monawesterlund

Jag vill tacka alla, som på olika sätt bidragit med tröst i samband med min sons död. Varje ord och handling i den vägen bidrar till att lindra det svåra lite grand. Det är så oerhört smärtsamt att mista ett barn, som man fött och skött om, haft drömmar och förväntningar om, oroat sig för, glatt sig åt, varit stolt över, alla känslor, man har för sina barn. Att barnet inte lyckats i livet eller blivit berömd gör inte att sorgen blir mindre. Det är lika svårt att förlora en missbrukare.

Begravningen blir den 2 juni och efter det börjar den verkliga bearbetningsfasen. Jag har sagt många gånger att jag inte skulle klara att mista något av mina barn. När det blir så har man inget val, man måste bara klara det, oavsett om man kan eller ej. Jag vet ju att sorg fungerar så att så småningom börjar man glömma smärtan en stund ibland men det tar rätt lång tid innan det blir någon lång stund som den försvinner. Men den gör det till sist. Och smärtan blir inte lika intensiv. Sorgen och saknaden finns alltid kvar men smärtan försvinner. Men innan man kommer dit.....

Jag försöker göra vad jag kan för att få tiden att gå. Tur att jag har fåren, det finns ju mycket att göra med dem just nu. Jag har lånat ut två tackor med vardera två lamm till en familj i Örebro. De har två flickor, som blev jättelyckliga över lammen. Hela familjen var engagerad i fåren, även farmor, som är min arbetskamrat. Vi jobbade ihop en natt och pratade en del om får. Hon berättade att familjen hade lite mark, som de ville ha betad och de båda flickorna, som är så förtjusta i djur och gärna ville ha små lamm att gulla med och hon undrade om det var möjligt att låna får. De hade satt upp ett bra stängsel och rensat hagen från allt som kunde skada fåren. De hade mycket att äta där så de är nog nöjda.

Det finns ju beten att göra i ordning. Jag har gjort ett åt ungtackorna. De ser ut att må gott där. Jag tror faktiskt inte att de fryser fast det är kallt på nätterna. Jag har ju också det eminenta vindskyddet, som tyvärr blåste omkull och lade sig på taket. Även då var det många människor, som var vänliga och omtänksamma och ringde. Man oroade sig bl a för att något får kunde ha kommit i vägen men som tur var klarade de sig. Vindskyddet var mycket tungt men Kjell, bonden som jag hyr lagård av och en granne hjälpte mig att resa upp det med hjälp av traktor. De har förankrat det nu så jag tror att det står fast nu.

Jag har också ett annat bete som skall göras i ordning. Jag har kollat och det är många stolpar, som måste slås ner. Det tar nog en dag att göra det klart men jag tänkte det skulle bli lite varmare om nätterna innan jag tar dit fåren. Det är ju flera lamm, som är ganska små ännu.

Tassa och jag vallar några minuter på ungtackorna när vi är där. De är så snabba, de springer fort som vinden, Tassa får jobba hårt för att hinna med. Det är ju förstås en massa tuvor där så det är ganska tungsprunget.. Jag önskar mig ett bete utan tuvor men de är nog svåra att bli av med. Ska man ha hästar där i så fall?

Nu börjar jag snart jobba på allvar. De har redan ringt flera gånger när de behövt nattpersonal men det har inte passat. Det har oftast varit på helger, man börjar så tidigt då, så då har jag svårt att klara hundarna, det blir så länge de måste vara ensamma då. Jag har ju hundgård men Tassa gräver sig ut därifrån. Jag tycker nog det är för kallt för dem också. Jag kan ju inte börja låta Moses vara ute på natten och frysa när han är snart tio år. Han skulle säkert yla där och få reumatisk värk.