvallning.

Idag fungerade det inte alls - igen. Jag hade tänkt att åka tidigt innan det blev så varmt men satt vid datorn och sölade så det hann bli stekhett. Då var klockan ändå bara halv tio. Men hagen ligger i solen så det blir jättevarmt så fort solen kommer. Tassa nästan vägrade, det gick så sakta. Till sist försökte hon smita.

Jag satte på henne långlina, då gick det mycket bättre. Men då trasslade hon in sig överallt och eftersom Peter har sagt att det räcker med ett par meter så klippte jag av linan. Det fungerade fortfarande men den blev nog lite för lätt. Jag kanske måste hänga på något tungt så hon känner linan ordentligt.

Hon kämpade på men det gick allt långsammare. Till sist flämtade hon så jag trodde hon skulle svimma och vi slutade. Fåren är också jobbiga, inte vill de gå genom grindar och inte vågar de gå in i fållan. Puuh, det är inte lätt. Jag började undra om Tassa är sjuk och helt enkelt inte orkar. Kanske jag måste ta henne till veterinär.

Jag tog hundarna med mig och tog ner lite stängsel och Tassa var nog lite låg. När det var klart fick hon på sig linan och vi gick ut i hagen och hon fick fösa fåren och flankera lite för jag ville se om hon var helt knäckt. Det var hon inte men hon gjorde ingenting med glädje det är då säkert. Vad fan ska jag göra? Jag blir ju också minst sagt låg när det är så här. Ibland tycker jag hon är så duktig, ibland fungerar hon inte alls.

Jag har funderat mycket vad jag skall göra med Tassa så hon blir mer "taggad".
Ska hundarna vara mera i hundgården? Men Tassa kopplar verkligen av när hon är inne så det borde inte bli bättre
Ska hon vara ensam i hundgården? Det kanske kunde vara något. Men hon går en del för sig själv, drar sig undan i ett annat rum. Eller ligger ute på gården ensam.
Ska jag gå ut mera med henne ensam? Det är ju något som jag sällan gör.
Ska jag försöka göra andra saker med Tassa?
Med dem båda? T ex spår eller liknande.

Nu har jag byggt upp en primitiv bana i hagen. Jag har ingen aning om hur det skall vara, alltså riktning, avstånd och liknande men jag hoppas att det inte gör något. Vi har varit där två gånger i dag och tränat en kort stund. I kväll skulle jag börja med ett kort hämt och Tassa fick fösa iväg fåren till andra sidan fållan och vi gick tillbaka till pinnen. Nästan framme vänder jag mig om och får se fåren komma springande till oss som om det gällde livet. De behövde inte hämtas alltså.

Tassa fick fösa fåren genom första grinden, vilket gick riktigt bra. Nästa sträcka blev det lite strul på halva vägen så jag fick gå före fåren och de "rann" genom grinden (två pinnar, jag köpte spaljéer och tänkte inte på att jag behövde fyra) hur fint som helst. Fållan är ett större problem. Jag kan inte ha den öppen när jag inte är där. Fåren kliar sig på den så allt ramlar då. Jag hade inte öppnat i förväg så vi struntade i den. I morse vägrade fåren gå in i fållan ända tills jag öppnade i andra ändan, då gick de igenom. De måste nog få göra så ett tag tills de vänjer sig. Kanske jag borde bygga en större fålla med fårnät och riktiga stolpar. Det blir mera öppet så kanske fåren vågar gå in.

Tassa är fortfarande lite "ovillig", det går sakta och ibland stannar hon och tittar på mig. Jag vet inte vad jag skall göra med henne, jag försöker peppa henne så gott jag kan. Jag förstår inte heller varför hon gör så. Jag känner mig lite osäker, antagligen är det det hon känner. Jag försöker vara lugn och säker men när hon krånglar så där, tror jag inte på mig själv och precis det jag är rädd för händer. Jag tycker hon är överkänslig. I morgon skall hon inte märka någonting, jag skall vara lugn och säker.

Jag har bestämt mig för att prioritera vallträningen före allt annat fram till VP så jag kan ju ta mig tid att bygga fållor. Jag har nog en känsla av att vi inte kommer att göra något VP i oktober men berätta inte det för någon för jag tänker jobba på med träning som om jag skall göra VP. Nu har jag klart i lagården så fåren (och baggen) kan bara flytta in. Jag skall undersöka hagen senare, bara korna kommer därifrån. Han kommer att hämta hem dem om två - tre veckor för att de skall hinna vänja sig vid folk och miljö innan de skall kalva. Då får jag se om det går att valla där. I så fall måste jag förstås bygga fålla där också.

Jag måste skriva igen att jag är så glad och tacksam för att jag får så mycket stöd och hjälp. Så många är så vänliga och uppmuntrande och när jag läste Ewas kommentar i går fick jag tårar i ögonen - för att jag blev så glad, inte ledsen. Det kanske går ändå... I dag gick det faktiskt jättebra hos Peter igen. Jag tror att det till stor del berodde på träningen hos Ewa och Tea. Vi körde ju hårt med fösning och det gick bra med Ewas får, vilket jag tror betyder mycket för Tassa. Hon tappar sugen lätt, ungefär som matte, när det går dåligt men när det går bra blir hon peppad.

Idag började vi med flankeringar som var helt perfekta. Det enda jag kan märka när Tassa gör flankeringsövningar, som hon lärt sig nu, är att det börjar gå automatiskt. Hon tappar intresset när det går bra också och då går hon som en maskin, det syns att hjärnan inte är med längre. Det vet jag inte hur jag skall komma till rätta med. Jag kan ju inte sluta göra sådant som hon kan, då glömmer hon det ju. Däremot var hon intresserad av fösning idag, det körde vi hårt med, upp och ner i hagen och det gick lysande. Med tanke på att det inte fungerat alls så är det nästan otroligt. Sedan fick vi gå en "bana", hämt, fösning genom två grindar, och för första gången fungerade även det. Fantastiskt. Underbart.

Sist fick vi fålla in. Det visade sig då att Tassa inte alls förstod att hon skulle ha in fåren i fållan. Hon har ju gjort det förut. Men det kan ha varit det att fåren gick in och Tassa följde med då. De här fåren ville inte gå in i fållan. De slank iväg åt sidan när de var i öppningen. Jag fick börja hjälpa Tassa med både lock och pock för att fåren verkligen skulle gå in. När det blir så, vill Tassa gå hem, så jag fick använda all min övertalningsförmåga, och all min behärskning, jag trätte, berömde, lockade och jag vet inte vad men vi fick in dem ett antal gånger. Det gäller förstås att få henne att förstå att de skall in. Jag tycker egentligen att hon inte alls behöver förstå vad hon gör, hon behöver ju bara lyda, när jag säger vänster skall hon gå vänster, när jag säger framåt skall hon gå framåt o s v. Hon behöver ju inte alls bry sin lilla hjärna med att förstå vad hon gör. Så det så.

I dag har Hustomten varit i lagården och snickrat en baggbox där jag kan ställa baggen, dels första tiden när han kommer, dels senare om han visar sig dum och vill stångas. Jag är så glad att jag fann Hustomten, han är duktig, det går snabbt och han tar inte orimligt betalt. Skönt att veta att jag har ett utrymme till baggen när han kommer. Jag har ju som bekant dåliga relationer med baggar. Fast Britts gammelbagge han är nöjd med livet nu när han har blivit av med konkurrenten. Han går omkring och myser i sin hage och när man går dit och klappar honom visar han inga tendenser att vara irriterad utan viftar så fint på svansen och står stilla så man kan klappa honom.

I dag har vi tränat hos Ewa och Tea. Både Ewa och Tea är väldigt säkra. Vi konstaterade att Tea numera är mycket seriös, inget flams. Hon är lugn och bestämd och det är Ewa också. Fungerar det lika bra nästa gång de tävlar så kommer de att få bra resultat.

Helen körde både Lexa och Tyra. Jag har inte sett Tyra valla sedan vi var på kurs tillsammans för 1 eller 2,5 år sedan. Tyra gick lugnt och fint och föste de springiga fåren utan några som helst problem och fick in dem i fållan också utan problem. Hon hade bara tränat vallning en gång i år men såg ut som om hon tränade dagligen. Lexa var jätteduktig. Hon är ju så ung, 11 månader, jag är väldigt imponerad av henne. Hon gör det hon skall även om det går lite fort.

Christine körde också båda sina hundar, Fox och Vic. Det var ju en fröjd att se dem, riktiga proffs och Fox har blivit jätteduktig sedan jag såg honom på kurs tidigare i sommar.

Ja, och så Tassa då, sorgebarnet tycker jag ibland. Och allt är hennes mattes fel. Jag tyckte nog att hon var duktig i fösningen och hon gjorde också ett par fina hämt. Flankeringarna var bra. Men sedan var det slut. Hon vimsade och Ewa, som nog inte trott mig riktigt, fick se hur hon bar sig åt, sprang runt, kom till mig när jag sa vänster och gick sin väg när jag sa höger. Det hjälpte inte att vara bestämd, då sprang hon bort. Ewa hämtade Tea, som kom och startade med lite flankeringar och fick Tassa att "tända" och sedan drog sig tillbaka och sade: "Varsågod Tassa, Du kan fortsätta", vilket Tassa gjorde då och med ny energi föste hon iväg fåren och såg riktigt nöjd ut.

Värsta sorgebarnet är nog jag ändå. Att jag skall göra fel gång på gång. Jag bestämde mig för att sluta när det gick bra. För en gångs skull gjorde jag rätt. Men kunde jag hålla mig till det? Inte då. Jag kom på att jag hade glömt att pröva fålla in, vilket jag hade tänkt. Alltså ropade jag tillbaks Tassa, som redan var på väg mot grinden. Hon kom tveksamt och när jag försökte skicka henne att hämta fåren gick hon några steg och stannade sedan och tittade på mig. "Är du inte klok matte, vi har ju slutat" såg hon ut att tänka. Då vaknade jag och fattade vilken tabbe jag gjort. Stackars Tassa, blir det vallhund av henne så är det ett under.

Tack Gail för goda råd. Jag har försökt följa dem. I går vallade jag på både mina egna får och Britts ungtackor och höll bara på några minuter och stannade när det gick bra. Det märks ju att Tassa blir mera peppad när jag gör så. IEfter det var jag hos Peter och tränade. Där kunde vi se hur tydligt det var att hon gör sitt bästa när hon tycker det är roligt. Flankeringar, som hon tidigare var jättesur när hon måste göra, det tycker hon nu är roligt och hon gör i det närmaste perfekta flankeringar, går ut 90 grader, följer cirkeln och fr a ser glad ut och rör sig snabbt och säkert. Fösningen däremot tycker hon är pest.

Nu tror jag att hon använder sig lite av min medkänsla, när hon börjar vimsa så har jag låtit henne slippa och därför förväntar hon sig att slippa så fort hon vimsar lite. I går tillät jag henne inte att göra så. Jag fortsatte kräva av henne att hon skulle gå vidare och då gjorde hon det till sist. Jag tror det gäller att vara envis med den damen. Peter har konstaterat tidigare att hon faktiskt slutar sura om hon ser att det inte går. Så vi gick upp och ner trots att hon cirklade och vinglade nerför. Däremot gick hon jättefint uppåt, då gick nämligen fåren själva och hon hade bara att följa efter, då gick det bra. Eftersom hon gladeligen flankerade och även gick fort och lätt uppför så var hon nog inte så trött. Det var bara spel. Hon behöver träna på tröga tackor, som hon måste bråka med för att få igång. Sedan fick hon flankera ibland, då blev hon lite gladare. Hemma skickar jag henne på ett litet hämt emellanåt och det verkar hon tycka är roligt för då går det undan.

Jag är så glad och tacksam för att människor är så snälla och hjälpsamma. Kan jag någonsin lära mig valla så är det tack vare att så många varit hyggliga och hjälpt mig. Gail och Ewa (med Zeke) ger mig goda råd och låter mig komma och träna, Ewa (med Tea) skriver och inbjuder mig till träning och både hon och Heléne ger mig goda råd. Peter ställer upp med träning, han säger: "Vi har två månader på oss, det hinner vi." Det känns skönt att känna att man inte är ensam utan man kan alltid få råd och hjälp. Allt blir så mycket lättare då.

I dag känner jag mig lite "groggy", jag har jobbat i natt och bara sovit två timmar, handlat och sedan kört från Örebro. Jag måste hålla mig borta från fårhagen idag, även om jag orkade gå omkring så är risken att jag tappar humöret när jag är så här trött. I går hade jag tur som vallade innan jag åkte till Peter. Britt är bortrest igen och jag sköter hennes får. Alltid krånglar ju baggarna när Britt är borta. I går hade de båda, som fortfarande gick hopbundna, lyckats sätta fast sig i ett stag till en elstolpe. Jag var där och försökte se hur jag skulle kunna få loss dem men det gick inte utan att skära av repet. Baggarna var jättesura, stångade varandra och började försöka buffa även på mig. De hade troligen stått där ganska länge. Jag var tvungen att ringa efter hjälp. Ett par som bor i närheten, som är duktiga med djur båda två, kom och hjälpte till. Vi tog loss dem och ledde den största till baggfållan och den yngre fick följa med grannparet hem. Nu är friden återställd, gammelbaggen går nöjd och betar i sin fålla och den andra gör nog likaså hos grannen.

Det ser illa ut för oss, Tassa och mig. Jag vallade en stund på mina får i torsdags morse innan jag åkte till jobbet och då gick det riktigt bra. Vi tränade flankeringar, fösning och även ett litet hämt och allt fungerade fint. I dag när vi kom till Peter så gick det bra till att börja med, hunden var riktigt "taggad" och det fungerade. Efter en stund började hon springa runt och "vimsa". Jag blir arg till sist när hon inte gör något som hon ska och då blir hon jättenervös. Hon skall få vila nu till söndag men fungerar det inte då heller så måste jag nog försöka ta till någon annan metod. Jag får försöka få henne att lyda även om hon är trött och stressad och löper och vad som helst. Risken är ju att hon använder sig av det där sättet när hon inte vill. Det gick bra idag så länge hon tyckte det var roligt men när hon skulle träna fösning, som hon tydligen tycker är tråkigt, då fungerade det inte alls.

Jag ringde och fick tag i min "lagårdshyresvärd" idag för att höra om han hade lyckats få in något hö. Det visade sig att han fått en hel del så jag får köpa av honom allt jag behöver. Det var också en annan bonde här i trakten, som hade hö att sälja så jag hade inte behövt oroa mig, mina får kommer inte att behöva svälta i vinter. Det var ju svårt förra vintern att få tag på hö, när det hade varit en fin sommar så jg var orolig i år. Jag har frågat flera, som sagt att de inte har fått tillräckligt för eget bruk ens.

Jag ser fram emot hösten. Det skall bli spännande att se hur det kommer att bli när jag får flytta in i lagården. Det är säkert saker, som jag inte tänkt på fastän jag tycker jag har tänkt på allt. Det är fortfarande mycket dyra saker jag måste köpa, ett nätaggregat, balgrindar (som är så himla dyra)mera stolpar och tråd till stängsel, höet skall betalas och hyran. Tänkte jag skulle kunna sluta jobba men det går inte ännu. Söndag natt ska jag jobba nästa gång, sedan kommer jag att vara trött flera dagar. Ibland undrar jag förstås vad jag håller på med. Jag har arbetat mycket ett helt liv och borde kunna ta´ det lugnt nu, jag kan klara mig på pensionen om jag inte har något extra att betala för. Istället ger jag mig in på något sådant här. Folk i Ramsberg undrar säkert, men jag måste få pröva....Något ska jag väl göra.

Det går fortfarande i 180 "knyck" här. Vi har varit på "Fårdag" i Grangärde i lördags. Det var väldigt trevligt. En mycket vacker plats vid sjön där man ordnat med vallhundsuppvisning, fårklippningsuppvisning, kafé och försäljning av kvalitetsvaror, hantverk och skinnvaror, ostar m m. Det är säkert ett evenemang, som kommer att växa. Håll lite koll nästa år vid den här tiden, det är väl värt ett besök.

Söndag var vi på vallhundstävling i Bråfors. Det var också trevligt. Det är alltid roligt att träffa "vallhundsfolket" och att titta på när de tävlar. Att det var en Working Kelpie som vann tyckte förstås Tassa var roligt medan Moses tyckte bättre om 2:an, som var en tik. För honom kvittar det vilken ras det är, han har ju två själv att välja på. Jag skulle hjälpa till i serveringen, vilket jag gjorde men eftersom det inte var så mycket folk var det inte lika jobbigt, som det brukar vara. Dessutom är Helen väldigt duktig att organisera och förbereda så det blir inte så tungt. Marie är också jätteduktig i serveringen (och några flickor skötte det mesta VG) så jag hann titta lite på tävlingarna. Jag tycker det ser så svårt ut när jag ser på de tävlande, jag tror nog inte jag kommer att tävla men det vore roligt om vi kunde bli så duktiga så vi kunde göra det.

Det är mycket att tänka på när det är tävling. Många, som ställer upp och jobbar och som gör ett bra jobb. Jag är övertygad om att alla gör sitt bästa, både människor och hundar. Någon gång kanske det händer en liten malör, kanske någon gör ett misstag. Det är säkert bra att tänka på att man har med levande varelser att göra och det är mycket som spelar in och kanske gör att det inte "går på räls" hela tiden. När sådant händer är det bra att kommunicera med vederbörande utan att informera hela publiken och försöka ha förståelse för att det är något tillfälligt, att man gjort så gott man kan och inte döma ut någon. Det är visserligen lätt att man höjer rösten när man blir upprörd men då är det viktigt att tänka sig för noga.

När det blev vardag igen åkte vi till Örebro och jobbade två dagar. I dag onsdag var vi hos Peter och tränade och Tassa hade "rotmos i hela huvudet", det fungerade dåligt (igen). Jag tror att det var en kombination av att vi varit ute bland folk, det har varit stressigt, vi har åkt mycket bil och fr a är det jobbigt för Tassa på jobbet. Hundarna är med mig där och tjejerna tycker det är roligt med Tassa för att hon är så pigg. Så fort vi kommer dit så springer Tassa och hämtar en boll eller en pinne och släpper framför någon av tjejerna för att de skall kasta den. Även om jag säger ifrån så ligger Tassa och "laddar" och väntar på att någon skall leka med henne och hon blir jättestressad. Även löpet har förstås tagit på henne. Jag har ju jobbat rätt mycket nu men fr o m nästa vecka blir det säkert mindre, då är alla tillbaka från semestern så då är det inte samma behov av vikarier. Även jag är trött, det är långa skift, det har varit väldigt varmt och det är mycket "tugg". Även de unga blir trötta.

Vi är lite vilsna i dag, både hundarna och jag. Det har varit full fart här i ett par veckor med vallning, jobb och nu senast besök av yngsta barnbarnet i några dagar. Hon åkte hem i går kväll. Jag har ibland längtat efter lite lugn och ro, även om det har varit roligt, men nu när vi fått det så känns det väldigt konstigt. Ensamt och ovant. Det brukar inte vara så länge, jag tror att vi redan börjar vänja oss.

Vi har varit och kollat mina får. De stod under ett träd och tryckte, det hade just börjat regna. Innan vi åkte till dem så var vi och kollade Britts ungtackor, ja inte de allra yngsta förstås utan de som haft lamm för första gången. De har varit av med sina ungar ett tag nu och var riktigt på alerten. Tassa hade lite svårt att sätta sig i respekt men för en gångs skull så lyckades jag peppa henne så hon inte gav sig. Hon brukar aldrig gå undan för dem, hon står  kvar men vänder artigt bort huvudet. Det är bara någon gång hon spänner ögonen i dem och då brukar de ge sig. I dag hjälpte jag henne och motade dem lite, berömde henne och till sist började hon se ut som om hon tyckte det var roligt att fösa dem.

Vi tränade lite fråndriv och det gick riktigt bra. Vi avslutade med ett litet hämt, som Tassa klarade alldeles utmärkt. Hon gick ut fint, höll ut hela vägen, gjorde en stor lov runt fåren och stannade precis som hon skulle. Hon tvekade en aning, vilket inte var så konstigt med tanke på att vi strax innan bråkat med fåren och hon blev säkert osäker om de skulle gå undan. Men det gjorde de så fort de fick syn på henne och då blev hon också säkrare. Det fina var att fåren stod kvar, det brukar ju inte mina göra. De börjar röra sig så fort de ser att hon går ut. När hon vänder in bakom dem är de nästan framme hos mig redan.

Tassa är klar med sitt löp. Visserligen är Moses intresserad av henne fortfarande men nu tar hon i "för kung och fosterland" och säger ifrån ordentligt när han kommer och fjäskar. Som vanligt efter ett löp har hon fått för sig att hon skall "ta över makten" från Moses och de bråkar en hel del. Moses har aldrig någonsin gett efter för en annan hund och kommer nog inte att göra det för Tassa heller men det är som om hon passar på när hon löpt. Om det är för att hon tror hon kan "sälja kärlek" eller om hon känner sig mera vuxen just då vet jag inte. Jag har aldrig haft någon tik förut så jag vet inte hur de fungerar.

Det går verkligen upp och ner i vallningen för Tassa och mig. Dagarna efter vårt besök hos Ewa och Tea fungerade ingenting. På måndagen försökte jag valla mina får men eftersom Tassa bara sprang och vimsade så struntade jag i det. Nästa dag skulle vi hjälpa till och skilja från lammen från Britts (och mina) tackor. Det fungerade inte ens då för Tassa. Hon brukar skärpa sig när det är fråga om "riktigt arbete" men hon vimsade då också. Jag skickade henne att hämta några får och hon gick ut fint och stack iväg men VÄNDE på halva vägen och kom tillbaka. Hon brydde sig inte alls om fåren, och jag som ville visa hur duktig hon blivit. Så är det när man blir högmodig. Vi skulle sedan till Peter på onsdagen och jag räknade med att det skulle bli likadant men då skärpte hon sig. Då gick det bra igen. Hon har respekt för Peter så hon vågade nog inte. Han tyckte att hon borde vila några dagar med tanke på att det varit intensiv träning länge och vi tränade hela dagen hos Ewa och kanske  framför allt med tanke på det pågående löpet.

Nu har jag jobbat torsdag och fredag så då blev det ingen vallning. Det är nog stressande på annat sätt för henne men det märks samtidigt att hon tycker det är roligt att vara med på jobbet. Det är många som håller på med henne där, leker med henne, promenerar med henne och kelar med henne. Hon får mycket uppmärksamhet där.

Idag tänkte jag att vi skulle åka till mina får och träna lite drivning bara. Hon måste få upp glädjen med drivningen igen, som jag tagit ifrån henne genom att tjata på henne att ta det lugnt. Nu får jag peppa henne så att hon börjar springa igen. Jag ser dock att det inte blir som förut ändå, tidigare var hon osäker  (fr a på mig, visste inte vad jag ville) och sprang därför, nu springer hon mera för att hon tycker att det är roligt att valla. Det är svårt att få till det så det blir lagom. Det värsta är nästan att det alltid är mitt fel när det är något, som inte fungerar. Det skulle nog kännas bättre om jag kunde säga att: "så´n är hon, så gör hon, det är inget att göra åt". Nu får jag ta på mig hela bördan. Men jag lär mig, det går upp och ner, två steg framåt och ett tillbaka hela tiden - men ändå FRAMÅT.