monawesterlund

Det går verkligen upp och ner i vallningen för Tassa och mig. Dagarna efter vårt besök hos Ewa och Tea fungerade ingenting. På måndagen försökte jag valla mina får men eftersom Tassa bara sprang och vimsade så struntade jag i det. Nästa dag skulle vi hjälpa till och skilja från lammen från Britts (och mina) tackor. Det fungerade inte ens då för Tassa. Hon brukar skärpa sig när det är fråga om "riktigt arbete" men hon vimsade då också. Jag skickade henne att hämta några får och hon gick ut fint och stack iväg men VÄNDE på halva vägen och kom tillbaka. Hon brydde sig inte alls om fåren, och jag som ville visa hur duktig hon blivit. Så är det när man blir högmodig. Vi skulle sedan till Peter på onsdagen och jag räknade med att det skulle bli likadant men då skärpte hon sig. Då gick det bra igen. Hon har respekt för Peter så hon vågade nog inte. Han tyckte att hon borde vila några dagar med tanke på att det varit intensiv träning länge och vi tränade hela dagen hos Ewa och kanske  framför allt med tanke på det pågående löpet.

Nu har jag jobbat torsdag och fredag så då blev det ingen vallning. Det är nog stressande på annat sätt för henne men det märks samtidigt att hon tycker det är roligt att vara med på jobbet. Det är många som håller på med henne där, leker med henne, promenerar med henne och kelar med henne. Hon får mycket uppmärksamhet där.

Idag tänkte jag att vi skulle åka till mina får och träna lite drivning bara. Hon måste få upp glädjen med drivningen igen, som jag tagit ifrån henne genom att tjata på henne att ta det lugnt. Nu får jag peppa henne så att hon börjar springa igen. Jag ser dock att det inte blir som förut ändå, tidigare var hon osäker  (fr a på mig, visste inte vad jag ville) och sprang därför, nu springer hon mera för att hon tycker att det är roligt att valla. Det är svårt att få till det så det blir lagom. Det värsta är nästan att det alltid är mitt fel när det är något, som inte fungerar. Det skulle nog kännas bättre om jag kunde säga att: "så´n är hon, så gör hon, det är inget att göra åt". Nu får jag ta på mig hela bördan. Men jag lär mig, det går upp och ner, två steg framåt och ett tillbaka hela tiden - men ändå FRAMÅT.