monawesterlund

Idag har jag varit hos Gail och tränat. Det började verkligen inte bra. I Norberg, 8 mil hemifrån, fick jag punktering. Det är säkert 25 år sedan jag bytte hjul. På den tiden kunde jag fortfarande ställa mig bredvid bilen och se hjälplös ut och genast kom en rask karl och fixade det åt mig. Idag hjälpte det inte alls. Jag försökte stoppa en lastbil men chauffören stannade inte ens. Det var bara att lasta över hundarna i baksätet och plocka ut allt från deras plats. Jag letade fram reservdäck och domkraft. Bara det var problem. Min bil är fem år gammal och domkraften som hör till bilen såg inte ut som domkrafter gjorde för 25 år sedan. Jag fick fundera en bra stund innan jag kom på hur den skulle användas. Det tråkiga var att det hela tiden regnade, ett kallt, blött regn. När jag hissat upp bilen upptäckte jag att jag inte kunde rubba muttrarna. Jag stoppade en personbil och en kraftig man steg ur och jag andades ut, "nu får jag hjälp, han klarar det". Det gjorde han inte. Han kunde inte heller rubba muttrarna. Han åkte till en mack någon kilometer bort och lånade ett fälgkors. Det hjälpte inte. Han beklagade och åkte vidare. Jag plockade ut hundarna och promenerade till macken där jag fick med mig en kille, som fixade allt på 5 minuter med hjälp av ett långt järnrör, som gjorde att muttrarna gav sig. Heder åt honom, han hade just övertagit macken och hade flera jobb för att klara det ekonomiska, ändå tog han bara 50:-.

Jag kunde fortsätta två timmar senare till Gail, som mötte mig utanför, tog ut tre springiga får och Liz, som är förunderligt duktig. Om ingen annan var glad för att jag kom och tränade så var Liz det, Hon formligen skalv av glädje när hon förstod att hon skulle få jobba. Hon är ett under av lydighet och vilja att göra sitt bästa. Vi gick en bra bit bort till ett stort fält, samma som SDV hade tävling på i somras när det var torrt och varmt. Varken Tassa eller jag kände av vare sig regn eller kyla idag. Det var helt underbart, det gick jättebra. Vi tränade hämt och fråndriv och båda delarna gick bra. Tassa har inte riktigt klarat hämt tidigare men idag gick det. Fråndrivet börjar också komma.

Enda malörten i glädjebägaren är jag själv. Jag tycker jag har lärt mig mycket om vallning men det måste vara min auktoritetsskräck som gör att jag blir helt paralyserad när jag kommer ut i fårhagen tillsammans med en instruktör. Jag måste verka helt imbecill för alla som ser mig, ingen kan tro att jag kan tänka själv. Jag som alltid har trott att jag var så intelligent (?).  Jag försöker nog få det till att instruktörerna är otydliga men jag inser att det är mig det är fel på. (Jag får mycket skuldkänslor av vallningen. Det är mitt fel att inte Tassa gör rätt och det är mitt fel att jag inte fattar vad instruktörerna menar.) Jag tror att det kan vara åldern, Alzheimer eller Pannlobsdemens eller något. Jag kan inte se helheten i vallning när jag står i fårhagen. Jag kan se det hemma i lugn och ro men annars gör jag bara det jag blir tillsagd och kan inte fatta egna beslut. Och jag känner alltid ett behov att försvara mig och förklara varför.... Ja jag hoppas att jag ändå kan lära mig men det är nog inte roligt att ha mig som elev. Hittills har de alla haft ett stort tålamod, tack och lov.

Till läxa till nästa gång har jag fått i uppdrag att se till att Tassa lägger sig när jag säger till henne och att hon kan vänster och höger. Där har jag också gjort fel, jag har hjälpt henne för länge med kroppsrörelser, Tassa väntar på att jag skall visa vilket håll hon skall gå åt och det borde jag ha slutat med nu. Så det skall hon kunna. Jag skall sluta ge henne kommandot "sakta" och istället lägga henne när hon ökar farten. Jag skall heller inte ryta "framåt" åt henne utan säga det mera mjukt. Visselsignalerna är bara att träna, träna, träna, göra "mindre" och lägre, hunden hör ändå. Ja det där skall väl inte vara så svårt, det skall jag nog klara. Hoppas tiden går fort tills i morgon så vi får sticka iväg och träna.