Livet måste gå vidare
Jag vill tacka alla, som på olika sätt bidragit med tröst i samband med min sons död. Varje ord och handling i den vägen bidrar till att lindra det svåra lite grand. Det är så oerhört smärtsamt att mista ett barn, som man fött och skött om, haft drömmar och förväntningar om, oroat sig för, glatt sig åt, varit stolt över, alla känslor, man har för sina barn. Att barnet inte lyckats i livet eller blivit berömd gör inte att sorgen blir mindre. Det är lika svårt att förlora en missbrukare.
Begravningen blir den 2 juni och efter det börjar den verkliga bearbetningsfasen. Jag har sagt många gånger att jag inte skulle klara att mista något av mina barn. När det blir så har man inget val, man måste bara klara det, oavsett om man kan eller ej. Jag vet ju att sorg fungerar så att så småningom börjar man glömma smärtan en stund ibland men det tar rätt lång tid innan det blir någon lång stund som den försvinner. Men den gör det till sist. Och smärtan blir inte lika intensiv. Sorgen och saknaden finns alltid kvar men smärtan försvinner. Men innan man kommer dit.....
Jag försöker göra vad jag kan för att få tiden att gå. Tur att jag har fåren, det finns ju mycket att göra med dem just nu. Jag har lånat ut två tackor med vardera två lamm till en familj i Örebro. De har två flickor, som blev jättelyckliga över lammen. Hela familjen var engagerad i fåren, även farmor, som är min arbetskamrat. Vi jobbade ihop en natt och pratade en del om får. Hon berättade att familjen hade lite mark, som de ville ha betad och de båda flickorna, som är så förtjusta i djur och gärna ville ha små lamm att gulla med och hon undrade om det var möjligt att låna får. De hade satt upp ett bra stängsel och rensat hagen från allt som kunde skada fåren. De hade mycket att äta där så de är nog nöjda.
Det finns ju beten att göra i ordning. Jag har gjort ett åt ungtackorna. De ser ut att må gott där. Jag tror faktiskt inte att de fryser fast det är kallt på nätterna. Jag har ju också det eminenta vindskyddet, som tyvärr blåste omkull och lade sig på taket. Även då var det många människor, som var vänliga och omtänksamma och ringde. Man oroade sig bl a för att något får kunde ha kommit i vägen men som tur var klarade de sig. Vindskyddet var mycket tungt men Kjell, bonden som jag hyr lagård av och en granne hjälpte mig att resa upp det med hjälp av traktor. De har förankrat det nu så jag tror att det står fast nu.
Jag har också ett annat bete som skall göras i ordning. Jag har kollat och det är många stolpar, som måste slås ner. Det tar nog en dag att göra det klart men jag tänkte det skulle bli lite varmare om nätterna innan jag tar dit fåren. Det är ju flera lamm, som är ganska små ännu.
Tassa och jag vallar några minuter på ungtackorna när vi är där. De är så snabba, de springer fort som vinden, Tassa får jobba hårt för att hinna med. Det är ju förstås en massa tuvor där så det är ganska tungsprunget.. Jag önskar mig ett bete utan tuvor men de är nog svåra att bli av med. Ska man ha hästar där i så fall?
Nu börjar jag snart jobba på allvar. De har redan ringt flera gånger när de behövt nattpersonal men det har inte passat. Det har oftast varit på helger, man börjar så tidigt då, så då har jag svårt att klara hundarna, det blir så länge de måste vara ensamma då. Jag har ju hundgård men Tassa gräver sig ut därifrån. Jag tycker nog det är för kallt för dem också. Jag kan ju inte börja låta Moses vara ute på natten och frysa när han är snart tio år. Han skulle säkert yla där och få reumatisk värk.
Begravningen blir den 2 juni och efter det börjar den verkliga bearbetningsfasen. Jag har sagt många gånger att jag inte skulle klara att mista något av mina barn. När det blir så har man inget val, man måste bara klara det, oavsett om man kan eller ej. Jag vet ju att sorg fungerar så att så småningom börjar man glömma smärtan en stund ibland men det tar rätt lång tid innan det blir någon lång stund som den försvinner. Men den gör det till sist. Och smärtan blir inte lika intensiv. Sorgen och saknaden finns alltid kvar men smärtan försvinner. Men innan man kommer dit.....
Jag försöker göra vad jag kan för att få tiden att gå. Tur att jag har fåren, det finns ju mycket att göra med dem just nu. Jag har lånat ut två tackor med vardera två lamm till en familj i Örebro. De har två flickor, som blev jättelyckliga över lammen. Hela familjen var engagerad i fåren, även farmor, som är min arbetskamrat. Vi jobbade ihop en natt och pratade en del om får. Hon berättade att familjen hade lite mark, som de ville ha betad och de båda flickorna, som är så förtjusta i djur och gärna ville ha små lamm att gulla med och hon undrade om det var möjligt att låna får. De hade satt upp ett bra stängsel och rensat hagen från allt som kunde skada fåren. De hade mycket att äta där så de är nog nöjda.
Det finns ju beten att göra i ordning. Jag har gjort ett åt ungtackorna. De ser ut att må gott där. Jag tror faktiskt inte att de fryser fast det är kallt på nätterna. Jag har ju också det eminenta vindskyddet, som tyvärr blåste omkull och lade sig på taket. Även då var det många människor, som var vänliga och omtänksamma och ringde. Man oroade sig bl a för att något får kunde ha kommit i vägen men som tur var klarade de sig. Vindskyddet var mycket tungt men Kjell, bonden som jag hyr lagård av och en granne hjälpte mig att resa upp det med hjälp av traktor. De har förankrat det nu så jag tror att det står fast nu.
Jag har också ett annat bete som skall göras i ordning. Jag har kollat och det är många stolpar, som måste slås ner. Det tar nog en dag att göra det klart men jag tänkte det skulle bli lite varmare om nätterna innan jag tar dit fåren. Det är ju flera lamm, som är ganska små ännu.
Tassa och jag vallar några minuter på ungtackorna när vi är där. De är så snabba, de springer fort som vinden, Tassa får jobba hårt för att hinna med. Det är ju förstås en massa tuvor där så det är ganska tungsprunget.. Jag önskar mig ett bete utan tuvor men de är nog svåra att bli av med. Ska man ha hästar där i så fall?
Nu börjar jag snart jobba på allvar. De har redan ringt flera gånger när de behövt nattpersonal men det har inte passat. Det har oftast varit på helger, man börjar så tidigt då, så då har jag svårt att klara hundarna, det blir så länge de måste vara ensamma då. Jag har ju hundgård men Tassa gräver sig ut därifrån. Jag tycker nog det är för kallt för dem också. Jag kan ju inte börja låta Moses vara ute på natten och frysa när han är snart tio år. Han skulle säkert yla där och få reumatisk värk.
Min son är död
Han blev 46 år, skulle ha fyllt 47 i december i år . Min son Janne, är den av mina tre barn, som var vekast och känsligast (tror jag).När han var barn hade han lätt för att skratta och lätt för att gråta. Han hade medlidande med alla, som hade det svårt. Han hade nog inte den bästa självkänsla, han kom i kläm på något sätt. Han var mellanbarnet och han fick nog minst av uppmärksamhet. Ironiskt nog var han den som behövde mest. Det blev så att han kunde ge sin sista slant för att få "vara med", för att "duga till". Kanske var det just det, som gjorde att han tidigt fastnade i missbruk. De andra två hade ju samma uppväxtförhållanden som Janne, utan att bli fast som han.
Han hade en period på några år, när han var drogfri. Då gifte han sig och fick en dotter. Naturligtvis höll inte äktenskapet, han började droga igen. Kontakten med dottern har varit mycket sporadisk men trots missbruket har han aldrig glömt henne, han tänkte och pratade alltid om henne. Hon är i en känslig ålder nu, i puberteten och har tagit hans död väldigt hårt. Som tur är har hon en mamma, som älskar henne mycket och säkert kommer att vara ett bra stöd för henne.
En som också kommer att ta hans död hårt är min dotterdotter, som alltid älskat och sett upp till morbror Janne. Han var periodvis "försvunnen" ur hennes liv och hon slutade fråga efter honom. När han till sist "kom tillbaka" var hon överlycklig. Hon har också en mamma, som älskar henne högt och kommer att stötta henne så mycket hon kan.
Min äldste son har alltid försökt få Janne "på rätt köl". Ända från det Janne började missbruka har Mikael stöttat honom. Mikael har alltid ställt upp och gjort det på ett bra sätt. Han har inte låtit sig utnyttjas eller varit en s k möjliggörare utan han har verkligen varit ett stöd för Janne, vilket Janne alltid uppskattat. Han har sett upp till, och litat på, sin storebror.
Jag har också försökt efter bästa förmåga och jag vet att Janne litade på mig. Däremot tyckte han att jag tjatade på honom och var trött på det. Vår kontakt har inte varit den bästa på många år. Bara när Janne var på behandlingshem eller i fängelse hade vi tät kontakt. Då ringde han i regel varje dag.
Jag har sörjt honom i trettio år och kommer säkert att fortsätta med det. Det känns fel när ens barn dör före en själv. Han hade dock ett sorgligt liv under många år och sade ofta:"Jag struntar i om jag dör" men ändå var det uppenbart att han älskade livet och hoppades på något bättre. Han tog en överdos för 7 - 8 år sedan och efter det var han en helt annan person än tidigare. Han fick svåra hjärnskador och blev aldrig som förr.
Jag har ju tyckt att jag haft så mycket problem på sista tiden men ändå tänkt att "det kommer något värre". Och det gjorde det. Just nu känns det som om bloggen är en ventil, någonstans att tala om min sorg. Det är som "Kära dagbok", det känns på något sätt mera anonymt att skriva här än att prata med någon. Jag har svårt för det och försöker jag så gråter jag bara, det är bättre att skriva. Så småningom kanske jag kan prata också.
Han hade en period på några år, när han var drogfri. Då gifte han sig och fick en dotter. Naturligtvis höll inte äktenskapet, han började droga igen. Kontakten med dottern har varit mycket sporadisk men trots missbruket har han aldrig glömt henne, han tänkte och pratade alltid om henne. Hon är i en känslig ålder nu, i puberteten och har tagit hans död väldigt hårt. Som tur är har hon en mamma, som älskar henne mycket och säkert kommer att vara ett bra stöd för henne.
En som också kommer att ta hans död hårt är min dotterdotter, som alltid älskat och sett upp till morbror Janne. Han var periodvis "försvunnen" ur hennes liv och hon slutade fråga efter honom. När han till sist "kom tillbaka" var hon överlycklig. Hon har också en mamma, som älskar henne högt och kommer att stötta henne så mycket hon kan.
Min äldste son har alltid försökt få Janne "på rätt köl". Ända från det Janne började missbruka har Mikael stöttat honom. Mikael har alltid ställt upp och gjort det på ett bra sätt. Han har inte låtit sig utnyttjas eller varit en s k möjliggörare utan han har verkligen varit ett stöd för Janne, vilket Janne alltid uppskattat. Han har sett upp till, och litat på, sin storebror.
Jag har också försökt efter bästa förmåga och jag vet att Janne litade på mig. Däremot tyckte han att jag tjatade på honom och var trött på det. Vår kontakt har inte varit den bästa på många år. Bara när Janne var på behandlingshem eller i fängelse hade vi tät kontakt. Då ringde han i regel varje dag.
Jag har sörjt honom i trettio år och kommer säkert att fortsätta med det. Det känns fel när ens barn dör före en själv. Han hade dock ett sorgligt liv under många år och sade ofta:"Jag struntar i om jag dör" men ändå var det uppenbart att han älskade livet och hoppades på något bättre. Han tog en överdos för 7 - 8 år sedan och efter det var han en helt annan person än tidigare. Han fick svåra hjärnskador och blev aldrig som förr.
Jag har ju tyckt att jag haft så mycket problem på sista tiden men ändå tänkt att "det kommer något värre". Och det gjorde det. Just nu känns det som om bloggen är en ventil, någonstans att tala om min sorg. Det är som "Kära dagbok", det känns på något sätt mera anonymt att skriva här än att prata med någon. Jag har svårt för det och försöker jag så gråter jag bara, det är bättre att skriva. Så småningom kanske jag kan prata också.
Nu räcker det
Jag ska nog ändra bakgrunden till svart på den här bloggen, det passar min sinnesstämning bättre. Jag brukar försöka se positivt på livet men nu vet jag inte om jag klarar det längre. Jag tror aldrig det tar slut på eländet. Jag tänkte faktiskt idag när jag åkte och postade deklarationen att "nu kommer den in i tid, nu måste det vara slut på mina motgångar och besvärligheter". Men så var det inte. En sak har jag i alla fall kommit underfund med, bloggen är bra att använda sig av för att "skriva av sig". Jag tycker alltid det lättar mycket när jag skriver om mina problem. Det är ju inte så kul att läsa men skönt när man bara kan strunta i att läsa om man vill.
När jag kom till lagården i kväll var det en tacka, som sprang och skrek, faktiskt. Hon skriker mycket, så jag trodde först att hon bara ville ha kraftfoder men hon ville inte komma in så jag tänkte att det kunde vara något särskilt och gick ut i hagen. Där låg hennes lammunge död. Han hade fastnat med huvudet mellan två trästammar och satt ganska hårt fast. Jag tyckte så synd om tackan. Hon var så oerhört rädd om sin unge. Det är en ungtacka som fått sitt första lamm så hon har ju varit lite ängslig. Ungen var en vecka gammal och hade hunnit "dra upp" henne så hon hade bra med mjölk. Hon är duktig att äta så det blir svårt att kunna se till så hon inte får mjölkstockning och juverinflammation. Jag kanske kör ut henne till de andra ungtackorna som inte lammat men helst ska hon stå inne och bara äta halm.
Deklarationen vet jag inte riktigt hur den blev. Jag lade ju ner min firma och nu stod det på blanketten att jag måste deklarera näringsverksamheten eftersom jag hade F-skatt förra året. Jag hade allt i datorn och det försvann när jag fick virus, nu kommer jag inte ihåg varken datum eller belopp. Det var ju så lite så det kanske fungerar så där. För övrigt gjorde jag bara avdrag för resor till jobbet och tog sedan de förtryckta siffrorna. Det stämmer säkert.
Jag upptäckte att jag glömt telefonen idag, jag börjar bli riktigt senil. Hade inget minne av var jag lagt den. Jag brukar vara noga med att ha den med mig ifall de ringer om jobb. Jag har blivit lite hånad tidigare för att jag sagt att jag glömt ta med telefonen och de har då frågat varför jag har den. Det kan man ju undra. Jag har tyckt att jag lärt mig att ha den med mig men just nu fungerar jag dåligt. Bl a hade bilfirman ringt så det var nog lika bra att jag inte hade telefonen med mig. De ville väl bara tala om att det blev dyrare än de räknat med.
Nu kommer det att ta några dagar innan jag hämtat mig igen. Jag vill inte ha flera dråpslag, det räcker nu. Tassas och min vallning idag ska jag skriva om en annan gång.
När jag kom till lagården i kväll var det en tacka, som sprang och skrek, faktiskt. Hon skriker mycket, så jag trodde först att hon bara ville ha kraftfoder men hon ville inte komma in så jag tänkte att det kunde vara något särskilt och gick ut i hagen. Där låg hennes lammunge död. Han hade fastnat med huvudet mellan två trästammar och satt ganska hårt fast. Jag tyckte så synd om tackan. Hon var så oerhört rädd om sin unge. Det är en ungtacka som fått sitt första lamm så hon har ju varit lite ängslig. Ungen var en vecka gammal och hade hunnit "dra upp" henne så hon hade bra med mjölk. Hon är duktig att äta så det blir svårt att kunna se till så hon inte får mjölkstockning och juverinflammation. Jag kanske kör ut henne till de andra ungtackorna som inte lammat men helst ska hon stå inne och bara äta halm.
Deklarationen vet jag inte riktigt hur den blev. Jag lade ju ner min firma och nu stod det på blanketten att jag måste deklarera näringsverksamheten eftersom jag hade F-skatt förra året. Jag hade allt i datorn och det försvann när jag fick virus, nu kommer jag inte ihåg varken datum eller belopp. Det var ju så lite så det kanske fungerar så där. För övrigt gjorde jag bara avdrag för resor till jobbet och tog sedan de förtryckta siffrorna. Det stämmer säkert.
Jag upptäckte att jag glömt telefonen idag, jag börjar bli riktigt senil. Hade inget minne av var jag lagt den. Jag brukar vara noga med att ha den med mig ifall de ringer om jobb. Jag har blivit lite hånad tidigare för att jag sagt att jag glömt ta med telefonen och de har då frågat varför jag har den. Det kan man ju undra. Jag har tyckt att jag lärt mig att ha den med mig men just nu fungerar jag dåligt. Bl a hade bilfirman ringt så det var nog lika bra att jag inte hade telefonen med mig. De ville väl bara tala om att det blev dyrare än de räknat med.
Nu kommer det att ta några dagar innan jag hämtat mig igen. Jag vill inte ha flera dråpslag, det räcker nu. Tassas och min vallning idag ska jag skriva om en annan gång.
Nu har rishögen brunnit upp
Nu börjar det mesta normaliseras igen. Min misslyckade "riskörning" kostade ca 20.000:- (tjugotusen kr.), det kunde jag nog haft roligare för. Eftersom jag inte har några pengar alls blir det lån och kredit, det kommer att bli kännbart ett tag. Och det tog en hel del kraft när det hände och innan jag visste hur det skulle bli. Nu har jag i alla fall kommit till "återuppbyggnadsstadiet".
Jag har tröstat mig med följande:
1. Min bil (eftersom det var den som var inblandad från början) har inte kostat mig så mycket (med undantag av inköpet). Den har varit ovanligt hållbar, antagligen beroende på att den äldre man, som hade den före mig, skötte om den mycket bra. Han underredsbehandlade, vaxade, smorde o s v. Jag har sedan varit noga med servicen, den har förstås kostat en del men jag har inte behövt byta ut ens sådant som brukar gå sönder, avgassystem, fläktrem och vad det kan vara. Det enda jag bytt är batteri.
2. Jag har slösat bort så mycket pengar, som jag inte fått något positivt tillbaka av så det här är bara en liten bråkdel av alltsammans. Jag säger alltid att jag i hela mitt liv jobbat mycket. Det kan ju verka konstigt att jag inte äger just något men ovanstående är skälet. Jag HAR verkligen jobbat mycket, "arbetsnarkoman" är ordet. Idag förstår jag inte riktigt hur jag har hunnit med eftersom jag även har utnyttjat fritiden.....
3. Det finns många som råkat mycket värre ut än jag. Jag känner ett par, som var skötsamma och ordentliga, hade bra ekonomi, eget hus, ett vackert hem. Mannen startade ett importföretag tillsammans med några arbetskamrater i hopp om att få ännu bättre. En i gänget gjorde sig skyldig till olagligheter i företaget och det blev konkurs. Mina bekanta fick, istället för vinst, en skuld på ca 1,5 miljon. Åt dem hade jag tidigare skrivit på borgen på ett lån, som det endast återstod 10.000:- på, som jag fick punga ut med. Det var också en sådan sak, som jag fick betala utan att få¨något tillbaka men med tanke på deras situation, de var inte heller skyldiga, var ju min bara en bagatell. Båda två arbetade sedan nästan dygnet runt för att klara sig.
4. Det där var bara pengar. Det finns andra människor, som råkat illa ut på olika sätt. Jag känner en kille, tidigare missbrukare, som blev liggande på järnvägen i fyllan, blev överkörd av tåget och förlorade båda armarna. Då kan man verkligen tala om otur. Han har en väldigt positiv livssyn och gav inte upp, lyckades t o m bli nykter och drogfri trots sina svårigheter.
Jag menar inte att det är en tröst för mig att det finns människor som har svårigheter men jag kan försöka lära mig av dem, som har det värre än jag och ändå inte ger upp utan kämpar vidare.
Jag har undersökt alla försäkringar, som jag har men ingen passar. Inte ens bilfirmans försäkring gäller. De har förklarat för mig att "om jag haft ont uppsåt, t ex försökt stjäla bilen, hade försäkringen gällt. Nu var det istället så att jag försökte komma in i bilen som jag hade till låns, då gäller den inte." Trots att det var någon annan, inte de själva, som förstört bilen. Glasrutan kostade inte mycket, det var brytmärkena på bilen. Trots att de knappast syntes kostade det 10.500:- att laga.
Jag har också en s k otursförsäkring på hemförsäkringen. Den gäller inte heller. Om jag förstör mina egna saker gäller den men inte när jag förstör för någon annan. Jag tycker ju det är värre om jag råkar förstöra något för någon annan så den försäkringen ska jag säga upp.
Nu ska jag lägga detta bakom mig. På två år ska jag ha klarat av att betala min skuld. Hoppas jag. Jag är egentligen rädd för att dö och ha pengar kvar, som jag inte hunnit göra av med och inte kan ta med mig. Men det är nog ingen risk.
Nu är också lamningen klar. Sista tackan lammade i går. Ute på betet. Jag kollade henne i går morse och då syntes inga tecken på att hon skulle lamma snart. Sedan höll jag på och gjorde klart det sista på betet, som jag stängslat. Usch för att arbeta med järntråd. Det är bättre än plastad eltråd men mycket besvärligare att handskas med. Om den trasslar sig är det nästan omöjligt att trassla upp den. Det blev i a f klart till sist och jag kunde köra iväg mina fyra ungtackor och gammeltackan. (jag tror att de frusit inatt, de är vana att vara inne i lagården, det var is på deras vatten i morse, men jag stålsätter mig.) Det blev gott om plats i lagården. När det var klart kunde jag andas ut och ta igen mig en stund. På kvällen när jag kom för att ta in fåren fick jag se ett lamm som jag inte kände igen. Tackan, som skulle lamma (trodde jag) stod bredvid lammet och jag undrade om det var hennes tur att stjäla lamm nu. Det syntes nästan inget i baken på henne ens och hon var inte så tjock innan heller. Jag var ju tvungen att inse att hon faktiskt hade lammat. Lammet var helt torrt och verkade mätt och nöjd och pigg. Skönt när det fungerar så.
Ovan nämnda får utgör min vallgrupp. Tänkte att jag skulle skriva:"Nu är min vallgrupp ute på betet som är två hektar, tvåhundra meter långt. Nu ska vi träna så vi blir bäst i Sverige." Jag kanske får ta tillbaka det innan jag ens skrivit det. Jag släppte in Tassa en stund i går för att testa lite. Tassa orkar inte mycket just nu. Fåren är snabba som vinden och Tassa hinner inte med. Hon har inte mycket till självförtroende heller. När hon ska fösa och de svänger åt sidan så vänder hon och kommer till mig. När de springer iväg vänder hon också. När hon ska hämta bryr hon sig inte om att gå upp bakom dem. De startar när hon startar från mig och så genar hon. Hämta kan jag inte ens träna om jag inte har någon som håller fåren annars blir allt fel. Jag ska ringa och anmäla mig till träning hos Erik få se om jag kan få hjälp att komma igång. Det är alltså inte säkert att vi kommer med på SM 2009.
Jag har tröstat mig med följande:
1. Min bil (eftersom det var den som var inblandad från början) har inte kostat mig så mycket (med undantag av inköpet). Den har varit ovanligt hållbar, antagligen beroende på att den äldre man, som hade den före mig, skötte om den mycket bra. Han underredsbehandlade, vaxade, smorde o s v. Jag har sedan varit noga med servicen, den har förstås kostat en del men jag har inte behövt byta ut ens sådant som brukar gå sönder, avgassystem, fläktrem och vad det kan vara. Det enda jag bytt är batteri.
2. Jag har slösat bort så mycket pengar, som jag inte fått något positivt tillbaka av så det här är bara en liten bråkdel av alltsammans. Jag säger alltid att jag i hela mitt liv jobbat mycket. Det kan ju verka konstigt att jag inte äger just något men ovanstående är skälet. Jag HAR verkligen jobbat mycket, "arbetsnarkoman" är ordet. Idag förstår jag inte riktigt hur jag har hunnit med eftersom jag även har utnyttjat fritiden.....
3. Det finns många som råkat mycket värre ut än jag. Jag känner ett par, som var skötsamma och ordentliga, hade bra ekonomi, eget hus, ett vackert hem. Mannen startade ett importföretag tillsammans med några arbetskamrater i hopp om att få ännu bättre. En i gänget gjorde sig skyldig till olagligheter i företaget och det blev konkurs. Mina bekanta fick, istället för vinst, en skuld på ca 1,5 miljon. Åt dem hade jag tidigare skrivit på borgen på ett lån, som det endast återstod 10.000:- på, som jag fick punga ut med. Det var också en sådan sak, som jag fick betala utan att få¨något tillbaka men med tanke på deras situation, de var inte heller skyldiga, var ju min bara en bagatell. Båda två arbetade sedan nästan dygnet runt för att klara sig.
4. Det där var bara pengar. Det finns andra människor, som råkat illa ut på olika sätt. Jag känner en kille, tidigare missbrukare, som blev liggande på järnvägen i fyllan, blev överkörd av tåget och förlorade båda armarna. Då kan man verkligen tala om otur. Han har en väldigt positiv livssyn och gav inte upp, lyckades t o m bli nykter och drogfri trots sina svårigheter.
Jag menar inte att det är en tröst för mig att det finns människor som har svårigheter men jag kan försöka lära mig av dem, som har det värre än jag och ändå inte ger upp utan kämpar vidare.
Jag har undersökt alla försäkringar, som jag har men ingen passar. Inte ens bilfirmans försäkring gäller. De har förklarat för mig att "om jag haft ont uppsåt, t ex försökt stjäla bilen, hade försäkringen gällt. Nu var det istället så att jag försökte komma in i bilen som jag hade till låns, då gäller den inte." Trots att det var någon annan, inte de själva, som förstört bilen. Glasrutan kostade inte mycket, det var brytmärkena på bilen. Trots att de knappast syntes kostade det 10.500:- att laga.
Jag har också en s k otursförsäkring på hemförsäkringen. Den gäller inte heller. Om jag förstör mina egna saker gäller den men inte när jag förstör för någon annan. Jag tycker ju det är värre om jag råkar förstöra något för någon annan så den försäkringen ska jag säga upp.
Nu ska jag lägga detta bakom mig. På två år ska jag ha klarat av att betala min skuld. Hoppas jag. Jag är egentligen rädd för att dö och ha pengar kvar, som jag inte hunnit göra av med och inte kan ta med mig. Men det är nog ingen risk.
Nu är också lamningen klar. Sista tackan lammade i går. Ute på betet. Jag kollade henne i går morse och då syntes inga tecken på att hon skulle lamma snart. Sedan höll jag på och gjorde klart det sista på betet, som jag stängslat. Usch för att arbeta med järntråd. Det är bättre än plastad eltråd men mycket besvärligare att handskas med. Om den trasslar sig är det nästan omöjligt att trassla upp den. Det blev i a f klart till sist och jag kunde köra iväg mina fyra ungtackor och gammeltackan. (jag tror att de frusit inatt, de är vana att vara inne i lagården, det var is på deras vatten i morse, men jag stålsätter mig.) Det blev gott om plats i lagården. När det var klart kunde jag andas ut och ta igen mig en stund. På kvällen när jag kom för att ta in fåren fick jag se ett lamm som jag inte kände igen. Tackan, som skulle lamma (trodde jag) stod bredvid lammet och jag undrade om det var hennes tur att stjäla lamm nu. Det syntes nästan inget i baken på henne ens och hon var inte så tjock innan heller. Jag var ju tvungen att inse att hon faktiskt hade lammat. Lammet var helt torrt och verkade mätt och nöjd och pigg. Skönt när det fungerar så.
Ovan nämnda får utgör min vallgrupp. Tänkte att jag skulle skriva:"Nu är min vallgrupp ute på betet som är två hektar, tvåhundra meter långt. Nu ska vi träna så vi blir bäst i Sverige." Jag kanske får ta tillbaka det innan jag ens skrivit det. Jag släppte in Tassa en stund i går för att testa lite. Tassa orkar inte mycket just nu. Fåren är snabba som vinden och Tassa hinner inte med. Hon har inte mycket till självförtroende heller. När hon ska fösa och de svänger åt sidan så vänder hon och kommer till mig. När de springer iväg vänder hon också. När hon ska hämta bryr hon sig inte om att gå upp bakom dem. De startar när hon startar från mig och så genar hon. Hämta kan jag inte ens träna om jag inte har någon som håller fåren annars blir allt fel. Jag ska ringa och anmäla mig till träning hos Erik få se om jag kan få hjälp att komma igång. Det är alltså inte säkert att vi kommer med på SM 2009.