Lugnt hos fåren
23 januari 2010
Dagarna går, i stort sett lika från dag till dag. Det tycker jag är skönt, vill inte det ska hända så mycket. Om det inte är att jag vinner 18 miljoner förstås, det kan jag nog stå ut med. Eftersom jag aldrig spelar eller köper lotter så är det nog svårt....
Hundarna ligger mest och slappar när de är inne. Men de tycker det är jätteroligt att gå ut på promenad nu när det inte är så kallt. När det var som kallast ville de knappt gå ut alls. Och då slutade de att följa med till lagården. Det har de fortsatt med, de låtsas som de inte ser när jag går, fast jag talar om vart jag ska.
Fåren är också inne rätt mycket nu, det är så mycket snö så det är ingen idé att släppa ut dem. I går var de dock ute och idag också. De är bara i ligghallen, där de har hö och vatten men det är lite ljusare och lite friskare luft. Och de tycker det är roligt när de får komma ut, ungtackorna och kastrerade baggen Linus, springer runt och hoppar och skuttar. Avelsbaggarna, som nästan slogs hela tiden sedan de skildes från tackorna, är slaktade. Jag försökte ju släppa in ungtackorna och Linus till tackorna. Då blev baggarna helt galna. Jag trodde nästan de skulle mörda varandra. Det var bara att skilja ungtackorna och de äldre åt igen. Det är skönt att de nu kan vara tillsammans, det syns att de gillar det.
Baggarna var det lite otur med. Gotlandsbaggen, Humle, visade sig ha bara en testikel. Jag hoppas ju att han var fertil ändå. Han var väldigt villig att tillmötesgå brunstiga tackors önskemål. Det visar sig så småningom om han var fertil eller inte. Han var också ganska aggressiv, både mot mig och mot kompisen.
Kompisen, åsenbaggen Dumle, var betydligt lugnare men tyckte att han var tvungen att försvara sig när Humle började dunka på honom. Men han var vänlig, ville gärna bli klappad och då stod han alldeles stilla och rörde sig inte. Hans ena horn började plötsligt växa in mot halsen. Som tur var så ändrade det riktning igen men det var ändå rätt nära. Eftersom både testikelfel och horntrånghet är ärftligt så kommer jag inte att kunna sälja några livdjur (om det nu blir några lamm). Jag vill annars gärna sälja så många som möjligt som livdjur för att slippa slakta.
Nu är det bara att vänta och se om det kommer några lamm. Dumles testiklar var det inga fel på som syntes åtminstone. Möjligen kan jag spara tacklamm efter honom. Jag vet inte om hornanlagen ärvs även via tacklamm, det får jag försöka ta reda på. Det verkar dock inte finnas så mycket forskning på får så det är mycket man inte kan få svar på.
Det är en härlig tid med lamningen, förutsatt att det går bra. Annars blir det en plåga. Förra året hade jag ju lite tråkigheter, hoppas det blir bättre i år. Det är så roligt att se hur tackorna tar hand om sina ungar. Det är väldigt olika men både gotlands- och åsentackor är i regel goda mödrar, som tar väl hand om lammen. Man kan t ex se hur en del tackor lägger sina lamm på samma plats varje gång de går för att äta. Där ligger lammen kvar tills mamma kommer tillbaka.
Min ströbädd började brinna när det blev varmare. Ja den ska brinna, man säger så, det sker en process när halmen blandas med vätska, alltså kiss och bajs, och det blir alldeles varmt i bädden. Skönt för tackorna att ligga på och ännu mer för lammen kanske, som inte har så mycket päls när de föds.
Jag har också stått och tittat på ungtackorna, som varit från sina mammor ett pa rmånader och nu är tillsammans med dem igen. Man kan se hur både mammor och barn trivs med att vara tillsammans, de slickar och buffar på varandra. Igår såg jag dock hur Linus´ mamma läxade upp honom. Jag tror hon tyckte han sprang omkring och skuttade för mycket, det passade sig väl inte. Hans syster, Linda, gick lugnt och vuxet bredvid mamma och skötte sig.
Katterna har börjat bråka och jama. De håller väl på och förbereder sig till mars trots att de är kastrerade båda två. Det märks att de börjat vara ute mera. Det är ju också lite skönare nu när det inte är så kallt. Den ena katten, Titus, har börjat att nästan frivilligt gå ut på kvällen medan Nemo fortfarande vill vara inne. Han ligger gärna i fotändan på min säng tills jag knuffar ner honom men han är snart där igen. Men han håller sig åtminstone inne hela natten. Titus skriker alltid och vill bli utsläppt mitt i natten. Ibland vill han inte ens gå ut utan bara ha sällskap. Det bästa för mig är alltså att de går ut på kvällen och när det är lite varmare vill de helst vara ute. De har ju kattlucka och kan komma in i källaren där det är varmt så de behöver inte frysa. Där har de varsin korg intill ett element där de brukar ligga.
Dagarna går, i stort sett lika från dag till dag. Det tycker jag är skönt, vill inte det ska hända så mycket. Om det inte är att jag vinner 18 miljoner förstås, det kan jag nog stå ut med. Eftersom jag aldrig spelar eller köper lotter så är det nog svårt....
Hundarna ligger mest och slappar när de är inne. Men de tycker det är jätteroligt att gå ut på promenad nu när det inte är så kallt. När det var som kallast ville de knappt gå ut alls. Och då slutade de att följa med till lagården. Det har de fortsatt med, de låtsas som de inte ser när jag går, fast jag talar om vart jag ska.
Fåren är också inne rätt mycket nu, det är så mycket snö så det är ingen idé att släppa ut dem. I går var de dock ute och idag också. De är bara i ligghallen, där de har hö och vatten men det är lite ljusare och lite friskare luft. Och de tycker det är roligt när de får komma ut, ungtackorna och kastrerade baggen Linus, springer runt och hoppar och skuttar. Avelsbaggarna, som nästan slogs hela tiden sedan de skildes från tackorna, är slaktade. Jag försökte ju släppa in ungtackorna och Linus till tackorna. Då blev baggarna helt galna. Jag trodde nästan de skulle mörda varandra. Det var bara att skilja ungtackorna och de äldre åt igen. Det är skönt att de nu kan vara tillsammans, det syns att de gillar det.
Baggarna var det lite otur med. Gotlandsbaggen, Humle, visade sig ha bara en testikel. Jag hoppas ju att han var fertil ändå. Han var väldigt villig att tillmötesgå brunstiga tackors önskemål. Det visar sig så småningom om han var fertil eller inte. Han var också ganska aggressiv, både mot mig och mot kompisen.
Kompisen, åsenbaggen Dumle, var betydligt lugnare men tyckte att han var tvungen att försvara sig när Humle började dunka på honom. Men han var vänlig, ville gärna bli klappad och då stod han alldeles stilla och rörde sig inte. Hans ena horn började plötsligt växa in mot halsen. Som tur var så ändrade det riktning igen men det var ändå rätt nära. Eftersom både testikelfel och horntrånghet är ärftligt så kommer jag inte att kunna sälja några livdjur (om det nu blir några lamm). Jag vill annars gärna sälja så många som möjligt som livdjur för att slippa slakta.
Nu är det bara att vänta och se om det kommer några lamm. Dumles testiklar var det inga fel på som syntes åtminstone. Möjligen kan jag spara tacklamm efter honom. Jag vet inte om hornanlagen ärvs även via tacklamm, det får jag försöka ta reda på. Det verkar dock inte finnas så mycket forskning på får så det är mycket man inte kan få svar på.
Det är en härlig tid med lamningen, förutsatt att det går bra. Annars blir det en plåga. Förra året hade jag ju lite tråkigheter, hoppas det blir bättre i år. Det är så roligt att se hur tackorna tar hand om sina ungar. Det är väldigt olika men både gotlands- och åsentackor är i regel goda mödrar, som tar väl hand om lammen. Man kan t ex se hur en del tackor lägger sina lamm på samma plats varje gång de går för att äta. Där ligger lammen kvar tills mamma kommer tillbaka.
Min ströbädd började brinna när det blev varmare. Ja den ska brinna, man säger så, det sker en process när halmen blandas med vätska, alltså kiss och bajs, och det blir alldeles varmt i bädden. Skönt för tackorna att ligga på och ännu mer för lammen kanske, som inte har så mycket päls när de föds.
Jag har också stått och tittat på ungtackorna, som varit från sina mammor ett pa rmånader och nu är tillsammans med dem igen. Man kan se hur både mammor och barn trivs med att vara tillsammans, de slickar och buffar på varandra. Igår såg jag dock hur Linus´ mamma läxade upp honom. Jag tror hon tyckte han sprang omkring och skuttade för mycket, det passade sig väl inte. Hans syster, Linda, gick lugnt och vuxet bredvid mamma och skötte sig.
Katterna har börjat bråka och jama. De håller väl på och förbereder sig till mars trots att de är kastrerade båda två. Det märks att de börjat vara ute mera. Det är ju också lite skönare nu när det inte är så kallt. Den ena katten, Titus, har börjat att nästan frivilligt gå ut på kvällen medan Nemo fortfarande vill vara inne. Han ligger gärna i fotändan på min säng tills jag knuffar ner honom men han är snart där igen. Men han håller sig åtminstone inne hela natten. Titus skriker alltid och vill bli utsläppt mitt i natten. Ibland vill han inte ens gå ut utan bara ha sällskap. Det bästa för mig är alltså att de går ut på kvällen och när det är lite varmare vill de helst vara ute. De har ju kattlucka och kan komma in i källaren där det är varmt så de behöver inte frysa. Där har de varsin korg intill ett element där de brukar ligga.
Nytt år, nya möjligheter
Nu är både jul och nyår över. det känns ganska skönt tycker jag. I år var det inte så roligt med julen, det har känts ganska jobbigt hela tiden. Annars brukar jag nog tycka att det är roligt att plocka fram julpynt och sådant. Nu är det bara Trettonhelgen kvar sedan börjar "oxveckorna", vilket jag tycker är rätt bra.
Nu blir det ett par månader när det förhoppningsvis inte kommer att hända så mycket. Det gäller att hålla tackorna "i form", så de inte magrar t ex. De ska lamma i mars - april om allt går som det ska. Jag har bett "min" fårklippare komma lite tidigare i år. Förra året kom han inte förrän 25 mars och det var väl sent, en tacka hade redan lammat och en lammade bara ett par dagar senare. Enligt mina beräkningar ska lamningen börja ungefär samma tid i år, senare delen av mars. Jag är lite fundersam på gotlandsbaggen om han verkligen är fertil men det visar sig. Inte så mycket att göra åt. Men det skulle vara synd om det inte blev några lamm, gotlandsfåren har jag i första hand för skinnen, som är väldigt fina.
Baggarna har jag inte helt bestämt mig vad jag ska göra med. Jag funderar ju på att slakta dem, isynnerhet gotlandsbaggen. Han är ganska aggressiv. Han vill visserligen gärna kela men han är snabb att slänga till med huvudet om det är något som inte passar. Är han sedan steril så finns det ingen anledning alls att ha honom kvar. Tackorna som vi klippte (med hjälp av Gails klippstol) blev jättebra. Det fastnar inte alls lika mycket skräp i pälsen nu trots att vi sparade 2 - 3 cm. Men det var ganska lagom, de har en päls som värmer nu trots att de är nyklippta. Jag ska försöka klippa även lammen om jag får tid. De har väldigt tjock och lång päls. De var ute en dag när det snöade och blev blöta. Det tog flera dagar innan de torkade och de fick ett riktigt pansar av hoptovad ull och hö på ryggen. Jag är säker på att det både luggas och kyler när det är blött.
Hundarna vägrar följa med till lagården på förmiddagarna numera. Det började när Moses var sjuk. Han orkade inte följa med utan låg kvar i sin korg när Tassa och jag åkte iväg. Så småningom började även Tassa ligga kvar i korgen och jag fick åka själv. Det är okej så länge det är så här kallt. De måste sitta i bilen medan jag fixar i lagården och det blir kallt att sitta i bilen. Annars går jag ut med dem därborta vid lagården. Det är ingen trafik där så det känns bättre att gå ut där. Som det är nu så måste jag ut igen med hundarna när jag kommer hem från lagården.
En väninna i Gusselby har tre portugisiska gatuhundar. Hon var ute med dem på nyårsdagen (tror jag det var) och råkade tappa kopplet på en av hundarna, Han är typen som springer iväg "mot friheten" så fort han får en chans. Hon har varit ute och letat varje dag, fått mycket hjälp att leta, frågat runt hos jägare, grannar, myndigheter, alla som på något sätt skulle kunna ha någon upplysning om hunden men inte ett spår. Det har ju varit ordentligt kallt, mycket snö och eftersom han hade kopplet på sig så kan han ha fastnat någonstans. Allt eftersom tiden gått har hennes hopp om att hitta hunden i livet blivit mindre och mindre. Mycket sorgligt tycker jag, man hoppas naturligtvis att ett mirakel har hänt och att hunden ska komma tillbaka frisk och kry men chansen är nog inte så stor.
Nu vill jag helt och hållet slippa alla tråkigheter. Hela detta år. Hoppas att det bara ska hända roliga saker. Jag brukar i regel se positivt på livet men när det börjar hända en massa jobbiga saker så blir det svårare att vara positiv. Jag vill inte ens bli förkyld och det känns som om jag håller på och blir det. Det sista som hände var en "julklapp" jag fick från Rikspolisstyrelsen, 1500:- i böter för att jag kört 76 km/tim där det var 70. Det är ju idiotiskt att få sådana böter när man vet att kamerorna finns där, men jag glömmer bort dem ibland. Det var inget annat att göra än att skriva på erkännande och skicka tillbaka. Men tänk så många gånger jag kört i 70 t o m i 60 ibland vid de där kamerorna.....
Nu blir det ett par månader när det förhoppningsvis inte kommer att hända så mycket. Det gäller att hålla tackorna "i form", så de inte magrar t ex. De ska lamma i mars - april om allt går som det ska. Jag har bett "min" fårklippare komma lite tidigare i år. Förra året kom han inte förrän 25 mars och det var väl sent, en tacka hade redan lammat och en lammade bara ett par dagar senare. Enligt mina beräkningar ska lamningen börja ungefär samma tid i år, senare delen av mars. Jag är lite fundersam på gotlandsbaggen om han verkligen är fertil men det visar sig. Inte så mycket att göra åt. Men det skulle vara synd om det inte blev några lamm, gotlandsfåren har jag i första hand för skinnen, som är väldigt fina.
Baggarna har jag inte helt bestämt mig vad jag ska göra med. Jag funderar ju på att slakta dem, isynnerhet gotlandsbaggen. Han är ganska aggressiv. Han vill visserligen gärna kela men han är snabb att slänga till med huvudet om det är något som inte passar. Är han sedan steril så finns det ingen anledning alls att ha honom kvar. Tackorna som vi klippte (med hjälp av Gails klippstol) blev jättebra. Det fastnar inte alls lika mycket skräp i pälsen nu trots att vi sparade 2 - 3 cm. Men det var ganska lagom, de har en päls som värmer nu trots att de är nyklippta. Jag ska försöka klippa även lammen om jag får tid. De har väldigt tjock och lång päls. De var ute en dag när det snöade och blev blöta. Det tog flera dagar innan de torkade och de fick ett riktigt pansar av hoptovad ull och hö på ryggen. Jag är säker på att det både luggas och kyler när det är blött.
Hundarna vägrar följa med till lagården på förmiddagarna numera. Det började när Moses var sjuk. Han orkade inte följa med utan låg kvar i sin korg när Tassa och jag åkte iväg. Så småningom började även Tassa ligga kvar i korgen och jag fick åka själv. Det är okej så länge det är så här kallt. De måste sitta i bilen medan jag fixar i lagården och det blir kallt att sitta i bilen. Annars går jag ut med dem därborta vid lagården. Det är ingen trafik där så det känns bättre att gå ut där. Som det är nu så måste jag ut igen med hundarna när jag kommer hem från lagården.
En väninna i Gusselby har tre portugisiska gatuhundar. Hon var ute med dem på nyårsdagen (tror jag det var) och råkade tappa kopplet på en av hundarna, Han är typen som springer iväg "mot friheten" så fort han får en chans. Hon har varit ute och letat varje dag, fått mycket hjälp att leta, frågat runt hos jägare, grannar, myndigheter, alla som på något sätt skulle kunna ha någon upplysning om hunden men inte ett spår. Det har ju varit ordentligt kallt, mycket snö och eftersom han hade kopplet på sig så kan han ha fastnat någonstans. Allt eftersom tiden gått har hennes hopp om att hitta hunden i livet blivit mindre och mindre. Mycket sorgligt tycker jag, man hoppas naturligtvis att ett mirakel har hänt och att hunden ska komma tillbaka frisk och kry men chansen är nog inte så stor.
Nu vill jag helt och hållet slippa alla tråkigheter. Hela detta år. Hoppas att det bara ska hända roliga saker. Jag brukar i regel se positivt på livet men när det börjar hända en massa jobbiga saker så blir det svårare att vara positiv. Jag vill inte ens bli förkyld och det känns som om jag håller på och blir det. Det sista som hände var en "julklapp" jag fick från Rikspolisstyrelsen, 1500:- i böter för att jag kört 76 km/tim där det var 70. Det är ju idiotiskt att få sådana böter när man vet att kamerorna finns där, men jag glömmer bort dem ibland. Det var inget annat att göra än att skriva på erkännande och skicka tillbaka. Men tänk så många gånger jag kört i 70 t o m i 60 ibland vid de där kamerorna.....