monawesterlund

Vi har varit och sett ut en plats för Jannes grav idag. Det var egentligen hans dotter Alexandra och hennes mamma, som hade åtagit sig den uppgiften men jag tror att Alexandras mamma tyckte det var för svårt. Själv ville jag att han skulle begravas i Minneslunden men det ville ingen annan. Alexandras mamma skulle i a f komma med idag men missade bussen och överlät åt mig att klara av det hela. Mikael kom med och det kändes bra. Vi bestämde oss för en plats som låg ganska högt med vacker utsikt över en dal och en liten sjö. Vi har också bestämt oss för en gravsten samt texten på denna. Det känns som det aldrig tar slut med alla bestyr kring detta. Jag tror det kommer att kännas lite bättre när allt är klart och vi kan ägna oss åt att försöka bearbeta sorgen.

Jag har alltid så många ärenden att uträtta när jag kommer till Örebro, det hade jag även idag. Det gick dock som på räls och jag kom inte så sent hem. Det var uppehåll när jag åkte men jag hann inte så långt innan det började regna. Mina tackor är ju nyklippta men de har så de kan gå in under tak och jag hade även lagt dit lite hö så de kunde stå och äta medan de sökte skydd för regnet. När jag kom hem var de ute och betade men baggarna som är i en annan hage de låg i vindskyddet. Jag blir lite nervös när jag är borta för att tackorna är nyklippta men det är faktiskt en vecka sedan de blev klippta och jag märkte idag att ullen växt ut en bit redan, så de klarar sig nog bra.

Jag tycker att sommaren gått så fort i år. Det börjar redan mörkna allt tidigare på kvällarna och även på morgnarna ljusnar det senare och senare. Men det är ju så det ska vara när det är höst. Bara gräset kunde sluta växa i trädgården också, i hagen däremot får det gärna växa ett tag till.

Nu är fåren klippta. Jag hade tur denna gång och det blev några fina dagar så de har kunnat vara ute varje dag och jag har inte sett att de frusit. Ullen växer snart ut så man inte behöver vara så rädd för att de fryser. Jag hade otur med ullen. En annan åsenfårägare frågade om jag ville vara med och lämna ull till Wålstedts för att få garn spunnet av det. Det måste vara minst 15 kilo och hon har inte tillräckligt många får för att få ihop så mycket så det passar ju bra att vi går ihop. När mina får var klippta upptäckte jag att ullen var hoptovad i topparna så jag tror inte det går att karda i maskin. Jag ringde kontaktpersonen i ullgruppen i Allmogefårföreningen och rådfrågade henne. Hon hade råkat ut för samma sak, fr a lammens ull var väldigt hoptovad i topparna. Detta beror på allt regnande i sommar. Här har det regnat oerhört mycket, fåren blir blöta och går flera dagar med blöt ull och den börjar klia. Då kliar de sig mot trädstammar och vad de kommer åt och ullen tovas ihop ännu mer. Detta gäller endast åsenfåren, mina gotlandsfår har inte alls lika lättovad ull så de har klarat sig ifrån det. Kontaktpersonen föreslog att jag skulle skicka ett ullprov och fråga om det var någon idé att skicka ullen.

Nu ska jag snart hämta hem mina får från Örebro. De har gått där hela sommaren och haft det bra, fått godis och blivit kelade med. De skriker så fort de ser en människa. De var ju inte här till klippningen så nu måste jag klippa dem för hand. Bortskämdheten går nog bort snabbt när de kommer tillbaka. Det är svårare att veta vad jag ska göra med dem. Familjen är jätterädda att jag ska slakta lammen, vilket jag faktiskt hade tänkt. De har kelat med dessa lamm och fäst sig vid dem så de kan inte tänka sig att de ska slaktas. Möjligen om jag kan sälja dem som livdjur, då vill de nog kunna hälsa på dem. Men bagglammet har de låtit kastrera så honom vill de ha tillbaka nästa sommar. Man får väl hoppas att han i så fall fortsätter vara trevlig så han inte blir bufflig trots kastreringen.

Baggar har jag ju problem med. I år hade jag tingat en bagge som var så söt, ett bagglamm. Familjen ska/har flyttat till norrland. Jag tror att de flyttar denna helg. Därför skulle jag ta emot baggen tidigt och eftersom jag ska ha en gotlandsbagge också så tänkte jag att de kunde gå tillsammans tills det blev dags för betäckning. Får kan inte gå ensamma utan måste ha sällskap. Nåja, det visade sig strax innan åsenbaggen skulle levereras att han var horntrång, hornen höll på att växa in i ryggen. Jag rådfrågade fårfolk som avrådde mig från att ta den baggen och jag frågade om familjen hade en annan. Det hade de, en bagge som var fin, med fina horn och de kom med honom. Då visade det sig att familjen som hade gotlandsbaggen var bortresta så jag kunde inte få den utan baggen fick gå till ungtackorna, som gick vid lagården. Risken för betäckning fanns men jag fick ta den och riskera lamning i januari. När fåren skulle klippas tog jag in baggen. Han fick stå i en box tillsammans med Gammeltackan, som ska slaktas i oktober. Till min förskräckelse upptäckte jag att det ena hornet börjat växa inåt på baggen. Bara på 2-3 dagar har det blivit värre.

Jag vet ju inte om hornet vänder utåt igen, det kanske det gör men jag vill nog inte avla på den baggen ändå. Han har samma pappa som den första baggen. Denne har inte gett någon avkomma tidigare som varit horntrång så jag trodde det kunde vara en engångsföreteelse med den första baggen. Nu har jag beställt ett annat bagglamm, av en kvinna som ringde för några veckor sedan och frågade om jag hade bagge till försäljning. Det hade jag inte men jag tog telefonnumret. Det är bra att kunna köpa av någon som bor i närheten. Det visade sig att hon hade en bagge till salu, som jag bestämde mig för. Hon är veterinär upptäckte jag, jag brukar ju köra får på släpkärra med lämmar, grindar och pressenning eftersom jag inte har någon hästtransport. Få se vad hon säger om min transport, hon kanske vägrar skicka baggen på släpkärra. Folk vill ju inte heller låna ut hästtransporter för att de är rädda att hästarna inte vill gå in i den om den luktar får

Jag har varit förkyld hela veckan och känt mig febrig och orkeslös. Jag är inte snuvig men hostar lite och har ont i bröstet och huvudet. Jag har hela tiden varit rädd att jag skulle bli snuvig. Jag tror att det smittar mera då och då måste jag hålla mig inne. Det värsta är att jag är så matt. Jag har hållit på och gjort i ordning en ligghall åt gotlandsfåren, Bonden har haft djur där för många år sedan men troligen bara på sommaren. Det är under ett hus och öppet runt om, det är bara staket så de inte kommer någonstans. Nu måste jag bygga för så det inte blåser och inte snöar in, svetten har runnit om mig när jag jobbat där. Fåren behöver bara vara där tills mitten av Januari, sedan ska betäckningen vara klar. Då är frågan vad jag gör med den baggen. Han får allt vara väldigt snäll om jag ska ha honom kvar en säsong till. Gotlandsbaggarna blir ju så stora och jag tycker att de ofta är buffliga.

Någon vallträning har det förstås inte blivit, det har jag inte hunnit med. Tassa hjälper till att ta ut och in fåren och hon är glad och stolt över sitt arbete. Nu är det långt gräs överallt så det går inte så bra att valla där. Jag trodde bonden skulle klippa där men det gör han inte. Synd, det hade blivit perfekt. I hagen utanför lagården, som ju faktiskt är rätt stor, går fortfarande kvigorna kvar. Förra året hämtade de hem dem första veckan i september men i år är de fortfarande kvar.

Jag tror att jag struntar i det där med tävling. Tassa hjälper ju till med fåren, det är ju viktigast. Hon kan hämta och fösa och fr a är hon duktig att få in får i fålla t ex. Närarbete inomhus i lagården har jag inte tränat något, det skulle hon behöva lära sig. Jag tror inte hon kan lära sig att hålla får, de springer över henne men det finns ju grindar.

Jag har ju tidigare tjatat om mina resor till och från jobbet. Jag har jobbat fredag, lördag, söndag även denna helg. En natt sov jag över, det var skönt att slippa köra. I går kväll när jag körde hem kl 23.00 så var jag ännu räddare än vanligt att det skulle komma ut en älg på vägen, efter den svåra älgolyckan i helgen då en kvinna dog och flera personer skadades. Det är märkligt, jag försöker tänka att det nog inte är fler älgar än vanligt men det hjälper inte. I dag stod det dock i tidningen att älgolyckorna ökar i länet och dessutom är vildsvinen "på väg" och kommer att ställa till med ännu flera olyckor. Jag märker ju att min rädsla inte är baserad på fakta, när jag passerar stället där jag körde på älgen så börjar jag svettas, även om jag inte ens märker att jag är just där.

Hur som helst så leder min rädsla till flera problem. Jag kör inte fortare än 80 just och det innebär att långtradarna blir galna. De kör alltid i 100 och lägger sig precis bakom för att man ska tvingas köra fortare. Skulle det då dyka upp en älg på vägen så har man ingen chans. Hinner man bromsa för älgen så blir man påkörd av långtradaren. I går kväll var det en långtradare, som "jagade" mig säkert en halvmil. Jag kände mig tvingad att köra i 100 och han låg precis bakom, jag väntade bara på att han skulle köra på mig. I dagens tidning ger man rådet att "anpassa hastigheten och hålla god uppsikt" för att ha en möjlighet att slippa krocka med djur. Risken är störst under skymning, mörker och även gryning. Det är precis det jag tänker på och då hotas man av långtradare istället. Jag måste nog sluta jobba och då måste jag också sluta med fåren. Vad ska jag göra se´n? Spela boule? Just nu har jag för mycket att göra men då blir det ingenting. Livet är inte lätt.

Nu måste jag försöka få ordning på mina "baggproblem". Och mina "klippproblem". Jag måste få hem gotlandsbaggen och ta in åsenbaggen inna tackorna hinner bli dräktiga. Baggarna måste lära känna varandra, jag hoppas verkligen att de kan hålla sams. De ska få gå i en hage tillsammans, tills det är dags för betäckning.
Jag ringde "min fårklippare" idag. Jag tror att han glömt bort mig i år. Han hade ingen tid i september och förra året hade han BARA tid i september. Det var ganska bra att få fåren klippta då upptäckte jag, det är ju skönt om de kan vara ute ända fram till klippningen och ullen hinner växa ut innan det blir kallt. Visserligen frös ungtackorna ändå när de blivit klippta. Jag har bara en tacka som fötts i år och henne tänkte jag låta bli att klippa. Nu har jag fyra gotlandstackor, som jag tänkte skulle få gå ute (i ligghall) med sin bagge så dem kanske jag inte heller ska klippa. Jag vet ju att ullen växer snabbare när det är kallt men det är svårt att veta vad som är bäst.

I morgon kommer de, som jag ska byta bagge med och lämnar baggen, som jag ska ha och hämtar den som de ska ha från mig. Jag vill ju inte ha för tidig lamning så jag har räknat ut att baggen, som kommer i morgon, får vara hos "ungtackorna", de som jag inte lät betäcka förra året. Han får bara gå dit för att inte behöva vara ensam. Sedan ska jag hämta gotlandsbaggen och stänga in de två baggarna i en trång box. Jag hoppas de kan hålla sams för sedan hade jag tänkt släppa ut dessa två för att gå tillsammans i en hage tills det är dags för betäckning. Det blir efter slakten.

Inte lätt att hinna blogga. Jag jobbade hela helgen, fredag-måndag. Eftersom det är långa skift så räcker fyra dagar till en hel arbetsvecka, 40 timmar. Restid tillkommer. Efter det är jag ganska trött. Jag har en del att göra med fåren nu. Jag har försökt få ordning i lagården. All ströbädd är inte ute än och jag vet inte om Hustomten tänker göra klart. Han blev sur sist han var där för han tyckte det gick dåligt. Mycket gick sönder i lagården, både av det, som han satt upp och gammal inredning. Det har jag försökt ordna till nu men det är tungt. Och det är mycket trasigt virke som jag måste få ut. Usch vilket slit. Jag har ju skrivit det förr: sådana gånger önskar jag att jag var två. Annars är jag mycket nöjd med att vara ensam. Jag gillar att få rå mig själv och göra som jag vill.

Jag har funderingar på att stänga ett fält med återväxt och gott om bete för tackorna. Problemet är att de har en bra hage nu, med bra skydd för regn och sol. Där jag tänkte placera dem finns det inte mycket till skydd men där har de bra bete och är närmare lagården och det är bara att valla hem dem när det är dags för klippning. Det är mycket nu med beten, fårklippning och slakt. Jag har också varit ute och plockat lite svamp och blåbär, som jag har tagit rätt på. Hallon plockar jag bara och äter direkt men Svarta Vinbär har jag kokat saft av. Jag brukar aldrig dricka saft men nu får jag väl göra det. I går kokade jag äppelmos till långt in på natten och ska fortsätta idag. Varje vinter har jag tänkt att jag ska tvätta fönstren medan det är varmt och klistra tätningslister så det inte blåser rakt in när det blir kallt. Men det är ju bra med luftväxling så det blir nog inget i år heller. När det blir kallt så vill jag inte hålla på och trassla med tätningslister, då är det bara att tvätta och igen med fönstret innan jag fryser ihjäl.

I helgen ska jag jobba igen. Det har på ett sätt varit bra att jobba så mycket. Jag har lärt känna patienterna ordentligt och då går det mycket lättare att jobba. I vanliga fall, när jag jobbar 1-2 dagar i veckan hinner jag bara försöka lära mig vad de heter och sedan kommer jag inte förrän nästa vecka, då kanske de t o m har flyttat till en annan avdelning eller åkt från Runnagården.

Det sämsta med jobbet är resorna. Jag har tyckt ibland tidigare att de varit jobbiga. Efter min älgkrock har jag funderat på att sluta jobba helt. Jag sitter på helspänn när jag kör hem på natten och bara stirrar efter djur. Sist jag jobbade var det två rävar som sprang över vägen framför bilen. På två olika platser. Rävar är ju inte så stora men det vore hemskt ändå att köra på en. Jag har ju sett många älgar och rådjur tidigare när jag kört hem på natten så jag vet att det finns gott om dem.
Synd att det ska vara så dyrt att ha får. Slutar jag med fåren så kan jag sluta jobba också. Men jag tycker att fåren är mycket roligare än att koka sylt och saft och sådant för att inte tala om att spela boule eller boccia. Jag tycker att alla sådana spel är dötrista, meningslösa.

Någon tid för vallträning har det inte blivit förstås. Det enda är att Tassa får hämta får ibland eller fösa dem en bit.

Jag var vid Udden igår hos Eva och Allan och tittade på en gotlandsbagge. Det var svårt att komma så nära så man kunde känna på dem men det lyckades. De hade tre gotlandsbaggar och de var fina alla tre. Jag bestämde mig för nr 6, jag tänkte på att det är viktigt att han är "sexig" så det blir många fina lamm. Jag ska dock inte hämta hem honom förrän jag har slaktat och vet vilka tackor jag ska ha kvar och kan placera dem där de ska vara. Vi försökte känna efter stenar men de hade nog inte kommit ner ännu, vi kunde inte känna mer än möjligen en på någon av dem,

Vilket fint ställe det är, Pensionat Udden. Det är så fantastiskt vackert där.

Jag fick även valla lite. De hade en jättefin hage där gräset var klippt. Vi pratade om att Eva och Allan skulle komma hit och valla men de ska snart åka till England (tror jag det var) och skulle få hem hantverkare och annat innan resan så vi fick skjuta på det. Men Tassa och jag hade roligt. Jag har ju problem med henne att hon pendlar när hon ska fösa. Jag har nog hört att det är bra att ha långt avstånd då men det har blivit att Tassa kommit för nära - och pendlat. De hade dock rörliga får som inte heller var vana vid WK och sprang för livet. Mycket bra, då gick det jättefint att hålla avståndet. Och Tassa gick raka spåret mot fåren. Hon har en del konstiga idéer, när fåren kom fram till staketet så skulle hon (promt) mellan fåren och staketet för att få ut dem. Det som jag har tjatat med och inte lyckats, när jag nu ville att hon skulle fokusera på fåren så ville hon få ut dem från staketet. Inte förrän de var en bit från staketet kunde hon fokusera på fåren igen. Märkligt. Allan gick med oss och gav råd hela tiden, det fungerade jättebra. Han var mycket pedagogisk och förklarade hur jag skulle göra.

Det var riktigt roligt att valla, det är ju alltid roligt när det går bra och det gjorde det igår. Det blev inget vallat idag. Dels är det inte roligt när man är ensam dels blev det så där fruktansvärt varmt, som jag har så svårt med. Nu har det ju varit lite svalare ett tag så nu är man inte van vid värmen.

Jag var till Örebro igår. Jag hämtade upp barnbarnet, Linn, i Lindesberg, där hon bor tillfälligt. Hon följde med till Örebro och följde också med tillbaka. Hon var hungrig så hon fick några bullar till frukost, lite pomme frites till lunch och så fick hon med sig lite färdiga köttbullar och potatis till middag. Vi var också och fikade på två ställen så hon fick lite ätbart i sig.

Anledningen till Örebroresan var veterinärbesök med Moses. Det visade sig att han svarat bra på sista antibiotikakuren och det fanns inga bakterier kvar. Det märks också på honom att han är pigg igen, som vanligt. Det är bara när vi går hem från morgonpromenaden, då går han 15 meter efter mig och Tassa, men så har han alltid gjort. Han trivs tydligen inte hemma, vill inte gå hem. Jag har oroat mig för cancer, jag har hört om många hundar som haft det och jag tänkte att kanske Moses också hade det. Skönt att han är frisk igen. Nu ska jag plocka ihop lite papper och skicka till försäkringsbolaget, få se om jag får något tillbaka.

Jag satte mig direkt vi kom hem och fixade alla papper, som mina baggköpare skulle ha när de kom och hämtade baggen Harry. Han fick heta "Dynamitharry" för han hade en svart mask kring ögonen när han föddes och såg ut som en bandit. Den var helt försvunnen nu så det blev bara Harry. Han var så lugn och fin. Mannen bar honom ut till bilen, där de bäddat med halm och lite kvistar åt honom. Men sedan bräkte han lite när han blev instängd där. Det var nära att vi hade glömt att jag skulle ha pengar för honom. Det är väldigt mycket papper som ska vara, genbanksintyg, härstamningsbevis, transportdokument, MaediVisna-intyg, kvitto. Det är minsann viktiga djur man handskas med. Hoppas nu att han gör bra ifrån sig. De hade hämtat en STOR bagge dagen innan, Harrys damer blir kanske avundsjuka. Harry var snygg, men ack så liten.

Idag ska jag åka och titta på en gotlandsbagge och kanske valla lite. Det ska bli väldigt spännande. Jag borde förstås ha köpt även Åsenbagge där, eftersom de har båda sorterna. Jag ville dock ha en bagge som var lite längre ifrån, jag vet nämligen att det har förekommit handel mellan detta ställe och det jag köpt mina åsendjur ifrån. Därför ska jag köpa en åsenbagge från Sala. Risken är förstås att det visar sig att det längre tillbaka finns släktskap även där. Så är det väl med Allmogefåren, de härstammar från några enstaka djur från början.

De senaste dagarna har de ringt varje dag från Runnagården och frågat om jag kunde komma och jobba. Det är inte roligt att säga ifrån, jag vet ju att längre fram i höst så sitter jag här och önskar att de ska ringa, när jag inte har något särskilt för mig men behöver pengar. Nu har jag i a f inte haft tid.

Jag var också och tittade på fåren, som jag lånat ut, igår. De var jättefina och lammen har växt och var nästan fullstora nu. Tackorna var lite tunna, de var ju ungtackor och fick vardera två lamm, båda två. Det är ju inte lätt för så unga mödrar. Jag såg att lammen diar fortfarande. Jag ska säga till dem att de kan ge tackorna lite havre. Jag vill ju inte "fluscha" dem så de får ännu fler lamm nästa år men de kan behöva lite extra. Det är ju den här årstiden de ska "äta upp sig" och få bra hull. 

Lilla bagglammet ska de kastrera. De hade försökt köra honom i bilen till veten, men han blev så desperat så de fick vända. Veten ska komma dit och först ge honom en stelkrampsspruta och sedan kastrera honom om en månad. Det kommer att kosta mycket pengar men de har blivit så fästa vid honom, hela familjen, så de står inte ut med tanken på att jag skulle slakta honom annars. För mig blir det förstås mera jobb och inga pengar men hans liv räddas. Tacklammen ska jag sälja, vilket de också har svårt att acceptera, och de har redan börjat gruva sig för vad som händer om tackorna får flera bagglamm nästa år. De ska nämligen ha tackorna tillbaka även nästa år, jag har förklarat att jag slaktar dem om de inte ska ha dem. Jag försöker ju minska ner hela tiden men än har inte min flock blivit mindre. Tvärt om tror jag.

I fredags var Mikael och jag till Karlskoga och träffade en polisman i chefsställning. Vi hade många frågor i anslutning till Jannes drunkningsdöd. Vi fick veta några "nya" saker, han hade väl befogenhet att berätta lite mera än de vi tidigare pratat med.

Vi tittade också på sjöm Möckeln. Det är tydligen så att det är en sjö, som folk drunknar i emellanåt. Man har helt nyligen hittat en man som drunknat där. Polismannen tyckte att det måste vara värre för hans anhöriga. Jag förstår hur han tänker men jag kan ju inte känna så. Det går inte att jämföra. Möckeln är ganska stor och det finns en fin badstrand där. Mikael tyckte ändå att "man kunde tömma den jävla sjön och fylla gropen med sand".....

När min bror dog (han blev rånmördad) så var jag sex månader därefter i Schweiz (han jobbade där), och talade med polisen. Efter det kändes det bättre och jag trodde att det skulle bli så nu också men jag tycker inte det. Jag vet ju att det åtminstone kommer att bli mindre smärtsamt men fortfarande är det lika svårt. Det har snart gått fyra månader och folk ser förvånade ut när jag säger att det inte känns bättre, men jag vet ju att det tar tid.

Jag försöker i a f göra lite roliga saker. Igår var jag i Grangärde på Fårdag tillsammans med en väninna. Det var mycket folk och trevlig stämning. Christer Gustavsson klippte och Tommie vallade får. Jag har sett dem båda i aktion och de är jätteduktiga men det var ju inte något nytt. Däremot en som tillverkade gärdesgårdar tyckte jag var intressant. Och det var många knallar, bl a en, som hade skinnfällar med tryck på baksidan. Det är tydligen en norsk konstart och det blir mycket vackert. Jag hade svårt att slita mig. Vill kunna. En fäll kostade 25 000:-, det är ju inte något man bara går och köper så där.....

Idag är det en liten marknad i Ramsberg. Jag ska förstås gå dit och titta också. Det finns många duktiga hantverkare här i bygden så det finns att titta på här också. I morgon ska jag till Örebro med Moses till veten, få se om han blivit av med sina bakterier. Annars blir det ultraljud senare. Ett par kommer och hämtar en bagge i morgon kväll, jag ska åka på tisdag och titta på en gotlandsbagge och kanske valla lite. På onsdag kommer ev några hit och vallar och en dag ska jag åka och byta åsenbagge med ett par från Salatrakten. Vi ska mötas på halva vägen. Få se om jag tar bilen då och har baggen bak på hundarnas plats.

Det är bra att ha sysselsättning hela tiden. Jag är ju ensam så mycket så jag har tillräckligt med tid att bearbeta min sorg ändå. Jag måste koppla av från den ibland. De har ringt från Runnagården flera gånger men nu har jag varit så upptagen så jag har varit tvungen att tacka nej till att jobba. På torsdag ska jag jobba natt, det är inbokat sedan länge.

Men tiden går, snart är det höst på allvar. Flera morgnar har det bara varit fem plusgrader så nu har vi nog bara mörker och kyla att vänta på. Skönt med lite svalka, mörkret får man försöka stå ut med.

I helgen har jag varit på Working Kelpie Mästerskapet. Det är roligt att titta på de andra men visst kändes det lite trist att inte få vara med. Det var sorteringsanläggningen som var svår, det skulle den ha varit även om vi tränat. Flera slutade där för att tiden (eller poängen) var slut. Så vi kunde nog ha tävlat och chansat på att vi klarat anläggningen. Nåja, det var faktiskt jobbigt att bara sitta och titta på, värmen knäcker ju mig.

Det var också längre dit än jag trodde. Typiskt mig, jag hade inte kollat ordentligt var det var. Märkligt. Jag tycker det är jobbigt att köra med husvagn. Det är som om jag drog den själv för hand. Min bil är inte så stark utan jag får växla mycket. Och ibland sticker det iväg, då börjar genast vagnen slänga. Eller det känns som om den skulle göra det.

Det bästa med Mästerskapet var att komma ut och träffa folk. Det var ett mycket välordnat evenemang, allt fungerade fint. På kvällarna, både fred och lörd var det middag, god mat och tillfälle att prata och ha trevligt.

Och vilka marker. Stora fält med mjuka kullar, klippt gräs, fina nyklippta får. Man fick bara lust att springa ut med huinden och sätta igång. Jag tror jag flyttar till Västra Götaland.

När jag åkte hem igår så åkte jag in i Örebro. Mikael, äldste sonen, hade varit i Ramsberg några dagar och åkte med mig till Örebro i fredags. Han glömde då sin mobil i min bil och jag lämnade tillbaka den igår. Det var ju väldigt varmt och jag åkte upp med telefonen, (han bor på 7:e våningen) pratade några minuter med Mikael och åkte ner igen. Det stod två personer i gathörnet, en pratade i telefon och de tittade på min bil. Jag kollade hundarna och satte mig i bilen och startade. Personerna i hörnet hade försvunnit.

Jag hann bara åka 50 meter så ringde polisen och sade att någon ringt och talat om att det stod en bil parkerad i solen, med alla rutor uppe och två hundar i. Det var svalare i bilen än ute så jag lät rutorna vara uppe. De hade uppgett att de stått där en kvart men det var mindre. Bra i a f att människor bryr sig och ringer när de ser något sådant. Nu var det inte så allvarligt, jag var inte borta länge och ett träd på andra sidan gatan gav viss skugga. Husvagnen gav också lite skugga men ändå..... Tur att de inte hunnit slå sönder rutan och placera hundarna på hundpensionat så jag blivit tvungen att lösa ut dem.

Idag var min första lediga dag hemma på lång tid. Jag har gått runt min största hage med trimmern och klippt under tråden. Det var långt tjockt gräs. Det tog fyra timmar. Den allra sista biten fuskade jag och det kändes som om jag inte skulle orka de sista metrarna. (jag vet att det inte heter metrar). Småbaggarna går där nu och de följde mig på avstånd hela tiden. När jag stängde av trimmern kom de fram och buffade på mig men så fort jag startade så gick de en bit bort. Jag ska snart byta bort en av dem nu. Jag har funderat om jag kan ha den nye tillsammans med flocken eller om de stångar ihjäl honom. De skulle förstås behöva stå trångt tillsammans till att börja med.

Jag har tänkt köpa en gotlandsbagge också, till mina gotlandstackor. Jag kanske måste hämta den samtidigt så kan de två gå tillsammans ett tag tills det är dags att släppa dem till tackorna. Det blir krångligt med två flockar, få se hur jag klarar det. Det är ju skönt att jag har lite att fundera på och planera.

För en gångs skull kan jag skriva att jag tränat vallning. Dessutom tillsammans med trevliga människor. Det är mycket roligare att träna tillsammans med andra och få lite feedback. När jag tränar ensam vet jag ju inte alls hur det går. Och inte står fåren still vid hämt. De börjar röra sig direkt när Tassa startar. Nu stod de stilla tills de blev hämtade. Det var Gail och Ylva och Yngve och Margaretha som var här. Det hade inte blivit något vallat för mig om inte de hade kommit, det kan jag med säkerhet säga. Då hade jag bara suttit och känt hur trött jag var, nu blev jag riktigt pigg. Vädret var jättefint, lagom varmt, gräset var lite långt (det har ju växt bra i år, bonden slog där för bara tre, fyra veckor sedan), fåren var lite "vilda", jag har ju inte tränat något men de gick ändå bra att valla. Vi tränade hämt  med unga och gamla hundar, jättenyttigt. En fantastiskt bra dag.

Jag har egentligen jobbat för mycket, har inte hunnit med någonting hemma. Jag har hunnit åka min fårrunda före eller efter jobbet, beroende på vilket skift jag haft, och för övrigt har det räckt att göra lite mat, rasta hundar, kanske tvätta lite och just inget mera.När lönen kommer är det dock för lite ändå. Nu är det bara tre dagar kvar att jobba, sedan åker jag till Working Kelpie-Mästerskapet. Jag hade ju tänkt att träna mycket och tävla men det blev inte så. Men jag åker i alla fall och ser det som semester. Efter det får jag ta idu med städning och annat här hemma. Jag ser ju att det går bra utan att städa förresten.

På tisdag kommer äldste sonen, Mikael, med hit tillsammans med Jannes dotter och en kompis till henne. Mikael ska hjälpa mig klippa gräset. Jag tänkte ändå klippa i kväll sedan vi vallat färdigt och jag hade varit ute på min runda, men då hade just grannarna bänkat sig runt grillen och skulle börja äta. Då slapp jag klippa gräs igen. Det skulle vara förargligt om det regnar hela tisdagen och kanske onsdag också så det inte går att klippa då. Min gräsklippare är konstruerad så att gräset måste vara helt torrt för att det ska vara möjligt att klippa.Mikael kanske inte hade gillat om jag klippt gräset men det är mycket som behöver göras så¨det hade funnits jobb åt honom ändå.

Jag har varit till veterinär i Örebro med Moses. Han har fått prostatan röntgad och ny antibiotika, som går mera direkt på hans sort av bakterier. Sedan ska han tillbaka till veten i Örebro för urin- och blodprovstagning och eventuellt ultraljud. Det såg dock rätt bra ut på röntgen och jag funderade om det verkligen är rätt att göra så mycket undersökningar. Men är det något som går att få bukt med via antibiotika så må det väl vara hänt. Jag ska försöka plocka ihop alla kvitton och skicka in få se om jag får något tillbaka.

Jag hämtade nya bilen i tisdags. Den är fin och går bra. Jag är nöjd med den. Någon frågade idag om det "var värt det". Det kanske man skulle kunna tro eftersom det gick bra för mig. Men jag är ganska rädd när jag kör bil på kvällen. Förresten på dagen också. Jag stirrar hela tiden efter djur som ska hoppa fram ur skogen. Men det kanske ger med sig så småningom, hoppas det. Nu tänker jag, som jag alltid gör när jag har ny bil, att den här bilen ska jag vara rädd om. Jag har t o m haft funderingar på att jag ska vaxa den, det har förre ägaren gjort. Det syns när det regnar, det blir vattendroppar på den. Men det blir säkert inget av, vi får väl se.

Nu har jag jobbat mycket ett tag. Minst en och en halv heltid. Jag har inte hunnit någonting här hemma. Jag tänkte klippa gräset idag, det är ganska långt. Men nu har det regnat hela eftermiddagen så det blev inte heller något av. Fönstren har inte heller blivit tvättade. Jag har ett par veckor kvar att jobba men sedan kanske det blir lite lugnare. Resorna till och från jobbet tar mycket kraft samt att det är långa skift. Jag vill ju ha det, jag kan inte åka så långt för bara några timmars jobb. Häromdagen gjorde jag ett skift på 13 timmar. Jag gruvade mig lite innan men det gick bra. Annars jobbar jag i regel 11 timmar. Det blir lite segt ibland men jag blir inte så trött. Men när jag sedan är hemma och ledig är jag jättetrött.

Idag har jag skilt ifrån bagglammen. Några goda vänner från Örebro kom och hjälpte mig. De tyckte det var kul med en utflykt och hade kaffe och mackor med sig som de bjöd mig på (för att de fick jobba lite med fåren.) Det gick jättebra. Vi flyttade på ungtackorna först och småbaggarna fick ta deras hage. Den är ju stor och de har inte alls kunnat beta slut där, det finns mycket kvar. Trots att gräset är långt. Det äter de ju inte men betar mellan de långa stråna. Tackorna och tacklammen blev kvar i gamla hagen. Tyvärr blev även ett bagglamm kvar där. Jag höll på och kämpade med det lammet, det är det som föddes allra först, men han slet sig och jag tog brorsan istället. Sedan tyckte jag att jag lastat på båda och räknade inte dem som var kvar. Det var riktigt snopet när jag upptäckte att det var en "tacka" för mycket kvar. Den baggen är ganska stor (gotlandsbagge) så jag orkar inte ta honom själv utan måste vänta tills jag kan få hjälp med honom. Jag kanske kan ta honom bak i bilen och slipper krångla med kärra..

Jag kunde faktiskt ta honom själv. Det gick riktigt bra. Jag tog in djuren i fållan och satte på baggen ett av Moses halsband, sedan följde han med fint. Det gick också bra att ha honom bak i bilen. Bra att veta tills jag ska hämta baggar. Jag ska nog sätta något för sidofönstren bara. Han ville stånga på dem. Ut hoppade han sedan själv och sprang direkt till de andra, som mötte honom. Det verkade som de var glada att ses, det blev genast lugnt och de satte igång att beta.

I morgon åker jag och hämtar en "ny" bil. Ny för mig. För 10 000 emellan får jag en bil från -04, som har gått 9 000 mil (min hade gått 13 000,  miljöbil som går på Etanol eller bensin. Jag vet inte alls hur den är men jag får väl hoppas den är bra. Det är bara att jag inte får svarta rutor. Det får jag kosta på, det är skönt för hundarna. Jag lånade 20 000:- på huset för att betala kreditkorten, där jag tog till bilreparationen i våras. Jag tar hälften där och betalar av på kreditkorten. Nu jobbar jag rätt mycket så jag ska nog klara det. Några glasögon blir det förstås inte. Men jag hör ju inte heller så jag kan väl fortsätta att inte se heller.

I helgen som var jobbade jag nästan en hel arbetsvecka, 35 timmar på tre dagar. Gissa om jag har varit trött idag. Men det blir ju lite pengar. Jag har fortfarande otur. Jag sov en natt i Örebro i en villa som används av Runnagården för utslussning. De har stängt en månad nu så den står tom och jag fick sova där. Jag skulle börja kl 7.00 och jag skulle först lämna hundarna till en dagmatte på andra sidan sta´n. Före kl 6.00 gick jag ut med lite grejer till bilen och lyckades sätta igång larmet på bilen. Det var ett "tut-larm", den stod och tutade hela tiden. Jag hade ju lånat Britts bil och Britt med sambo var på semester i Norrland. Jag hade ingen aning om hur man stänger av. Jag försökte men lyckades inte. Villan ligger i ett bostadsrätts område, stora trevåningshus, det bor mycket folk runt om där. Jag blev tvungen att ringa Britt och Lennart för att fråga hur man stänger av larmet. Det var en grej, som satt på nyckelknippan, det hade jag aldrig kommit på men det var inte så kul att väcka dem. Men hela Irisgatan i Örebro var ju vakna vid det laget så det blev ju bara två till. Jag fick stressa iväg till dagmatten med hundarna, utan frukost och utan att hinna kolla om jag hade städat ordentligt.

Idag har jag i a f byggt en fålla där jag kan ta in fåren när jag ska skilja ifrån bagglammen. Mina får gillar inte fållor men jag gjorde ett prov med Tassa. Vi kunde ju ta det lugnt så vi fick in dem till sist, de funderade en stund om de verkligen skulle gå in i något så farligt. Vi får pröva lite i morgon också så går det nog bra på lördag, då kommer några från Örebro för att hjälpa till och skilja ifrån lammen. De har ingen aning om hur man gör, de tror nog att det är något liknande renskiljning, det har de väl sett på TV.

Jag har fått två hagar putsade nu, dels hagen som tackorna och lammen går i, det börjar växa upp där så de gick och betade där idag och dels hagen som jag tänkte att baggarna skulle gå i.  Bagghagen vet jag inte om det går att använda direkt, det kanske behöver växa lite mer, vi får väl se.

Nu skulle jag önska att det inte hände några fler jobbiga saker. Jag vill ju ha ett händelselöst liv men det verkar inte som om det blir så. I varje fall skulle jag vilja få tid att vallträna lite.

Det är inte så enkelt att komma i bra vallform. Det har varit mycket jobb efter vallveckan, både här och på jobbet. Ingen tid för vallträning. Jag har kämpat med gräset i mina båda hagar. Den ena hagen är jättestor och trots att det inte är llänge sedan det blev klippt under tråden hade gräset vuxit och blivit både långt och grovt. så det var verkligen svårklippt. Det tog en hel dag att klippa hela vägen runt. Idag har jag fått en hage putsad så nu var fåren besvikna när det inte fanns något att äta i halva hagen. De har en hel del i resten men de är lite bortskämda. Det har varit jättebra bete där hela sommaren.

Moses mår inte så bra. Han har ju bakterier i urinen och trots att han fått antibiotika så blev han inte av med alla. De har tagit odlingsprov och konstaterat att den antibiotika som han fick skulle ha tagit de bakterierna. Nu ska jag åka och röntga honom i Örebro för att se om det är något annat. Jag oroar mig ju för cancer, han hade väldigt ont. Jag lärt kastrera honom för att han inte skulle få cancer men det kanske inte har hjälpt. Han hade prostataproblem då och man rekommenderade kastrering. Jag förstår inte hur jag ska klara att mista Moses, det måste jag ju räkna med även om han är frisk nu, han är ju nästan tio år.

För egen del har jag varit med om en älgkrock. Jag körde på en älg när jag åkte hem från jobbet i måndags. Jag slutade kl 23.00 och hade bråttom eftersom jag skulle börja kl 7.00 nästa dag. Man hinner inte sova mycket då: Jag höll på att köra om en långtradare och fick samtidigt ett möte. Jag var helt koncentrerad på omkörningen och att få plats bredvid långtradaren och såg inte älgen. Den landade på min bil och tryckte ihop motorhuven och även taket en bit och kastades sedan flera meter upp i luften. En bil bakom såg det hela men kunde ju inte göra något. Det gick i alla fall väldigt bra, jag hade änglavakt och klarade mig utan skador mer än på händerna. Jag hade ju dem på ratten när älgen kom farande. Älgen klarade sig inte utan dog.

Jag fick för säkerhets skull tillbringa natten på Linde lasarett. Hundarna, som var helt oskyldiga, fick sova hos polisen. De var inte så glada för det kan jag tro men de hade också klarat sig bra. Bilen var så svårt skadad så de trodde inte på verkstaden att den gick att reparera utan jag får ersättning. Jag försökte hyra en bil i Lindesberg, men de hade ingen som man fick ta hundar i. Han som hyrde ut talade om att det troligen inte fanns någon sådan i Örebro heller. Vad ska man med en bil, som man inte får ha hund i, det fattar jag inte? Annars var alla människor så oerhört vänliga och hjälpsamma och omtänksamma, både polisen, ambulanspersonalen och sjukvårdspersonalen och även andra trafikanter, som stannade. Det hade inte varit roligt om det varit på en väg där det inte var någon trafik. Bärgaren såg till att bilen kom till verkstad i Örebro och han kontaktade även försäkringsbolaget.

På jobbet tyckte de att jag skulle vara hemma och vila efter krocken. Jag var arg eftersom jag behöver pengar men jag inser att det var ganska skönt att slippa jobba direkt efter. Jag sov 10 timmar natten efter. Jag har ju varit så trött den senaste tiden och blev inte piggare av det där. Nu skulle jag vilja att livet började flyta lugnt och sakta. Jag vill att det ska bli absolut händelselöst, det har hänt alldeles för mycket senaste tiden. Jag behöver verkligen inte så mycket omväxling.

Då var vallveckan avslutad. Jag var där 3,5 dagar och jobbade 3. Första dagen sprang Tassa lite som hon tyckte, det var ju väntat.  Hon hämtade, "vinglade" ordentligt med fåren när hon kom med dem, föste med stora pendlingar, bredvid båda grindarna och lyckades t o m missa fållan. Jag blev arg och skrek åt henne, då stack hon men kom i a f när jag lockade snällt och föste in fåren i fållan.

Andra dagen började hon bli styrbar. Då hade vi enbart träning och jag tränade mycket fösning och det började gå skapligt.

Tredje dagen gick det riktigt bra faktiskt. Sådana gånger funderar jag nästan på att låta mina anmälningar till tävlingar, stå kvar. Men jag vet ju att det inte går att tävla när man inte tränat så jag ska inte göra det. Det skulle vara riktigt bra om jag kunde komma igång och träna regelbundet. Jag har mycket jobb inbokat framöver och behöver göra det jag ska hemma, det har blivit riktigt eftersatt nu. Vi får se hur det går. (nu har jag tagit bort anmälningarna till tävlingar.)

För övrigt är det roligt med vallveckan. Jag tänkte att det kunde vara bra att skingra tankarna lite men det var inte så lätt. Det kommer över mig ändå emellanåt, även när jag befinner mig bland folk. Det är nästan bättre när jag är ensam och kan gråta fritt. Det är jobbigt det här men det blir bättre, det vet jag ju, fast det tar tid.

Jag har varit och jobbat idag. Jag har gjort tester (intervjuer egentligen) på två av de intagna. Jag tycker det är roligt med testerna men det är jobbigt, man måste vara på alerten varje sekund, lyssna noga på vad de svarar och ställa rätt följdfrågor. Detta var missbruksfrågor och märkligt nog, fast de är där för missbruket så är det mycket känsligt, det är viktigt att ställa frågorna på rätt sätt så de inte upplevs kränkande eller nedvärderande och samtidigt så att de vågar vara ärliga. Jag är helt slut i huvudet när jag är klar. Bearbetningen får vara tills nästa dag.

Skönt att värmen gett sig men då blir det regnet istället. Det är faktiskt ännu värre. Nu halkade jag riktigt in i gnällbältet igen, får försöka ta mig ur. Jag ska försöka hitta någonstans att träna vallning nu när jag kommit igång - igen. I mina hagar är gräset meterhögt, det är inte roligt att valla där. Jag hoppas på att någon ska få tid att putsa mina beten nu när de fått in höet.

I morgon är det midsommarafton. Man kan knappast tro det är sant. Det brukar ju vara en period med lite värme före midsommar men det har det inte varit i år. Bara kallt hela tiden. Några dagar har det varit varmt men oftast kallt och blött. Det var lite vackert väder i förrgår och mina ungtackor var så glade, de kom springande till mig och de gjorde glädjeskutt alla fem, hoppade högt rakt upp i luften. Jag kan inte tolka det på annat sätt än de var glada över vädret. Det är inte bra för får med så mycket regn, det är faktiskt risk att de blir sjuka. De är i a f duktiga att söka skydd, jag saknade fem, sex lamm en dag och gick runt hela hagen i regnet och letade. Mammorna ropade men inga lamm syntes till. Då hade de krupit in under en stor gran som hade grenar ända ner till backen så jag såg inte lammen. Fåren brukar inte vilja gå in under sådana granar men nu gjorde de det. Det var ganska torrt där under granen. I dag såg jag att det stod på Aftonbladet att "Supervärmen" äntligen var på väg. Jag är riktigt gnällig nu, supervärme gillar jag inte heller.

Jag ska jobba i morgon och midsommardagen, det är skönt, tankarna skingras lite. Och jag får lite god mat. Ja jag får betala förstås men jag behöver inte laga det. Det är låg beläggning på behandlingshemmet nu, kommunerna måste spara pengar och har inte råd att skicka missbrukare till behandling utan man låter dem gå under i sparivern. Jag oroar mig förstås för mitt sommarjobb. Det har varit lite upp och ner, den ena dagen har de tänkt stänga avdelningen jag fått sommarjobb på men nästa dag har de ändrat sig. Jag hoppas ju att jag får jobba. Jag behöver pengar så jag kan betala mina bilreparationer.

Vi har inte tränat alls, Tassa och jag. Jag har ju anmält oss till några tävlingar men jag får nog stryka dem. Jag ska i alla fall vänta tills vi har deltagit i vallveckan som WK-klubben anordnar. Jag har anmält oss till fyra dagar där. Då får vi se hur det går. Men det är klart, fyra dagar träning och tävla mot duktiga förare och hundar som tränat nästan dagligen det är ju dömt att misslyckas. Tassa har gjort lite valljobb med Britts får, då skärper hon sig men det syns ändå väl att hon är otränad, hon blir lite vimsig, hon gör fel och hon orkar inte heller. Working Kelpie-mästerskapet ska vi åka på även om vi inte tävlar, det blir vår semester. Det är ju roligt att komma bort lite och träffa folk.

I går fick jag hjälp att klippa gräset under tråden vid hagen. Det är jättelångt staket och jag blir så trött och får ont i ryggen. En väninna från Örebro tog med sin son, som är 20 år så han klippte alltsammans medan hans mamma och jag gick och fikade hos en annan väninna här i Ramsberg. Det var jätteskönt. Jag är så fruktansvärt trött varje dag, Och jag har heller ingen lust att göra något, jag sitter mest vid datorn men jag vill inte göra något annat. Ingenting är roligt. Det är tur att jag har djuren som tvingar mig att röra mig annars skulle jag bli sittande hela dagarna. Som tur är tvingade jag mig att klippa gräset i trädgården den där dagen när det var vackert väder. Det är ju karneval i Ramsberg på midsommardagen. Då går de förbi mitt hus så då måste det ju vara snyggt .

Nu har begravningen varit. Det var fint och stämningsfullt. Mycket folk, vilket jag tyckte kändes bra, även några "gamla" kompisar till Janne, det kändes också bra. En arbetskamrat från Runnagården, som är mycket anlitad att sjunga och spela gitarr, och dujktig, kom och spelade några fina sånger. Jag trodde att det kanske skulle kännas lite bättre efter begravningen men det visade sig att det bara blev ännu svårare. Det som jag behövde, att inse att det var definitivt, gjorde att det blev ännu mera smärtsamt. Jag börjar så smått fatta att han inte kommer tillbaka. Självklart har jag vetat det förut, med förståndet men tydligen inte helt med känslorna. Tankarna drar faktiskt fortfarande iväg ibland: "det måste jag fråga Janne" eller "det ska jag berätta för Janne". En kvinna sade till mig i går att även det som är vackert och fint framkallar starka känslor av sorg och så är det ju.

Jag borde kanske unna honom att ha frid, hans liv var ju inte det bästa de sista åren. Dit kommer jag kanhända så småningom men nu tänker jag mera:"Det var den vackraste tiden på året (jag tycker alltid det är så underbart när allt börjar slå ut, den skira grönskan, blommorna som börjar komma) och han var fri och kunde gå vart han ville för första gången på sju månader. Men egentligen var han inte fri ändå, drogerna är nog det värsta fängsel man kan hamna i, ett ständigt jagande. Om någon tror att man lever ett glatt och sorglöst liv i drogberoende så har han/hon helt fel. Det finns nog ingenting som binder en människa så, man kan inte fly från det och man hoppas hela tiden att man ska kunna lämna det. En och annan kan det men det måste hända något speciellt för att man ska klara det. De flesta kan det inte.

I går läste jag i NA om sorg, om att förlora ett barn, man får räkna med att det tar två år innan man börjar kunna känna glädjen igen ordentligt. Jag har ju faktiskt förlorat ett barn, även om han var vuxen. Jag märker att jag går tillbaka ofta och minns hans barndom. Kanske det fungerar så. Det är fina minnen, senare finns även många jobbiga minnen , det är ganska blandat. Jag har många minnen från de år han var drogfri, när han gifte sig och hans barn föddes, det är fina minnen. Han var en jättefin pappa då, överlycklig över sin dotter. Han har alltid pratat mycket om henne men tyvärr sällan träffat henne.

Jag tror det är viktigt att jag sörjer och gråter när det känns så. Försöker jag låta bli så kommer det på något annat sätt, värk i lederna, aggressioner eller liknande. Det är bäst att det får värka ut. När min bror dog tog det väldigt lång tid innan jag började "komma igen", jag har förstått nu att det nog berodde på att jag var ganska ensam om sorgen då, hade ingen att tala med om honom och jobbade mycket och inte kunde gråta i ensamheten heller. Eftersom han bodde i Schweiz så hade inte min dåvarande sambo träffat honom så mycket och kände honom inte. Den här gången har jag mina andra två barn, som också är lika ledsna och vi kan förenas i sorgen.

Nu ska jag försöka att inte skriva så mycket mera här om detta. Tack för att jag fått ha den här ventilen för att lufta känslorna. Och tack för alla tröstens ord jag fått, det har verkligen givit mig kraft. Det ska jag försöka komma ihåg när jag själv läser något av någon som har det jobbigt. Det gör mycket nytta att få några tröstande ord.

Mina djur ger mig också tröst. De beter sig precis som vanligt. De är inte vare sig oroliga för mig eller ovanligt hänsynsfulla. Hundarna blir lite oroliga när jag gråter så jag försöker låta bli det när de är i närheten. Katterna är som vanligt, fjäskar för att få mat och struntar i mig när de är mätta. De lägger sig utan vidare på min stol och går till dörren och jamar just när jag satt mig tillrätta vid TV:n. Lammen kommer skuttande som vanligt, småbaggarna stångar mig när jag inte klappar just dem och tackorna bara betar och tittar inte åt mig, kommer möjligen någon liten stund och vill bli klappade men går snart igen. Alla djuren måste ha sina behov tillgodosedda och det är skönt med kända rutiner. Hela helgen ska jag jobba, det är också skönt. Då måste jag tänka på vad jag gör och säger och får glömma bort min egen plåga .

Jag vill tacka alla, som på olika sätt bidragit med tröst i samband med min sons död. Varje ord och handling i den vägen bidrar till att lindra det svåra lite grand. Det är så oerhört smärtsamt att mista ett barn, som man fött och skött om, haft drömmar och förväntningar om, oroat sig för, glatt sig åt, varit stolt över, alla känslor, man har för sina barn. Att barnet inte lyckats i livet eller blivit berömd gör inte att sorgen blir mindre. Det är lika svårt att förlora en missbrukare.

Begravningen blir den 2 juni och efter det börjar den verkliga bearbetningsfasen. Jag har sagt många gånger att jag inte skulle klara att mista något av mina barn. När det blir så har man inget val, man måste bara klara det, oavsett om man kan eller ej. Jag vet ju att sorg fungerar så att så småningom börjar man glömma smärtan en stund ibland men det tar rätt lång tid innan det blir någon lång stund som den försvinner. Men den gör det till sist. Och smärtan blir inte lika intensiv. Sorgen och saknaden finns alltid kvar men smärtan försvinner. Men innan man kommer dit.....

Jag försöker göra vad jag kan för att få tiden att gå. Tur att jag har fåren, det finns ju mycket att göra med dem just nu. Jag har lånat ut två tackor med vardera två lamm till en familj i Örebro. De har två flickor, som blev jättelyckliga över lammen. Hela familjen var engagerad i fåren, även farmor, som är min arbetskamrat. Vi jobbade ihop en natt och pratade en del om får. Hon berättade att familjen hade lite mark, som de ville ha betad och de båda flickorna, som är så förtjusta i djur och gärna ville ha små lamm att gulla med och hon undrade om det var möjligt att låna får. De hade satt upp ett bra stängsel och rensat hagen från allt som kunde skada fåren. De hade mycket att äta där så de är nog nöjda.

Det finns ju beten att göra i ordning. Jag har gjort ett åt ungtackorna. De ser ut att må gott där. Jag tror faktiskt inte att de fryser fast det är kallt på nätterna. Jag har ju också det eminenta vindskyddet, som tyvärr blåste omkull och lade sig på taket. Även då var det många människor, som var vänliga och omtänksamma och ringde. Man oroade sig bl a för att något får kunde ha kommit i vägen men som tur var klarade de sig. Vindskyddet var mycket tungt men Kjell, bonden som jag hyr lagård av och en granne hjälpte mig att resa upp det med hjälp av traktor. De har förankrat det nu så jag tror att det står fast nu.

Jag har också ett annat bete som skall göras i ordning. Jag har kollat och det är många stolpar, som måste slås ner. Det tar nog en dag att göra det klart men jag tänkte det skulle bli lite varmare om nätterna innan jag tar dit fåren. Det är ju flera lamm, som är ganska små ännu.

Tassa och jag vallar några minuter på ungtackorna när vi är där. De är så snabba, de springer fort som vinden, Tassa får jobba hårt för att hinna med. Det är ju förstås en massa tuvor där så det är ganska tungsprunget.. Jag önskar mig ett bete utan tuvor men de är nog svåra att bli av med. Ska man ha hästar där i så fall?

Nu börjar jag snart jobba på allvar. De har redan ringt flera gånger när de behövt nattpersonal men det har inte passat. Det har oftast varit på helger, man börjar så tidigt då, så då har jag svårt att klara hundarna, det blir så länge de måste vara ensamma då. Jag har ju hundgård men Tassa gräver sig ut därifrån. Jag tycker nog det är för kallt för dem också. Jag kan ju inte börja låta Moses vara ute på natten och frysa när han är snart tio år. Han skulle säkert yla där och få reumatisk värk.

Han blev 46 år, skulle ha fyllt 47 i december i år . Min son Janne, är den av mina tre barn, som var vekast och känsligast (tror jag).När han var barn hade han lätt för att skratta och lätt för att gråta. Han hade medlidande med alla, som hade det svårt. Han hade nog inte den bästa självkänsla, han kom i kläm på något sätt. Han var mellanbarnet och han fick nog minst av uppmärksamhet. Ironiskt nog var han den som behövde mest. Det blev så att han kunde ge sin sista slant för att få "vara med", för att "duga till". Kanske var det just det, som gjorde att han tidigt fastnade i missbruk. De andra två hade ju samma uppväxtförhållanden som Janne, utan att bli fast som han.

Han hade en period på några år, när han var drogfri. Då gifte han sig och fick en dotter. Naturligtvis höll inte äktenskapet, han började droga igen. Kontakten med dottern har varit mycket sporadisk men trots missbruket har han aldrig glömt henne, han tänkte och pratade alltid om henne. Hon är i en känslig ålder nu, i puberteten och har tagit hans död väldigt hårt. Som tur är har hon en mamma, som älskar henne mycket och säkert kommer att vara ett bra stöd för henne.

En som också kommer att ta hans död hårt är min dotterdotter, som alltid älskat och sett upp till morbror Janne. Han var periodvis "försvunnen" ur hennes liv och hon slutade fråga efter honom. När han till sist "kom tillbaka" var hon överlycklig. Hon har också en mamma, som älskar henne högt och kommer att stötta henne så mycket hon kan.

Min äldste son har alltid försökt få Janne "på rätt köl". Ända från det Janne började missbruka har Mikael stöttat honom. Mikael har alltid ställt upp och gjort det på ett bra sätt. Han har inte låtit sig utnyttjas eller varit en s k möjliggörare utan han har verkligen varit ett stöd för Janne, vilket Janne alltid uppskattat. Han har sett upp till, och litat på, sin storebror.

Jag har också försökt efter bästa förmåga och jag vet att Janne litade på mig. Däremot tyckte han att jag tjatade på honom och var trött på det. Vår kontakt har inte varit den bästa på många år. Bara när Janne var på behandlingshem eller i fängelse hade vi tät kontakt. Då ringde han i regel varje dag.

Jag har sörjt honom i trettio år och kommer säkert att fortsätta med det. Det känns fel när ens barn dör före en själv. Han hade dock ett sorgligt liv under många år och sade ofta:"Jag struntar i om jag dör" men ändå var det uppenbart att han älskade livet och hoppades på något bättre. Han tog en överdos för 7 - 8 år sedan och efter det var han en helt annan person än tidigare. Han fick svåra hjärnskador och blev aldrig som förr.

Jag har ju tyckt att jag haft så mycket problem på sista tiden men ändå tänkt att "det kommer något värre". Och det gjorde det. Just nu känns det som om bloggen är en ventil, någonstans att tala om min sorg. Det är som "Kära dagbok", det känns på något sätt mera anonymt att skriva här än att prata med någon. Jag har svårt för det och försöker jag så gråter jag bara, det är bättre att skriva. Så småningom kanske jag kan prata också.

Jag ska nog ändra bakgrunden till svart på den här bloggen, det passar min sinnesstämning bättre. Jag brukar försöka se positivt på livet men nu vet jag inte om jag klarar det längre. Jag tror aldrig det tar slut på eländet. Jag tänkte faktiskt idag när jag åkte och postade deklarationen att "nu kommer den in i tid, nu måste det vara slut på mina motgångar och besvärligheter". Men så var det inte. En sak har jag i alla fall kommit underfund med, bloggen är bra att använda sig av för att "skriva av sig". Jag tycker alltid det lättar mycket när jag skriver om mina problem. Det är ju inte så kul att läsa men skönt när man bara kan strunta i att läsa om man vill.

När jag kom till lagården i kväll var det en tacka, som sprang och skrek, faktiskt. Hon skriker mycket, så jag trodde först att hon bara ville ha kraftfoder men hon ville inte komma in så jag tänkte att det kunde vara något särskilt och gick ut i hagen. Där låg hennes lammunge död. Han hade fastnat med huvudet mellan två trästammar och satt ganska hårt fast. Jag tyckte så synd om tackan. Hon var så oerhört rädd om sin unge. Det är en ungtacka som fått sitt första lamm så hon har ju varit lite ängslig. Ungen var en vecka gammal och hade hunnit "dra upp" henne så hon hade bra med mjölk. Hon är duktig att äta så det blir svårt att kunna se till så hon inte får mjölkstockning och juverinflammation. Jag kanske kör ut henne till de andra ungtackorna som inte lammat men helst ska hon stå inne och bara äta halm.

Deklarationen vet jag inte riktigt hur den blev. Jag lade ju ner min firma och nu stod det på blanketten att jag måste deklarera näringsverksamheten eftersom jag hade F-skatt förra året. Jag hade allt i datorn och det försvann när jag fick virus, nu kommer jag inte ihåg varken datum eller belopp. Det var ju så lite så det kanske fungerar så där. För övrigt gjorde jag bara avdrag för resor till jobbet och tog sedan de förtryckta siffrorna. Det stämmer säkert.

Jag upptäckte att jag glömt telefonen idag, jag börjar bli riktigt senil. Hade inget minne av var jag lagt den. Jag brukar vara noga med att ha den med mig ifall de ringer om jobb. Jag har blivit lite hånad tidigare för att jag sagt att jag glömt ta med telefonen och de har då frågat varför jag har den. Det kan man ju undra. Jag har tyckt att jag lärt mig att ha den med mig men just nu fungerar jag dåligt. Bl a hade bilfirman ringt så det var nog lika bra att jag inte hade telefonen med mig. De ville väl bara tala om att det blev dyrare än de räknat med.

Nu kommer det att ta några dagar innan jag hämtat mig igen. Jag vill inte ha flera dråpslag, det räcker nu. Tassas och min vallning idag ska jag skriva om en annan gång.

Nu börjar det mesta normaliseras igen. Min misslyckade "riskörning" kostade ca 20.000:- (tjugotusen kr.), det kunde jag nog haft roligare för. Eftersom jag inte har några pengar alls blir det lån och kredit, det kommer att bli kännbart ett tag. Och det tog en hel del kraft när det hände och innan jag visste hur det skulle bli. Nu har jag i alla fall kommit till "återuppbyggnadsstadiet".

Jag har tröstat mig med följande:

1. Min bil (eftersom det var den som var inblandad från början) har inte kostat mig så mycket (med undantag av inköpet). Den har varit ovanligt hållbar, antagligen beroende på att den äldre man, som hade den före mig, skötte om den mycket bra. Han underredsbehandlade, vaxade, smorde o s v. Jag har sedan varit noga med servicen, den har förstås kostat en del men jag har inte behövt byta ut ens sådant som brukar gå sönder, avgassystem, fläktrem och vad det kan vara. Det enda jag bytt är batteri.

2. Jag har slösat bort så mycket pengar, som jag inte fått något positivt tillbaka av så det här är bara en liten bråkdel av alltsammans. Jag säger alltid att jag i hela mitt liv jobbat mycket. Det kan ju verka konstigt att jag inte äger just något men ovanstående är skälet. Jag HAR verkligen jobbat mycket, "arbetsnarkoman" är ordet. Idag förstår jag inte riktigt hur jag har hunnit med eftersom jag även har utnyttjat fritiden.....

3. Det finns många som råkat mycket värre ut än jag. Jag känner ett par, som var skötsamma och ordentliga, hade bra ekonomi, eget hus, ett vackert hem. Mannen startade ett importföretag tillsammans med några arbetskamrater i hopp om att få ännu bättre. En i gänget gjorde sig skyldig till olagligheter i företaget och det blev konkurs. Mina bekanta fick, istället för vinst, en skuld på ca 1,5 miljon. Åt dem hade jag tidigare skrivit på borgen på ett lån, som det endast återstod 10.000:- på, som jag fick punga ut med. Det var också en sådan sak, som jag fick betala utan att få¨något tillbaka men med tanke på deras situation, de var inte heller skyldiga, var ju min bara en bagatell. Båda två arbetade sedan nästan dygnet runt för att klara sig.

4. Det där var bara pengar. Det finns andra människor, som råkat illa ut på olika sätt. Jag känner en kille, tidigare missbrukare, som blev liggande på järnvägen i fyllan, blev överkörd av tåget och förlorade båda armarna. Då kan man verkligen tala om otur. Han har en väldigt positiv livssyn och gav inte upp, lyckades t o m bli nykter och drogfri trots sina svårigheter.

Jag menar inte att det är en tröst för mig att det finns människor som har svårigheter men jag kan försöka lära mig av dem, som har det värre än jag och ändå inte ger upp utan kämpar vidare.

Jag har undersökt alla försäkringar, som jag har men ingen passar. Inte ens bilfirmans försäkring gäller. De har förklarat för mig att "om jag haft ont uppsåt, t ex försökt stjäla bilen, hade försäkringen gällt. Nu var det istället så att jag försökte komma in i bilen som jag hade till låns, då gäller den inte." Trots att det var någon annan, inte de själva, som förstört bilen. Glasrutan kostade inte mycket, det var brytmärkena på bilen. Trots att de knappast syntes kostade det 10.500:- att laga.
Jag har också en s k otursförsäkring på hemförsäkringen. Den gäller inte heller. Om jag förstör mina egna saker gäller den men inte när jag förstör för någon annan. Jag tycker ju det är värre om jag råkar förstöra något för någon annan så den försäkringen ska jag säga upp.

Nu ska jag lägga detta bakom mig. På två år ska jag ha klarat av att betala min skuld. Hoppas jag. Jag är egentligen rädd för att dö och ha pengar kvar, som jag inte hunnit göra av med och inte kan ta med mig. Men det är nog ingen risk.

Nu är också lamningen klar. Sista tackan lammade i går. Ute på betet. Jag kollade henne i går morse och då syntes inga tecken på att hon skulle lamma snart. Sedan höll jag på och gjorde klart det sista på betet, som jag stängslat. Usch för att arbeta med järntråd. Det är bättre än plastad eltråd men mycket besvärligare att handskas med. Om den trasslar sig är det nästan omöjligt att trassla upp den. Det blev i a f klart till sist och jag kunde köra iväg mina fyra ungtackor och gammeltackan. (jag tror att de frusit inatt, de är vana att vara inne i lagården, det var is på deras vatten i morse, men jag stålsätter mig.) Det blev gott om plats i lagården. När det var klart kunde jag andas ut och ta igen mig en stund. På kvällen när jag kom för att ta in fåren fick jag se ett lamm som jag inte kände igen. Tackan, som skulle lamma (trodde jag) stod bredvid lammet och jag undrade om det var hennes tur att stjäla lamm nu. Det syntes nästan inget i baken på henne ens och hon var inte så tjock innan heller. Jag var ju tvungen att inse att hon faktiskt hade lammat. Lammet var helt torrt och verkade mätt och nöjd och pigg. Skönt när det fungerar så.

Ovan nämnda får utgör min vallgrupp. Tänkte att jag skulle skriva:"Nu är min vallgrupp ute på betet som är två hektar, tvåhundra meter långt. Nu ska vi träna så vi blir bäst i Sverige." Jag kanske får ta tillbaka det innan jag ens skrivit det. Jag släppte in Tassa en stund i går för att testa lite. Tassa orkar inte mycket just nu. Fåren är snabba som vinden och Tassa hinner inte med. Hon har inte mycket till självförtroende heller. När hon ska fösa och de svänger åt sidan så vänder hon och kommer till mig. När de springer iväg vänder hon också. När hon ska hämta bryr hon sig inte om att gå upp bakom dem. De startar när hon startar från mig och så genar hon. Hämta kan jag inte ens träna om jag inte har någon som håller fåren annars blir allt fel. Jag ska ringa och anmäla mig till träning hos Erik få se om jag kan få hjälp att komma igång. Det är alltså inte säkert att vi kommer med på SM 2009.

Motgångarna radar upp sig. Efter det senaste, det med bilen som jag förstörde kopplingen på (jag pratade förresten med en gammal dam, som talade om för mig att "så gör man inte" alltså backar med släp i uppförsbacke men det har ju ingen talat om för mig) så har det varit mera motgångar. Inget dock som jag själv varit skuld till.

Jag fick anlita bärgningsbil till Lindesberg och låna en bil, likadan som min. I dag på morgonen, strax före sex (6) kom jag, efter att ha matat flasklammet, ut från lagården (som ligger 3,5 km från där jag bor, jag tar med mig hundarna så jag kan rasta dem där, det är nära skogen och inga koppel behövs) för att ta ut hundarna och gå en runda med dem. Jag upptäckte att bilen var låst och tyckte det var konstigt att jag låst bilen, det brukar jag aldrig göra vid lagården. Jag kände i alla fickor, inga nycklar. En förfärlig tanke slog mig. Mycket riktigt, nyckeln satt kvar i bilen, alla dörrar var låsta, solen var på väg upp och hundarna var inlåsta i bilen. Alla fönster stängda. Att gå i baklås är tydligen typiskt för Ford.

Vad gör man då? Jag stod och tittade på bilen en bra stund som om jag trodde att dörrarna skulle öppna sig. Det är inte lätt att veta vem man ska ringa kl sex en söndagmorgon. Jag började med en bekant i Örebro, som är bilmekaniker. Han sov men försäkrade att det var okej. Han kunde dock inte göra något, hade inga trix att lära ut. Så ringde jag en kille i Ramsberg som har bilverkstad. Han stängde bara av sin mobil (han ringde upp senare) jag ringde polisen som sade "du får anlita låssmed", snorkigt, en äldre dam (85 år) som genast steg upp och klädde sig och kom för att hämta mig. Under tiden så bände jag lite med ett bräckjärn och vips, så gick rutan sönder. Så enkelt var det. Jag har plockat glas, dammsugit och plockat igen hela förmiddagen men dörrarna gick att öppna.

I går var det en tacka som var dålig. Hon skulle lamma men ingenting hände, hon låg i hagen och såg dålig ut. Jag tog bara in henne och ställde henne i en box. Inget tydde egentligen på att det var dax men tackan såg dålig ut. Jag var där ofta och kollade henne. Jag håller på och stänger en hage men hade ingen ro att vara där och jobba utan åkte och tittade till tackan. När jag kom vid 16.30 hade hon fått ett lamm, som låg bakom henne. Själv låg hon och rörde sig inte. Jag började jobba med lammet och lyckades få liv i det efter en bra stund och då först vaknade tackan till liv och började slicka lammet. Hon fortsatte dock att se dålig ut. Vid 20.00 ringde jag en annan fårägare, Åsa, som kom direkt. Ingen av oss hade någon gång "gått in" och känt om det fanns något kvar men vi bestämde oss för att hjälpas åt och göra det.

När vi stod och planerade lade sig tackan och slutade jämra sig och vi upptäckte att efterbörden gått och låg i bädden. Vi antog att det betydde att det inte fanns något mera lamm, varken dött eller levande, kvar. Tackan ser nu pigg ut men det var en pärs när det drog ut på tiden så. Bara att hoppas att allt faktiskt är bra så det inte dyker upp något.

Gammeltackan, som stjäl lamm, hon står fortfarande i boxen och skriker. Nu har hon ju sällskap av tackan, som lammade i går så hon är inte ensam men det verkar inte hjälpa. Jag ska försöka jobba på med stängslingen så jag kan flytta ut gammeltackan och de fyra ungtackorna, men det tar tid. Det är ett rätt stort område och det är mycket jobb med stängsel.

Det är ju frågan om jag verkligen ska ha några får. Eller något hus. Eller någon bil. Eller några hundar. Det kostar sannerligen mycket. Ska man verkligen kosta på så mycket bara för att ha roligt? Men vad skulle jag göra om jag inte hade allt det? Ja jag kunde nog förströ mig, det är mycket jag vill göra. Men jag vet ju att jag skulle bli sittande och stelna till totalt. Det är väl bara att bryta ihop och gå vidare kan jag tro.