monawesterlund

Tack Gail för goda råd. Jag har försökt följa dem. I går vallade jag på både mina egna får och Britts ungtackor och höll bara på några minuter och stannade när det gick bra. Det märks ju att Tassa blir mera peppad när jag gör så. IEfter det var jag hos Peter och tränade. Där kunde vi se hur tydligt det var att hon gör sitt bästa när hon tycker det är roligt. Flankeringar, som hon tidigare var jättesur när hon måste göra, det tycker hon nu är roligt och hon gör i det närmaste perfekta flankeringar, går ut 90 grader, följer cirkeln och fr a ser glad ut och rör sig snabbt och säkert. Fösningen däremot tycker hon är pest.

Nu tror jag att hon använder sig lite av min medkänsla, när hon börjar vimsa så har jag låtit henne slippa och därför förväntar hon sig att slippa så fort hon vimsar lite. I går tillät jag henne inte att göra så. Jag fortsatte kräva av henne att hon skulle gå vidare och då gjorde hon det till sist. Jag tror det gäller att vara envis med den damen. Peter har konstaterat tidigare att hon faktiskt slutar sura om hon ser att det inte går. Så vi gick upp och ner trots att hon cirklade och vinglade nerför. Däremot gick hon jättefint uppåt, då gick nämligen fåren själva och hon hade bara att följa efter, då gick det bra. Eftersom hon gladeligen flankerade och även gick fort och lätt uppför så var hon nog inte så trött. Det var bara spel. Hon behöver träna på tröga tackor, som hon måste bråka med för att få igång. Sedan fick hon flankera ibland, då blev hon lite gladare. Hemma skickar jag henne på ett litet hämt emellanåt och det verkar hon tycka är roligt för då går det undan.

Jag är så glad och tacksam för att människor är så snälla och hjälpsamma. Kan jag någonsin lära mig valla så är det tack vare att så många varit hyggliga och hjälpt mig. Gail och Ewa (med Zeke) ger mig goda råd och låter mig komma och träna, Ewa (med Tea) skriver och inbjuder mig till träning och både hon och Heléne ger mig goda råd. Peter ställer upp med träning, han säger: "Vi har två månader på oss, det hinner vi." Det känns skönt att känna att man inte är ensam utan man kan alltid få råd och hjälp. Allt blir så mycket lättare då.

I dag känner jag mig lite "groggy", jag har jobbat i natt och bara sovit två timmar, handlat och sedan kört från Örebro. Jag måste hålla mig borta från fårhagen idag, även om jag orkade gå omkring så är risken att jag tappar humöret när jag är så här trött. I går hade jag tur som vallade innan jag åkte till Peter. Britt är bortrest igen och jag sköter hennes får. Alltid krånglar ju baggarna när Britt är borta. I går hade de båda, som fortfarande gick hopbundna, lyckats sätta fast sig i ett stag till en elstolpe. Jag var där och försökte se hur jag skulle kunna få loss dem men det gick inte utan att skära av repet. Baggarna var jättesura, stångade varandra och började försöka buffa även på mig. De hade troligen stått där ganska länge. Jag var tvungen att ringa efter hjälp. Ett par som bor i närheten, som är duktiga med djur båda två, kom och hjälpte till. Vi tog loss dem och ledde den största till baggfållan och den yngre fick följa med grannparet hem. Nu är friden återställd, gammelbaggen går nöjd och betar i sin fålla och den andra gör nog likaså hos grannen.