Advent
Idag har jag och en väninna, Lisa, stått på Stortorget i Örebro och sålt. Det var en ansträngande dag. Upp tidigt, rasta hundarna, frukost, fåren (hö och vatten) Köra till Örebro 7 mil till 8.30. Hittade en torgmästare så småningom, fick en plats, Lisa kom också så småningom, resa tältet, plocka upp grejerna och sedan stå där till klockan tre. Men det var jätteroligt. Det är himla kul att prata med så mycket människor. Många bekanta kom och pratade och handlade lite. Lisa konstaterade "Vad roligt att vara i Örebro". Jag kände likadant. Det var en rolig upplevelse, vi gör nog om det. Det är bara så jobbigt med förberedelserna.
Man kan se oss på bild på sonens, Mikaels, blogg http://mikxmaks.wordpress.com/
Det är ju Första Advent i morgon. Jag har inte hunnit få upp några ljusstakar eller annat pynt men det hinner jag nog. Jag har t o m en stjärna som jag ska sätta upp i lagården. Den tänkte jag sätta upp i går men det visade sig när jag kom dit att glödlampan var trasig. Inte har jag hunnit köpa dammsugare heller så jag kan städa ordentligt. Det får bli den lilla gamla, som suger så dåligt.
Nu tror jag att mina baggar är klara med sitt jobb, de är så sura på tackorna och det brukar de bli när tackorna inte vill längre. Möjligen kan gotlandsbaggen gå med tackorna ett tag till, han fick ju ytterligare två tackor den 17/11, men dem välsignade han ju samma dag de kom, det tog bara tio minuter för dem att hälsa och presentera sig så var det bara att sätta igång. Jag trodde nästan att några av åsentackorna löpt om men de var nog bara uttråkade och passade på att liva upp stämningen med lite bråk. Det har jag inte sett mera av. Jag vågar inte släppa ut dem sedan gotlandsbaggen försökte ta sig till åsenfåren. Jag antar att det hade blivit bråk mellan baggarna om han hunnit fram.
Jag ska åka och hämta Gails klippstol hos Yngve och Margareta, då kan jag få valla lite samtidigt. Det måste jag försöka göra så fort som möjligt så jag får klippa de som är oklippta. De fyra lammen, som varit i Örebro har så enormt tjock päls och så enormt mjuk så varenda höstrå, som ramlar på dem, fastnar i ullen. Tyvärr går det nog inte att använda deras ull när den blir klippt. Deras två mammor har väldigt fin ull. De ser ut precis som gotlandsfår men har väldigt mjuk och väldigt glansig ull. Synd att de inte kom med vid klippningen i september, de har också mycket skräp i ullen.
Nu är det bara drygt tre veckor kvar tills det vänder och börjar bli ljusare igen. Det går lättare att stå ut med mörkret nu, det är så vackert i Ramsberg i advent. Då sätter man på fasadbelysningen på byns vackra kyrka, det finns julgranar lite varstans och många har riktigt fina skapelser med ljusslingor. Kunde det sluta regna också så skulle det vara riktigt trevligt.
Man kan se oss på bild på sonens, Mikaels, blogg http://mikxmaks.wordpress.com/
Det är ju Första Advent i morgon. Jag har inte hunnit få upp några ljusstakar eller annat pynt men det hinner jag nog. Jag har t o m en stjärna som jag ska sätta upp i lagården. Den tänkte jag sätta upp i går men det visade sig när jag kom dit att glödlampan var trasig. Inte har jag hunnit köpa dammsugare heller så jag kan städa ordentligt. Det får bli den lilla gamla, som suger så dåligt.
Nu tror jag att mina baggar är klara med sitt jobb, de är så sura på tackorna och det brukar de bli när tackorna inte vill längre. Möjligen kan gotlandsbaggen gå med tackorna ett tag till, han fick ju ytterligare två tackor den 17/11, men dem välsignade han ju samma dag de kom, det tog bara tio minuter för dem att hälsa och presentera sig så var det bara att sätta igång. Jag trodde nästan att några av åsentackorna löpt om men de var nog bara uttråkade och passade på att liva upp stämningen med lite bråk. Det har jag inte sett mera av. Jag vågar inte släppa ut dem sedan gotlandsbaggen försökte ta sig till åsenfåren. Jag antar att det hade blivit bråk mellan baggarna om han hunnit fram.
Jag ska åka och hämta Gails klippstol hos Yngve och Margareta, då kan jag få valla lite samtidigt. Det måste jag försöka göra så fort som möjligt så jag får klippa de som är oklippta. De fyra lammen, som varit i Örebro har så enormt tjock päls och så enormt mjuk så varenda höstrå, som ramlar på dem, fastnar i ullen. Tyvärr går det nog inte att använda deras ull när den blir klippt. Deras två mammor har väldigt fin ull. De ser ut precis som gotlandsfår men har väldigt mjuk och väldigt glansig ull. Synd att de inte kom med vid klippningen i september, de har också mycket skräp i ullen.
Nu är det bara drygt tre veckor kvar tills det vänder och börjar bli ljusare igen. Det går lättare att stå ut med mörkret nu, det är så vackert i Ramsberg i advent. Då sätter man på fasadbelysningen på byns vackra kyrka, det finns julgranar lite varstans och många har riktigt fina skapelser med ljusslingor. Kunde det sluta regna också så skulle det vara riktigt trevligt.
Vart tar tiden vägen?
Fy vad tiden går fort. Jag kom plötsligt på att det är 1:a Advent nästa helg. Efter att jag helt nyligen insåg att den där sommaren, som jag väntade på, den kom aldrig utan det blev höst direkt. Jag gillar hösten så det gjorde för all del inget. Men nu då, nu är det snart jul. Jag blir riktigt nervös. Jag har väntat på att det skulle bli mindre att göra så jag fick tid att sitta inne och ta igen mig, läsa böcker, baka o s v men det blir visst aldrig så. Jag vet ju att det är mitt eget fel, jag har en tendens att ta på mig för mycket, så jag inte hinner med. Nu går det också långsammare än det gjorde förr i tiden så jag skulle behöva minska ner istället.
Apropå för mycket att göra. Förra helgen hade vi kurs här i Ramsberg för att lära oss karda, spinna, tova m m. Det var fantastiskt roligt, det är kul att jobba med ull och det var väldigt trevliga människor. Det var så där riktigt mysigt. Britt och hennes syskon har ärvt sina föräldrars hus, som finns intill hennes eget. Det huset står tomt och används av Britts syskon, vänner och bekanta, som kommer på besök och vi som håller till där med ullhantverk. Vi ordnade alltså den där kursen själva och Britt och en kvinna till, som är kunnig, ledde det hela och lärde oss andra. Några övernattade i huset och vi åt tillsammans, tillbringade lördagskvällen där med att äta och prata och sedan fortsatte vi på söndagen att jobba. Jag har lärt mig att karda och spinna hjälpligt och behöver nu träna några år innan jag verkligen kan. Jag har min mormors gamla spinnrock, som jag trodde var oduglig men fick veta att den är mycket bra när jag fick den iordninggjord. Vi kommer att fortsätta kursandet varje torsdagkväll nu i vinter. Det är bra för mig, som har lite svårt att komma igång med sådant här.
Jag skrev ett långt inlägg i går. På gott och ont, endast hälften sparades när jag tryckte på "spara och publicera", varför blir det så?
Denna helg, i lördags, var jag till Örebro. Vi är några väninnor som brukar träffas och äta middag tillsammans. I går var det Margaretas tur att bjuda. Hon bjöd på soppa, älggryta och en underbar efterrätt, som jag inte vet vad den hette eller vad som var i den. Men god var den, alltsammans förresten. Jag kunde inte äta mera den dagen utan var mätt hela tiden. Och trevligt var det. Jag kunde dock inte stanna så länge utan måste hem till fåren. Det är fel på lyset i lagården, så jag ville egentligen hem innan det blev mörkt, vilket förstås inte var möjligt. Det är lite bökigt att ge fåren hö och vatten i skenet av ficklampa. Då ser man verkligen hur bra man har det i vanliga fall. Hur kunde de klara sig förr? Jag har får på flera ställen i lagården så det är ett spring med hinkar och högaffel. Idag blev det förresten aldrig riktigt ljust. Men bara det blir advent blir det ljusare, med mycket ljus i fönstren. Sedan vänder det ju den 23:e (tror jag det är) och sedan är det snart vår igen.
Jag brukar ju gnälla över mina baggar. Gotlandsbaggen anföll mig i går. Jag satt på huk och grejade med en hink, då tyckte han väl att jag var tillräckligt liten så han kunde komma fram. Han började nosa och bita i kläderna. Jag försökte knuffa bort honom då tog han sats, inte så lång som tur var och stångade. Två gånger kom han, sedan tog jag till vallstaven, som jag alltid har med mig, då lomade han iväg. När de biter i kläderna tar jag det för att de inte respekterar mig. Jag kände genast hur hjärtat började bulta och andningen blev snabbare, vilket han naturligtvis märkte. Jag kan inte påverka det fast jag försöker vara lugn. I dag hade jag med mig en granriskvist, som jag viftade med framför nosen, då vände han direkt.
Men det är inte nog med att baggarna stångas och bråkar, de är jobbiga på flera sätt. Idag när jag kom till lagården såg jag att alla fåren stod ute och tittade fast det regnade, det brukar de sällan göra. När jag sedan tog in åsenfåren fick jag se ett får som såg ut att vara kvar i deras hage. Jag har ju satt upp staket så det blev ett "ingenmansland" mellan hagarna. Det där fåret var därinne. Jag anade oråd och när jag kom närmare såg jag att det var gotlandsbaggen, som hade tänkt sig att gå till åsentackorna men inte kommit längre än över första staketet, eller rättare sagt under. Jag hade ju förstärkt det men kom just ihåg att det var lite långt mellan två stolpar men när jag höll på med det orkade jag inte göra färdigt och glömde det sedan och det var förstås där han tagit sig ut. Det kunde ha blivit ett präktigt baggslagsmål. Nu hade han inga planer på att anfalla mig utan blev glad när jag öppnade så han kunde komma till "sina" tjejer, som stod i ingången och väntade på honom. De trätte säkert på honom när han kom in. Jag fick sätta igång och göra klar förstärkningen och spetta ner stolpar och sträcka fårnätet. Alltid händer sådant där när det är halvmörkt och spöregnar så händerna är stela av köld och man blir våt hel innan man gjort färdigt.
Nu har det regnat så mycket så det är en enda lervälling runt omkring lagården. Jag håller på och bygger ett vindskydd i hagen mitt emot lagården så fåren ska kunna vara där ibland (och baggarna när de är klara med jobbet men jag vet inte.....). De kan inte gå ut och in eftersom det är en väg emellan utan de får vara ute hela tiden. Nu finns det ju inga löv på träden så nu har de inget naturligt skydd. Det är dock inte så roligt att hålla på och jobba med sådant när det bara regnar. Ja, jag gör det inte själv utan mannen i familjen, som lånade mina får, hjälper mig.
I lördags var det sju månader sedan Janne dog. Jag tänkte det skulle göra mindre ont någon gång men ännu har det inte blivit så mycket bättre. Det händer tätt som oftast att jag börjar gråta utan vidare när jag tänker på honom. Det känns alltid värre inför julen också. Allt är klart med grav och allt. Det är åtminstone skönt att det är klart.
Han är begravd på Norra Kyrkogården i Örebro. Vi hittade en vacker plats och det känns bra att gå dit och tända ett ljus och fundera lite. Jag tänker ofta på Janne, tankarna kommer bara.
Apropå för mycket att göra. Förra helgen hade vi kurs här i Ramsberg för att lära oss karda, spinna, tova m m. Det var fantastiskt roligt, det är kul att jobba med ull och det var väldigt trevliga människor. Det var så där riktigt mysigt. Britt och hennes syskon har ärvt sina föräldrars hus, som finns intill hennes eget. Det huset står tomt och används av Britts syskon, vänner och bekanta, som kommer på besök och vi som håller till där med ullhantverk. Vi ordnade alltså den där kursen själva och Britt och en kvinna till, som är kunnig, ledde det hela och lärde oss andra. Några övernattade i huset och vi åt tillsammans, tillbringade lördagskvällen där med att äta och prata och sedan fortsatte vi på söndagen att jobba. Jag har lärt mig att karda och spinna hjälpligt och behöver nu träna några år innan jag verkligen kan. Jag har min mormors gamla spinnrock, som jag trodde var oduglig men fick veta att den är mycket bra när jag fick den iordninggjord. Vi kommer att fortsätta kursandet varje torsdagkväll nu i vinter. Det är bra för mig, som har lite svårt att komma igång med sådant här.
Jag skrev ett långt inlägg i går. På gott och ont, endast hälften sparades när jag tryckte på "spara och publicera", varför blir det så?
Denna helg, i lördags, var jag till Örebro. Vi är några väninnor som brukar träffas och äta middag tillsammans. I går var det Margaretas tur att bjuda. Hon bjöd på soppa, älggryta och en underbar efterrätt, som jag inte vet vad den hette eller vad som var i den. Men god var den, alltsammans förresten. Jag kunde inte äta mera den dagen utan var mätt hela tiden. Och trevligt var det. Jag kunde dock inte stanna så länge utan måste hem till fåren. Det är fel på lyset i lagården, så jag ville egentligen hem innan det blev mörkt, vilket förstås inte var möjligt. Det är lite bökigt att ge fåren hö och vatten i skenet av ficklampa. Då ser man verkligen hur bra man har det i vanliga fall. Hur kunde de klara sig förr? Jag har får på flera ställen i lagården så det är ett spring med hinkar och högaffel. Idag blev det förresten aldrig riktigt ljust. Men bara det blir advent blir det ljusare, med mycket ljus i fönstren. Sedan vänder det ju den 23:e (tror jag det är) och sedan är det snart vår igen.
Jag brukar ju gnälla över mina baggar. Gotlandsbaggen anföll mig i går. Jag satt på huk och grejade med en hink, då tyckte han väl att jag var tillräckligt liten så han kunde komma fram. Han började nosa och bita i kläderna. Jag försökte knuffa bort honom då tog han sats, inte så lång som tur var och stångade. Två gånger kom han, sedan tog jag till vallstaven, som jag alltid har med mig, då lomade han iväg. När de biter i kläderna tar jag det för att de inte respekterar mig. Jag kände genast hur hjärtat började bulta och andningen blev snabbare, vilket han naturligtvis märkte. Jag kan inte påverka det fast jag försöker vara lugn. I dag hade jag med mig en granriskvist, som jag viftade med framför nosen, då vände han direkt.
Men det är inte nog med att baggarna stångas och bråkar, de är jobbiga på flera sätt. Idag när jag kom till lagården såg jag att alla fåren stod ute och tittade fast det regnade, det brukar de sällan göra. När jag sedan tog in åsenfåren fick jag se ett får som såg ut att vara kvar i deras hage. Jag har ju satt upp staket så det blev ett "ingenmansland" mellan hagarna. Det där fåret var därinne. Jag anade oråd och när jag kom närmare såg jag att det var gotlandsbaggen, som hade tänkt sig att gå till åsentackorna men inte kommit längre än över första staketet, eller rättare sagt under. Jag hade ju förstärkt det men kom just ihåg att det var lite långt mellan två stolpar men när jag höll på med det orkade jag inte göra färdigt och glömde det sedan och det var förstås där han tagit sig ut. Det kunde ha blivit ett präktigt baggslagsmål. Nu hade han inga planer på att anfalla mig utan blev glad när jag öppnade så han kunde komma till "sina" tjejer, som stod i ingången och väntade på honom. De trätte säkert på honom när han kom in. Jag fick sätta igång och göra klar förstärkningen och spetta ner stolpar och sträcka fårnätet. Alltid händer sådant där när det är halvmörkt och spöregnar så händerna är stela av köld och man blir våt hel innan man gjort färdigt.
Nu har det regnat så mycket så det är en enda lervälling runt omkring lagården. Jag håller på och bygger ett vindskydd i hagen mitt emot lagården så fåren ska kunna vara där ibland (och baggarna när de är klara med jobbet men jag vet inte.....). De kan inte gå ut och in eftersom det är en väg emellan utan de får vara ute hela tiden. Nu finns det ju inga löv på träden så nu har de inget naturligt skydd. Det är dock inte så roligt att hålla på och jobba med sådant när det bara regnar. Ja, jag gör det inte själv utan mannen i familjen, som lånade mina får, hjälper mig.
I lördags var det sju månader sedan Janne dog. Jag tänkte det skulle göra mindre ont någon gång men ännu har det inte blivit så mycket bättre. Det händer tätt som oftast att jag börjar gråta utan vidare när jag tänker på honom. Det känns alltid värre inför julen också. Allt är klart med grav och allt. Det är åtminstone skönt att det är klart.
Han är begravd på Norra Kyrkogården i Örebro. Vi hittade en vacker plats och det känns bra att gå dit och tända ett ljus och fundera lite. Jag tänker ofta på Janne, tankarna kommer bara.
En bra vecka
Detta har varit en ba vecka hittills. I måndags tog jag bort staketet vid betet utmed ramsbergsvägen. Det vill säga, halva staketet, den andra halvan har jag permanent staket på, med trästolpar och ståltråd. Egentligen tycker jag det är bättre än plaststolpar och plasttråd men man kan ju inte ha det överallt. I går packade jag fårskinnen, som skulle till beredning, i plastsäckar och Britt har varit till Tranås och lämnat sina skinn och hade med även mina. Det ska bli intressant att se hur de blir. Sist var jag besviken när jag fick hem skinnen. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, för när jag sedan tittade noga på dem så upptäckte jag att de flesta var riktigt fina. Det var ett par som var en aning hopfiltade men det var så lite så det gjorde ingenting. Felet var att jag hade valt s k mattskinn, alltså långhåriga. Flera skulle ha blivit finare med plädklippning men jag gillar de långhåriga skinnen. Denna gång har jag valt plädklippning på alla utom ett, som jag vill ha ännu kortare för att kunna sy något av, t ex vantar eller tofflor.
På förmiddagen igår var jag till Bråfors och tränade vallning. Det var så roligt, det tyckte både Tassa och jag. Hon blir alldeles vild när hon kommer till Bråfors. Hon vet att det betyder vallning. Det var Gail, som var där och tränade och frågade om jag ville komma med. Jag kan väl säga att hon gjorde en god gärning igår, som bjöd med mig dit, det kändes jättefint. Med tanke på att vi tränat så oerhört lite så trodde jag inte att det skulle gå alls. Det visade sig att Tassa gjorde riktigt bra ifrån sig. Vi tränade bara hämt och fösning, hämt för att Tassa gillar det och fösning för att hon verkligen behöver det. Jag tyckte först att hon pendlade alldeles för mycket när hon kom med fåren men kom på att det var väldigt starkt drag åt vänster och det var därför hon alltid sprang däråt för att hejda fåren. Fösningen sedan gick väldigt bra, hon lydde bra och föste lugnt och fint. Fåren är tröga i Bråfors och det är rätt bra för Tassa, hon får träna på att få iväg dem. Det är när de springer själva som hon tappar fokus och verkar tycka det är ointressant. Jag fick t o m en tanke på att kanske anmäla oss till IK-1 i Bråfors i december. Men då skulle vi nog behöva träna varje dag.
Ett stort tack till Gail, som för övrigt hela tiden varit snäll och omtänksam och ställt upp under den här tiden när jag haft det jobbigt. Jag glömmer inte när jag kom hem till henne för att valla strax efter Jannes död, det var jättedåligt väder och Gail placerade mig framför braskaminen, serverade te och äppelkaka och satte sig sedan bredvid mig och lät mig prata, gråta, tiga, vad jag ville. Det är sådant man minns.
I måndags släppte jag ut fåren, som jag lånade ut till Örebro över sommaren, i en hage mitt emot lagården. När jag tittade ut fick jag se fåren springa fram och tillbaka och ta höga skutt emellanåt. Det såg ut som rena glädjerusningen. De sprang mellan träd, över stockar och stenar. Jag funderade om de trodde att de kommit tillbaka till Örebro, där hade de nämligen en hage som påminner om den här, med mycket träd och buskar samt en hel del sten. De tänkte nog att "nu vankas det snart bröd och havre och annat godis igen", men tji fick de. De fick gå in till hö och vatten. De står gärna på någon stor sten,när de är i den hagen, och spanar på de andra fåren (som har baggar med sig) i hagarna bredvid. Det är annars bara lammen, som brukar klättra upp på de stora stenarna. Jag funderar på att släppa tackorna till gotlandsfåren för betäckning men då blir de fyra lammen ensamma kvar. Det är ju lite för lite som vallgrupp.
Jag är så larvig för jag är så osäker inför baggarna. Jag har ju aldrig träffat några snälla baggar. Nu går jag och väntar på att även gotlandsbaggen ska bli dum. Åsenbaggen har varit jättedum hela tiden. Han stångar tackorna så fort någon av dem råkar stå i vägen för honom. Han stångar ju mot mig också om jag sträcker ut handen mot honom. I går kom gotlandsbaggen fram till mig för första gången, något som jag inte blev det minsta glad för. Jag har alltid med mig vallstaven och den började han undersöka och buffa lite på. Jag var ju säker på att han skulle ha buffat på mig om jag inte haft staven emellan. Förstår inte alls varför jag inte kommer överens med baggar, jag har ju alltid kommit så bra överens med män.....
På förmiddagen igår var jag till Bråfors och tränade vallning. Det var så roligt, det tyckte både Tassa och jag. Hon blir alldeles vild när hon kommer till Bråfors. Hon vet att det betyder vallning. Det var Gail, som var där och tränade och frågade om jag ville komma med. Jag kan väl säga att hon gjorde en god gärning igår, som bjöd med mig dit, det kändes jättefint. Med tanke på att vi tränat så oerhört lite så trodde jag inte att det skulle gå alls. Det visade sig att Tassa gjorde riktigt bra ifrån sig. Vi tränade bara hämt och fösning, hämt för att Tassa gillar det och fösning för att hon verkligen behöver det. Jag tyckte först att hon pendlade alldeles för mycket när hon kom med fåren men kom på att det var väldigt starkt drag åt vänster och det var därför hon alltid sprang däråt för att hejda fåren. Fösningen sedan gick väldigt bra, hon lydde bra och föste lugnt och fint. Fåren är tröga i Bråfors och det är rätt bra för Tassa, hon får träna på att få iväg dem. Det är när de springer själva som hon tappar fokus och verkar tycka det är ointressant. Jag fick t o m en tanke på att kanske anmäla oss till IK-1 i Bråfors i december. Men då skulle vi nog behöva träna varje dag.
Ett stort tack till Gail, som för övrigt hela tiden varit snäll och omtänksam och ställt upp under den här tiden när jag haft det jobbigt. Jag glömmer inte när jag kom hem till henne för att valla strax efter Jannes död, det var jättedåligt väder och Gail placerade mig framför braskaminen, serverade te och äppelkaka och satte sig sedan bredvid mig och lät mig prata, gråta, tiga, vad jag ville. Det är sådant man minns.
I måndags släppte jag ut fåren, som jag lånade ut till Örebro över sommaren, i en hage mitt emot lagården. När jag tittade ut fick jag se fåren springa fram och tillbaka och ta höga skutt emellanåt. Det såg ut som rena glädjerusningen. De sprang mellan träd, över stockar och stenar. Jag funderade om de trodde att de kommit tillbaka till Örebro, där hade de nämligen en hage som påminner om den här, med mycket träd och buskar samt en hel del sten. De tänkte nog att "nu vankas det snart bröd och havre och annat godis igen", men tji fick de. De fick gå in till hö och vatten. De står gärna på någon stor sten,när de är i den hagen, och spanar på de andra fåren (som har baggar med sig) i hagarna bredvid. Det är annars bara lammen, som brukar klättra upp på de stora stenarna. Jag funderar på att släppa tackorna till gotlandsfåren för betäckning men då blir de fyra lammen ensamma kvar. Det är ju lite för lite som vallgrupp.
Jag är så larvig för jag är så osäker inför baggarna. Jag har ju aldrig träffat några snälla baggar. Nu går jag och väntar på att även gotlandsbaggen ska bli dum. Åsenbaggen har varit jättedum hela tiden. Han stångar tackorna så fort någon av dem råkar stå i vägen för honom. Han stångar ju mot mig också om jag sträcker ut handen mot honom. I går kom gotlandsbaggen fram till mig för första gången, något som jag inte blev det minsta glad för. Jag har alltid med mig vallstaven och den började han undersöka och buffa lite på. Jag var ju säker på att han skulle ha buffat på mig om jag inte haft staven emellan. Förstår inte alls varför jag inte kommer överens med baggar, jag har ju alltid kommit så bra överens med män.....