monawesterlund

I dag känner jag mig inte så glad. Vårt VP, som jag tyckte började ligga inom möjligheternas gräns, har nu dragit sig längre bort igen. Tassas harklingar liknar idag hostningar mera. Jag börjar tro att det är Kennelhosta hon har. Jag får i varje fall behandla det som kennelhosta, hålla henne i stillhet och hålla henne borta från andra hundar. Det visar sig ju om Moses får det men det är inte helt säkert ändå. Båda hundarna är vaccinerade mot Kennelhosta men jag vet ju att det inte är mer 80 % säkert. Moses kan ju ha tagit till sig vaccinationen bättre så han slipper hostan. Det brukar också kunna bli värre för äldre hundar men Tassa har ju varit tillräckligt sjuk.

Vi mötte grannens valp för någon vecka sedan. Barnen berättade att valpen var sjuk och hostade men lät honom först hälsa på Tassa så det var för sent att förhindra kontakten när jag fick veta om hostan. Matten bedyrade att det INTE var Kennelhosta han hade, eftersom han inte hostat så mycket men det var nog det ändå. Det är den enda hund som de träffat på senare tid förutom Britts hundar men de har inte hostat.

Jag hade nog inte åkt till Strömsholm så fort om det inte varit för kursen, som vi skulle ha gått denna helg. Jag tyckte det var viktigt att få konstaterat vad det var hon hade men det fick jag ju inte eftersom röntgen var trasig. Jag var rädd att hon hade något i halsen eller i magen, som inte kom upp. Det var 1550:- bortkastat men hon blev ju undersökt, vilket också var bra. Det var ju bra att vi inte åkte till Bråfors och smittade de andra hundarna.

Nu måste hon vara lite stilla åtminstone en vecka, sedan är det bara två veckor kvar till VP, kanske Peter kan hjälpa oss och möjligen Gail om hon har tid. Själv har jag också en del jobb inbokat och det kan jag ju inte säga ifrån, jag har riktigt dåligt med pengar nu. Hoppas det vänder snart och jag börjar få lite tur istället.

Nu har jag oflyt igen. Och Tassa också. I går började hon spy. Hon spyr på ett speciellt sätt ibland, då brukar hon få upp halvsmälta sorkar och dylikt. Det låter som om hon harklar sig och skriker samtidigt. Den här gången kom det inte upp någon äcklig klump med päls och annat utan hon bara fortsatte. Hon fick varje gång upp en massa slem. Ungefär en gång i timmen var vi uppe under natten. Det var extra tråkigt eftersom vi skulle på VP-kurs igen. Vi behöver det. Det konstigaste var att hon inte fick upp någon mat.

Jag blev orolig att det fanns något i hennes mage, om inte en sork så kanske en benbit (hon brukar äta ben hos Britt, hemma får hon aldrig det för Moses blir så sjuk när han äter ben). Jag ringde Strömsholm och tänkte att de kunde ge något tips vad jag skulle ge henne så det kom upp (eller ut). De tyckte vi skulle komma dit så en veterinär fick titta på henne och det tyckte nog jag också vore bra. Och kanske röntga magen på henne. Jag åkte dit. Vi for kl 9.30, det var nämligen ingen idé att komma före kl 11.00.

Väntan blev lång. Röntgen gick sönder innan vi kom in. Jag antar att det var ännu värre för hästsjukhuset, de skulle kalla in särskilt duktiga veterinärer, som kunde ställa diagnos ändå. Sedan kom det in en hund, som var jättesjuk och krampade. För Tassas del kunde veten bara känna och konstatera att hon inte kände något konstigt. Hon trodde att det nog kunde ligga något i magsäcken som irriterade, så vi fick tabletter som skulle vara bra för magslemhinnan. Sedan skall hon äta skonkost några dagar. Blir hon sämre får vi komma tillbaka. 1550:- kostade kalaset. Vi kom hem prick kl 21.00, då hade vi tagit en liten promenad också. Hela da´n borta men bra ändå.

Jag frågade hur hon såg på kurs i morgon och träning i tre veckor för VP. Hon tyckte vi kunde pröva i morgon. Går det inte så är det bara att avbryta. Går det bra så kan vi träna också. Det var skönt att veten sade så. Annars skulle jag ha varit orolig hela tiden. Förutsättningen är förstås att hon inte spyr mera, hon har nyss ätit, få se om
hon klarar det nu.

Det jag gillar med Strömsholm är först och främst att de är seriösa och duktiga. All personal är dessutom så vänliga och trevliga. Jag har aldrig träffat på någon, som varit otrevlig. Och veterinären var helt underbar. Det är värdefullt att ha ett sådant djursjukhus.

Det har varit mycket nu ett tag. I dag har jag varit i Falun på begravning. Det var mycket sorgligt men en fin begravning. Det har inte blivit mycket vallning för Tassa efter helgens kurs, jag jobbade måndag och tisdag, hade en del annat för mig på onsdagen och så i Falun i dag. Framåt kvällen hann vi ändå med ett litet pass när jag kom tillbaka. Hundarna var hos Britt och när jag kom hjälpte jag Britt att maska av ett gäng tackor.

Tassa hämtade tackorna. Det var inget bra hämt (beroende på mig förstås). Jag sade bara "höger" när vi kom ut i hagen och Tassa stack direkt. Peter har sagt att "skicka henne ALDRIG på ett hämt utan att förbereda noga" men har jag tid att göra som jag blir tillsagd? Inte! Följden blev att hon tog med hälften av tackorna, de som var längst bort struntade hon i. Hon gick dock vidare när jag fortsatte ge kommando "höger" och fick med även dem. Delvis hjälpte de till själva genom att söka sig till de andra när hunden kom.

När hon fick tackorna samlade så kom hon fint med dem och lyckades utan alltför stora svårigheter få in dem i fållan. Som vanligt såg hon väldigt stolt ut när hon "gjort ett riktigt jobb" så jag hoppas det kompenserar mitt slarv. Aldrig mer ska jag slarva så där. Det var all träning vi fick i dag men vi ska på kurs i helgen igen, då blir det två dagars hårdkörning igen.

Klubben hade träning hos Britt Davidsson i eftermiddag/kväll. Tyvärr kom inte så många. Det var tk-möte i Bråfors samtidigt, möjligen hade det kommit flera annars. Tyvärr var inte heller vädret det bästa, det började regna när vi hållit på en stund och det höll i sig hela kvällen sedan. Peter och Tommie kom, storfräsarna, och det var jätteroligt att bara få titta på dem när de vallade. Peter hade Ville med sig och Tommie hade Dave, de är fantastiskt duktiga, både förare och hundar. Ändå hade de faktiskt lite problem i dag, Britt passade på att få lite "riktigt" vallarbete uträttat. Hon hade två äldre tackor som gått tillsammans med småtackorna och deras egna ungar fanns alltså i flocken, de skulle skiljas åt, de gamla skulle till de övriga gamlingarna och småtackorna vara kvar. Båda äldre tackorna är väldigt självständiga och gillar inte heller varandra och det var inte lätt ens för Peter och Tommie att klara det. Det tog en bra stund och vi fick ju hjälpas åt alla fyra. När de äntligen var skilda åt så skulle de båda tackorna vallas en bit bort och de passade förstås på och sprang lite längre, in i lagården och ut på andra sidan och det tog också en stund att få dem tillbaka och till rätt hage.

Britt har också lite speciell natur där hennes får går. Det är djupa raviner och en del kullar. Tassa lyckades faktiskt hämta några tackor från andra sidan en ravin men hon fick jobba bra. Hon hämtade tackorna från kanten s a s men killarna föste iväg dem lite längre på andra sidan ravinen när det blev deras tur och eftersom det är en kulle där så syntes inte tackorna alls utan hundarna fick leta efter dem.

Där finns också stora släta fält och vi började med en flock småbaggar, som hade en tendens att springa åt alla håll. De har ingen flockkänsla. Killarna jobbade med delning på dem och flera grupper, vilket hundarna klarade med glans. Men de fick jobba även där, trots att de inte flockade sig så var de svåra att dela. De gick inte undan för hundarna heller så det var lite svårt att fösa iväg dem.

Tassa och jag fick möjlighet att träna en hel del på vår hemläxa, drivning, och det gick riktigt bra. Tassa föste småbaggarna genom snårskog upp ur en ravin. Det blev så svårt för henne att hon vände och försökte gå hem. Jag är så glad att jag kunde hålla mig lugn och bara gå och hämta henne och kalla på henne lugnt och vänligt. Skönt. Tack för det. Hon kom direkt, tog nya tag och föste iväg dem upp på slät mark där hon också fick jobba lite för att få dem att gå, tröga som de är och ville springa åt alla håll. Hon klarade att hålla ihop dem och föste dem över fältet och lyckades t o m få in de flesta i en fålla. Det var nog mest tur att de rann in i fållan men ändå.....  Jag tyckte det var roligt att hon inte försökte gå sin väg igen eftersom hon hade en hel del problem men hon visade inga tendenser till det. Peter konstaterade att "hon växer av att få komma tillbaka och klara jobbet" och det tror jag stämmer. Vi fick sedan möjlighet att driva småtackorna när de skulle bort från sina "mammor" och det var betydligt lättare. Dessutom gjorde hon ett hämt även på några av småbaggarna, som var i snårskogen i ravinen och det gjorde hon också utan svårighet. Dem såg hon inte när hon startade men hon letade på dem. Vi har alltså tränat en hel del på vår hemläxa i dag.

När jag kom hem hade MB ringt och berättat på telefonsvararen att han hämtat sina kor i dag så nu kan jag flytta in i lagården när jag vill. Jag skall börja med att gå dit och kolla hagen och se om det finns något bete kvar. Det brukar ju vara så att korna inte tycker om samma örter som fåren så det kan nog vara en del kvar. Problemet är hur jag skall lösa det när jag jobbar. Jag har fått flera jobb under oktober och t o m i november och de flesta är på två, t o m tre, dagar i sträck så jag övernattar i Örebro. Då måste ju fåren få mat och skydd. Få se hur jag skall lösa det. Jag hade hittat en bra väg där de kunde gå in i lagården men tyvärr har korna trampat upp marken så mycket att fåren kan inte gå den vägen, då fastnar de i leran. Det är ju inte heller bra för deras klövar när det är blött.

I dag har jag varit i Borlänge och vallat på Ewa J:s får tillsammans med Heléne E. Ewa själv är på semester, hoppas hon har det bra på sin ledighet. Vi hade det fint i fårhagen i det vackra höstvädret. Det är bra att valla tillsammans med Heléne, hon har ögonen med sig och är snabbtänkt, hon registrerar alla rörelser som både jag och hunden gör (eller inte gör) och kan tala om för mig.

Jag tränade på min hemläxa, att växla mellan flankeringar och drivning. Heléne konstaterade att Tassa slarvar med flankeringarna och går inte ut tillräckligt (i 90 grader) och det har inte jag ens tänkt på förrän hon sade det. Det är meningen att hon endast ska flankera en liten bit och sedan fortsätta driva igen utan att lägga sig emellan. Tassa har blivit duktig att driva nu och tycker tydligen att det är roligare och då struntar hon i flankeringarna och jag låter henne. Det är ju inte meningen att hon ska gå ut så mycket när hon driver men hon måste kunna klara det när fåren skall ändra riktning, t ex runt stolpen eller in till fållan. Jag är inte tillräckligt uppmärksam och därför är det bra med en träningskompis som ser och säger till. När vi pratar om saken så kommer jag på hur det fungerar.

Jag upptäckte också att Tassa inte så gärna ville hålla ut åt höger. Vi kom på att Tassa alltid helst velat gå åt höger så jag har tränat vänster och vänster och vänster och nu vet hon att "matte blir väldigt glad när jag går ut åt vänster" så nu gör hon det men höger har liksom blivit inaktuellt. Tusan också, det gäller verkligen att hålla igång med Allt - hela tiden.

Jag är också så otålig och dessutom lite nervös att inte hinna med så jag har för bråttom, det har Peter sagt till mig åtskilliga gånger. Det hinner inte hända något om jag tar det lugnt och ser till att Tassa gör det hon ska. Jag ser på Heléne, vad hon tar det lugnt trots att hon har det lilla yrvädret Lexa. Hon tar det lugnt och är glad och vänlig men säger till bestämt och kräver att Lexa ska göra rätt. Det är så jag vill vara.

Heléne är snäll och vet att kritik ska vara konstruktiv och hon säger alltid när hon har påpekat våra fel att "VP klarar du ju idag, när som helst, men det är ju snart dags för IK1"

När vi sedan kom till mina får så ställde sig Tassa bakom bilen. Hon tyckte antagligen att hon fått nog av får, vi var vid fårhagen 3,5 tim. Jag vet ju att jag inte kan pressa Tassa för hårt, då går hon hem. Hon måste nog få vila i morgon. På torsdag är det träningskväll hos Britt, börjar kl 15.00, och då ska vi vara med där så då blir det nog också en del vallning. Det skulle vara roligt om det kom mycket folk då. Mina får finns också att valla på, kanske framför allt för nybörjarhundar eftersom min hage inte är så stor.

Jag hade just skrivit ett inlägg om hur hopplöst gammalmodig jag är. Jag hade skrivit tidigare och när jag kom tillbaka avslutade jag och klickade på "spara och publicera". Eftersom jag hade loggats ut under tiden så försvann mitt inlägg bara. Om jag var lite mera "med min tid" hade inte det behövt hända.

Jag har ju trott att jag "hängde med" ganska bra, jag har mobiltelefon, dator, bredband, digital-TV, digitalkamera m m, men sist jag jobbade så förstod jag att jag inte alls hänger med. En av tjejerna har en pojkvän, som är dövstum. Hon har fått tillstånd att sms:a två gånger i veckan med honom och tyckte att hon var diskriminerad (vilket jag också tyckte men fick veta att man diskuterat det mycket, tydligen något problem som jag inte kände till med sms:andet). De andra patienterna kan ringa och prata med sina respektive varje kväll i veckan. Jag frågade lite försynt: "varför har han inte texttelefon?" varvid hon tittade på mig som om jag kom från en annan planet och svarade: "Men Mona, vi lever på 2000-talet. Ingen har texttelefon längre". "Vad har man nu då?" "Nu har man sms, mail, videosamtal m m". Jag frågade inte hur videosamtal går till.

Förra gången jag jobbade var det en annan ung tjej, som tittade på min nyinköpta mobiltelefon och till min stora glädje konstaterade att det är "bästa mobilen". Jag berättade att jag knappast förstod mig på den ännu och hon visade mig genast hur jag skulle göra. Tyvärr gick det så fort så jag fattade inte alls vad hon gjorde. Dessutom installerade hon en massa genvägar som jag heller inte kunde klara. Telefonen frågade om jag ville använda genvägen men sedan visste jag inte hur jag skulle fortsätta. Jag förstod mig inte alls på genvägarna och fick hålla på länge innan jag kunde ta bort dem. Jag tror att någon finns kvar ännu.

I dag läste jag lite om Facebook (tror jag det heter). Det hade jag ingen aning om att det fanns, mycket mindre hur man använder det. Nu har jag förstått att jag är hopplöst gammalmodig. Så är det med det.

Jag åkte till Örebro och jobbade i går och sov över i husvagnen. När jag kom hem åkte jag och tittade till mina får och vallade lite. Tassa tyckte säkert det var skönt att röra på sig efter att ha legat i bilen några timmar medan jag handlade och under hemresan. Hon var riktigt taggad och sprang allt hon orkade. Det är ju märkligt med vallning, här har jag jobbat så för att få henne att gå sakta, nu gör jag vad jag kan för att få henne att gå fort. Det märkliga är att nu klarar hon att växla hastighet. Samma sak med drivning och flankering, först tjatade jag med flankeringar, sedan med drivning. Nu växlar jag och det ser ut som om hon tycker det är superkul.

När vi kom hem hade Britts mamma ringt. Det visade sig att Britt var bortrest och ett träd hade blåst ner över vägen OCH ÖVER STAKETET TILL FÅRHAGEN där sex tackor gick. Tackorna hade gått ut och försvunnit spårlöst. Jag gick och letade och såg några får i hagen där småbaggarna går. Jag tänkte att det kunde vara tackorna men bestämde mig för att det inte kunde vara det, det måste vara några av baggarna. De hade väl inte stått för sig själva i så fall. Det var de försvunna tackorna. De stor utanför stängslet till ungbaggarnas hage, de hade följt efter baggarna  men inte kommit vidare för stängslet utan stannat kvar och låg och idisslade. Skönt att de kom till rätta.

I dag har Britt och jag föst Britts 10 tackor (ja egentligen hennes 9 och min 1), som vi vallade till bete i våras, tillbaka hem. Det är fem kilometer efter trafikerad väg. Britts hund Nell var med hela tiden men hon höll sig i bakgrunden så det var mest Tassa som vallade. Det syntes väl att hon förändrats mycket sedan försommaren när vi vallade iväg dem. Hon gjorde inga konstiga saker nu utan vallade dem lugnt och säkert hela vägen. Hon såg till att få med alla och försökte inte någon gång springa runt fåren för att ta dem till mig eller något annat tokigt. Det enda är att Tassa blir lite less när det går framåt i lugn takt, det ser ut som om hon tycker det blir tråkigt då. Hon bara lunkar med. När tackorna gick ner från vägen och ut på ett fält med gott gräs, det tyckte Tassa var kul, då tände hon till och blev intresserad. Och hämtade tillbaka fåren jättefint.

När vi sedan kom hem med tackorna fick de syn på ett gäng ungtackor i en hage bredvid och några lyckades ta sig in där. Det var deras barn så det blev ingen osämja men de skulle inte dit. Vi fick sätta upp en fålla och fösa in dem i för att få tag på dem, som sprang in och ta ut dem och återbörda dem till kompisarna. Även då skötte Tassa sig exemplariskt (nästan i alla fall, hon stod i vägen en gång när jag glömde kolla var hon var så det var ju mitt fel). Hon låg och vaktade när jag sade till henne och hon fick tillfälle att öva drivning på stor flock. Hon var jätteduktig, hon klarade allt på ett bra sätt.

Tassa var lite "flåsig", när vi kom fram, det är uppförsbacke hela vägen. Almhöjden gör skäl för sitt namn, det ligger väldigt högt. Tassas matte var dock värre, jag var ganska slut men eftersom jag också tyckte det var roligt så blev jag snabbt pigg igen. Att Tassa tyckte det var roligt syntes på henne. Jag tror att hon kände sig väldigt duktig. Jag har ju även tidigare tyckt att det gått bra när hon har gjort liknande saker men man kunde se att hon mognat och lärt sig hur hon skulle bete sig och hon arbetade mycket mera "proffsigt" i dag.

Nu har jag tagit en dust med digital-TV igen. Jag har ju installerat telias digital-TV via bredband. Det tog lite tid och ett par samtal till supporten innan jag fick till det. Efter det har det krånglat och jag har trixat på alla möjliga sätt för att få det att fungera. Jag hoppade över DVD-spelaren, som jag ju tyckte var svår även när jag hade "vanlig" digital-TV men då fick jag den till sist att fungera perfekt. Det har jag inte lyckats med nu. Först fick jag varken bild eller ljud, så lyckades jag få bild men inget ljud, ljud men ingen bild och till sist har jag lyckats få både bild och ljud med DVD-spelaren inkopplad i systemet s a s.. Problemet är bara att det varken går att spela in eller spela upp på DVD-spelaren. Jag vill snart inte vara kvar i detta århundrade längre, det var mycket enklare på 1900-talet. Då gick det alltid att trycka på några knappar på måfå och till sist fungerade det. Nu är det mycket svårare, nu klarar jag inga installationer även fast jag följer instruktionerna, i varje fall inte genast, det tar timmar för mig innan jag kommer rätt. Usch.

I dag fick fåren lite löv och några äpplen. Nu kommer de säkert att vara ännu gladare när jag kommer. Ledartackan, hon som gör krumsprång när jag kommer till hagen, hon är ganska påträngande. Om jag inte klappar henne hela tiden när de står omkring mig, så buffar hon på mig tills jag klappar henne, då viftar hon på svansen. Det är lite jobbigt när vi ska träna flankeringar att fåren är så kärvänliga, jag kanske måste börja skrämma iväg dem.

Denna vecka har jag jobbat hela veckan med att måla väggarna (på tapeten) i vardagsrummet. Det tar så lång tid eftersom man måste spackla och slipa och det ska torka innan man målar. Sedan skall det målas flera gånger och torka emellan. Jag var tvungen att dela upp rummet dessutom eftersom jag inte fick rum med möblerna annars. Nu är det klart och jag har börjat hänga upp tavlorna, som jag har haft undanställda sedan jag flyttade hit eftersom tapeterna i vardagsrummet var så fula. Samtidigt har jag tvättat gardiner och fönster och en trasmatta som jag har vid dörren, haft ute stora mattan och piskat. Folk trodde nog det var solförmörkelse. Ja ja, nu är det så rent och fint så nu vill jag knappast vara där för att inte smutsa ner.

Tassa och jag har gått en träningsrunda och det gick bra,  jag har funderat på om jag skulle försöka komma iväg någon annanstans och träna. Det är lite roligare att komma ut och få sällskap och träna. Problemet är bara att det är så långt att åka. Annars väntar jag på att MB skall hämta hem korna så jag får tillgång till betesmarken och kan flytta in i lagården och hämta baggen o s v. Egentligen är det inte så bråttom, det ser ut som om fåren har bete och jag hinner säkert hämta tackor och bagge. Det blir ju mera jobb när jag har dem samlade i lagården.

Vi var hos Peter och tränade i går kväll. På vägen dit var vädret vackert, soligt och varmt. Så fort vi kom fram försvann solen och det började blåsa kallt. Peter, som är optimist, konstaterade: "Bra, inga knott". Det är ju vad som väntar nu, kyla, blåst, mörker, det känns lite trist.

Nåväl, jag glömde snabbt kylan, jag höll mig varm. Det är roligt att träna nu, Tassa är "taggad" och det syns att hon tycker det är roligt igen. Det är märkligt att jag kunde gå i däck så totalt men det var säkert också nyttigt att se den nedåtgående spiralen, när jag går ner mig så gör Tassa det också. Det var ju bra att det kom nu och inte i oktober. Jag känner inte mig själv tillräckligt väl eftersom jag aldrig trodde att det kunde bli så där, gå så långt. Normalt är jag positiv och brukar snarare se möjligheterna än svårigheterna. Jag räknar med att inte klara VP vid första försöket men ibland kommer tanken ändå att, det kanske går ......

Tassa har blivit duktig på drivning, hon går rakt mot djuren, när jag styr henne så svarar hon direkt. Nu har jag fått i läxa att istället för att försöka bromsa henne, få henne att gå fortare, jobba sig trött och sedan sakta ner när hon får lov till det. Jag måste också vara uppmärksam på hämten, hon gick inte ut så fint som hon brukar och Peter konstaterade att det beror på drivningsträningen (att den fungerat som den ska). Nu vill hon mera gå rakt mot djuren så då får jag ta till "flankeringsövning" i hämtet, ställa mig mitt emellan och "hota" henne. Om jag står kvar och hon inte håller ut skall jag lägga henne och sedan ge kommando igen (höger eller vänster). Jag fick pröva båda sätten och det fungerade.

Aldrig trodde jag väl att det var så mycket pyssel med vallning. Men nu börjar jag se det roliga i vallningen på ett annat sätt, att man med enkla medel kan påverka hunden. Jag ska fortsätta träna drivning och flankering växelvis och emellanåt ett litet hämt. Det senare är svårt hemma, fåren startar samtidigt som hunden och mina får är snabba så de är framme hos mig innan Tassa är halvvägs.

Fåren är också roliga, trots att de är så skygga kommer de springande mot en när man kommer in i hagen, isynnerhet om man kommer utan hund. I går gjorde den äldsta tackan ett krumsprång när hon fick se mig så jag trodde hon skulle bryta benen. Det såg åtminstone ut som om hon blev glad att se mig. Det känns ju bra.

Det är märkligt med vallning, eller med MIN vallning kanske jag måste skriva. När det börjar krångla på något sätt så blir det en nedåtgående spiral. När jag skall göra något "svårt", något som jag vet att Tassa inte behärskar, så blir jag nervös och spänd och påverkar henne så att hon misslyckas och det märkligaste är att jag inte tänker på det, inte fattar sammanhanget. Nu får jag försöka komma ihåg detta. I och med att det händer något som gör att det fungerar, det är i regel någon, som skriver eller säger något som gör att jag "vaknar till", den här gången var det nog Gail, som väckte mig abrupt och sedan Anita med BC-ligan som skrev om att det kan vara så i träning. Även Peter berättade att många hundar gör så där, inget konstigt med det. Jag kom på att det kan vara fler hundar som reagerar likadant och allt vände.

I söndags när jag var i "fårhanteringen" på SDV-cupen berättade Roland att t o m hans Mysak, som är så duktig, var också lite så i början. Han smet undan när det blev för svårt. Skillnaden var att Roland inte tappade sugen helt för det utan insåg att det går att komma tillrätta med och tog tag i problemet.

Detta med bloggandet har faktiskt gjort att jag skriver (och numera även pratar) om problem som uppstår i vallningen, det gjorde jag inte tidigare. Då kämpade jag själv och BARA förlorade självförtroendet. Det gör jag ju nu också men nu berättar jag och rådfrågar och kan få hjälp. När jag började med bloggen var det i första hand som en dagbok, för att jag skulle kunna gå tillbaka och se hur det varit och även försöka spalta upp problemen lite och inte bara gå omkring och älta hur dålig jag är. Nu kan jag t o m tycka att både Tassa och jag är riktigt duktiga emellanåt.

Nu har vi i alla fall hunnit träna ett antal gånger sedan sist jag skrev och det har gått bra. Peter rådde mig sist jag var hos honom och tränade att jag skulle träna drivning utan att styra genom grindar eller pinnar utan bara gå runt i hagen, så det har jag gjort. Men jag har varje gång även styrt mellan två pinnar och mellan två grindar åtminstone en gång och även det har gått bra. Jag skärper mig nu och det märks väl på Tassa att hon tycker det är roligt att valla nu.

Det enda, som ännu inte fungerar är fålla in. Mycket beror på att fåren inte vågar gå in i fållan. Jag öppnar på andra sidan och då går de igenom men oftast går en av tackorna (den räddaste) utanför ändå. Ungefär var fjärde, femte gång lyckas vi få in henne mellan de andra så hon bara följer med och går igenom. Jag kanske inte borde träna fålla in så mycket med mina får när det är så där men de skall ju "hem" så småningom så då vore det bra om de  kunde gå in i en fålla för att jag skall få in dem i transporten. Därför har jag tänkt att vi kunde hålla på så där och hoppas att de blir vana att gå in i fållan till sist. De två äldsta går in utan vidare och nu börjar även den tredje "gamla" följa med men de två födda -06 är lika rädda fortfarande.