monawesterlund

Wow. Nu känns det bra igen. Jag kände mig en aning nedstämd igår när jag kom från vallkursen. Jag hade varit på vallkurs en hel helg men tyckte inte jag gjort några framsteg. Det var trevligt på kursen men mina insatser i vallning bedömde jag som mycket dåliga. Och hunden lydde inte alls.... Idag bestämde jag mig för att valla en liten stund på mina får trots att jag egentligen tyckte att både Tassa och jag borde vila. Jag kände mig helt mör efter helgen. Och vad händer? Det går jättebra!!!! Hon flankerar hur fint som helst. Fråndriv går utmärkt och fösning (som jag tror kanske heter drivning) går mycket bra. Tassa klarar t o m ett kort hämt riktigt bra. Nåja jag tänkte att "vi är vana vid våra får, det är därför det går bra med dem".

Vi stannade vid Almhöjden och hjälpte till och flytta en del får. Det är klippning i morgon och några behövde bättre beten. Tassa och jag hämtar och föser ungtackorna  till ladugården, kanske 500 meter utmed vägen. Nell blev tvungen att hjälpa till allra sista biten in i ladugården men allt annat klarade vi själva. Tassa sköter sig utmärkt. Hon är så stolt när hon får mota får "på riktigt".

På kvällen var det den vanliga vallkursen i Lerkulan. Trots att det gått så bra på dagen så tyckte jag inte det var lika roligt som vanligt att åka dit. När vi väl var där var allt "med oss", vädret var vackert, bra får, inga knott och det gick JÄTTEBRA att valla. Tassa lydde och gick nästan exakt som jag ville. Visst är det märkligt? Jag fattar ingenting. Direkt blev vallningen riktigt rolig och jag började förstå att vi kanske gör lite framsteg ändå. När jag kom hem hade Gail skrivit några uppmuntrande ord som värmde gott. Nu känns det helt fantastiskt. Livet är stenkul. Det är så jag vill gråta, det är ju också konstigt när det känns så bra.