monawesterlund

Fy vad tiden går fort. Jag kom plötsligt på att det är 1:a Advent nästa helg. Efter att jag helt nyligen insåg att den där sommaren, som jag väntade på, den kom aldrig utan det blev höst direkt. Jag gillar hösten så det gjorde för all del inget. Men nu då, nu är det snart jul. Jag blir riktigt nervös. Jag har väntat på att det skulle bli mindre att göra så jag fick tid att sitta inne och ta igen mig, läsa böcker, baka o s v men det blir visst aldrig så. Jag vet ju att det är mitt eget fel, jag har en tendens att ta på mig för mycket, så jag inte hinner med. Nu går det också långsammare än det gjorde förr i tiden så jag skulle behöva minska ner istället.

Apropå för mycket att göra. Förra helgen hade vi kurs här i Ramsberg för att lära oss karda, spinna, tova m m. Det var fantastiskt roligt, det är kul att jobba med ull och det var väldigt trevliga människor. Det var så där riktigt mysigt. Britt och hennes syskon har ärvt sina föräldrars hus, som finns intill hennes eget. Det huset står tomt och används av Britts syskon, vänner och bekanta, som kommer på besök och vi som håller till där med ullhantverk. Vi ordnade alltså den där kursen själva och Britt och en kvinna till, som är kunnig, ledde det hela och lärde oss andra. Några övernattade i huset och vi åt tillsammans, tillbringade lördagskvällen där med att äta och prata och sedan fortsatte vi på söndagen att jobba. Jag har lärt mig att karda och spinna hjälpligt och behöver nu träna några år innan jag verkligen kan. Jag har min mormors gamla spinnrock, som jag trodde var oduglig men fick veta att den är mycket bra när jag fick den iordninggjord. Vi kommer att fortsätta kursandet varje torsdagkväll nu i vinter. Det är bra för mig, som har lite svårt att komma igång med sådant här.

Jag skrev ett långt inlägg i går. På gott och ont, endast hälften sparades när jag tryckte på "spara och publicera", varför blir det så?

Denna helg, i lördags, var jag till Örebro. Vi är några väninnor som brukar träffas och äta middag tillsammans. I går var det Margaretas tur att bjuda. Hon bjöd på soppa, älggryta och en underbar efterrätt, som jag inte vet vad den hette eller vad som var i den. Men god var den, alltsammans förresten. Jag kunde inte äta mera den dagen utan var mätt hela tiden. Och trevligt var det. Jag kunde dock inte stanna så länge utan måste hem till fåren. Det är fel på lyset i lagården, så jag ville egentligen hem innan det blev mörkt, vilket förstås inte var möjligt. Det är lite bökigt att ge fåren hö och vatten i skenet av ficklampa. Då ser man verkligen hur bra man har det i vanliga fall. Hur kunde de klara sig förr? Jag har får på flera ställen i lagården så det är ett spring med hinkar och högaffel. Idag blev det förresten aldrig riktigt ljust. Men bara det blir advent blir det ljusare, med mycket ljus i fönstren. Sedan vänder det ju den 23:e (tror jag det är) och sedan är det snart vår igen.

Jag brukar ju gnälla över mina baggar. Gotlandsbaggen anföll mig i går. Jag satt på huk och grejade med en hink, då tyckte han väl att jag var tillräckligt liten så han kunde komma fram. Han började nosa och bita i kläderna. Jag försökte knuffa bort honom då tog han sats, inte så lång som tur var och stångade. Två gånger kom han, sedan tog jag till vallstaven, som jag alltid har med mig, då lomade han iväg. När de biter i kläderna tar jag det för att de inte respekterar mig. Jag kände genast hur hjärtat började bulta och andningen blev snabbare, vilket han naturligtvis märkte. Jag kan inte påverka det fast jag försöker vara lugn. I dag hade jag med mig en granriskvist, som jag viftade med framför nosen, då vände han direkt.

Men det är inte nog med att baggarna stångas och bråkar, de är jobbiga på flera sätt. Idag när jag kom till lagården såg jag att alla fåren stod ute och tittade fast det regnade, det brukar de sällan göra. När jag sedan tog in åsenfåren fick jag se ett får som såg ut att vara kvar i deras hage. Jag har ju satt upp staket så det blev ett "ingenmansland" mellan hagarna. Det där fåret var därinne. Jag anade oråd och när jag kom närmare såg jag att det var gotlandsbaggen, som hade tänkt sig att gå till åsentackorna men inte kommit längre än över första staketet, eller rättare sagt under. Jag hade ju förstärkt det men kom just ihåg att det var lite långt mellan två stolpar men när jag höll på med det orkade jag inte göra färdigt och glömde det sedan och det var förstås där han tagit sig ut. Det kunde ha blivit ett präktigt baggslagsmål. Nu hade han inga planer på att anfalla mig utan blev glad när jag öppnade så han kunde komma till "sina" tjejer, som stod i ingången och väntade på honom. De trätte säkert på honom när han kom in. Jag fick sätta igång och göra klar förstärkningen och spetta ner stolpar och sträcka fårnätet. Alltid händer sådant där när det är halvmörkt och spöregnar så händerna är stela av köld och man blir våt hel innan man gjort färdigt.

Nu har det regnat så mycket så det är en enda lervälling runt omkring lagården. Jag håller på och bygger ett vindskydd i hagen mitt emot lagården så fåren ska kunna vara där ibland (och baggarna när de är klara med jobbet men jag vet inte.....). De kan inte gå ut och in eftersom det är en väg emellan utan de får vara ute hela tiden. Nu finns det ju inga löv på träden så nu har de inget naturligt skydd. Det är dock inte så roligt att hålla på och jobba med sådant när det bara regnar. Ja, jag gör det inte själv utan mannen i familjen, som lånade mina får, hjälper mig.

I lördags var det sju månader sedan Janne dog. Jag tänkte det skulle göra mindre ont någon gång men ännu har det inte blivit så mycket bättre. Det händer tätt som oftast att jag börjar gråta utan vidare när jag tänker på honom. Det känns alltid värre inför julen också. Allt är klart med grav och allt. Det är åtminstone skönt att det är klart.



Han är begravd på Norra Kyrkogården i Örebro. Vi hittade en vacker plats och det känns bra att gå dit och tända ett ljus och fundera lite. Jag tänker ofta på Janne, tankarna kommer bara.