Fåren blir glada när jag kommer
Vi var hos Peter och tränade i går kväll. På vägen dit var vädret vackert, soligt och varmt. Så fort vi kom fram försvann solen och det började blåsa kallt. Peter, som är optimist, konstaterade: "Bra, inga knott". Det är ju vad som väntar nu, kyla, blåst, mörker, det känns lite trist.
Nåväl, jag glömde snabbt kylan, jag höll mig varm. Det är roligt att träna nu, Tassa är "taggad" och det syns att hon tycker det är roligt igen. Det är märkligt att jag kunde gå i däck så totalt men det var säkert också nyttigt att se den nedåtgående spiralen, när jag går ner mig så gör Tassa det också. Det var ju bra att det kom nu och inte i oktober. Jag känner inte mig själv tillräckligt väl eftersom jag aldrig trodde att det kunde bli så där, gå så långt. Normalt är jag positiv och brukar snarare se möjligheterna än svårigheterna. Jag räknar med att inte klara VP vid första försöket men ibland kommer tanken ändå att, det kanske går ......
Tassa har blivit duktig på drivning, hon går rakt mot djuren, när jag styr henne så svarar hon direkt. Nu har jag fått i läxa att istället för att försöka bromsa henne, få henne att gå fortare, jobba sig trött och sedan sakta ner när hon får lov till det. Jag måste också vara uppmärksam på hämten, hon gick inte ut så fint som hon brukar och Peter konstaterade att det beror på drivningsträningen (att den fungerat som den ska). Nu vill hon mera gå rakt mot djuren så då får jag ta till "flankeringsövning" i hämtet, ställa mig mitt emellan och "hota" henne. Om jag står kvar och hon inte håller ut skall jag lägga henne och sedan ge kommando igen (höger eller vänster). Jag fick pröva båda sätten och det fungerade.
Aldrig trodde jag väl att det var så mycket pyssel med vallning. Men nu börjar jag se det roliga i vallningen på ett annat sätt, att man med enkla medel kan påverka hunden. Jag ska fortsätta träna drivning och flankering växelvis och emellanåt ett litet hämt. Det senare är svårt hemma, fåren startar samtidigt som hunden och mina får är snabba så de är framme hos mig innan Tassa är halvvägs.
Fåren är också roliga, trots att de är så skygga kommer de springande mot en när man kommer in i hagen, isynnerhet om man kommer utan hund. I går gjorde den äldsta tackan ett krumsprång när hon fick se mig så jag trodde hon skulle bryta benen. Det såg åtminstone ut som om hon blev glad att se mig. Det känns ju bra.
Nåväl, jag glömde snabbt kylan, jag höll mig varm. Det är roligt att träna nu, Tassa är "taggad" och det syns att hon tycker det är roligt igen. Det är märkligt att jag kunde gå i däck så totalt men det var säkert också nyttigt att se den nedåtgående spiralen, när jag går ner mig så gör Tassa det också. Det var ju bra att det kom nu och inte i oktober. Jag känner inte mig själv tillräckligt väl eftersom jag aldrig trodde att det kunde bli så där, gå så långt. Normalt är jag positiv och brukar snarare se möjligheterna än svårigheterna. Jag räknar med att inte klara VP vid första försöket men ibland kommer tanken ändå att, det kanske går ......
Tassa har blivit duktig på drivning, hon går rakt mot djuren, när jag styr henne så svarar hon direkt. Nu har jag fått i läxa att istället för att försöka bromsa henne, få henne att gå fortare, jobba sig trött och sedan sakta ner när hon får lov till det. Jag måste också vara uppmärksam på hämten, hon gick inte ut så fint som hon brukar och Peter konstaterade att det beror på drivningsträningen (att den fungerat som den ska). Nu vill hon mera gå rakt mot djuren så då får jag ta till "flankeringsövning" i hämtet, ställa mig mitt emellan och "hota" henne. Om jag står kvar och hon inte håller ut skall jag lägga henne och sedan ge kommando igen (höger eller vänster). Jag fick pröva båda sätten och det fungerade.
Aldrig trodde jag väl att det var så mycket pyssel med vallning. Men nu börjar jag se det roliga i vallningen på ett annat sätt, att man med enkla medel kan påverka hunden. Jag ska fortsätta träna drivning och flankering växelvis och emellanåt ett litet hämt. Det senare är svårt hemma, fåren startar samtidigt som hunden och mina får är snabba så de är framme hos mig innan Tassa är halvvägs.
Fåren är också roliga, trots att de är så skygga kommer de springande mot en när man kommer in i hagen, isynnerhet om man kommer utan hund. I går gjorde den äldsta tackan ett krumsprång när hon fick se mig så jag trodde hon skulle bryta benen. Det såg åtminstone ut som om hon blev glad att se mig. Det känns ju bra.
Kommentarer
Trackback