monawesterlund

Denna helg har vi haft vallkurs både lördag och söndag, hela dagarna, med gemensam middag (knytis) och vallprat och -film på lördagskvällen. Alla var väldigt trötta på kvällen efter att ha sprungit runt i fårhagen och fått i sig en massa frisk luft, men vi höll ut tills klockan närmade sig tolv. Vi övernattade i en lokal i Skinnskatteberg, skönt att slippa åka långa vägar efter all vallning. Filmen vi tittade på var från Skottland, där Peter nyligen varit och tränat och tävlat i flera veckor. De har verkligen kuperad terräng, alla klängde på bergssidorna och man kan inte låta bli att undra hur många som ramlar ner varje år.

När det gäller själva vallningen tyckte Peter att Tassa och jag gjort stora framsteg. Misstänksam, som jag är, så har jag svårt för att tro på honom. Jag tror ibland att han bara säger så för att jag är gammal och han tycker att han behöver muntra upp mig. Jag märker ju inte själv att det händer så mycket. Jag märker när Tassa slutar lyda och jag skärper till mig så hon blir lydig igen men för övrigt kan jag inte se så stora förändringar. Men det är klart att jag måste tro på vad Peter säger även om det ibland känns som om jag aldrig kommer att lära mig. När jag tänker tillbaka på hur det var i våras när jag började kursen så kan jag ju märka att det är skillnad. Hunden är ju fortfarande så ung, bara 1,5 år, det är många hundar som inte är så duktiga då. Däremot har ju inte jag så mycket tid på mig, det är problemet.

Nåja vi har haft jätteroligt och det är ju faktiskt det viktigaste. Detta med vallningen är ju något som jag gör enbart för mitt nöjes skull. Jag kunde ju sitta hemma framför datorn istället. Det är också roligt men jag är helt säker på att jag mår bra av att vara ute och röra på mig. I morgon skall vi pröva våra får litet och då skall vi också på vallkurs på kvällen. Det är bra att  vi får mycket träning.