monawesterlund

Nu har jag jobbat sex dagar i rad i Örebro. Det var tungt i värmen. Jag har svårt att klara så här oerhört stark värme i vanliga fall men när jag är borta och jobbar blir det påfrestande. Det är alltid långa skift på behandlingshem och inte en chans att ta igen sig. Hundarna har också varit helt slut när vi kommit hem, det är påfrestande för dem också med värmen.

Det värsta är att vi ska tävla i Kelpie-mästerskapet i helgen. Tassa skall just löpa och är helvimsig och vi har inte haft en chans att träna något. Jag har tänkt att försöka flytta och skilja lamm och tackor åt i morgon. Skulle behöva sätta upp tråd i den hagen de var först i nu i sommar. Jag blev tvungen att ta bort tråden för att stänga hagen där de är nu. Tråd är så dyr så jag kan inte köpa hur mycket som helst. Jag har köpt ståltråd nu, den är billigare och kan sitta kvar över vintern. Problemet är bara att sätta upp den. Det finns vindor på Lantmännen men de är enormt dyra. Och att försöka sätta upp tråden utan att ha den upplindat på något är ett förfärligt jobb när man är ensam. Jag satte upp en bit på ca 150 - 200 meter och hade göra länge. Den bara trasslade sig.

Kan jag skilja lammen från tackorna i morgon så får vi fina möjligheter till träning, både Tassa och jag. Men jag kommer förstås inte att stå och flaxa och stampa för att skrämma fåren naär jag ska dela dem. Tänkte ta dem till lagården för att göra det. Och funderade även att låta tackorna stanna inne första natten. Är de inne så hör de inte varandra så väl. Vi får se hur det går. Jag tycker så synd om mina stackars små lamm, hur i hela världen ska jag klara att låta slakta dem? Det blir nog svårt.

Nu har gräset växt bra i trädgården medan jag har varit borta. Det har ju regnat en hel del under den tiden så det har satt riktig fart. Jag skulle behöva klippa gräset och sätta upp tråden i kväll men jag orkar inte göra något av det. Gräsklippningen är det tyngsta arbetet jag har. Det är mycket slänter och backar i min trädgård, i varje fall på baksidan av huset, det är jobbigaste biten. Jag brukar vara helt slut när jag klippt färdigt så det får nog växa lite till. Tråden får också vänta tills i morgon. Hundarna ligger helt utslagna och det kommer jag snart att göra också.

Vi tränade lite vallning även i går. Jag gör som Gail rått mig, tränar på det som jag är nervös för. Det är klart att jag måste se till att vi verkligen KAN utföra de olika momenten. Egentligen är jag dock nervös för allting. Jag kommer väl ihåg när jag gjorde VP, jag var riktigt säker på att Tassa (och jag) kunde klara hämt och ändå var det just hämtet vi sabbade första dagen. Jag skickade henne åt "fel" håll och hon tog inte det. Det var nog samma sak i torsdags när jag var på träningskväll i Bråfors, hon gjorde inget bra hämt trots att jag var så säker på att hon skulle klara det. Det är något skumt med vallningen, jag vet att det är jag som ställer till det men ännu vet jag inte riktigt hur. Jag får fortsätta träna - både vallningen och nerverna.

I går tränade vi fösning i alla fall (igen) och jag stod stilla (skulle göra i varje fall). Faktum är att Tassa sköter sig bättre när jag inte är precis i hasorna på henne, då går hon rakt på djuren som hon ska. Ända tills hon kommer på att jag står kvar, då vill hon vända fåren och ta dem till mig. Det där nötte vi på i går kväll, omväxlande med lite delning och ett hämt emellanåt så det inte blir allt för tjatigt. Jag kom på i går kväll, ännu ett STORT fel, som jag gjort tidigare, faktiskt hela tiden. När Tassa inte gör som jag sagt till henne så har jag oftast inte stannat upp och sett till att det blivit rätt utan jag har låtit henne fortsätta då. Jag förstår inte hur jag har kunnat vara så oerhört korkad. Den allra enklaste sorten av inlärningspsykologi, inte konstigt att Tassa inte lärt sig när jag har spolierat allt. Det värsta är att jag har blivit uppmärksammad på det felet - av flera instruktörer och även av kompisar men jag har inte "hunnit med" på något sätt.

Nu föll jag i a f inte i ovannämnda fälla utan varje gång hon försökte vända fåren så gjorde jag klart för henne att det var fel och såg till att hon fortsatte på den inslagna vägen. Jag har tyckt nu i sommar att jag faktiskt har börjat ta detta med vallning mera på allvar (som man naturligtvis måste göra om det ska bli något resultat) men jag upptäcker då och då att jag fortfarande slarvar. Jag har alltid trott att jag var seriös och noggrann men vallning är tydligen avslöjande. Nu börjar jag förstå att jag är slarvig. Någon skrev om "slafsvallning" eller något sådant vid något tillfälle, det är nog vad jag har ägnat mig åt.

Nu har jag bara kritiserat mig själv. Det är ju bra om jag bara ändrar mig. Det skall jag göra. Tassa kan säkert inte bli någon superstjärna men hon kan absolut bli mycket bättre. Hon försöker verkligen vara till lags och göra sitt bästa. Men hon försöker också gå sin egen väg. Jag måste verkligen se upp med henne. Varje sekund. Så fort hon märker att jag slappnar av så vänder hon fåren. Eller vad det nu är hon vill göra. Det där är också ett fel som jag gör, jag inbillar mig att "nu har hon lärt sig det här, nu gör hon det själv". Så fungerar det ju inte. Däremot har jag märkt att saker som vi tjatat med har hon på något sätt lärt sig efter ett tag, när hon liksom har fått smälta det. Det har mognat fram så småningom.

Var hos Peter och tränade igår kväll i spöregn. Både Tassa och jag var så blöta så det rann vatten om oss. När vi höll på kände vi det inte. Jag tyckte det gick riktigt bra. Tassa skulle fösa tre tackor låååångt bort - och jag stod kvar. Hon har ju aldrig gjort det tidigare, med undantag för en gång i Bråfors på vallveckan. Peter sade att det fungerade då därför att hon gått den banan flera gånger och kände sig säker. I går tvekade hon ibland och jag fick gå fram en bit och peppa henne, då fortsatte hon. Hon fick också göra några hämt (som belöning, det gillar hon) och vi tränade lite delning. Först delade jag ensam medan jag väntade på Peter. Då hade vi stora flocken och det gick lysande. Sedan fick vi dela de tre tackorna och det var förstås mycket svårare. Det var inget lysande resultat men det gick ändå. Vi var mycket nöjda med träningen - alla tre.

Jag förstår inte att det inte kan fungera när vi är "bland folk". På träningskvällen i Bråfors förra veckan gick INGENTING bra. På vallveckan gick det dåligt första dagarna men sedan gick det bättre. När jag ska tävla måste jag nog få valla några timmar innan det är min tur. Jag vet inte, beror det dåliga resultatet på att jag blir nervös. Jag tyckte ju att jag var lugn i Bråfors....... Men jag var kanske inte det ändå, det är obegripligt. Jag har tränat en del hos Britt med tackor och lamm, helt ovallade bagglamm, i långt gräs, och lite med mina egna får i väldigt långt gräs och det har gått mycket bra. Varför kan det inte gå lika bra när jag är ute någonstans?

Jag antar att det bara är att försöka få lite rutin så jag kan slappna av lite mer. Tävla så mycket som möjligt. Frågan är bara om jag klarar att bli diskad gång på gång innan jag får rutin. Jag tycker ju ibland att jag måste vara oduglig men i så fall skulle det väl aldrig gå bra eller.....? Kan man ha sådan tur att en hel bana kan gå bra bara på tur...... fast man är oduglig? Ja, framtiden får väl utvisa hur det går. Ingen idé att ta ut något i förskott. Tassa hon lever i nuet och skiter i att oroa sig, jag får försöka göra likadant. Det är för övrigt dags för löp nu i dagarna, då brukar hon bli riktigt förvirrad.

Nu har jag faktiskt tränat vallning de dagar som jag inte jobbat. När jag jobbar hinner jag inte valla, det är långa skift och långt att åka, jag åker tidigt och kommer hem sent. Britt och Lennart har åkt på semester och jag och Britts mamma sköter om djuren och gården. Jag har passat på och vallat lite varje gång jag har varit där. Småbaggarna går i en hage och de är inte vallade alls så dem går det inte för oss att träna några "tävlingsövningar" på. Däremot är de bra för både Tassa och mig att träna på för att vänja oss vid får, som inte gör som man vill. Vi har samlat ihop allesammans och föst dem genom hela hagen och det har ju gått bra även om det inte blir spikraka fösningar. De är ovanligt pigga för att vara en baggflock men det kan bero på att de är i en hage med mycket träd och stenar. De drar iväg i full fart ibland.

Tackorna och tacklammen går i en annan hage, som tyvärr inte är så stor. De är lättare att valla och trots att det är en liten hage har vi tränat hämt, fösning och delning. Det sistnämnda har varit roligt eftersom vi just aldrig klarat att fösa iväg en flock tidigare. Tassa vill inte gärna gå in mellan fåren. Detta är ju en stor flock och det har gått lättare. Hon har föst iväg den ena flocken, men under protest. Så fort jag släpper fokus en halv sekund så vill hon sticka ut och samla ihop fåren. Det gäller för mig att vara uppmärksam hela tiden. Ger jag ett kommando "höger" eller "vänster" så sticker hon iväg och tar med alla får, om jag inte ser upp. Det behöver vi träna mycket på.

På eftermiddagen igår gick jag in med Tassa och samlade ihop mina får också. Det är så långt gräs i hagen så man ser inte fåren. På ena sidan har de dock betat och trampat ner mycket så där kan man fösa lite. Flankeringar går ju också att träna på och är inte fel. Det gick även att dela mina får så det ska vi fortsätta med. Det enda dåliga är vädret. Jag hör ofta, när jag är ute, att man beklagar sig över torkan. Den har vi inte märkt något av i Ramsberg. Det var varmt och torrt några dagar i månadsskiftet, sedan har det regnat i stort sett varje dag. Inte kul för bönderna som ska ha in hö. Som tur är har "min" bonde, som jag köper hö av, fått in en del men fortfarande har han mycket oslaget. Det har inte regnat hela tiden utan det kommer en skur emellanåt så gräset växer. Det växer tyvärr i trädgården också. Jag har en gräsklippare, som inte fungerar alls när det är det minsta blött. Då slingrar sig gräset runt kniven och maskinen stannar, sä jag måste vänta tills det blir helt torrt. Det hinner växa mycket innan det händer.

Det gäller alltså att passa på mellan skurarna. Inte kul att valla när det störtregnar. Jag måste också göra i ordning nya hagar eftersom jag ska skilja ifrån bagglammen. Egentligen borde jag skilja ifrån tacklammen också så tackorna fick vila sig men det har jag inte hagar till. Jag var ute och skulle klippa där jag skulle sätta stängsel, i en hage, där det går kor. Jag ska dela av en bit av hagen för fåren. De skulle nog kunna gå tillsammans med korna men det blir problem med vallningen då. När jag klippte i hagen kom korna, som är väldigt nyfikna, och när jag försökte skrämma bort dem blev de istället  väldigt intresserade och började springa emot mig. Jag fick helt enkelt gå därifrån för att inte bli nertrampad av kor. De är ju stora och börjar de skoja så kan det gott hända att de springer över mig. Jag får vänta tills de är långt borta. Men då är det ju trimmern också........ Som inte startar. Sist jag skulle klippa så höll jag på länge och försökte starta utan att lyckas. Så kom min hyresvärd och jag bad om hjälp. Och vad hände? Jo på första rycket startade maskinen. Då känner man sig enkel!!!!!!!

Livet är som bäst när det är fyllt av problem. Mitt liv är absolut fyllt av problem, små visserligen, men ändock tillräckligt för att ge mig ett bra liv.

Detta med maskiner som hjälpmedel - det är nog något jag fått för mina synder. Jag trodde nästan det var fixat med trimmern. Idag hämtade jag den på verkstaden i Lindesberg (sex mil fram och tillbaka) och glad i hågen lastade jag in grejerna i bilen och åkte iväg till ladugården, där jag har en hage, som jag ska flytta fåren till snart. Där måste jag klippa under tråden, gräset är meterhögt. Jag satte igång och röck i snöret - inte ett liv. Upptäckte att reglaget var precis lika som när jag lämnade trimmern. Jag slet en bra stund men innan jag började grina och svära så gick jag en promenad med hundarna för att lugna ner mig.

Jag har också alltid inbillat mig att motorn blir sur när jag håller på och försöker starta så då tänkte jag att den skulle torka (eller vad den gör). Det brukar hjälpa att gå därifrån en stund. Fortsatte jobba med starten när jag kom tillbaka, fortfarande inte ett liv. Det var bara att plocka ihop grejerna och åka hem och byta om och åka till Lindesberg igen. (Fortfarande sex mil fram och tillbaka). Man kan ju tjata om från regeringshåll att vi inte skall köra så mycket bil. Vad gör man då?

Ja det är nog en bra verkstad i alla fall. Jag fick hjälp, killen fixade reglaget (igen), bytte tändstift,  förklarade hur jag skulle starta den. Alltså inte göra som det står i instruktionsboken utan på ett helt annat sätt. Klockan var 16.30 när jag kom hem. Jag bestämde mig för att åka på möte i Skinnskatteberg (åtta mil fram och tillbaka) och strunta i gräset, det var för sent att börja med det då. Det är alltså fortfarande meterhögt.

Jag stannade vid fåren på hemväg från Linde och bytte vatten åt dem. Det är så roligt med mina får. De är så himla trevliga och sociala. T o m två gotlandsbaggar, som har sin pappa i Kopparberg. Pappan är väldigt bråkig och dum. Han stångar och buffar på allt. De har tvingats förstärka hans box ordentligt för att han inte ska ta sig ut. Hans söner brås uppenbarligen på honom. De är knappt tre månader men väldigt kvicka att stånga. Än så länge är de ju inte så stora. Jag hade hoppats att kunna sälja dem till liv. Jag tänkte också att försöka mönstra pälsen deras och kanske få dem riksbedömda och tjäna stora pengar på dem. Det är nog ingen bra idé om de är så stångiga, troligen har de ärvt faderns tråkiga sätt och det är inte roligt med sådana baggar så det får nog bli slakt. Men än så länge är de riktigt roliga. När de stångas kan jag ibland smiska till dem på nosen och då tar de höga skutt iväg.

Fortfarande har jag inte kunnat bestämma mig för om jag ska ha Åsenfår eller Gotlandsfår. Det är ju trevligare med ull och skinn från Gotlandsfåren men Åsenfåren är ju trevligare som individer så det blir nog de, som blir kvar. Jag har tre renrasiga åsenbaggar och de är jättegulliga alla tre. Riktiga personligheter. En av dem ska jag ju ha kvar, hoppas att han fortsätter vara så snäll och fin.

Någon vallträning har det inte blivit. Gräset är för långt i min hage. Jag passar ju Britts får nu och i går var jag ute och tittade till hennes småbaggar och Tassa var med. De är inte alls invallade och de var bara nyfikna och gick bara fram till henne så hon fick ta till hårda tag för att flytta dem. Det var inte mycket till träning inför tävling. Däremot är det naturligtvis jättebra erfarenheter för Tassa så vi ska åka dit flera gånger.

Nu har jag fått hjälp med trimmern. Det var kanske inte jag som inte klarade att dra i snöret. Britts sambo Lennart hjälpte mig att ta bort tändstiftet och rengöra det och ändra inställningen. Sedan hoppade den igång direkt. Däremot var även gasreglaget sönder så nu har jag lämnat in den på en firma i Lindesberg och så slapp jag klippa gräs idag. Jag har köpt ett nytt batteri till stängslet  idag eftersom det andra, som står på laddning, fortfarande är lika tomt. Jag hoppas att det inte är slut utan jag har två batterier att byta med. Annars måste trådarna stå utan ström medan jag laddar batteriet.

Jag har fått svar på träckprovet på lammen idag också. Inte en parasit tydligen. Bara nollor på svaret. Jag som var så rädd att det var en massa parasiter. Men egentligen har ju mina får haft bra beten hela tiden. På första betet, som de gick på i år gick visserligen mina fem tackor förra året men innan hade det inte varit får där på två somrar. På alla de andra betena, som de varit på har aldrig några får gått, eller i varje fall inte på de senaste tjugo åren. Jag var ju rädd för att de haft med sig parasiter. Britt, som har marker där det varit får de senaste trettio åren, har ju problem med parasiter och hälften av mina tackor kom därifrån. Men jag har ju avmaskat dem. Nu känns det bra att provet var negativt. Nu kanske jag inte behöver avmaska förrän nästa vår.

I morgon åker vi till Örebro och jobbar igen. Jag behöver det verkligen, mina får har kostat mycket och jag har riktigt dålig ekonomi nu så jag behöver jobba mycket för att komma ifatt. En pension, som jag fått från KPA på 1500:- tar slut i augusti dessutom. Man kan ju tänka sig hur det är med en löneminskning på 1500:-, katastrof, men det får man stå ut med när man är pensionär. Man räknar kanske med att man ska ha levt ett annorlunda liv än jag har gjort och sparat undan lite pengar. Det önskar jag ju att jag gjort men så är det tyvärr inte. Tur att jag är frisk och kan jobba. Men om jag inte var det kunde jag inte ha några får och då behövde jag inte jobba. Så är det.

Hundarna ska vara hos min väninna Britt-Marie, som de älskar och som älskar dem, det är ömsesidigt. Hundarna vet att vi är på väg dit när det är flera kilometer kvar och blir glada redan då. När vi kommer fram rusar de till hennes port så jag hänger som en vante i snöret. Skönt att det är så, värre om jag fick släpa dem dit. Sedan ska vi övernatta i husvagnen och hoppas att inget får tar sig ut på vägen medan jag är i Örebro. Då skulle det verkligen bli problem.

Kom hem för en stund sedan från fårhagen. Åkte dit för att klippa gräset under tråden. Jag har en kraftig bensintrimmer som inte är riktigt så tung som en röjsåg men åt det hållet. Det är riktigt jobbigt att gå omkring och klippa med den. Men det verkligt tråkiga och jobbiga det är  -  att starta den. Jag får alltid hålla på länge för att få igång den. Idag jobbade jag 1,5 timme men idag fick jag aldrig igång den. Varje gång grinar jag och svär så hundarna håller för öronen men det hjälper  inte. Det har hänt någon gång att jag fått hjälp av någon man att starta en motor, som startas med snöre. Gräsklipparen t ex är samma sak. Och tänk, när en man tar tag i snöret och rycker till en gång, möjligen två, då går motorn igång direkt. Varför är det så? Så jävla orättvist. Det är knappt jag vill fortsätta vara kvinna.

Nåja, jag tog med batteriet och satte det på laddning. Då kanske det kan vara el på trådarna ett tag till. Batteriet var ganska urladdat. Jag har dock två hagar till som jag snart måste stänga. Hur ska det gå om jag inte får igång trimmern? Det är jättelångt gräs på båda ställena. Jag tycker gräset växer så förskräckligt i år. Det växte inte lika mycket förra året fast det regnade så mycket. Gräsmattan får jag också klippa ofta och då gäller det ju att få igång gräsklipparen. Kan ingen konstruera något annat att starta sådana maskiner med? En startmotor för kvinnor.

Jag måste nog snart flytta fåren till nytt bete. Det finns visserligen mycket gräs. Det är så långt så fåren syns inte när de går omkring och betar där. Men det långa gräset gillar de ju inte. Igår när jag kom dit såg jag bara fem får, två tackor och tre lamm. Jag kunde inte upptäcka några fler hur jag än spanade. Jag började fundera om någon kidnappat 25 djur men det verkade ju lite märkligt. Jag fick gå ända till andra ändan av hagen innan jag fick syn på de övriga. Jag klarar i regel inte att räkna dem. De betar på olika ställen och flyttar sig innan man hinner räkna dem. I måndags räknade jag och det var fortfarande trettio, förhoppningsvis är det så även idag. Men som sagt, det är långt gräs även på de andra ställena. Det som är lite otäckt är att den nuvarande hagen ligger precis utmed en trafikerad väg. I helgen ska jag jobba. Tänk om fåren tar sig ut när jag är i Örebro, hur ska det bli? Bara att hoppas att det inte händer.

Igår var jag i hagen för att försöka ta träckprov på lammen. Fårhälsovården rekommenderade att jag skulle ta prov på lammen i början av juli för att se om de har Stora Magmasken. Man ska ju ta prov från sex djur och det ska vara färskt helst taget direkt innan det når marken. Jag gick efter flocken i timmar men inte ville de skita. Annars tycker jag det trillar kulor i ett men när man går efter dem så kommer det inget. Ett par började men när jag smög dit slutade de och knep. Jag försökte hitta lite på marken som såg skapligt färskt ut sedan paketerade jag det och postade i går kväll. Det gick med posten i morse och Vidilab har det i morgon. Då har det legat i värmen i 1,5 dygn. Det står i papperen att det ska förvaras i kyl men det där blev ju långt ifrån. Få se om det var användbart.

Så lite gnäll över vädret. Jag tycker det kunde vara lite svenskt lagom någon gång. Endera regnar det eller så är det så varmt så man orkar inte något. Jag var i Kalifornien för många år sedan. Det var i juli månad. Det var alldeles klart, solen sken och det fanns onte ett moln på himlen och det var så kallt att man behövde en tjock jacka. Nu hade jag inte det eftersom jag trodde det var varmt i Kalifornien så jag frös hela tiden. Jag var en vecka i San Francisko och det var lika kallt hela tiden. Så skulle jag önska att det var här.

Kanske jag ska göra ett försök med trimmern igen nu när det är svalare.

Idag var sista dagen på vallveckan. Både Bråforsanläggningen och instruktören Peter Nilsson är bokad till vecka 27 nästa år igen. Då kommer det att finnas instruktör varje dag, man tror att det kommer att bli bättre kontinuitet då. Då kommer man att ha träning jämsides med kursen. Man vill pröva några olika varianter för att se vad som fungerar bäst. Denna gång blev det vissa dagar lite för många deltagare, med långa väntetider. Vädret satte faktiskt käppar i hjulen, det var FÖR vackert. Värmen blev riktigt jobbig. Lördag och söndag fungerade dock bra, det var betydligt svalare och både människor och djur orkade mera då.

Jag tycker att både Tassa och jag har lärt oss mycket den här veckan. Vi har tränat många svåra saker. Hämt har vi klarat länge. Enda problemet är att Tassa inte lägger sig vid upptaget. Hon har blivit lite övermodig, förut stannade hon åtminstone upp men nu ångar hon på direkt. Det ska vi ändra på. Fösningen, som vi "nötit" med så länge fungerade plötsligt jättebra. Fålla fungerar också utan problem. Malteserkors fungerar bara om vi har stor tur, det måste vi träna mycket på. Delning är den stora svårigheten. Det har börjat fungera fram tills att vi får en lucka. Sedan blir jag så nervös att jag inte ska hinna få in hunden så jag ställer till så hon inte alls kommer in. Det allra största problemet i vår vallning är mina nerver. Jag blir jättenervös. Men jag ser att det fungerar bättre vartefter jag lär mig de olika momenten och börjar känna mig säker. Då kan jag arbeta mera avslappnad.

En kul grej: Jag har inte lyckats få Tassa att fösa utan att jag har följt med. I går prövade jag för skojs skull att stå kvar och låta henne gå själv. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna styra henne utan att gå strax bakom henne och jag kunde plötsligt styra henne genom två grindar från den plats där jag stod. Sedan strulade jag till det genom att säga höger istället för vänster, då fick hon komma till mig med fåren.

Det har varit jobbigt, fr a med värmen. Hundarna är trötta. De har sovit sedan vi kom hem och Moses ville inte följa med i morse när vi skulle åka. Det är ju inte så kul för honom, han får bara sitta och titta på. Eftersom han är sur på en del hanhundar så får han inte gå omkring lös heller så det är klart att det blir tråkigt.

Imorse kl 7.00 (söndagmorgon) ringde en man och frågade om det var jag som "hade får vid Resta". Han hade ringt runt på söndagsmorgonen till markägare och frågat vems fåren var. Han hade åkt förbi och då hade "ett litet svart lamm sprungit omkring på vägen". Lammet hade valt rätt dag. Vardagsmorgnar är vägen ganska starkt trafikerad. Många ramsbergare jobbar på annan plats och åker till jobbet på morgonen. Där kommer också många långtradare så det hade varit farligare. Sedan kanske inte markägarna, som väcktes kl 7.00 på söndagsmorgonen var så glada. Jag är i alla fall mycket tacksam mot mannen som gjorde sig så mycket besvär och ringde runt på morgonen. Folk är fantastiskt snälla och hjälpsamma och jag tror att det gäller i ännu högre grad i Ramsberg än någon annanstans. Jag får försöka ta reda på vem han var, jag blev ju så nervös så jag uppfattade inte hans namn och så får jag väl gå dit med en lammstek.

Fåren var ganska upprörda när jag kom dit. Alla var uppe och sprang och ett lamm sprang mycket riktigt omkring utanför staketet och ville in. Då var vallhunden Tassa inte till så stor hjälp. Hon gillar inte att valla lamm. Hon har också blivit hotad av deras mammor några gånger så hon vill inte valla tackorna heller utan gick och satte sig i bilen igen. Jag blev tvungen att ta henne i koppel, då kom hon med. Jag var tvungen att ha någon som stoppade lammet, annars kunde vi ha sprungit runt hela dagen. Lammen brukar ju komma till mig men han var uppjagad nu så han vågade inte. Tassa gjorde sin plikt när hon var tvungen.

När jag släppt in lammet så räknade jag fåren och fick bara ihop 26 stycken. Jag letade runt i långgräset men kunde inte se fler. Till sist gick jag till björken, där jag gjort i ordning åt fåren och där låg en tacka och tre lamm tack och lov. Jag trodde ju att alla var lika upphetsade men de fyra var helt lugna och struntade i kaoset i hagen.

Nu har vi klarat av fem dagar på vallveckan. Det har varit hårt p g a den hemska värmen. Vi har blivit levande stekta i fårhagen.Vi har varit ganska många varje dag så det har blivit mycket sittande. Det var meningen att vi skulle ha två grupper men vi prövade det och fann att det blev för mycket drag då, fåren bara sprang åt alla håll så nu fick det bli så här. Den här vallveckan är ju inte bara kurs utan är även ett bra tillfälle att träffas och lära känna varandra och vi har haft jättetrevligt.

I dag har vi haft tävling. Ingen vann och ingen blev sist men att det var tävling kändes ändå. Vi fick välja klass och jag valde IK 1. Flera valde klasser på WK-Mästerskapet, som går i augusti och två valde IK 2. Vi gick samma bana men på lite olika vis. Jag valde Malteserkors och delning på slutet och det var svårt. Malteserkors har jag aldrig prövat  och jag fick till sist igenom fåren. Jag gjorde fel först och ställde mig på fel sida. Ja det gick till sist i alla fall. Delning tycker jag är svårt men det lyckades. För övrigt gick fösningen jättebra och hämtet förstås (fast Tassa lade sig inte vid upptaget som vanligt men hon stannade upp.) Det kändes bra att klara banan. Nu ska jag anmäla mig till WK-mästerskapet. Där finns ett moment med sorteringsanläggning, som jag tycker verkar svår. Det var flera i gänget, som deltagit i Mästarklassen i WKM och de tyckte inte alls att den var svår så det borde gå bra. Jag får försöka träna lite extra på de där momenten, som inte blev helt perfekta.

Innan jag åkte hem skulle Tassa och jag hämta får i en fålla. Det gick fint, vi fick ut fem får som vi började gå med. Så upptäckte jag att det var en svart tacka med, som varit ute förut och som inte verkade helt okej. Så jag gick tillbaka och bytte ut den tackan så att jag fick bara vita och sedan fick jag inte loss dem från fållan. Det är en sak, som jag inte lärt Tassa. När hon gick efter fåren i högervarv så sade jag "vänster", då vände hon istället för att gå mellan stängslet och fåren. Jag blev förstås jättearg och skrek åt Tassa. Hon försökte göra sitt bästa för att vara till lags, reste sig från där jag lagt henne för att hjälpa Tarzan, som klarade sig mycket bra själv. Hennes resande resulterade att tackorna fick panik och sprang mot fållan där jag försökte stoppa dem från att gå in igen och en tacka sprang på mig och gav mig några riktiga skrubbsår på benen. Där ser man, det kan uppstå blodvite även i fårhagen.

Nu har vi varit på kurs i Working Kelpieklubbens regi. Det är samma upplägg som förra året, det är hela veckan (man kan boka så många dagar man vill). Varannan dag är det kurs med Peter Nilsson och varannan dag träning. Det är något, som jag tycker är väldigt bra. Man lär sig en massa vid kurstillfället och kan sedan befästa kunskaperna dagen efter. Det fina är ju att man är flera, som kan hjälpas åt i träningen.

Tassa och jag har ju inte tränat alls sedan i höstas. Jag har inte haft tid eller möjlighet att åka någonstans och hemma har det inte funnits möjlighet av olika anledningar (tackornas dräktighet, isig hage, lamning, små lamm, jobb i Örebro m m. Vi var ju på IK-1 kurs men det var just under lamningen och då var jag för nervös och fr a för trött för att tillgodogöra mig något av kursen tyvärr. Vi var också på en kurs m WK-klubben och tvingades bryta därför att Tassa blev halt. Som tur var så blev hon snabbt bra, hon var troligen bara överansträngd.

Den här gången hoppas jag att vi ska vara friska och kunna fullfölja. Mina får har just flyttats till nytt bete. Det verkar fungera bra där. Det är visserligen dåligt med skydd för regn och sol men de har en stor björk, som de inte gick i närheten av första dagarna men idag såg jag att de varit där så då klarar de sig. Jag har ställt upp några grindar med en presenning över men där får inte alla plats. Fältet är stort men det är inte världens bästa bete, gräset hann växa för långt och det är ganska sankt. Det finns dock ca 1/4 eller kanske t o m 1/3 av fältet som är lite högre. Där växer det bl a något, som vi kallade "Hundkex" när jag var barn. Det har vita blommor som sedan blir frön. Både blommor och frön ser fåren ut att tycka om och mumsar i sig ordentligt. Alltså behöver jag inte oroa mig för fåren nu utan kan vara borta hela dagarna.

Kursen är i Bråfors, vilket jag tycker är bra. Det är inte så jättelångt att åka och dessutom bra får och marker. Det var väldigt varmt idag. Väldigt jobbigt för fåren. Man kanske borde avla fram särskilda "vallfår" med tunn päls men då fryser de förstås på vintern så det kanske inte är någon bra idé. Möjligen skulle de kunna ha täcken då????

Det är roligt att se att Tassa är riktigt duktig. Hon har lärt sig vissa saker, som hon inte kunde förut trots att vi inte har tränat. Det har tydligen mognat fram. Däremot är jag "ringrostig" tyvärr, här har det möjligen övermognat. När jag skulle träna idag så blev jag nervös och stökade till det. Jag tycker jag skulle komma ifrån nervositeten någon gång. Den ger med sig när jag får träna lite mera men när jag gör så här långt uppehåll så virrar jag till det ordentligt i början. Jag ska se till att skärpa mig i morgon. Då är Peter där så då litar vi nog på honom både Tassa och jag. Hon lyder mycket bättre när han är med. Fr a struntar hon helt i mig när jag blir så där vimsig, det märker hon också direkt. "Nu kan jag inte lita på matte, nu får jag klara mig själv".