Ingen vallträning
Detta med maskiner som hjälpmedel - det är nog något jag fått för mina synder. Jag trodde nästan det var fixat med trimmern. Idag hämtade jag den på verkstaden i Lindesberg (sex mil fram och tillbaka) och glad i hågen lastade jag in grejerna i bilen och åkte iväg till ladugården, där jag har en hage, som jag ska flytta fåren till snart. Där måste jag klippa under tråden, gräset är meterhögt. Jag satte igång och röck i snöret - inte ett liv. Upptäckte att reglaget var precis lika som när jag lämnade trimmern. Jag slet en bra stund men innan jag började grina och svära så gick jag en promenad med hundarna för att lugna ner mig.
Jag har också alltid inbillat mig att motorn blir sur när jag håller på och försöker starta så då tänkte jag att den skulle torka (eller vad den gör). Det brukar hjälpa att gå därifrån en stund. Fortsatte jobba med starten när jag kom tillbaka, fortfarande inte ett liv. Det var bara att plocka ihop grejerna och åka hem och byta om och åka till Lindesberg igen. (Fortfarande sex mil fram och tillbaka). Man kan ju tjata om från regeringshåll att vi inte skall köra så mycket bil. Vad gör man då?
Ja det är nog en bra verkstad i alla fall. Jag fick hjälp, killen fixade reglaget (igen), bytte tändstift, förklarade hur jag skulle starta den. Alltså inte göra som det står i instruktionsboken utan på ett helt annat sätt. Klockan var 16.30 när jag kom hem. Jag bestämde mig för att åka på möte i Skinnskatteberg (åtta mil fram och tillbaka) och strunta i gräset, det var för sent att börja med det då. Det är alltså fortfarande meterhögt.
Jag stannade vid fåren på hemväg från Linde och bytte vatten åt dem. Det är så roligt med mina får. De är så himla trevliga och sociala. T o m två gotlandsbaggar, som har sin pappa i Kopparberg. Pappan är väldigt bråkig och dum. Han stångar och buffar på allt. De har tvingats förstärka hans box ordentligt för att han inte ska ta sig ut. Hans söner brås uppenbarligen på honom. De är knappt tre månader men väldigt kvicka att stånga. Än så länge är de ju inte så stora. Jag hade hoppats att kunna sälja dem till liv. Jag tänkte också att försöka mönstra pälsen deras och kanske få dem riksbedömda och tjäna stora pengar på dem. Det är nog ingen bra idé om de är så stångiga, troligen har de ärvt faderns tråkiga sätt och det är inte roligt med sådana baggar så det får nog bli slakt. Men än så länge är de riktigt roliga. När de stångas kan jag ibland smiska till dem på nosen och då tar de höga skutt iväg.
Fortfarande har jag inte kunnat bestämma mig för om jag ska ha Åsenfår eller Gotlandsfår. Det är ju trevligare med ull och skinn från Gotlandsfåren men Åsenfåren är ju trevligare som individer så det blir nog de, som blir kvar. Jag har tre renrasiga åsenbaggar och de är jättegulliga alla tre. Riktiga personligheter. En av dem ska jag ju ha kvar, hoppas att han fortsätter vara så snäll och fin.
Någon vallträning har det inte blivit. Gräset är för långt i min hage. Jag passar ju Britts får nu och i går var jag ute och tittade till hennes småbaggar och Tassa var med. De är inte alls invallade och de var bara nyfikna och gick bara fram till henne så hon fick ta till hårda tag för att flytta dem. Det var inte mycket till träning inför tävling. Däremot är det naturligtvis jättebra erfarenheter för Tassa så vi ska åka dit flera gånger.
Jag har också alltid inbillat mig att motorn blir sur när jag håller på och försöker starta så då tänkte jag att den skulle torka (eller vad den gör). Det brukar hjälpa att gå därifrån en stund. Fortsatte jobba med starten när jag kom tillbaka, fortfarande inte ett liv. Det var bara att plocka ihop grejerna och åka hem och byta om och åka till Lindesberg igen. (Fortfarande sex mil fram och tillbaka). Man kan ju tjata om från regeringshåll att vi inte skall köra så mycket bil. Vad gör man då?
Ja det är nog en bra verkstad i alla fall. Jag fick hjälp, killen fixade reglaget (igen), bytte tändstift, förklarade hur jag skulle starta den. Alltså inte göra som det står i instruktionsboken utan på ett helt annat sätt. Klockan var 16.30 när jag kom hem. Jag bestämde mig för att åka på möte i Skinnskatteberg (åtta mil fram och tillbaka) och strunta i gräset, det var för sent att börja med det då. Det är alltså fortfarande meterhögt.
Jag stannade vid fåren på hemväg från Linde och bytte vatten åt dem. Det är så roligt med mina får. De är så himla trevliga och sociala. T o m två gotlandsbaggar, som har sin pappa i Kopparberg. Pappan är väldigt bråkig och dum. Han stångar och buffar på allt. De har tvingats förstärka hans box ordentligt för att han inte ska ta sig ut. Hans söner brås uppenbarligen på honom. De är knappt tre månader men väldigt kvicka att stånga. Än så länge är de ju inte så stora. Jag hade hoppats att kunna sälja dem till liv. Jag tänkte också att försöka mönstra pälsen deras och kanske få dem riksbedömda och tjäna stora pengar på dem. Det är nog ingen bra idé om de är så stångiga, troligen har de ärvt faderns tråkiga sätt och det är inte roligt med sådana baggar så det får nog bli slakt. Men än så länge är de riktigt roliga. När de stångas kan jag ibland smiska till dem på nosen och då tar de höga skutt iväg.
Fortfarande har jag inte kunnat bestämma mig för om jag ska ha Åsenfår eller Gotlandsfår. Det är ju trevligare med ull och skinn från Gotlandsfåren men Åsenfåren är ju trevligare som individer så det blir nog de, som blir kvar. Jag har tre renrasiga åsenbaggar och de är jättegulliga alla tre. Riktiga personligheter. En av dem ska jag ju ha kvar, hoppas att han fortsätter vara så snäll och fin.
Någon vallträning har det inte blivit. Gräset är för långt i min hage. Jag passar ju Britts får nu och i går var jag ute och tittade till hennes småbaggar och Tassa var med. De är inte alls invallade och de var bara nyfikna och gick bara fram till henne så hon fick ta till hårda tag för att flytta dem. Det var inte mycket till träning inför tävling. Däremot är det naturligtvis jättebra erfarenheter för Tassa så vi ska åka dit flera gånger.
Kommentarer
Trackback