monawesterlund

Jag har bestämt mig för att ringa "min" slaktare och höra om han har tid att ta hand om min bagge. Har dock inte kunnat komma till skott, baggen är så snäll och go, han tittar förtroendefullt på mig med sina vänliga ögon och då blöder mitt hjärta för honom. När han däremot stångar någon av tackorna känner jag mig mera säker på min sak. Det är väl bara det att han inte har stångat någon hårt (ännu) så då urskuldar jag honom. Jag kan ju inte använda honom igen, nästa år ska ungtackorna, som håller på och växer till sig nu, betäckas. De är systrar med honom så då måste jag ha en ny bagge. Han har ju ingen funktion nu och blir han dum när tackorna börjar bli högdräktiga så blir det bara besvärligt. Det är bara så skönt med en bagge som är snäll. Jag har ingen hand med baggar (precis som med karlar) så även om de är snälla så är det inte säkert att de är det mot mig. De har nog inte den rätta respekten för mig.

Mina hålfotsinlägg, som jag tjatat om och som är utprovade särskilt för mig, är verkligen en höjdare. Det var visserligen dyrt men värt varenda krona. Jag har haft så ont i fötterna (och i knän och höfter) i flera år. Det senaste året har det gjort jätteont för varje steg jag tagit, det har varit en plåga. Nu tänkte jag att jag skulle komma att få ännu mera ont innan jag vande mig vid inläggen. Men nej, jag går som på moln. Det är det underbaraste som hänt mig på bra länge. Jag har nästan inte alls ont när jag går. Det har lett till att jag har gått jättelånga promenader med hundarna så jag nästan fått träningsvärk i benen. Jag har ju oftast gått ganska korta promenader på sista tiden. Det känns fantastiskt, livet är härligt.

Just nu är allt bra, jag har inte ont i fötterna, hundarna har nästan slutat att fälla och klia sig, katterna verkar friska, fåren verkar också friska, de är runda och fina, jag vet inte om de är dräktiga men har de inte blivit det nu så lär de inte bli det även om baggen blir kvar. Jag väntar nu på skinn från Donnia, de ska komma i vecka sju. Det känns väldigt spännande, hoppas bara att de är okej annars blir det jobbigt. Jag fick åtminstone beröm för att jag saltat dem bra, så det kan inte ha blivit något fel p g a det. Det är bara att passa på och njuta av livet nu när det är bra. Rätt vad det är går bilen sönder - eller pannan - eller tvättmaskinen, det finns alltid något som kan krångla men det får jag ta då. Nu är allt toppen.

Nu är det så där igen, jag har inte haft tid att varken skriva eller träna. Träning är förresten inget nöje när det är så här mycket snö. Fåren vill knappast gå ut, jag får knuffa ut dem genom dörren. Skönt att det snart är februari, känns som om våren kommer närmare. Det har börjat märkas att det är ljusare, det tycker jag är glädjande. Jag blir så trött på mörkret och varje år funderar jag, när det börjar bli ljusare, hur jag kunnat stå ut med mörkret.

Det har som sagt varit mycket nu, jag vet inte hur det kommer sig, det är massor att göra hela tiden och fortfarande VILL jag inte göra något. Jag jobbade i måndags natt och efter det är jag fortfarande trött, fastän det är onsdag. Det ginge väl an att bara jobba men att sedan köra sju mil hem, rasta hundar och sköta får också, det går fyra timmar till när jag är så trött så jag bara vill lägga mig och sova. Problemet är att jag inte alls kan sova dagen före och endast kan sova 2 - 3 timmar dagen efter. Jag tror att det skulle gå bättre om jag jobbade natt oftare, då skulle jag antagligen vänja mig vid det.

I dag har jag varit i Örebro och hämtat mina hålfotsinlägg, som jag var där förra veckan och provade ut. Nu ska jag bli av med värken i fötterna, knäna och höfterna. Det retar mig lite, han som provade ut hålfotsinläggen såg att jag var sned i kroppen. Det har flera läkare konstaterat tidigare och konstaterat att det förvärrar mina värkproblem, men de har inte gjort något åt det. Den här killen han hämtade en liten platta, som han lade in under sulan och det visade sig att det kändes bättre genast. Kan det verkligen vara så enkelt? Och varför har ingen gjort det tidigare?

Jag var på Granngården idag och köpte lite grejer. Upptäckte när jag kom dit att de hade rea och sålde ut med en viss procents avdrag. När jag betalade tyckte jag det blev så billigt och när jag sedan tittade på kvittot var det jag köpte mycket billigare än det varit tidigare, det måste väl vara tack vare rean, varför köpte jag inte en massa sådant som jag kommer att behöva? Men det kanske inte var rea på allt. Jag fungerar inte alltid, tänker mig inte för, jag borde ju ha tagit reda på det, kunde ju ha köpt lite betfor och lammpellets. "När det regnar välling har den fattige ingen sked -  eller ingen hjärna".

Jag fick meddelande igår att jag skulle få 1400:- i bidrag för utrotningshotade djur. Jag fick lite avdrag för jag kom in för sent med ansökan men eftersom jag inte tänkte lämna någon ansökan alls först, så tycker jag att det kvittar med avdraget, Det var roligt att få. Det är också välbehövligt med tanke på hur dyra mina får är. De kostar mycket, men jag får just inte in några pengar på dem. Jag börjar nästan tycka att de kostar FÖR mycket även om jag gillar dem. Jag skulle absolut kunna vara mer ekonomisk, t ex är jag medlem i Fåravelsföreningen, Fårkontrollen och Elitlamm, Fårhälsovården (stora paketet), Allmogefårföreningen och jag vet inte allt. Alla de där BEHÖVER jag inte eller HAR NYTTA AV, (som t ex Elitlamm) utan är med bara för jag tycker det är roligt. När jag hade flasklamm köpte jag Lammnäring istället för att försöka köpa komjölk av en bonde och jag köper KRAV-odlad havre för jag tycker det är bättre för fåren men de gillar naturligtvis "vanlig" havre lika bra. Man kan faktiskt gå till överdrift ibland. Inte kan jag ta betalt för det jag säljer heller, uppenbart att jag INTE ska ha får.

Jag läste just på alternativ.nu att "häst-mannen" kommer till Norrköping i helgen för en foto-utställning om honom. Jag skulle gärna åka dit om det inte var så långt. Jag har 18 mil dit, på sommaren är inte det så långt men den här årstiden vill jag inte så gärna vara ute och åka.

Apropå bilkörning så var jag till Örebro i går. Ungefär halva vägen, fyra mil, var det snöoväder, moddigt och halt. När jag kom närmare Örebro så blev det varmare och I Örebro var det helt bart och regnade lite. Vid Fingerboda, någon mil söder om Lindesberg hade en stor långtradare halkat av vägen. Den blev tydligen kvar ett tag för när jag åkte hem igen, några timmar senare, höll de på och bärgade den. Polis, brandkår och bärgare var där och vägen hade visst varit avstängd ett tag.

Jag var till ett ställe, som heter Gott på foten (inte "lätt"alltså). Jag har i flera år haft så ont i fötterna och det senaste året jätteont även i ett knä. Jag tog mig samman och beställde tid till Storå Vårdcentral där jag fick remiss till Örebro. Jag ska få hålfotsinlägg, av guld förmodligen, för de var väldigt dyra. Sedan kommer jag förstås att få ont av dem en lång tid tills jag har vant mig. håhåjaja.

Just när jag kör bil så får jag extra ont i mitt onda knä så idag har jag inte klarat att valla något. Det är ju också så mycket snö så det är inte så kul. Jag nöjer mig med att Tassa får valla ut vallflocken, de har en bit att gå till sin hage. De går dit av sig själva men Tassa känner sig säkert väldigt duktig när hon vallar dit dem. När de ska in så bryr jag mig inte om att valla, då kommer alla fåren springande så fort de får se mig och rusar in i lagården så jag är rädd att de ska bryta benen av sig.

Hundarna är behandlade med Stronghold och har slutat fälla hår och klia sig. Kliandet var inte så farligt, jag trodde det var värre av rävskabb men fällandet var en plåga för mig. Det var stora drivor med hundhår överallt och två timmar efter jag hade dammsugit så var det fullt. Jag som tycker det är så tråkigt att dammsuga. Jag intalar mig alltid att det är bra med dammsugare, tänk vad jobbigt det skulle vara utan den, men det hjälper inte. Nu kan jag ta det lite lugnare med dammsugandet. Det fina var nu att en granne, som brukar ha mina hundar ibland när jag jobbar, också har en hund som kliat sig, en labbe. Antagligen har hon blivit smittad av mina hundar och nu kunde jag ge mina överblivna doser till henne.

Jag har lite "energibrist", vill helst inte göra något jobb utan sitta och läsa. Jag håller på med en bra bok (två egentligen men den ena är min egen så den kan jag hålla på länge med) och jag skulle helst vilja läsa hela tiden. Jag går och väntar på att jag ska få en "energiknäpp" och känna att jag vill sätta igång med allt som väntar. Nu har jag fått hem en kubikmeter ved, som ska in. Jag kör den på skottkärra från parkeringen, nedför en liten sluttning och in genom f d garaget och resten av källaren och till pannrummet där jag travar den. Den är inte helt torr så det är ju bra med pannrummet, sedan jag fick pelletseldning så är det varmt där. Men jag gruvar mig för inkörningen, mest för mitt knä. Jag brukar ta ett par värktabletter så går det riktigt bra men jag vet ju att jag får värre ont efteråt.

Nu är det lördag igen. Jag börjar undra hur många lördagar det egentligen är på en vecka. När jag jobbade var det inte alls lördag så här ofta. Märkligt. Undrar om det är därför höbalarna tar slut så fort också. Visserligen ratar fåren nästan hälften av höet och det känns som om jag måste öppna en ny bal varannan dag. Fast på almanackan ser jag att de räcker en vecka. Idag orkade jag inte rulla fram en ny bal, jag slet ordentligt men blev tvungen att ge mig. När jag rullar fram dem till hålet över foderbordet så lindar jag av nätet samtidigt. Jag avskyr att skära upp det, då får jag det kvar i botten och gaffeln fastnar i det. Kan jag inte rulla fram den så måste jag skära upp nätet och sedan bära hö fram till luckan. Idag hade jag hållit på och jobbat så jag var trött, jag försöker igen meddetsamma jag kommer till lagården, få se om jag orkar då. Det är inte roligt att vara liten och klen.....

Trots allt så orkade jag dammsuga när jag kom hem. (Jag har inte bytt ut julgardinerna.) Hoppas hundarna slutar fälla nu om de blivit av med skabben (eller vad det är). De kliar sig mycket mindre men jag har alltid trott att när de har skabb så kliar de sig hela tiden, kanske t o m så de blöder, men mina hundar har inte kliat sig SÅ mycket. Klia sig mycket är ju ett relativt begrepp, slutar de att fälla så kommer jag att bli glad.

Nu försöker jag att träna åtminstone 10 - 15 minuter varje dag, strukturerat förstås. Vi tränade lite fösning idag och därefter lite "precision", att Tassa flankerar en liten bit och därefter ändrar riktning på fösningen, går framåt en liten bit, flankera en bit o s v och att det går sakta. Tassa verkar gilla sådan träning, hon blir väldigt fokuserad då. Däremot om hon får gå länge och  bara fösa t ex tappar hon koncentrationen efter en stund och börjar intressera sig för allt annat.

Här om dagen ringde min mobil när jag var i lagården. Jag svarade, något hördes i bakgrunden, jag skrek "Hallå" men när ingen sa något stängde jag av. En stund senare ringde det igen, samma sak upprepades. När jag kom hem kollade jag på "Hitta.se" och då visade det sig vara en kille (man) som jag var tillsammans med lite och var dödligt förälskad i när jag var 17 år, det är ju ett tag sedan. Han läser nog inte fårbloggar så jag kan nog skriva om det. Det förefaller inte troligt att han råkade slå mitt nummer av en tillfällighet, han bor inte i Ramsberg heller. Jag har tänkt mycket på honom sedan dess. Mycket märkligt.

Nu är hundarna och den ena katten vaccinerade. Dessutom pratade jag med veten om Tassas märke på sidan och att båda hundarna fäller hår och kliar sig en del. Automatiskt så får man då Stronghold mot Rävskabb. Just för att det är så enkelt att bli av med. Jag glömde fråga hur lätt rävskabb smittar. Jag var ju hos Gail nyligen. Tassa var inte nära någon annan än Don, honom fjäskade hon lite för men jag tror knappast att några skabb hann hoppa över till honom.

Det finns ju ingen anledning till oro eftersom det faktiskt är lätt att bli av med rävskabb. Man droppar bara lite i nacken vid två tillfällen. Nackdelen är väl att det är dyrt. Det är ju så löjligt att det bara finns förpackningar med tre doser så man måste köpa två förpackningar fast man bara behöver fyra doser. Det blir ju över till en hund till och gick på över 600:-.Britt berättade att hon just kommit på i julhelgen att hennes hundar hade fått rävskabb så mina kan ha fått det när de var där. De kan också ha fått det i skogen, de är ofta där. Förr måste man väl sanera hela huset när man behandlat för rävskabb men det behöver man inte nu. Veten förklarade att skabben inte kan leva utanför hunden så det behövs inte. Hoppas att det är rävskabb och inte Demodex eller något annat.
Katten blir nog lite rädd av att vara i bur och att åka bil för han bajsar alltid i buren på hemvägen och sedan jamar han hela tiden.

Vi var faktiskt ute och tränade en liten stund även i går. Det är så skönt att fåren har skärpt sig och slutat tjafsa. De går undan utan vidare nu och uppför sig riktigt fint. Småflickorna försöker stampa lite när Tassa är en bit ifrån dem men när hon kommer nära går de. Idag fick fåren vara inne. De bara står där när det är så här kallt. Annars går de omkring och plockar, hittar väl något strå ibland antar jag. Jag var till Örebro idag och då vet jag aldrig säkert när jag kommer hem, då är det bättre fåren stannar inne och äter ordentligt. De får hö i ligghallen men de äter bara en stund sedan går de ut och går inte in igen förrän det är dags att komma in i lagården. De går alltså genom ligghallen när de ska ut och in. Jag vet inte varför de inte går in där igen, de vill kanske vara ute i det fria så de ser om vargen kommer.......

Jag blir lite nedstämd när det blir så här kallt. Visserligen fryser jag inte, jag kan ju klä mig, men det blir så jobbigt med vattnet som fryser direkt och måste tinas upp (i lagården alltså). Men snart är det vår och varmt och skönt, då glömmer man allt fruset vatten.

Vilket fantastiskt väder det har varit idag. Det har nästan slutat blåsa och solen skiner. Vårkänslorna kommer direkt. Vi har vallat idag och Moses har varit med. När han springer förbi hagen så blir alla fåren så rädda. Jag tänkte att de kanske hejdar sig om han står i vägen men icke........

Tassa fick fösa ordentligt långt idag och det gick jättefint. Jag hade inte tid att vara ute länge men det är nog bara bra, att jag inte tjatar ihjäl Tassa. Hon har börjat förstå (igen) att hon inte ska pendla så mycket utan gå rakt på. Idag var hon jätteduktig. Hon fick fösa fåren i den stora hagen, raka linjer och svänga eller vända ibland. Hon fick mycket beröm. När vi sedan skulle hem så jag Moses och jag först för att hejda tackorna. Jag hade inte satt upp något hinder så jag ville inte att de skulle ge sig iväg. Det var då jag trodde att Moses skulle hejda dem men de såg direkt att han inte var något att bry sig om. Honom sprang de förbi men inte mig. De kom in i rätt hage utan problem och alla var nöjda.

I morgon ska vi till vet för vaccinering. Jag hade tänkt be dem titta lite på Moses eftersom han fäller så mycket, han är ju gammal, fyller 10 i år. Jag glömde säga till när jag bokade tid. Nu har det visat sig att Tassa har en fläck som hon slickar på och som är lite röd. Hoppas verkligen att det inte är hennes Demodex, som kommit tillbaka. Det smittar åtminstone inte. Nu får jag be dem titta på det istället, det kanske inte blir någon vaccinering. Jag råkar vara ifatt med ekonomin då måste det väl bli något som kostar extra. Så är det hela tiden, är det ingen som blir sjuk så går något sönder.

Jag var till verkstaden med släpkärran för att få positionsljuset fixat igår. Det kostade inte så mycket. När han höll på och mätte elen i sladdarna så kom jag på att han kunde titta på min bilradio också. Det gjorde han och misstänkte genast att det kunde vara en säkring. Han bytte den och radion fungerade. Jätteskönt, det är så trist att inte kunna lyssna på radion när jag kör långt. Perfekt att få igång den. Tack vare att positionsljuset var sönder när jag fick tillbaka kärran. Jag var ju lite sur för det, nu försvann det direkt.

Det är roligt när vi får en massa hejarop när vi kommer igång med träning. Det känns fortfarande inspirerande, få se hur det blir när det blir kallt igen. Igår tränade vi faktiskt hemma, planerat, och det gick jättebra. Nu är mina valltackor invallade och fungerar bra. Dessutom har jag tillgång till utmärkta vallområden, bara det kan låta bli att rasa ner en massa snö. Det är ett mycket stort område, halva är inhägnat och resten är bara stora gärden utan stängsel men det fungerar ju ändå bra. Jag har några hundra meter att gå dit med fåren, utmed en väg helt utan trafik. Så nu kan jag inte skylla på att jag inte har någonstans att vara och inte att det är något fel på fåren heller.

Igår fick Tassa fösa fåren först utmed vägen och därefter rätt långt på gärdet och det gjorde hon riktigt bra. Hon vill gärna pendla en del, inte på vägen förstås men sedan, men är helt styrbar om bara jag är vaken och säger till henne. Då går hon rakt på. Vi behöver förstås mycket träning i att fösa. Det höll jag på med för två år sedan hos Peter och då gick det väldigt bra. Jag har gjort felet att när något gått bra då tycker jag att "nu kan vi det där" och sedan tränar jag det inte mer. Det får jag sluta med. Nu är vi i a f på gång igen så nu får jag hänga i. Tassa fick göra ett långt hämt också och även då kunde jag styra henne så hon inte pendlade så mycket. Det enda som inte var så bra var att fåren satte fart hemåt förstås, det var bara första biten som jag kunde hålla dem, sedan blev det 100 knyck ungefär och då sprang de, över mig och, ifrån Tassa. Det gjorde nu ingenting för jag hade satt upp fårnät så de kom dit de skulle men Tassa blev nog lite besviken.

Jag har en tacka, som inte var född när jg fick hjälp av Britt att märka lammen. Jag har bett henne hjälpa mig att märka även denna men det har inte blivit så. En bekant, som skulle köpa två tackor av mig skulle hjälpa mig hålla tackan men orkade inte hålla henne. Första märket gick sönder när tackan sprattlade, det andra såg ut att sitta bra. När jag tittade på det för några dagar sedan såg det bra ut, idag upptäckte jag att det blivit ett stort hål. Det ser inte direkt inflammerat ut omkring men är lite rosa på ett par ställen. Jag var till Storå och köpte Jodopax, som jag sprutade på. Hoppas att det hjälper. Jag vet inte hur det blir annars, hon kanske tappar hela örat, får feber och dör eller något annat otäckt. Naturligtvis är det en jättefin och trevlig ungtacka. Jag kanske ska slänga in henne också i bilen på torsdag när jag ska till distriktarna och vaccinera hundarna. Vi får väl se vad det blir av detta.

Å, så härligt det känns. Vi har äntligen gjort en riktig vallträning. Det kä'nns i hela kroppen (och förstås även i knoppen). Jag har kört Tassa på en plan, som jag har utanför lagården både i går och i dag. I går flankerade hon till Kopparberg ungefär men idag kom jag på hur jag skulle få henne att gå ut så jättelångt och det började fungera. Då blev jag så uppåt så jag ringde Gail direkt och fick komma redan idag på eftermiddagen.

I början vimsade vi bara. Gail försökte få ordning på det hela och instruerade: "Du får inte låta henne..." och  "du måste tänka på att....". Jag försökte följa instruktionerna men det funkade inte förrän vi pratade igenom det hela och kom på att det berodde på att jag inte hade någon plan för min träning. Jag lät det bli som det blev och så blev det också. Men när vi kom på felet blev det jättebra. Det är otroligt - Detta har varit mitt problem hela tiden sedan jag började på vallkurs och ändå har jag inte kommit tillrätta med det. Jag skyllde nog på att jag litade på instruktören när jag var någonstans och tränade och sedan inte klarade att bestämma själv. Men det är nog så att jag faktiskt är så ostrukturerad rakt igenom. Jag har konstaterat det flera gånger och ändå inte, eller hur jag nu ska förklara det. Poletten trillade väl inte ner.

Hur som helst så blev det väldigt bra tyckte jag. Vi körde ett tag och sedan fick Tassa vila lite medan Gail jobbade med "sin" unghund, som hon har hemma för träning. Han har fått för mycket frihet av sina ägare och är ungefär som jag, ingen struktur. Gail var mycket bestämd mot honom men han verkade inte bry sig så mycket. Det var dock bara fjärde gången de tränade så det var nog inte så konstigt. Han är van att vara Ledaren och nu ska han plötsligt underkasta sig. Han var i a f väldigt intresserad av fåren, ville knappast gå därifrån. Han kan nog bli bra bara han får lite fostran.

När Tassa vilat (det var ju första gången på länge som hon tränade ordentligt) så körde vi ett tag igen. Nu tog Gail ut Liz samtidigt och de fick fösa fåren mellan sig rakt över hagen. Det var jättekul och gick riktigt bra. Tassa blev lite störd av baggen. Han stannade och vände sig mot henne. Han atackerade inte men han stod och blängde. Han gjorde så mot alla hundarna. Ända tills Gail hämtade Don. Då gömde sig baggen bakom tackorna. Typiskt manligt . Har man inte alltid sagt: "Det är kvinnan bakom allt...."? Don har så mycket pondus så de sätter sig inte upp emot honom. Tassa var i stället typiskt kvinnlig, hon fjäskade för Don och det syntes att hon gillade honom.

Jag får lite ny inspiration av sådant här. Då tänker jag att nu ska jag verkligen hålla igång men det är klart rätt vad det är så rasar det väl ner en massa snö, det är ju mitt i vintern även om jag tycker det börjar bli ljusare och direkt tycker att våren är nära. Men det är klart, det går fort. Redan nästa vecka är det den 15:e och halva januari har gått. Den dagen har jag fått tid hos distriktarna för att vaccinera båda hundarna och en katt. Den andra katten lyckades jag inte få in i någon kattbur förra året och det lär väl inte lyckas nu heller. Katter är svårare än hundar tycker jag, de har så mycket vassa klor och vassa tänder överallt och inte går det att tala med dem.

Oj då, jag skrev att jag var trött på att blogga men att jag tyckte om att få kommentarer och fick flera stycken. Jättekul, det tackar jag för även om det faktiskt inte var det jag var ute efter. Jag skriver inte med någon beräkning, (i varje fall väldigt sällan) "nu skriver jag så här så får jag nog kommentarer" utan jag skriver ner vad jag tänker, tycker och gör. Det är skönt att se att man har cybervänner. Det är väl bara så att det inte känns roligt ibland. Just nu tror jag det är sviter efter den envisa förkylningen jag hade långt före jul.I alla fall  Det tog så lång tid att bli av med den och jag känner mig faktiskt lite hängig, kraftlös, fortfarande. Och nu tycker jag det har varit så trist med kylan. Det tar säkert en timme längre tid i lagården att fixa vattnet när det har frusit i alla baljor. Det grova höet håller också på att knäcka mig, fåren ratar så mycket, det ger en massa extrajobb.

Nåja, jag ska väl inte gnälle så mycket över att jag har mycket jobb, jag behöver ju inte göra det och för det mesta tycker jag det är roligt. I går, i 15 graders kyla, körde jag hem mina båda tackor, som varit på kärlekssemester. Jag tror tackorna klarade kylan utan problem men jag tycker det är jobbigt att hålla på och greja när det är så kallt. Jag klarar inte att arbeta med vantar utan måste ta av dem och händerna var helt stela på mig. Och allt är fastfruset och fungerar inte. Hem kom de i alla fall till sist. När jag väl fått i ordning skjutsen. jag fick ju hjälp av Britt också, så gick själva resan utan problem. Jag hade förberett mig på att det skulle bli bråkigt i lagården, det blev det förra året när de kom, men det var inte heller några problem. De hemmavarande fåren blev lite osäkra till att börja med när det kom två stora tjocka tackor, så de höll sig undan och de båda tackorna började genast äta hö från alla ställen de hittade. Baggen blev lite intresserad men de är ju redan betäckta så det var inte heller något.

Idag, när det inte är så kallt, har jag äntligen haft tid och ork att städa lite i lagården. Jag bär ju hö åt alla håll och det rasar så det låg hö överallt. Nu har jag i alla fall sopat och plockat undan så det är snyggt. Tyvärr har jag inte orkat städa hemma men det blir väl så småningom.

Jag blir helt förvirrad av alla helgdagar och klämdagar. Jag visste ju att det var Trettondagen idag. Men jag fick för mig att det var onsdag. Och jag visste att på onsdag fyller Tassa fyra år. Alltså sade jag Grattis till henne redan i morse. Så glad hon ska bli när jag säger Grattis i morgon också. Om jag kommer ihåg det förstås. Jag brukar glömma födelsedagar fr a min egen. Jag kom just att tänka på att för fyra år sedan hade jag "bara" en hund, Moses, jag hade inga katter och inga får och alltså ingen Tassa heller.

Ewa hade skrivit i sin blogg om vad som hänt de senaste fem åren och det var ju en hel del. Jag som brukar säga att mitt liv är totalt händelselöst numera kom på att allt som jag skrivit ovan har hänt. Dessutom bodde jag kvar i Örebro för fem år sedan. Jag jobbade fortfarande och väntade på att få sluta. Jag hade ju haft pension ett tag och vi väntade på ett dataprogram, som skulle ersätta mig (!) Jag sökte efter ett hus i Bergslagen. Jag kunde inte valla och hade ingen aning om att jag skulle komma att försöka lära mig det.

Jag som bott i sta´n i över 40 år kunde inte tänka mig att bo i ett hus, som stod enskilt. Därför blev det detta mitt i byn. Idag skulle jag gott kunna tänka mig att bo mera för mig själv, i ett hus med lite mark och uthus, så jag kunde ha fåren hemma. Det skulle vara betydligt mer lättarbetat. Det är inget att göra åt nu, huspriserna har stigit, jag får inte låna pengar, jag har redan för lite att leva på enligt bankens beräkningar och jag orkar inte heller flytta. När jag inte längre orkar med gräsklippning, snöskottning och fåren så flyttar jag tillbaka till Örebro. Människorna i Ramsberg är oerhört vänliga och trevliga men man kommer inte riktigt in i gemenskapen om man inte är född här och har bott här i tre generationer. I Örebro har jag vänner och bekanta så det kan vara trevligt att sluta där.

Det verkar som om det är populärt att blogga. Många skriver i sina bloggar och mycket skrivs OM dem som bloggar och vad de skriver om. Många bloggar därför att de kämpar för något speciellt och vill framföra sina åsikter och kanske väcka debatt. Andra skriver därför att de vill lära ut något eller helt enkelt berätta om något. Jag, och många med mig, har bloggen som ett slags dagbok och förstås också för att berätta. Jag har haft nytta av den då och då genom att jag har kunnat gå tillbaka och se när något speciellt hände. Jag har aldrig tidigare lyckats skriva dagbok trots att jag försökt många gånger. Men med bloggen har det ju fungerat. Naturligtvis tycker jag också att det är jätteroligt när någon skriver en kommentar. Det är en höjdare, som man inte får med en dagbok. Ändå klarar jag inte att försöka skriva roligt och underhållande för att få många läsare. Så är det.

Jag har varit så glad för att vädret varit så vackert ett tag. I går morse var jag lite besviken, det snöade så ymningt så jag såg inte närmaste grannens hus. Det höll på fram till lunch sedan klarnade det upp och blev jättefint. Det var inte så kallt, som det varit dagarna innan. Jag tycker egentligen inte så illa om kylan men det är så jobbigt när vattnet fryser i lagården hela tiden. Jag har ju min vattenkokare som jag värmer vatten i och tinar upp isen i fårens baljor. Men nästa gång jag kommer har det frusit igen och måste tinas upp. Fåren får ljummet vatten att dricka så det ska dröja en stund innan det fryser.

Ganska skönt att det bara är "en helgdag kvar". Skulle jag ha arbetat hade jag säkert gillat denna helg men nu tycker jag det har varit helgdagar och klämdagar hela tiden. Folk är lediga och det går inte att få tag på någon på företag eller myndigheter. Eftersom jag har jobbat en del har jag konfronterats med problemet. De som är på behandlingshem har ofta behov av att få tag på myndighetspersoner t ex.

På måndag ska jag ta hem mina två gotlandstackor, som varit hos Britt för att umgås med en gotlandsbagge. Då blir det lite bråkigt i fårhuset ett tag. Det är två ranghöga tackor, som kommer. De måste genast ta tillbaka makten när de kommer hem. Åsentackorna, som är mycket mindre än de två, har också sin ledartacka som måste försvara sin makt. Hon får kanske ge sig för gotlandstackorna men förra året gjorde hon inte det. Hon kämpade och klarade sig bra, gotlandstackorna fick ge sig för henne. Vi får se hur det går i år.

Nu har jag känt mig trött på bloggandet en lång tid. Tycker inte det är roligt längre. Jag vill inte heller att det ska hända mera så jag har mera att skriva om. Jag får se hur det utvecklar sig. Sluta skriva vill jag inte, bra dagbok. Göra uppehåll vill jag inte heller.

Jaha, så var det nytt år - igen. Förr tyckte jag alltid att nyår var lite skrämmande. Det tycker jag inte längre, idag har jag bättre kontroll på livet. Naturligtvis händer det oförutsedda saker även nu, både bra och dåliga, men nu ställer jag inte till med så mycket negativt själv. Och jag har bättre möjligheter att klara de dåliga sakerna.

Dock händer det ibland ändå saker som jag har svårt att klara.

Jag jobbade nyårsnatten. När jag kom hem så gav jag fåren, hämtade hundarna, gick promenad med dem, åt lite och gick och lade mig. Hela "familjen", båda hundarna och båda katterna kom upp och lade sig i sovrummet. Jag tänkte på att jag borde ta ut Titus, den gråspräckliga katten men orkade inte. Svårt att somna som vanligt. När jag lyckades somna fick jag sova en timme och kaos utbröt. Det var förstås Titus. Han hoppar aldrig ner försiktigt och går ut ur rummet utan han kastar sig ner och rusar ut. Det triggar alltid hundarna och Moses, gamlingen, kastade sig också ner från sin fåtölj, linkade några steg och lade sig sedan och kunde inte resa sig. Jag tänkte förstås: "nyårsdag, inga veterinärer jobbar, åka 7 - 8 mil till Strömsholm efter att ha jobbat natt och sovit en (1) timme, panik".

När jag fått lugna mig lite så kom jag ihåg att något liknande hänt ett par gånger tidigare med Moses och han har "kommit igen" efter att ha vilat sig. Han fick ligga en stund medan jag strök och masserade honom och - plötsligt reser han sig och går ner för trappan och lägger sig i sin korg. Det ser jag som en frist och går upp och lägger mig igen. Men tror någon att jag kan somna nu? Inte alls. Jag ligger två timmar och sedan ringer telefonen, först den vanliga och när jag inte svarar ringer mobilen. Då stiger jag upp. Och är glad för att någon ringer och vill prata med mig. Jag ska ringa upp lite senare.

Det tokiga är att jag ska jobba i morgon igen och då är det dagtid. Jag ska börja tidigt och måste åka 06.15, det gäller att sova fort och mycket i natt så jag orkar stiga upp. Britt har lovat ge fåren och hämta hundarna här så det går nog bra ändå. Det är resorna som är värst tycker jag.