monawesterlund

Min vanliga otur ja. Som jag har slavat inför den här tävlingen på lördag med att lära mig delning och malteserkors. Och träna på lite av varje. Och så blir det snöoväder så tävlingen måste ställas in. Om jag bara kunde fortsätta träna på de här sakerna som jag ju faktiskt lärt mig grunderna på så skulle jag lära mig det. Jag ska försöka - men jag vet hur jag fungerar, när det inte längre finns någon morot så lägger jag av. Jag har i a f känt att det går att lära sig. Och att vi kan bättre än så här Tassa och jag. Vi kommer igen till våren. Då ska jag se till att vi är tränade när tävlingarna börjar och då ska vi faktiskt sätta igång och tävla. Har jag bestämt oss för.

Min vanliga otur. Jag kände att jag behövde en träningsrunda till och ringde Allers. Jag skulle få komma fred fm. Sedan tyckte jag det skulle kunna fungera på söndag, en extra genomkörare inför tävlingen. Det är naturligtvis bara skrock att tänka så, har man inte tränat tillräckligt innan så är det nog inte så viktigt att träna två dagar innan tävlingen. Går det bra på tävlingen så beror det endera på tur eller på att man faktiskt har tränat tillräckligt så man kan. Det vet jag att jag inte har gjort. Men i år tränar jag bara mina träningsnerver och skaffar mig lite vana och rutin. Nästa år ska jag bli mera seriös och träna mera och verkligen lära mig. Lite bättre än hittills kan vi allt, Tassa och jag. Om vi tränar.

Vädret är ju trist. Jag tycker alltid det är trist när det plötsligt rasar ner en massa blötsnö och dessutom blåser hårt. Här i Ramsbergm går alltid strömmen så fort det blåser lite. Eller förresten "blåser lite", grannens flaggstång blåste ner idag på morgonen. När jag var ute med hundarna kl 6.30 stod den fortfarande upp men någon timme senare låg den en meter från min bil. Den låg rakt över vägen, därför är jag säker på att den inte låg där när jag var ut, jag skulle ha snubblat över den om jag inte sett den.

Jag har nog tänkt på att köpa nya vinterdäck och sätta på men det har inte blivit av. Jag vill ju inte köra med dubbdäck längre än jag behöver heller. Eller om jag ska dubba om de gamla. Får prata med verkstaden om vilket som är bäst. I dag är det nog ingen idé, de stänger säkert tidigare också. Nu verkar det i a f som det har slutat blåsa, skönt då kanske vi får ha elen kvar över helgen. Jag har alltid önskat mig vedspis, då skulle jag strunta i om det blev strömlöst. Visserligen fungerar inte datorn ändå men jag KAN klara mig utan datorn några timmar.

I går var jag på en kurs i slaktmognadsbedömning vid Gällersta slakteri. Den var anordnad av Länsstyrelsen, mycket bra kurs. Men sorglig förstås. Vi fick träffa åtta "dödsdömda", fina, trevliga, gulliga lamm, som vi fick klämma och känna på och sedan gissa vikt, slaktvikt, formklass och fettgrupp på. Vi klarade oss rätt bra faktiskt trots att de flesta av oss var nybörjare. De slaktades sedan under tiden som vi hade en kort teorilektion.
Man var väldigt noga med hygien, vi fick byta kläder, overaller, rockar och mössor ideligen och tvätta oss, byta skoskydd, alltsammans flera gånger.

Det var ju intressant att se hur det gick till. Själva dödandet fick vi inte se, tack och lov, men hela gången efter det. Det var ju lite annan fart än vid hemslakt, det enda jag sett tidigare. Framför allt drogs skinnet av otroligt fort, något som tar tid och är väldigt svårt vid vanlig slakt. Vi fick också lära oss att Halalslakt, som vi trodde gick till på ett väldigt plågsamt sätt, skedde precis på samma sätt som annan slakt. Enda skillnaden är att den måste utföras av en speciellt utbildad person och djuren skall hängas upp med frambenen vända mot Mecka. Konstigare är det inte. Vi trodde flera av oss att djuren dödades genom att man skar av halsen och de dog en långsam död. Men så var det alltså inte, det är Kosherslakt som går till så och det förekommer inte i Sverige. Det är inte tillåtet enligt djurskyddsbestämmelserna.

För övrigt konstaterade vi att man får ganska lite betalt för köttet om det är för mycket fett t ex. Slakterierna styr kundernas preferenser ganska mycket. Man rättar sig ofta efter t ex färg när man köper och det är inte säkert att det är det bästa. Man vill ha rosa kött, det ska vara magert o s v. Man använder t o m belysningen i kyldisken för att kunden ska tycka att köttet ser bra ut. Det är ju ganska synd att lammkött är så billigt just på hösten och efterfrågan så liten. Det är trots allt den mest naturliga tiden för lammslakt. Jag är säker på att rätt person skulle kunna skapa stor efterfrågan på lammkött t ex till Hallowen. Det är inte så länge sedan det inte fanns ett enda spöke i Allhelgonahelgen. Man skulle säkert kunna skapa en tradition med att äta lammkött just den helgen genom att hänvisa till någon gammal gudased och en duktig person lagade en god rätt med lamm, i TV. Antagligen var det så att man faktiskt åt en del får- och lammkött på hösten.

Jag tror inte jag bryr mig om att träna vallning med mina får idag. Jag har ju hållit på och försökt valla in mina ungtackor (som ska utgöra vallgrupp i vinter) och det har börjat funger någotsånär. Eftersom jag inte har grindar har jag satt upp några plaststolpar med elband mellan så det har blivit en ränna. Det kan vara så att det är elbanden, som fåren är rädda för, de vägrar nämligen att gå in i rännan.Jag har försökt gå före och t o m med en havrehink men det slutade jag snabbt med. Det var inte till någon nytta. Varje gång var det några som ALDRIG gick in i rännan. De brukar få varsin näve havre (mina nävar är inte stora) när de kommer in på kvällen och då är det alltid ett par som struntar i havren och går direkt fram och börjar äta hö. Det var nog samma som gick utanför rännan.

Jag tror inte gammeltackan är så bra som ledartacka, fåren verkar vara rädda för att gå in i ligghallen och de verkar vara rädda för många saker. Ledartackan ska ju leda dem men det gör inte hon. Det är ju som det är nu. De får försöka växa upp och bli trygga ändå. De vuxna går ju med baggen och där är en ledartacka som är framåt. Igår sprang hon igenom tråden för att komma in när hon fick syn på mig, så hon är lite för mycket framåt. Jag håller på och minskar ner havren för att sluta med den. Det började när de var alla tillsammans och de som skulle slaktas behövde lite extra. Nu behövs det inte mer. Jag tror att det är det "godiset" som gör ledartackan så framåt. Ungtackorna, och även de äldre, är runda och fina men de unga ska ju växa så jag tänkte fortsätta med en liten klick havre över vintern till dem, får väl se. Det kanske också är onödigt. Jag köpte kravodlad havre för 3 kr/kilo sist, det blir ju lite pengar. Lantmännen tar 5 kr för sin. Det är ju inte naturligt för allmogefår att äta kraftfoder.

Nu har det faktiskt blivit lite tränat. Igår var vi hos Britt tillsammans med Helen med Ella och Marie med Ally och tränade. Vi gjorde en del övningar som bestod av "riktigt" arbete. Vi flyttade några ungtackor till en hage en bit bort. Då passade vi också på och tränade lite fösning, hämt och annat värdefullt innan vi föste dem tillbaka. Det blev riktigt realistiskt. Sedan skilde vi av några tackor i hagen för att ha och jobba med. Jag lyckades misslyckas med både fålla och delning. Delningen gav jag upp rätt fort och fållan var omöjlig. Fåren hade bestämt sig, "inte in i den fållan". Jag hade tio tackor från början och det fungerade inte så vi skilde av fem st och då gick det bättre för de andra.

Idag har Tassa och jag varit hos Allers och tränat. Det gick bättre. Men inte från början. Jag hade hunnit glömma det jag lärde mig förra gången och blev (som vanligt) jättenervös. Jag hörde själv att jag fick den där "fyrkantiga" rösten. Gail hör den bra och påpekar när jag använder den. Då blir Tassa jätteförvirrad och bara springer. Yngve trodde att jag blev irriterad på honom så han och Margareta promenerade en stund så jag fick vara ensam.

Jag bestämde mig för att se till att bli lugn och då gick det genast bättre. Vi körde malteserkorset runt, runt flera varv. Till sist märkte jag att Tassa blev både trött och less på malteserkors. Hon gillar inte att tjata med något för länge då tröttnar hon. Vi föste lite istället och då fick hon nya krafter, det var roligare. Allers´ får är verkligen snabba och det passar Tassa bra, hon har ju svårt att få iväg tröga får, som inte går undan för henne. Peters får brukar dock gå bra, de är tröga men de går undan, då funkar det. Hon fick fösa fåren fram och tillbaka över diket och hon verkade tycka det var riktigt roligt. Hon gick bra trots att jag stod kvar. Fösningen börjar gå mycket bättre. Och malteserkorset gick riktigt bra till slut, de flesta gick igenom varje gång, ofta alla. Jag undrar om både får, hund och jag lärde oss hur det skulle vara???

Konstigt egentligen, jag märkte inte själv att jag var uppe i varv. Jag trodde jag var lugn. Det var när Yngve talade om vad han märkte, som jag insåg hur jag var. Då kunde jag höra hur jag lät också. Jag får verkligen vara uppmärksam på det där, öva på att ge akt på mig själv.

Ev kommer jag att åka dit och träna även på fredag om ingenting oförutsett inträffar. Jag har i varje fall inget inbokat. Det skulle vara om jag ska jobba. De ringde från Runnagården, när jag kom hem , och undrade om jag kunde jobba i natt. Jag var tvungen att tacka nej till det. Jag ska besikta bil och släpkärra i morgon kl 08.00 i Lindesberg. Släpkärran får jag körförbud på 1 nov om jag inte besiktar den i morgon och jag behöver den ganska ofta så jag kan inte jobba i natt. Egentligen kanske jag inte skulle jobba natt överhuvudtaget eftersom jag har så svårt att sova dagen efter. Jag är trött i två dagar efter en natts jobb.

Denna vecka ska jag dessutom försöka träna vallning så mycket som möjligt. Jag får träna på mina får om det inte blir aktuellt med någon annan plats. Tyvärr är det så blött i min hage just nu. Det klafsar om stövlarna överallt, när man går i hagen. Det regnar varje dag i Ramsberg. I regel kommer det någon skur även de dagar det är fint väder, mycket underligt. Jag kan inte minnas någon så blöt sommar och höst någon gång tidigare. När man går i skogen så porlar det och rinner i bäckar och vattendrag så man skulle kunna tro att det är vår.

Nu är slakten klar och lammen i frysboxen så nu kan jag andas ut. Nu har jag mat ett tag, det är skönt att ha när det kommer gäster och när ungarna kommer på besök. De känner sig nog som om de kom på besök fast de kommer hem till mamma. De har ju aldrig bott i det här huset, inte ens i byn. Det skiljer sig rätt mycket från Örebro.

I morgon ska jag åka till Örebro. Jag blir alltid så trött när jag är där. Kan inte förstå hur jag har orkat bo där så många år. Jag brukar alltid planera att hälsa på den ena eller andra men oftast hinner jag aldrig besöka någon utan åker hem när ärendena är avklarade.

I morgon hinner jag inte, och knappast lördag/söndag heller, men sedan har jag en vecka på mig. Då ska vi träna på att få in fåren i en ränna. Tänk om vi kunde komma till Malteserkorset och kanske klara åtminstone första rännan. Det skulle jag vara mycket nöjd med. Men jag får spara till 2 november med att se vart jag kommer. Det går ju inte att bestämma en vecka i förväg.  Hur det än går så tycker jag att det ska bli roligt. Det är alltid kul för att man träffar trevliga människor.

Nästa vecka ska vi börja en studiecirkel i tovning. Det ser jag fram emot. Det är svårt att komma igång med någon tovning hemma. Jag har inte heller något riktigt bra och lämpligt ställe att vara på. Jag har köpt en tvättho, som jag behöver få installerad i källaren, då blir det riktigt bra. Får väl boka in Hustomten. Han börjar få så mycket jobb nu när han blivit mera känd så det är svårt att få någon tid.

Just nu är det ganska lugnt med fåren. Det kommer det att vara fram till lamningen om inget oförutsett inträffar. Det är bara passningen, att jag tar in dem varje kväll och släpper ut dem på morgonen. Jag tycker det känns lite tryggare när de är inne i lagården för rovdjur och lösspringande hundar m m. Men då måste jag också vara hemma varje dag och passa. Annars kunde jag be någon titta till dem. Jag får nöja mig med att åka över dagen.

Vilken härlig dag jag haft idag. Jag har fått hjälp av Gail med Malteserkorset. Det var nog bara Ewa, som trodde att jag skulle skriva annorlunda när jag haft lektion. När jag har skrivit om malteserkorset tidigare har det varit nattsvart. Nu var det i ärlighetens namn inte Malteserkorset, som var så underbart utan det var allt runt omkring.

Jag åkte hem till Gail. Eftersom hon inte är riktigt klar med allt och inte hunnit få hem sina får, så hade hon bokat tid hps familjer Aller. (Jag tänkte skriva hos Allers men tänkte att det kunde missförstås). Veckotidningar är jag inte mycket för). Det är otroligt vilka vackra platser det finns att bo på. Gail har en jättefin liten stuga (och en lika fin hundgård kan man säga), som låg på en väldigt naturskön plats. Margareta och Yngve har också en jättefin stuga, eller villa, (lite större, de är ju två), som ligger på en formligen andlöst vacker plats. Dessutom har de en fantastisk fårhage med många möjligheter. Den ligger otroligt vackert vid sjön. Dessutom går ett rätt djupt dike rakt genom hagen och där, berättade Margareta, brukar de valla fåren över diket (det är inte djupt med vatten, liknar mer en ravin) och det är inga problem, fåren är vana.

Gail försökte göra ett hämt med sin unga hund Nap rakt över diket. Han gjorde dock bedömningen att det skulle vara omöjligt att få över fåren där så han struntade i att försöka. Gail har ju en viss vana sedan förra stället hon bodde på, att lära sina hundar göra svåra saker, så jag förstår att hon har snart lärt Nap att klara det där.

Nu till träningen. Malteserkorset var inte roligare än förut men jag lyckades så småningom få¨igenom fåren. Några gånger gick alla igenom första rännan och de flesta genom nästa. Men jag insåg att DET GÅR att lära sig och få det att fungera då och då. Jag vet ändå inte vad man "ska ha det till" i arbetet med fåren. Och det kräver mycket träning. Vi var överens om att fåren bör komma i en viss fart, inte för sakta och inte för fort. Hunden måste också ha rätt hastighet. När fåren ska gå till nästa ränna bör de inte gå för nära korset. Det där kan inte jag lära mig teoretiskt, det måste jag träna in. Jag var tvungen att ta tid på mig för att få det att stämma i huvet.

Jag upptäckte att Tassa och jag har en telepatisk kontakt. Jag ska nog sluta valla och börja tala med hundar. Jag märkte att när jag tyckte att hon skulle gå visst långt så gick hon precis så långt som jag tyckte hon skulle göra och det blev för långt och fåren gled iväg. Det hände flera gånger. När jag lärt mig så stannade hon rätt och fåren gick in. Och det utan att jag gav henne något mer kommando, jag bara "startade" henne. Det visar bara på hur känsliga hundar är för kroppsspråk men eftersom man inte är van att använda det så känns sådant där nästan skrämmande.

Vi föste lite grann också. Det gick bra. Däremot har vi inte tränat hämt på länge. Vi gjorde ett och det blev väldigt vingligt. Det behöver vi träna. Det hade kanske också en viss betydelse att malteserkorset stod mitt i vägen för framdrivningen.
Allers´ får var jättesnabba. De höll ihop bra och tog styrning lätt, väldigt bra får. Det kändes riktigt bra efter mina får, som varit så jobbiga att flytta. Nu har jag ju skilt av tackorna, som ska betäckas så det är en liten fin grupp med ungtackor, det kommer att bli mycket bättre.

Jag har visserligen åtta trägrindar men använder två av dem så jag kan inte sätta upp något malteserkors. Jag ska istället sätta upp en ränna. Där kan jag köra fåren fram och tillbaka.

När vi vallat så åtminstone jag var helt slut, bjöd Allers (inte tidningen) på fika och goda bullar från ett lokalt bageri. Gail hade sitt barnbarn, David, med sig. Han är väldigt duktig och tålmodig, klarar av att vänta. Duktig kille. Och trevlig. Han klämde fingrarna och då var han lite ledsen och grät tyst en stund men var snart glad igen.

Tassa är fortfarande "taggad" och verkar tycka det är roligt att valla. Det har säkert en viss betydelse att matte tycker det är kul, hon blir lite vänligare då. Det är roligt och Tassa försöker på alla sätt att vara till lags.

Tack och Lov, slakten är över. Det var ju första gången för mig. Man kanske blir mer hårdför när man har varit med några gånger. Jag grät en skvätt emellanåt men det gick i stort sett ganska bra. Utom mitt onda knä förstås. Och rygg och höfter. Det är just när jag står mycket som jag får ont. Däremot kan jag gå en hel dag utan att få ont ( i knät får jag ont förstås, men för övrigt). Nu har jag tio lammskinn, som jag har saltat och ska skicka på beredning. Det är åtminstone lite kul. Men jag, som är så dålig att sälja, jag kommer förstås att samla på mig skinn och annat i massor.

Fåren verkar lite vilsna. De verkar inte reagera för spåren efter slakt, som att skygga för blodlukt eller liknande. Men jag tror att t ex baggen saknar sina baggkompisar. De tre tackorna som nu ska gå med baggen har just skilts från sina döttrqr och det skriks från båda håll. Tackorna bryr sig just inte om baggen, jag tror han känner sig lite övergiven. Han sprang fram till Tassa och sökte tröst när vi kom för att hämta in dem. Det är svårt att hålla tackorna och lammen isär nu, när jag inte kan fösa iväg dem till en hage långt bort. Nu är ungtackorna i en grupp för sig med bara en äldre tacka med sig (som ska lära dem hur man uppför sig). De ska utgöra vallgrupp.

Idag har Hustomten varit och byggt en box till i lagården. Det behövs kanske inte just nu men jag har flera gånger saknat någonstans att kunna placera en flock tillfälligt. Det fungerar bra med honom, förutom att han är duktig att snickra så har han egna får och vet hur får beter sig.

Nu har jag tappat intresset för delning men jag ska försöka att ändå göra en delning då och då så vi inte glömmer bort det helt. Tråkigt det där med Malteserkorset. Innan det kom till så tyckte jag det skulle bli roligt att tävla men nu ser jag inte alls fram mot det. Jag har svårt att tro att jag skulle kunna lära mig det på den här korta tiden. Även om jag kommer på hur jag kan styra hunden så kan jag ju inte träna hemma när jag inte har några grindar. Och - typiskt - jag fick påminnelse om besiktning idag (jag hade bett om påminnelse) det visade sig att det var just på onsdag eftermiddag, när jag ska få lektion i Malteserkors. Jag lyckades dock ändra tiden för besiktning, visserligen blev det den 29/10 (släpkärran måste besiktas före 1 nov) och naturligtvis kl 08.00 i Lindesberg. Jag gillar inte tidiga morgnar, jag stiger upp tidigt men jag vill ta det lugnt på morgonen. Men huvudsaken var att det inte inkräktade på vallträningen den här gången.

Nu är jag lite sur igen. När jag anmäler mig till en tävling och betalar avgiften så vill jag veta vilka moment som ingår i tävlingen. Jag vet att många tycker att man ska kunna innan man ger sig ut och tävlar men jag håller förstås inte med. Hur ska man då få erfarenhet och rutin om man redan måste vara fullärd när man börjar. Jag vet ju att många är duktiga när de börjar tävla. Jag tror knappt att någon är SÅ DÅLIG som jag men det är väl skönt att veta att det finns någon med som blir sist?

Nåja, skit samma, jag SKA lära mig Malteserkors. Så får det bli. Jag är inte i grunden sur, det kommer bara när jag tänker på det. Det är nog slakten imorgon som påverkar mig. Det ska bli skönt när den är över. Det skulle bli regn senare idag,än har det inte kommit, hoppas verkligen att det inte regnar i morgon, då blir det ju ännu värre. Det är sådant som jag inte kan påverka.

Älgjakten - värre än slakten. Älgarna är inte födda för att bli mat åt oss människor som husdjuren. Kungen gör uttalanden i samklang med Jägarförbundet och tycker man borde börja jaga varg. Själv brakar han ut i skogen och tar bort ett tjugotal älgar (eller fler) bara för sitt nöjes skull. Klart det blir problem med varg när de inte får sin rättmätiga del av maten i skogen. De tvingas ju ut och äta får. Både älg och varg fanns här före oss och bör få vara kvar. Vad skulle det vara hos människan som gör henne lämplig att besluta om vad/vilka som bör få finnas kvar eller inte?

Gail har hört mitt nödrop och har lovat att hjälpa mig. Kan jag inte lära mig med hennes hjälp så kan jag nog inte lära mig. Då är det bara att sluta tävla - innan jag ens har börjat (haha). Det är inte riktigt så som Ewa säger, det är inte lika lätt med ränna/malteser"ränna" som med fålla. Jag vet inte riktigt varför men jag vet att jag har svårare att få in fåren i en ränna. T o m "tratt" är svårare att få in dem i hur det nu kan komma sig. Jag såg i Storvreta (tror jag det var) hur svårt många hade att få in fåren i ränna. Jag har ju också sett hur lekande lätt Ewa får in och igenom fåren i Malteserkors. Det måste vara något mystiskt där. Men jag ska försöka hitta det.

Nu börjar jag verkligen känna att jag inte hänger med. Jag läste en krönika, skriven av en ganska ung man, som skrev om hur det var nu jämfört med förr. Han skrev bl a om att "lagra saker på CD-skivor (det måste väl betyda att man lägger SAKER ovanpå en skiva, vad det nu är för vits med det), vada i popcorn (jaja, hm ?), paketera om subprime-lån eller komma ihåg sin pinkod". Det där med pinkoden har jag trott att det bara var min ålder som gjorde att jag hade problem med det, men så är det visst inte. Men subprime-lån? Jag lever i min egen lilla värld numera och fr a struntar jag i allt vad finansproblem heter. Det räcker för mig med mina egna finanser (jag går omkring hela tiden och är sur för att jag hade niotusen på ett konto, som skulle vara tryggt enl banken och det har sjunkit i värde varje dag så nu är det nere i 8485:-. Säljer jag så stiger väl värdet direkt). Jag ägnar mig åt mina får och mina hundar och katter och hör mig för hur mina barn och barnbarn mår.

Det är egentligen ganska skönt att kunna koncentrera sig enbart på det  man tycker är roligt men jag skäms ju lite när jag inte alls följer med vad som händer i världen. Jag blir bara lite småirriterad när man skriver i tidningar att "det är sjukt roligt" eller att något är "grymt" när det handlar om en söt och snäll liten baby eller någon som skänker allt han äger till välgörande ändamål t ex. Lite svårare har jag för att man inte kan skilja på "de" och "dem" eller skriver "vart" istället för "var". Jag inser verkligen att språket förändras men nu är jag där. Nu är jag en sur gammal kärring och kan inte acceptera att det är "utveckling", nu tycker jag att det är FEL.

Ja, jag börjar nog må bättre. Jag har städat och det brukar kännas skönt en halv dag ungefär, tills det hamnat nya tussar av hundhår eller grus och lera både från djurtassar och från mina egna stövlar, på golvet. Samtidigt är det lite skönt, då kan jag börja koppla av och vara som vanligt igen när jag inte längre behöver vakta på mina nystädade golv.

Det är en annan sak, som grämer mig. Jag skulle kolla idag om betalningen till starten i Bråfors kommit in. Då upptäckte jag att det blir Malteserkors. Varför såg jag inte det innan jag betalade? Stod det verkligen där från början? Jag har ju varit besviken för att malteserkors och delning har införts just nu när vi skulle börja tävla. Sista veckan har jag tränat på delning och var så glad för att Tassa äntligen började förstå delningen. Och sedan får jag en sådan kalldusch. Det är inte troligt att vi kommer till delningen ens, eftersom jag inte kan klara malteserkorset. Jag tror det beror på att jag blir nervös, att jag inte kan klara malteserkorset. Det värsta är att jag inte kan träna på det hemma eftersom jag inte har grindar. Jag har visserligen åtta trägrindar men jag använder de flesta av dem, så det är ganska omöjligt att träna med dem.
Och vi som är så bra på fålla (?). Det är det enda som vi är bra på men det kan ju hjälpa upp lite.

Finns det någon, som är villig att förbarma sig över mig och Tassa och hjälpa oss med Malteserkorset innan 2 nov.? Jag är beredd att göra nästan vad som helst för att få hjälp med det. Vet ju inte om jag kan lära mig men jag skulle ändå vilja försöka. Hade jag sett det innan jag betalade så hade jag bara tagit bort anmälan men nu är det ju svårare.

Märkligt så lättpåverkad man är. Så fort det börjar fungera någorlunda i vallningen så börjar jag hoppas igen. Inte att vinna men att kunna gå runt banan, kanske klara alla momenten och kanske t o m få skaplig poäng. Jag har ju faktiskt flyttat fram min målsättning, från början var det bara "VP före 70", som var mitt mål. Det var nog det att det var så himla roligt att vara ute på tävling. T o m den senaste tävlingen, där det gick så illa för oss, var rolig. Nu tycker jag ju också att det är så roligt när jag ser att Tassa tycker att vallningen är så rolig.

Nu börjar jag gruva mig för slakten. Det är inte bara att jag tycker det är sorgligt. Jag har ju så ont i ett knä och i nacken och ryggen. Jag får verkligen försöka passa mig så jag inte blir jättedålig. Men det kommer att kännas konstigt. Jag får ju färre djur. Baggarna börjar faktiskt bli jobbiga nu. De har flera gånger varit nära att knuffa omkull mig när jag kommer ut i hagen. Inte så att de varit elaka mot mig men de springer och bråkar med varandra och försöker komma åt om man har en hink med sig och de är så stora och starka nu, så det är knappt jag kan hålla emot. Men jag ser att det är skillnad på dem, det är pälsbaggarna som är värst. De är ju också störst. Nu syns det skillnad på dem, det gjorde det inte för bara några veckor sedan, då tyckte jag de var lika stora. Åsenbaggarna är lugnast och korsningarna mitt emellan.

Jag har en köpare på ena Åsenbaggen och två korsningstackor (om hon inte får sitt hus sålt). Hon ska bara ha fåren som gräsklippare så hon tycker inte det är så noga med rasen. Baggen är ju renrasig och har genbank, M3-status och härstamningsbevis, så honom kan hon sälja vidare när han gjort sitt. Två tackor, då blir det inte så jobbigt för honom heller.
Tackorna är jättetrevliga och fina så det kan nog bli bra. Jag säljer dem billigt och förlorar på det men skönt om de får leva.......

Jag sålde en korsningsbagge tidigare, ville helst sälja den renrasiga men de ville ha en svart bagge. När de kom för att hämta baggen så visade det sig att han höll på att bli grå men de köpte honom ändå. I förrgår ringde de och talade om att det gick så bra med baggen, han var så trevlig, kom alltid och ställde sig och ville bli kliad och han och tackan kom också bra överens. De hade bara en tacka ännu men skulle snart få två tackor till, få se hur det går med dem.

Jag tycker att jag haft en så underbar förmiddag idag. Jag har varit ute vid en hage där jag delat av en bit från kohagen till mina får. De har haft bra bete där hela sensommaren och hösten. Jag plockade ner plaststolpar och eltråd, det var lagom varmt och skönt, lugnt, hundarna sprang och lekte i hagen, ingen stress. Livet kändes underbart. Jag vet inte vad det är som gör sådana dagar, som man minns långt efteråt och är tacksam för man är frisk och kan arbeta, för att man har förmånen att få ha djur och att man får arrendera en markbit där djuren kan gå och beta. Jag tycker mycket om hösten och visst är det underbart när vädret är som igår, solen sken och alla vackra färger lyste. Men det är lika underbart när det är som idag.

Ja alltså, än har vi inte vallat något idag. Igår var vi i hagen två gånger och tränade. Nu ser jag att Tassa förstår delningen. Det är inte längre några svårigheter att få henne att komma in i luckan. Märkligt att det gick så fort bara vi började träna. Det betyder förstås inte att vi kan delning men det är viktigt att hon förstår att hon skall fösa iväg en grupp. Igår gick vi iväg med den ena gruppen och efter en stund kom den andra efter. Jag vände och gick mot dem och Tassa började direkt fösa iväg de fåren. Inte en antydan till att samla ihop fåren. Det är skönt när det lossnar på det sättet och börjar fungera.

Fösningen är fortfarande vår akilleshäl, men Tassa har blivit mycket mera alert nu, när hon fått så mycket beröm. Hon är alltid på hugget nu. Hon tar även egna initiativ i delningen, När fåren rör på sig så springer hon fram och lägger sig strategiskt. Hon ska förstås vänta på kommando men hon har väl hört Peter säga att "jag är för sen".

Jag körde henne i förrgår med lina och då blir hon ännu tuffare. Hon gillar linan, jag har en kort lina, bara ca tre meter. Idag var hon genast beredd att gå in och valla tackorna. I ärlighetens namn har hon aldrig visat någon motvilja mot att valla (mer än möjligen när de just lammat). Då hade hon råkat komma ivägen för tacka med lamm ett par gånger och blivit ordentligt påhoppad så då höll hon sig borta. Jag var nog dum som inte såg till att hon fick chansen att pröva igen då utan lät henne vara. Det bästa är ändå att hon inte blivit rädd när hon blivit anfallen. Baggarna har ju varit hårda mot henne och hon visar inget intresse för att gå in till dem. De skulle behöva konfronteras med Gails hundar några gånger till. Jag måste konferera med någon "som kan" och få lite råd innan jag ger mig på dem med Tassa. Det är bara en vecka kvar till slakt nu och baggarna börjar bli stora och besvärliga nu, även för mig. De håller nästan på och slår omkull mig när jag går in med kraftfoder till dem.

Hoppas vi kan lära oss dela innan tävlingen i bråfors och att vi blir kvar (och har poäng kvar) till delningen då.Vi hinner öva fösning lite mera också. Det brukar gå bättre med andra får också. Av mina får är det ett par tackor, som ställer sig på tvären. De har tyvärr lärt sina lamm att göra likadant. Efter slakten ska jag släppa baggen till tackorna. Det är bara tre Åsentackor, som ska betäckas. Två Gotlandstackor är hos Britt för att betäckas av hennes bagge.

Alla ungtackorna och den gamla Åsentackan, ska bli vallgrupp. Få se om lammen gör likadant då, när de inte har sina mammor med sig. Till våren har jag bara fem tackor som ska lamma. Det blev lite för jobbigt för mig i våras med så många lamm. Visserligen har jag lite vana nu och har sett att det går, men det är skönt ändå med lite mindre. Nästa gång ska ju ungtackorna ha lamm också så då blir det många igen.

Vi har tränat delning idag - förstås. Det gick mycket bra. Det berodde inte på att Tassa förstod utan på det faktum att jag just tagit "hem" de sju tackorna (och lammen) som varit i en annan hage en tid. De ska ju till slakt och behöver vara så de kan äta ordentligt. Jag insåg det när det regnade så mycket i helgen. De fick ju bara äta blött gräs och behövde få tillgång till hö också. Dels finns det inte mycket näring i betet nu, dels är det inte nyttigt för fåren med bara blött gräs. Alltså tog jag hem dem i måndags och även om de kommer överens med de andra tackorna så är de fortfarande inte en grupp. De skiljer sig också genom att de inte är klippta och några av dem är Gotlandsfår och resten blandras Åsen/Gotland.

Ovanstående gjorde att det var lätt att få en lucka. De båda grupperna gick åt varsitt håll och jag kunde lugnt stå kvar och ropa in Tassa. Faktiskt förstod hon också, till att börja med kallade jag bara in henne. Eftersom det gick så bra började jag så smått att låta henne fösa iväg den ena gruppen också och hon verkade fatta att det var OK. Så skönt det är när det plötsligt börjar fungera. Jag fick lite blodad tand igår när jag såg att det kunde fungera. Nu höll vi på en bra stund och växlade med att fösa lite och ett hämt ibland och Tassa fick mycket beröm. Hon blev så taggad så hon ville knappast sluta valla. Jätteroligt. Även fösningen gick bra. Hämt är ju Tassas förtjusning så det brukar gå bra.

Och, Tack Gail, jag behöver någon som "sparkar igång" mig emellanåt, och ger mig ledning och Gail är bra på det.

Jag glömde mobilen hemma och när jag kom hem såg jag att de hade sökt mig från jobbet. Visserligen behöver jag pengar men just nu vill jag hellre vara hemma och träna. Troligen fick de tag på någon annan. Min hyresvärd har kört upp en jättefin väg åt mina får att komma in i lagården på och den behöver jag också jobba med så den blir klar. Korna, som går i hagen på somrarna, trampar sönder utanför lagården så jag måste "bygga ny väg" varje år när korna hämtats därifrån. Nu får jag en permanent väg som bara fåren använder, sedan stänger jag av den när korna kommer i vår.

Hoppas jag har kommit ur min "downperiod", eller vad jag ska kalla det. Jag har inte hunnit träna på hela sommaren men jag var hos Peter och tränade förra veckan och idag har Gail varit här och hjälpt mig. Det var så skönt att någon kom hit och vallade mina får. Jag såg att det faktiskt går att valla dem. Det har visserligen börjat gå lite bättre för Tassa och mig men vi har inte gjort någon träning direkt utan Tassa har föst dem när de skulle flyttas i stort sett. När de var nylammade gick det inte alls, sedan har hon alltså inte vallat dem. Idag tränade vi delning och fösning. Det kan nog gå att lära sig vallning någotsånär.

Gail är verkligen jätteduktig, hon verkar vara noga alltid och "fuskar" aldrig (som jag gör när jag bara säger till Tassa: hämta fåren och hon springer som hon själv vill). Hon tränar regelbundet och det bästa av allt: hon gör det för hon tycker det är roligt. Hennes hundar är ju verkligen jättefina. De är snälla och sociala familjehundar och samtidigt lydiga, orädda och bestämda mot djuren utan att vara aggressiva. De är precis som jag tycker vallhundar ska vara.

Jag har ju många som jag beundrar, både instruktörer och "vanliga vallare". Peter är också en av dem. När vi var hos Peter förra veckan tyckte jag det gick jättebra. D v s det gick bra för mig. Det gick bra för Tassa också men det räckte inte för att hon skulle förstå vad hon höll på med, men det är jag säker på att hon kommer att göra. Vi tränade även då delning. En övning som skulle få Tassa att FÖRSTÅ det där med delning. Hon vill ju inte dela, hon vill alltid fösa ihop fåren. Men det märktes på henne att hon började fatta vad som var meningen, både då och idag. Fösningen fungerar inte heller bra och Peter säger att det är bara att träna, fösa, fösa och fösa. Det är ju det som både Tassa och jag har så svårt för. Vi blir snabbt uttråkade. Vi får försöka ta korta stunder - och ofta - så borde det gå lättare.

Ja det är ju bra att vi har något att jobba med så vi inte blir sittande. Just nu har jag väldigt ont i ett knä och i ryggen. Jag vet ju aldrig om jag borde vara stilla eller röra mig mera. För säkerhets skull försöker jag alltid röra mig mera och det är förstås inte rätt jämt.

För övrigt har jag fyllt 70 år och firat lite. Inte konstigt att man får krämpor. (inte av firandet utan av åldern) Det där med firande är egentligen inget för mig men det är ju roligt att bjuda hem lite folk någon gång, det blir inte av särskilt ofta.

SM i fårvallning var en rolig upplevelse. Tråkigt nog kunde jag inte vara med mer än fredag och lördag men tack vare den fantastiskt fina rapporteringen kunde jag hänga med och veta vad som hände ändå. Jag blir så imponerad av att SDV:s medlemmar har så bra idéer och är så duktiga, entusiastiska, trevliga och allt vad de nu är, så jag tycker detta SM borde gå till historien som det bästa SM i Fårvallning någonsin. Det känns bra att ha fått möjligheten att delta´ i ett sådant här sammanhang och få sola sig i glansen.