monawesterlund

Nu har verkligen extremkylan slagit till. Eller - det kan ju bli kallare. Jag har upplevt -35 grader en vinter när jag jobbade på en gård i Vika Strand, mellan Falun och Hedemora. Det är väldigt längesedan, jag var ung då. Jag klarade kyla mycket bättre då än nu. Hoppas verkligen att det inte blir så kallt. Jag klarar mig bra, jag klär på mig ordentligt men jag tänker på mina djur. Jag badade hundarna i går kväll, de kanske fryser nu när de blivit av med sitt hudfett. Fåren fryser nog inte, de har jättetjock ull, men deras vatten fryser till is. Jag har en vattenkokare i lagården så jag kokar upp vatten och häller på så isen smälter och deras vatten blir ljummet. De dricker mycket så länge vattnet är ljummet, det tycker de om, men sedan kan de inte dricka alls när det frusit. Och det tar tid för mig att springa med varmvatten och tina upp is. Jag skrev på Facebook att jag skulle bada fåren till jul men jag tror inte att någon trodde mig. 

Som tur var hann jag inte flytta ut baggarna innan det blev kallt. Jag var just klar när kvicksilvret började krypa neråt. då fick det vara. De hade nog klarat sig men jag hade inte gjort det. Jobbigt att springa därute med varmvatten och smälta is. Det kan väl inte vara gott med iskallt hö heller tycker jag. Men det kanske inte gör något.

Baggarna har annars blivit jättesnälla, både mot varandra och mot mig. De ställer sig och väntar att jag ska klia dem, då står de alldeles stilla och blundar. Åsenbaggenj, som jag inte ens kunde sträcka ut handen mot utan att han stångade mot den. Försökte jag klättra in i hagen så kom han direkt och stångade. Han blev lite bättre när han gick med tackorna, han höll sig borta från mig. Men det ville han att tackorna också skulle göra, han gick emellan för att hålla dem från mig. Nu har de blivit lugna och fina båda baggarna, blir de alltför trevliga får jag problem att slakta dem. Det har jag annars tänkt göra efter helgerna. Jag tänkte ju slakta dem direkt när de slogs som värst men slaktaren hade inte tid då och det kanske var lika bra.

Det har varit tungt idag. Det är Jannes födelsedag, han skulle ha fyllt 47 år idag. Det är alltid extra jobbigt i samband med julen, kanske även andra storhelger, men jul är nog svårast. Och både Janne, hans dotter Alexandra och Linn, som älskade Janne högt, fyller år omkring jul. Det är snart åtta månader sedan han dog men det känns svårt fortfarande. Vi har nog otur med julen i min familj, min far dog den 19 dec och min bror dog den 23 dec, inte samma år. Det är åtminstone längesedan, där har smärtan gått över. Min bror saknar jag fortfarande fast det är snart 30 år sedan han gick bort.

Skönt att jag får jobba på julafton. Det gör att tankarna skingras. Jag måste tänka på det jag gör och ägna mig helt åt de intagna. Det är bra. Kanske Sara och Linn följer med till Ramsberg när jag åker hem på kvällen. Vi hade planerat så men jag tror kanske att Linn har andra planer, vi får se.

Det känns inte riktigt lika nattsvart längre men det känns inte heller roligt med tomtar och julpynt. Jag har egentligen en konstig känsla inombords, som jag inte riktigt känner igen. Och fortfarande gråter jag rätt vad det är. Det är nog bara att vänta tills det går över - om det nu gör det.......

Tänk att det redan är Lucia. Idag fyller mitt yngsta barnbarn, Alexandra, 13 år och har blivit tonåring. Vi, Mikael, Sara och jag, var där och firade henne och blev bjudna på kaffe och jättegod tårta. Carina (Alexandras mamma), är duktig att göra tårta. Det är så roligt att komma dit, det är lugnt och trivsamt och fin stämning där.  Tyvärr kunde inte Carinas syskon och deras familjer komma förrän framemot kvällen och jag måste ju hem till fåren, så vi träffade inte dem.

På hemvägen besökte jag Jannes grav. Jag var intresserad av att se om ljuset fungerade som jag har satt dit. Det är ett (mycket naturtroget) ljus som man sätter i en lykta. Det tänds automatiskt när det börjar mörkna och lyser sedan 8 timmar. Ljuset går på batterier och skall fungera två månader. Det "brinner" väldigt naturtroget, flämtar till ibland och ser ut som ett riktigt ljus. Det hade tänts och fungerade som det skulle. Jag tände också ett riktigt ljus. Jag pratar inte med Janne vid graven annars skulle jag ha berättat att jag just kom från hans dotters 13-årskalas.

Som vanligt har denna vecka gått fort. Det har gått åt lite tid att göra klart vindskyddet åt baggarna. Jag har snickrat en höhäck åt dem och en hållare för vattenhinken. Det går inte så fort för mig att snickra, där har jag inga kunskaper. Dessutom måste det vara väldigt stabilt för att hålla åt baggar. Och åt får över huvud taget, de står och knuffar tills det ger med sig. Sedan har jag lagt in torvströ och halm ovanpå det. Nu blev det så att jag hann inte få ut killarna före fredag, vilket jag hade räknat med, så därför är de kvar inne. Jag har varit borta både lördag och söndag och jag litar inte på gotlandsbaggen. Han tog sig ut ur hagen, där han var tillsammans med tackorna. Att vara med åsenbaggen är ju inte lika trevligt så risken är nog stor att han kan ta sig ut ur hagen. Skulle han göra det när jag är i Örebro vore det inte så roligt så de får vänta till en dag när jag är hemma. Kanske jag inte kan förmå mig att släppa ut dem nu när det är kallt heller så vi får se när de kommer ut.

I fredags var Andrea här och vi tränade på fårklippning. Även om tackorna ska vara inne i lagården så var vi rädda för att klippa dem så de frös. Vi ställde upp klippstolen och ledde ut tackorna till den. Det var blandrastackorna, som var i Örebro, som var oklippta. Även deras lamm är oklippta men vi började med tackorna. Det var inga problem att få upp dem på klippstolen, sedan drar man i en spak och fåret kommer upp i lagom arbetshöjd.

Vi klippte alltså inte kort utan sparade ett par centimeter. Vi klippte för hand med fårsax och det gick riktigt bra. Tackorna såg ut som nallebjörnar i pälsen när de var färdiga. De hade fruktansvärt lång och tät päls. De, som vi klippte, är en blandning av åsenfår och gotlandsfår och det övre lagret "regnkappan" var gotlandsull medan underullen var åsenull. De blev riktigt fina, de hade mycket hö i pälsen innan ich det var ganska hoptovat. Nu är det värsta borta men de har ändå mycket värmande ull kvar. De såg riktigt nöjda ut när de var klara. Vi hann faktiskt inte med att klippa fler får den dagen. Andrea hade hantverkare hemma på förmiddagen och kom därför ganska sent. Vi behövde ju sedan fika och prata och titta på garnet, som vi fått spunnet av åsenull innan vi började med klippningen. Jag tyckte att klippningen gick bra. Nu vet jag hur det går till. Får jag bara tid så kan jag nog klippa lammen själv. Jag fick ganska ont i ryggen så jag får ta ett i taget. Vi var förvånade över att de stod så stilla, få se hur det går med lammen, om de står lika still. De kanske gör det eftersom man sätter fast huvudet med ett band så de inte kan komma loss.

Det kändes också bra att jobba i går. Det var väldigt lugnt på avdelningen trots att det var nästan fullt. Men det var ingen som hade kommit de senaste dagarna utan de hade hunnit komma över den värsta abstinensen. Det sorgliga, för kvinnorna själva, är att jag börjar känna många av dem som kommer, de har varit på Runnagården tidigare. Många kommer tillbaka tyvärr. Jag tycker bra om de flesta, så för mig är det bra att vi känner varandra. Men det är inte så hopplöst, som det låter. Även om de kommer tillbaka flera gånger så blir många nyktra och drogfria så småningom. Det är många som behöver flera behandlingar men kommer tillrätta med sina problem till sist.

I morgon måste jag försöka hinna göra klart i baggarnas hus. De har blivit så sams så jag tror att det ska gå bra att släppa ut dem. De måste ju tycka att det är trevligare i vindskyddet där de kan gå ut och röra lite på sig. Jag har börjat snickra på en höhäck åt dem. Jag tycker också att jag har varit smart. Jag har sågat ut en lucka i väggen på vindskyddet. Jag bestämde att det skulle stå alldeles intill staketet just för att få den där luckan (ja det var egentligen Jonas som sågade men på min begäran). Det innebär att jag kan stå utanför, öppna luckan och lägga in hö och slippa gå in till dem. Jag måste hitta på ett lika smart sätt att ge dem vatten också så jag även slipper gå in med det. Vore det sommar skulle jag bara ha ställt hinken utanför vindskyddet, intill staketet, men nu behöver det nog stå inne. Det fryser säkert lika fort inne men det snöar åtminstone inte i det om det står inne i vindskyddet. Jag gruvar mig lite för det där med vatten, det är ganska jobbigt på vintern när det fryser till is så fort man hällt upp det. Inne i lagården brukar jag "bädda in" vattenhinken med ull, då klarar det sig lite längre, men det är nog ingen idé utomhus.

Hinner jag bli klar i morgon så släpper jag ut baggarna då. På fredag kommer Andrea hit från Tiveden och hjälper mig att klippa några får, som inte kom med på klippningen i höstas. Varken Andrea eller jag kan klippa får så det blir nog roligt. Det kan ju bli kallt nu så vi får försöka spara ett par centimeter ull så fåren inte fryser. De kommer nog inte att bli så vackra förstås. Jag brukar annars tycka att fåren är så fina när de är "avskalade" ordentligt. Det är så skönt när det inte fastnar hö och halm och skräp i pälsen. De fyra lammen, som var i Örebro blev ju inte klippta. Lamm har så otroligt mjuk och fin ull så den fastnar det extra mycket i. De ser hemska ut, fulla med hö i ullen. Frågan är om vi vågar klippa dem, de är ganska små fortfarande och det gör att de fryser lättare. De är ju av Åsensläkt så de blir inte så stora.

På lördag ska jag jobba och söndag ska jag åka till Kumla och uppvakta Alexandra, som fyller tretton och blir tonåring. Mitt äldsta barnbarn Linn, kommer också dit, så då får jag även träffa henne.

Lisa och jag pratade om att ev ta en vända till Stortorget i Örebro igen, det var ju väldigt roligt, men när vi pratades vid i går så visade det sig att vi båda kände att vi inte orkade. Vi jobbar ju mycket ändå båda två. Jag känner mig fortfarande väldigt trött ändå, inte som i somras men ändå onormalt trött. Min moster, som förlorade sin man förrförra hösten, berättade att hon var så där otroligt trött ungefär ett år efter hans död, innan hon började känna sig lite piggare. Det är vanligt med sådan där trötthet när man befinner sig i sorgeprocessen. Att livet inte känns så roligt längre gör förstås också sitt till när det gäller orken. Så nu får det vara med försäljningen denna helg och sedan bestämmer vi att vi gör något sådant vid tillfälle när vi känner oss piggare.

För övrigt är jag glad att jag inte stressar inför julen med städning, bakning, julklappsinköp, matlagning och sådant. Det skulle jag inte klara. Lite sådant gör jag ju men minimalt. Jag fick tillbaka lite på skatten så jag åtminstone kan ge lite pengar till barn och barnbarn. I julklapp åt mig själv har jag köpt en ny skruvdragare. Jag köpte min förra på Coop Forum (det hette nog inte så då, det är rätt många år sedan), på den var batteriet slut. Jag frågade efter extra batteri men fick till svar att de inte hade sådana hemma utan i så fall måste skicka efter, då skulle det bli nästan lika dyrt som en ny skruvdragare. Så det blev att köpa en ny. I julklapp till mig själv.

Det är hemskt vad tiden går. Jag är alltid så förvånad över att den går så fort. Nu när man är gammal och det inte är så långt kvar, nu borde den gå jättesakta. Istället rusar den, det blir måndag och plötsligt är det fredag igen. Jag har alltid varit avundsjuk på alla som pratar om att de är uttråkade, och att det är så långt till nästa vecka, att de inte har någonting att göra o s v. Jag trodde nog att det skulle kunna bli så när jag blev pensionär, istället blev det ännu värre då. Men det är väl bara att gilla läget och försöka hänga med.

Igår var jag och hämtade Gails klippstol, som jag fått löfte att låna, hos Allers (inte tidningen utan familjen Aller) i Söderbärke. Det var ett tag sedan jag var där och eftersom mitt minne är nästan noll numera så fick jag ringa två gånger och fråga om vägen. Inte kom jag ihåg att det var så långt och svårt. Men det var tät dimma, började mörkna och var lite halt så det var inte bästa före att köra på. Synd att det var så dimmigt, jag tycker alltid att det är så vackert i och omkring Söderbärke. Det gick i alla fall bra, Allers bjöd på fika och jag kom hem med klippstolen och kunde bära in den i lagården utan problem.

Baggarna slåss fortfarande. De stångar varandra i magen och på sidorna och gotlandsbaggen grymtar. Det är ju inte så stort i boxen så de kan inte ta sats men jag tror inte att jag kan räkna med att de kommer att bli sams och kunna flytta ut i vindskyddet/fårhuset. Jag får nog förlita mig på slaktaren. Önskar att jag visste om det smakar illa av nybetäckande baggar eller ej. Jag har hört flera som säger att det inte blir smak på köttet om man slaktar direkt efter avslutad tjänstgöring medan andra säger att det måste gå minst en månad. Men det är ju faktiskt tackorna som brunstar så det borde inte vara problem. Det är ju synd om baggarna att vara så ilskna hela tiden. Jag ska försöka sätta en grind emellan dem, men den kanske de slår sönder när de försöker komma åt varandra. Jag ville ju att de verkligen skulle pröva att vara nära varandra för att det skulle gå över.

Vindskyddet blev inte klart när Jonas var här. Han hade mätt fel så stommen var för stor för skivorna och ingen av oss hade tänkt på att kontrollmäta. Nu måste han komma tillbaka och sätta upp mera reglar och skarva skivorna. Det blir säkert bra bara det blir färdigt. Det var ju baggarna som skulle vara där nu men det verkar inte bli så, så då spelar det ingen roll om det dröjer lite. Där kommer tackorna att få ett bra skydd när de kommer ut med sina lamm i vår, det blir bra.

Moses är fortfarande sjuk. Han kom även i natt och behövde gå ut. Han är visserligen lite piggare nu men jag vågar inte ge honom vanlig mat ännu, han får fortsätta med risdieten. Han har dock fått lite kokt fisk tillsammans med riset. Han var också så pigg så han orkade följa med till lagården idag, Tassa verkade jätteglad för det, naturligtvis kom hon också med eftersom Moses gjorde det.

Nu har jag lovat jobba på julafton. Visserligen har mina barn pratat om att komma hit på julen, de brukar annars tycka att det är för trist att åka till Ramsberg. Jag vet inte heller om Mikael verkligen stanna i Örebro, han brukar vilja åka till Danmark, det kanske han gör i år också. Man tjänar mycket pengar på julafton, storhelgstillägg hela dagen och dessutom mycket god julmat. Det sistnämnda kanske blir indraget i år, beläggningen har varit dålig hela året. Kommunerna har inte råd att ge folk missbruksbehandling när det är dåliga tider. Det blir visserligen dyrare i längden men jag tror att man räknar med att det är något annat parti, som har makten då så det gör inget. Eller också tror man att ekonomin blir bättre tills dess.

Det brukar vara trevligt att jobba på julen. Det är mycket jobbiga känslor före jul, som gör att de intagna är ledsna, besvikna och arga, minnena kommer och man får inte permission, inte träffa sina anhöriga m m, det är mycket som berör. Men när helgen infaller är det som om "luften går ur", då brukar det bli lugnt och julstämning inträder.

Jag har ju satt upp stjärnor och ljusstakar och satt upp julgardinerna i köket men jag kommer nog inte att pynta så mycket mera. Inte brukar jag göra så mycket julmat heller. Jag har ju varit vegetarian i alla år, även om jag numera kan ta en skinksmörgås. Jag tycker dock inte om att äta kött och mår inte bra av det heller. Mikael är vegetarian så det är Sara och Linn, som kan äta skinka o d. Något får jag förstås laga till men det blir inte mycket. Jag kanske också bakar lite, få se om jag får lust. Vilken skillnad det har blivit för mig, när barnen var små höll jag på och arbetade ihjäl mig inför julen. Jag minns att jag brukade drömma att jag glömt  köpa skinka och vaknade alldeles knäckt. Jag var jätterädd att jag skulle glömma något. Det var verkligen jobbigt.