Vallkurs både lördag och söndag

Jaha så var det fredagkväll igen. Den här helgen skall jag till Bråfors på vallkurs så jag slipper gå här och vara irriterad för att jag har mycket att göra men inte kunna jobba för att det är helg. Är jag inte hemma så gör det mig inget. Nu går jag och väntar på det Stora Ljuset. Någor som gör att vallningen börjar fungera så jag kan säga att "Nu skall jag börja träna för VP". Det hjälper i regel inte att jag skärper mig så jag blir blå, det fungerar inte perfekt ändå. Vissa moment kan fungera jättebra men så strular jag till någonting så det blir skit av allt. Det är verkligen inte roligt att vara så här hopplös, snart vågar jag inte visa mig i vallsammanhang. Jag väntar mig nästan att folk skall börja peka finger åt mig. Och jag känner hur trötta instruktörerna blir........

Nu gnäller jag igen men ibland blir jag så här. När jag åkte till Dömsta första gången kände jag mig också så här, förväntade mig ingenting och då gick det jättebra. Sedan har det gått bra där varje gång. Nu är det ju inte meningen att jag skall till kursen och "glänsa" utan jag skall lära mig. Men jag har ju fått så svårt att lära mig. Men jag får se, kanske jag kan lära mig någonting denna gång.

För övrigt för jag en hopplös kamp mot växande gräs. Det är inte bara i trädgården som det växer så det knakar, det är ju samma sak i hagen också. Nu syns inte fåren längre fast de står upp för att gräset är så långt. På något sätt måste jag få betesputsat. De äter ju inte det långa gräset. Det är ju inte klokt, tackorna går omkring i manshögt, (eller åtminstone fårhögt) gräs men har inget att äta. Jo det växer ju upp nytt gräs, som de äter men ändå.....
Det blir nog bra med kurs i morgon.

Kommentarer
Postat av: Ewa

Jag känner ingen som har hittat Det Stora Ljuset. Däremot har vi alla varit med om de där (alltför korta) stunderna/ögonblicken när man hittar Känslan. Om de stunderna infinner sig oftare eller blir en bråkdel längre så är man kanske på väg mot Det Stora Ljuset?
Dock tror jag att du blir besviken om du förväntar dig att öppna en dörr och se ljuset dvs. inte få fler bakslag...
Även om det är stunderna när det inte går bra som man ska jobba vidare med, så gäller det att komma ihåg hur det kändes när det var perfekt - om än bara för ett ögonblick. Om man inte minns det blir man ju galen av frustation.
Har du spelat bowling? Att få till Känslan i vallningen är som att slå en strike. Då gör det inget att man hamnar i rännan nästa slag :o)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback