Att vara bestämd
Jag har åkt omkring och delat ut valmaterial på förmiddagen. På lördag skall jag ha gäster, vilket jag inte är så van vid så det är ett stort jobb för mig med förberedelserna. Jag har också köpt ett bildbehandlingsprogram, Photoshop Elements som är lite mindre och billigare än Photoshop C5. Det blev jag tvungen att installera direkt. Därmed hade jag inte tid att valla så länge idag.
Vi var i alla fall en stund i hagen och det gick sådär till att börja med. Tassa försöker ibland valla på egen hand (tass) och gör egna race emellanåt. Idag var hon riktigt i farten så jag blev tvungen att bli ordentligt arg på henne. När jag går fram till henne och säger ifrån på skarpen så lägger hon sig ner, ibland på rygg till och med, när jag går därifrån reser hon sig, skakar litet på sig och springer sedan som om ingenting hade hänt. Jag var ju så rädd i början, "hon är ju så känslig" bevars väl, hon kastar sig på rygg och ser skräckslagen ut och då fick jag riktig ångest och trodde att hon fått skador för livet. Nu har jag sett att det inte gör så stor skada (eller nytta). Jag måste hela tiden vara mycket bestämd, annars gör hon precis som hon vill. Idag gick jag fram till henne flera gånger och sade ifrån bestämt och det såg ut som om hon förstod att jag menade allvar till sist. Efter det gick hon jättefint, hon lydde, hon gick sakta, gjorde inga rusningar utan gjorde precis som jag ville. Då slutade vi. Jag önskar att jag kunde vara så bestämd hela tiden men jag tycker så synd om Tassa.........
Vi skall till Gail och träna i morgon, då får vi inte göra bort oss helt.
Efter det gick vi och hämtade baggflocken för kraftutfodring och även det gick väldigt bra. I vanliga fall har hon lagt av när hon bara "fått igång dem" men idag fortsatte hon gå sakta bakom dem hela tiden. Hon vill ockå gärna hämta dem men sedan vet hon inte riktigt hur hon skall bete sig när hon väl smlat ihop dem. Det är enklare med våra får, de är så pass skygga så de springer s a s av sig själva upp till träningsfållan. Vi kommer nog att få träna extra på "fålla in" eftersom vi är vana vid får som går in av sig själva.
Stackars Moses sitter vid grinden och väntar och är jätteglad när vi kommer tillbaka, som om vi varit borta i timmar. Några gånger har han förirrat sig in i hagen och nosat på fåren och sett överlycklig ut när han fått vara med. Inga får är rädda för honom, bara nyfikna.
Vi var i alla fall en stund i hagen och det gick sådär till att börja med. Tassa försöker ibland valla på egen hand (tass) och gör egna race emellanåt. Idag var hon riktigt i farten så jag blev tvungen att bli ordentligt arg på henne. När jag går fram till henne och säger ifrån på skarpen så lägger hon sig ner, ibland på rygg till och med, när jag går därifrån reser hon sig, skakar litet på sig och springer sedan som om ingenting hade hänt. Jag var ju så rädd i början, "hon är ju så känslig" bevars väl, hon kastar sig på rygg och ser skräckslagen ut och då fick jag riktig ångest och trodde att hon fått skador för livet. Nu har jag sett att det inte gör så stor skada (eller nytta). Jag måste hela tiden vara mycket bestämd, annars gör hon precis som hon vill. Idag gick jag fram till henne flera gånger och sade ifrån bestämt och det såg ut som om hon förstod att jag menade allvar till sist. Efter det gick hon jättefint, hon lydde, hon gick sakta, gjorde inga rusningar utan gjorde precis som jag ville. Då slutade vi. Jag önskar att jag kunde vara så bestämd hela tiden men jag tycker så synd om Tassa.........
Vi skall till Gail och träna i morgon, då får vi inte göra bort oss helt.
Efter det gick vi och hämtade baggflocken för kraftutfodring och även det gick väldigt bra. I vanliga fall har hon lagt av när hon bara "fått igång dem" men idag fortsatte hon gå sakta bakom dem hela tiden. Hon vill ockå gärna hämta dem men sedan vet hon inte riktigt hur hon skall bete sig när hon väl smlat ihop dem. Det är enklare med våra får, de är så pass skygga så de springer s a s av sig själva upp till träningsfållan. Vi kommer nog att få träna extra på "fålla in" eftersom vi är vana vid får som går in av sig själva.
Stackars Moses sitter vid grinden och väntar och är jätteglad när vi kommer tillbaka, som om vi varit borta i timmar. Några gånger har han förirrat sig in i hagen och nosat på fåren och sett överlycklig ut när han fått vara med. Inga får är rädda för honom, bara nyfikna.
Kommentarer
Trackback