Lucia och Alexandras födelsedag
Tänk att det redan är Lucia. Idag fyller mitt yngsta barnbarn, Alexandra, 13 år och har blivit tonåring. Vi, Mikael, Sara och jag, var där och firade henne och blev bjudna på kaffe och jättegod tårta. Carina (Alexandras mamma), är duktig att göra tårta. Det är så roligt att komma dit, det är lugnt och trivsamt och fin stämning där. Tyvärr kunde inte Carinas syskon och deras familjer komma förrän framemot kvällen och jag måste ju hem till fåren, så vi träffade inte dem.
På hemvägen besökte jag Jannes grav. Jag var intresserad av att se om ljuset fungerade som jag har satt dit. Det är ett (mycket naturtroget) ljus som man sätter i en lykta. Det tänds automatiskt när det börjar mörkna och lyser sedan 8 timmar. Ljuset går på batterier och skall fungera två månader. Det "brinner" väldigt naturtroget, flämtar till ibland och ser ut som ett riktigt ljus. Det hade tänts och fungerade som det skulle. Jag tände också ett riktigt ljus. Jag pratar inte med Janne vid graven annars skulle jag ha berättat att jag just kom från hans dotters 13-årskalas.
Som vanligt har denna vecka gått fort. Det har gått åt lite tid att göra klart vindskyddet åt baggarna. Jag har snickrat en höhäck åt dem och en hållare för vattenhinken. Det går inte så fort för mig att snickra, där har jag inga kunskaper. Dessutom måste det vara väldigt stabilt för att hålla åt baggar. Och åt får över huvud taget, de står och knuffar tills det ger med sig. Sedan har jag lagt in torvströ och halm ovanpå det. Nu blev det så att jag hann inte få ut killarna före fredag, vilket jag hade räknat med, så därför är de kvar inne. Jag har varit borta både lördag och söndag och jag litar inte på gotlandsbaggen. Han tog sig ut ur hagen, där han var tillsammans med tackorna. Att vara med åsenbaggen är ju inte lika trevligt så risken är nog stor att han kan ta sig ut ur hagen. Skulle han göra det när jag är i Örebro vore det inte så roligt så de får vänta till en dag när jag är hemma. Kanske jag inte kan förmå mig att släppa ut dem nu när det är kallt heller så vi får se när de kommer ut.
I fredags var Andrea här och vi tränade på fårklippning. Även om tackorna ska vara inne i lagården så var vi rädda för att klippa dem så de frös. Vi ställde upp klippstolen och ledde ut tackorna till den. Det var blandrastackorna, som var i Örebro, som var oklippta. Även deras lamm är oklippta men vi började med tackorna. Det var inga problem att få upp dem på klippstolen, sedan drar man i en spak och fåret kommer upp i lagom arbetshöjd.
Vi klippte alltså inte kort utan sparade ett par centimeter. Vi klippte för hand med fårsax och det gick riktigt bra. Tackorna såg ut som nallebjörnar i pälsen när de var färdiga. De hade fruktansvärt lång och tät päls. De, som vi klippte, är en blandning av åsenfår och gotlandsfår och det övre lagret "regnkappan" var gotlandsull medan underullen var åsenull. De blev riktigt fina, de hade mycket hö i pälsen innan ich det var ganska hoptovat. Nu är det värsta borta men de har ändå mycket värmande ull kvar. De såg riktigt nöjda ut när de var klara. Vi hann faktiskt inte med att klippa fler får den dagen. Andrea hade hantverkare hemma på förmiddagen och kom därför ganska sent. Vi behövde ju sedan fika och prata och titta på garnet, som vi fått spunnet av åsenull innan vi började med klippningen. Jag tyckte att klippningen gick bra. Nu vet jag hur det går till. Får jag bara tid så kan jag nog klippa lammen själv. Jag fick ganska ont i ryggen så jag får ta ett i taget. Vi var förvånade över att de stod så stilla, få se hur det går med lammen, om de står lika still. De kanske gör det eftersom man sätter fast huvudet med ett band så de inte kan komma loss.
Det kändes också bra att jobba i går. Det var väldigt lugnt på avdelningen trots att det var nästan fullt. Men det var ingen som hade kommit de senaste dagarna utan de hade hunnit komma över den värsta abstinensen. Det sorgliga, för kvinnorna själva, är att jag börjar känna många av dem som kommer, de har varit på Runnagården tidigare. Många kommer tillbaka tyvärr. Jag tycker bra om de flesta, så för mig är det bra att vi känner varandra. Men det är inte så hopplöst, som det låter. Även om de kommer tillbaka flera gånger så blir många nyktra och drogfria så småningom. Det är många som behöver flera behandlingar men kommer tillrätta med sina problem till sist.
På hemvägen besökte jag Jannes grav. Jag var intresserad av att se om ljuset fungerade som jag har satt dit. Det är ett (mycket naturtroget) ljus som man sätter i en lykta. Det tänds automatiskt när det börjar mörkna och lyser sedan 8 timmar. Ljuset går på batterier och skall fungera två månader. Det "brinner" väldigt naturtroget, flämtar till ibland och ser ut som ett riktigt ljus. Det hade tänts och fungerade som det skulle. Jag tände också ett riktigt ljus. Jag pratar inte med Janne vid graven annars skulle jag ha berättat att jag just kom från hans dotters 13-årskalas.
Som vanligt har denna vecka gått fort. Det har gått åt lite tid att göra klart vindskyddet åt baggarna. Jag har snickrat en höhäck åt dem och en hållare för vattenhinken. Det går inte så fort för mig att snickra, där har jag inga kunskaper. Dessutom måste det vara väldigt stabilt för att hålla åt baggar. Och åt får över huvud taget, de står och knuffar tills det ger med sig. Sedan har jag lagt in torvströ och halm ovanpå det. Nu blev det så att jag hann inte få ut killarna före fredag, vilket jag hade räknat med, så därför är de kvar inne. Jag har varit borta både lördag och söndag och jag litar inte på gotlandsbaggen. Han tog sig ut ur hagen, där han var tillsammans med tackorna. Att vara med åsenbaggen är ju inte lika trevligt så risken är nog stor att han kan ta sig ut ur hagen. Skulle han göra det när jag är i Örebro vore det inte så roligt så de får vänta till en dag när jag är hemma. Kanske jag inte kan förmå mig att släppa ut dem nu när det är kallt heller så vi får se när de kommer ut.
I fredags var Andrea här och vi tränade på fårklippning. Även om tackorna ska vara inne i lagården så var vi rädda för att klippa dem så de frös. Vi ställde upp klippstolen och ledde ut tackorna till den. Det var blandrastackorna, som var i Örebro, som var oklippta. Även deras lamm är oklippta men vi började med tackorna. Det var inga problem att få upp dem på klippstolen, sedan drar man i en spak och fåret kommer upp i lagom arbetshöjd.
Vi klippte alltså inte kort utan sparade ett par centimeter. Vi klippte för hand med fårsax och det gick riktigt bra. Tackorna såg ut som nallebjörnar i pälsen när de var färdiga. De hade fruktansvärt lång och tät päls. De, som vi klippte, är en blandning av åsenfår och gotlandsfår och det övre lagret "regnkappan" var gotlandsull medan underullen var åsenull. De blev riktigt fina, de hade mycket hö i pälsen innan ich det var ganska hoptovat. Nu är det värsta borta men de har ändå mycket värmande ull kvar. De såg riktigt nöjda ut när de var klara. Vi hann faktiskt inte med att klippa fler får den dagen. Andrea hade hantverkare hemma på förmiddagen och kom därför ganska sent. Vi behövde ju sedan fika och prata och titta på garnet, som vi fått spunnet av åsenull innan vi började med klippningen. Jag tyckte att klippningen gick bra. Nu vet jag hur det går till. Får jag bara tid så kan jag nog klippa lammen själv. Jag fick ganska ont i ryggen så jag får ta ett i taget. Vi var förvånade över att de stod så stilla, få se hur det går med lammen, om de står lika still. De kanske gör det eftersom man sätter fast huvudet med ett band så de inte kan komma loss.
Det kändes också bra att jobba i går. Det var väldigt lugnt på avdelningen trots att det var nästan fullt. Men det var ingen som hade kommit de senaste dagarna utan de hade hunnit komma över den värsta abstinensen. Det sorgliga, för kvinnorna själva, är att jag börjar känna många av dem som kommer, de har varit på Runnagården tidigare. Många kommer tillbaka tyvärr. Jag tycker bra om de flesta, så för mig är det bra att vi känner varandra. Men det är inte så hopplöst, som det låter. Även om de kommer tillbaka flera gånger så blir många nyktra och drogfria så småningom. Det är många som behöver flera behandlingar men kommer tillrätta med sina problem till sist.
Kommentarer
Trackback