monawesterlund

I morgon är det midsommarafton. Man kan knappast tro det är sant. Det brukar ju vara en period med lite värme före midsommar men det har det inte varit i år. Bara kallt hela tiden. Några dagar har det varit varmt men oftast kallt och blött. Det var lite vackert väder i förrgår och mina ungtackor var så glade, de kom springande till mig och de gjorde glädjeskutt alla fem, hoppade högt rakt upp i luften. Jag kan inte tolka det på annat sätt än de var glada över vädret. Det är inte bra för får med så mycket regn, det är faktiskt risk att de blir sjuka. De är i a f duktiga att söka skydd, jag saknade fem, sex lamm en dag och gick runt hela hagen i regnet och letade. Mammorna ropade men inga lamm syntes till. Då hade de krupit in under en stor gran som hade grenar ända ner till backen så jag såg inte lammen. Fåren brukar inte vilja gå in under sådana granar men nu gjorde de det. Det var ganska torrt där under granen. I dag såg jag att det stod på Aftonbladet att "Supervärmen" äntligen var på väg. Jag är riktigt gnällig nu, supervärme gillar jag inte heller.

Jag ska jobba i morgon och midsommardagen, det är skönt, tankarna skingras lite. Och jag får lite god mat. Ja jag får betala förstås men jag behöver inte laga det. Det är låg beläggning på behandlingshemmet nu, kommunerna måste spara pengar och har inte råd att skicka missbrukare till behandling utan man låter dem gå under i sparivern. Jag oroar mig förstås för mitt sommarjobb. Det har varit lite upp och ner, den ena dagen har de tänkt stänga avdelningen jag fått sommarjobb på men nästa dag har de ändrat sig. Jag hoppas ju att jag får jobba. Jag behöver pengar så jag kan betala mina bilreparationer.

Vi har inte tränat alls, Tassa och jag. Jag har ju anmält oss till några tävlingar men jag får nog stryka dem. Jag ska i alla fall vänta tills vi har deltagit i vallveckan som WK-klubben anordnar. Jag har anmält oss till fyra dagar där. Då får vi se hur det går. Men det är klart, fyra dagar träning och tävla mot duktiga förare och hundar som tränat nästan dagligen det är ju dömt att misslyckas. Tassa har gjort lite valljobb med Britts får, då skärper hon sig men det syns ändå väl att hon är otränad, hon blir lite vimsig, hon gör fel och hon orkar inte heller. Working Kelpie-mästerskapet ska vi åka på även om vi inte tävlar, det blir vår semester. Det är ju roligt att komma bort lite och träffa folk.

I går fick jag hjälp att klippa gräset under tråden vid hagen. Det är jättelångt staket och jag blir så trött och får ont i ryggen. En väninna från Örebro tog med sin son, som är 20 år så han klippte alltsammans medan hans mamma och jag gick och fikade hos en annan väninna här i Ramsberg. Det var jätteskönt. Jag är så fruktansvärt trött varje dag, Och jag har heller ingen lust att göra något, jag sitter mest vid datorn men jag vill inte göra något annat. Ingenting är roligt. Det är tur att jag har djuren som tvingar mig att röra mig annars skulle jag bli sittande hela dagarna. Som tur är tvingade jag mig att klippa gräset i trädgården den där dagen när det var vackert väder. Det är ju karneval i Ramsberg på midsommardagen. Då går de förbi mitt hus så då måste det ju vara snyggt .

Nu har begravningen varit. Det var fint och stämningsfullt. Mycket folk, vilket jag tyckte kändes bra, även några "gamla" kompisar till Janne, det kändes också bra. En arbetskamrat från Runnagården, som är mycket anlitad att sjunga och spela gitarr, och dujktig, kom och spelade några fina sånger. Jag trodde att det kanske skulle kännas lite bättre efter begravningen men det visade sig att det bara blev ännu svårare. Det som jag behövde, att inse att det var definitivt, gjorde att det blev ännu mera smärtsamt. Jag börjar så smått fatta att han inte kommer tillbaka. Självklart har jag vetat det förut, med förståndet men tydligen inte helt med känslorna. Tankarna drar faktiskt fortfarande iväg ibland: "det måste jag fråga Janne" eller "det ska jag berätta för Janne". En kvinna sade till mig i går att även det som är vackert och fint framkallar starka känslor av sorg och så är det ju.

Jag borde kanske unna honom att ha frid, hans liv var ju inte det bästa de sista åren. Dit kommer jag kanhända så småningom men nu tänker jag mera:"Det var den vackraste tiden på året (jag tycker alltid det är så underbart när allt börjar slå ut, den skira grönskan, blommorna som börjar komma) och han var fri och kunde gå vart han ville för första gången på sju månader. Men egentligen var han inte fri ändå, drogerna är nog det värsta fängsel man kan hamna i, ett ständigt jagande. Om någon tror att man lever ett glatt och sorglöst liv i drogberoende så har han/hon helt fel. Det finns nog ingenting som binder en människa så, man kan inte fly från det och man hoppas hela tiden att man ska kunna lämna det. En och annan kan det men det måste hända något speciellt för att man ska klara det. De flesta kan det inte.

I går läste jag i NA om sorg, om att förlora ett barn, man får räkna med att det tar två år innan man börjar kunna känna glädjen igen ordentligt. Jag har ju faktiskt förlorat ett barn, även om han var vuxen. Jag märker att jag går tillbaka ofta och minns hans barndom. Kanske det fungerar så. Det är fina minnen, senare finns även många jobbiga minnen , det är ganska blandat. Jag har många minnen från de år han var drogfri, när han gifte sig och hans barn föddes, det är fina minnen. Han var en jättefin pappa då, överlycklig över sin dotter. Han har alltid pratat mycket om henne men tyvärr sällan träffat henne.

Jag tror det är viktigt att jag sörjer och gråter när det känns så. Försöker jag låta bli så kommer det på något annat sätt, värk i lederna, aggressioner eller liknande. Det är bäst att det får värka ut. När min bror dog tog det väldigt lång tid innan jag började "komma igen", jag har förstått nu att det nog berodde på att jag var ganska ensam om sorgen då, hade ingen att tala med om honom och jobbade mycket och inte kunde gråta i ensamheten heller. Eftersom han bodde i Schweiz så hade inte min dåvarande sambo träffat honom så mycket och kände honom inte. Den här gången har jag mina andra två barn, som också är lika ledsna och vi kan förenas i sorgen.

Nu ska jag försöka att inte skriva så mycket mera här om detta. Tack för att jag fått ha den här ventilen för att lufta känslorna. Och tack för alla tröstens ord jag fått, det har verkligen givit mig kraft. Det ska jag försöka komma ihåg när jag själv läser något av någon som har det jobbigt. Det gör mycket nytta att få några tröstande ord.

Mina djur ger mig också tröst. De beter sig precis som vanligt. De är inte vare sig oroliga för mig eller ovanligt hänsynsfulla. Hundarna blir lite oroliga när jag gråter så jag försöker låta bli det när de är i närheten. Katterna är som vanligt, fjäskar för att få mat och struntar i mig när de är mätta. De lägger sig utan vidare på min stol och går till dörren och jamar just när jag satt mig tillrätta vid TV:n. Lammen kommer skuttande som vanligt, småbaggarna stångar mig när jag inte klappar just dem och tackorna bara betar och tittar inte åt mig, kommer möjligen någon liten stund och vill bli klappade men går snart igen. Alla djuren måste ha sina behov tillgodosedda och det är skönt med kända rutiner. Hela helgen ska jag jobba, det är också skönt. Då måste jag tänka på vad jag gör och säger och får glömma bort min egen plåga .