monawesterlund

Det är hemskt vad tiden går. Jag är alltid så förvånad över att den går så fort. Nu när man är gammal och det inte är så långt kvar, nu borde den gå jättesakta. Istället rusar den, det blir måndag och plötsligt är det fredag igen. Jag har alltid varit avundsjuk på alla som pratar om att de är uttråkade, och att det är så långt till nästa vecka, att de inte har någonting att göra o s v. Jag trodde nog att det skulle kunna bli så när jag blev pensionär, istället blev det ännu värre då. Men det är väl bara att gilla läget och försöka hänga med.

Igår var jag och hämtade Gails klippstol, som jag fått löfte att låna, hos Allers (inte tidningen utan familjen Aller) i Söderbärke. Det var ett tag sedan jag var där och eftersom mitt minne är nästan noll numera så fick jag ringa två gånger och fråga om vägen. Inte kom jag ihåg att det var så långt och svårt. Men det var tät dimma, började mörkna och var lite halt så det var inte bästa före att köra på. Synd att det var så dimmigt, jag tycker alltid att det är så vackert i och omkring Söderbärke. Det gick i alla fall bra, Allers bjöd på fika och jag kom hem med klippstolen och kunde bära in den i lagården utan problem.

Baggarna slåss fortfarande. De stångar varandra i magen och på sidorna och gotlandsbaggen grymtar. Det är ju inte så stort i boxen så de kan inte ta sats men jag tror inte att jag kan räkna med att de kommer att bli sams och kunna flytta ut i vindskyddet/fårhuset. Jag får nog förlita mig på slaktaren. Önskar att jag visste om det smakar illa av nybetäckande baggar eller ej. Jag har hört flera som säger att det inte blir smak på köttet om man slaktar direkt efter avslutad tjänstgöring medan andra säger att det måste gå minst en månad. Men det är ju faktiskt tackorna som brunstar så det borde inte vara problem. Det är ju synd om baggarna att vara så ilskna hela tiden. Jag ska försöka sätta en grind emellan dem, men den kanske de slår sönder när de försöker komma åt varandra. Jag ville ju att de verkligen skulle pröva att vara nära varandra för att det skulle gå över.

Vindskyddet blev inte klart när Jonas var här. Han hade mätt fel så stommen var för stor för skivorna och ingen av oss hade tänkt på att kontrollmäta. Nu måste han komma tillbaka och sätta upp mera reglar och skarva skivorna. Det blir säkert bra bara det blir färdigt. Det var ju baggarna som skulle vara där nu men det verkar inte bli så, så då spelar det ingen roll om det dröjer lite. Där kommer tackorna att få ett bra skydd när de kommer ut med sina lamm i vår, det blir bra.

Moses är fortfarande sjuk. Han kom även i natt och behövde gå ut. Han är visserligen lite piggare nu men jag vågar inte ge honom vanlig mat ännu, han får fortsätta med risdieten. Han har dock fått lite kokt fisk tillsammans med riset. Han var också så pigg så han orkade följa med till lagården idag, Tassa verkade jätteglad för det, naturligtvis kom hon också med eftersom Moses gjorde det.

Nu har jag lovat jobba på julafton. Visserligen har mina barn pratat om att komma hit på julen, de brukar annars tycka att det är för trist att åka till Ramsberg. Jag vet inte heller om Mikael verkligen stanna i Örebro, han brukar vilja åka till Danmark, det kanske han gör i år också. Man tjänar mycket pengar på julafton, storhelgstillägg hela dagen och dessutom mycket god julmat. Det sistnämnda kanske blir indraget i år, beläggningen har varit dålig hela året. Kommunerna har inte råd att ge folk missbruksbehandling när det är dåliga tider. Det blir visserligen dyrare i längden men jag tror att man räknar med att det är något annat parti, som har makten då så det gör inget. Eller också tror man att ekonomin blir bättre tills dess.

Det brukar vara trevligt att jobba på julen. Det är mycket jobbiga känslor före jul, som gör att de intagna är ledsna, besvikna och arga, minnena kommer och man får inte permission, inte träffa sina anhöriga m m, det är mycket som berör. Men när helgen infaller är det som om "luften går ur", då brukar det bli lugnt och julstämning inträder.

Jag har ju satt upp stjärnor och ljusstakar och satt upp julgardinerna i köket men jag kommer nog inte att pynta så mycket mera. Inte brukar jag göra så mycket julmat heller. Jag har ju varit vegetarian i alla år, även om jag numera kan ta en skinksmörgås. Jag tycker dock inte om att äta kött och mår inte bra av det heller. Mikael är vegetarian så det är Sara och Linn, som kan äta skinka o d. Något får jag förstås laga till men det blir inte mycket. Jag kanske också bakar lite, få se om jag får lust. Vilken skillnad det har blivit för mig, när barnen var små höll jag på och arbetade ihjäl mig inför julen. Jag minns att jag brukade drömma att jag glömt  köpa skinka och vaknade alldeles knäckt. Jag var jätterädd att jag skulle glömma något. Det var verkligen jobbigt.