monawesterlund

Han blev 46 år, skulle ha fyllt 47 i december i år . Min son Janne, är den av mina tre barn, som var vekast och känsligast (tror jag).När han var barn hade han lätt för att skratta och lätt för att gråta. Han hade medlidande med alla, som hade det svårt. Han hade nog inte den bästa självkänsla, han kom i kläm på något sätt. Han var mellanbarnet och han fick nog minst av uppmärksamhet. Ironiskt nog var han den som behövde mest. Det blev så att han kunde ge sin sista slant för att få "vara med", för att "duga till". Kanske var det just det, som gjorde att han tidigt fastnade i missbruk. De andra två hade ju samma uppväxtförhållanden som Janne, utan att bli fast som han.

Han hade en period på några år, när han var drogfri. Då gifte han sig och fick en dotter. Naturligtvis höll inte äktenskapet, han började droga igen. Kontakten med dottern har varit mycket sporadisk men trots missbruket har han aldrig glömt henne, han tänkte och pratade alltid om henne. Hon är i en känslig ålder nu, i puberteten och har tagit hans död väldigt hårt. Som tur är har hon en mamma, som älskar henne mycket och säkert kommer att vara ett bra stöd för henne.

En som också kommer att ta hans död hårt är min dotterdotter, som alltid älskat och sett upp till morbror Janne. Han var periodvis "försvunnen" ur hennes liv och hon slutade fråga efter honom. När han till sist "kom tillbaka" var hon överlycklig. Hon har också en mamma, som älskar henne högt och kommer att stötta henne så mycket hon kan.

Min äldste son har alltid försökt få Janne "på rätt köl". Ända från det Janne började missbruka har Mikael stöttat honom. Mikael har alltid ställt upp och gjort det på ett bra sätt. Han har inte låtit sig utnyttjas eller varit en s k möjliggörare utan han har verkligen varit ett stöd för Janne, vilket Janne alltid uppskattat. Han har sett upp till, och litat på, sin storebror.

Jag har också försökt efter bästa förmåga och jag vet att Janne litade på mig. Däremot tyckte han att jag tjatade på honom och var trött på det. Vår kontakt har inte varit den bästa på många år. Bara när Janne var på behandlingshem eller i fängelse hade vi tät kontakt. Då ringde han i regel varje dag.

Jag har sörjt honom i trettio år och kommer säkert att fortsätta med det. Det känns fel när ens barn dör före en själv. Han hade dock ett sorgligt liv under många år och sade ofta:"Jag struntar i om jag dör" men ändå var det uppenbart att han älskade livet och hoppades på något bättre. Han tog en överdos för 7 - 8 år sedan och efter det var han en helt annan person än tidigare. Han fick svåra hjärnskador och blev aldrig som förr.

Jag har ju tyckt att jag haft så mycket problem på sista tiden men ändå tänkt att "det kommer något värre". Och det gjorde det. Just nu känns det som om bloggen är en ventil, någonstans att tala om min sorg. Det är som "Kära dagbok", det känns på något sätt mera anonymt att skriva här än att prata med någon. Jag har svårt för det och försöker jag så gråter jag bara, det är bättre att skriva. Så småningom kanske jag kan prata också.