monawesterlund

Det känns som om det redan var påsk men den börjar ju faktiskt inte förrän i morgon, långfredag. Åtmonstone var det så förr, det verkar som om helgerna börjar allt tidigare numera. Folk är tydligen lediga idag eller slutar tidigare. Om det går som planerat ska jag få lite gäster i morgon, bara inte influensa sätter hinder i vägen. Inte för mig utan en av gästerna, som varit dålig ett tag. Jag ska bjuda på mat och det är inte riktigt "min grej". Jag kan nog laga mat, alltså jag kan läsa innantill och göra som det står men jag är alltid nervös. Det var lättare förr när jag hade stor familj och alltid lagade mat, då gick det lätt även att laga "kalasmat" men nu när jag är ensam blir det inte så mycket träning.

Förra helgen hade vi "ullkurs" här i Ramsberg. Britt är ju duktig på allt som har med ull att göra och har även ett tomt hus där det är bra att vara och ha kurs. Hon hade även en kvinna till hjälp, Lena, som också är jätteduktig att spinna, karda, tova, allt hantverk med ull. De båda är ju dessutom trevliga och kreativa. Vi pratade om en kurs även i sommar, när man kan hoppas på att kunna vara ute och t ex färga garn. Förutom själva kursarbetet har vi mat och fika när vi kan prata och ha trevligt.

Jag missade mycket av kursen p g a att mina får lammade för fullt. Nu har det tydligen lugnat ner sig lite, det är väl lite paus till nästa "brunstomgång". Jag har fått 13 lamm nu och 7 föddes i helgen. Lamningen är jobbig, jag sover alltid för lite, och nervös, jag oroar mig för att det ska bli problem men ändå är det årets höjdpunkt på något sätt. Lammen är så söta och roliga, man kan inte se sig mätt på dem. En ungtacka födde årets första lamm, en stor och präktig åsenbagge. Alltså stor för att vara åsenbagge. Han är så fin, svart- och vitfläckig och så fantastiskt kelig. En annan ungtacka, en som bara är ett år, fick ett litet tacklamm, som ser nästan exakt likadan ut, som den förstfödda, han gillar henne uppenbarligen. Han håller sig alltid i närheten av henne. Mamman till det lilla tacklammet är en mycket duktig mamma och hon var riktigt ilsken de första dagarna, ingen fick komma i närheten av lammet, inte ens jag, utan att hon stampade och hotade. Som tur var gick hennes ilska över efter ett par dagar och hon blev lika kelig som hon var innan hon lammade. Nästan alla mina får är väldigt keliga och trevliga. Ändå håller jag inte på och klappar dem så jättemycket, de får några klappar i förbifarten s a s, men kommer ändå alltid fram och vill ha kel.

Det är så härligt att se allt "lammrace", alla lammen springer i flock. När mammorna äter och det blir gott om plats sätter de igång. Än så länge är det "bara" sex st som är "ute" i lagården, sju stycken står i lamningsboxar med sina mammor än. Det är två ungtackor med vardera två lamm och en erfaren tacka med tre lamm. Den sistnämnda tycker jag behöver vila sig, hon var jättetjock, orkade knappt gå innan hon lammade. Hon verkar helt nöjd med att vara i boxen men ungarna är stora och företagsamma, klättrar på henne och är allmänt busiga, dem får hon fullt upp att hålla reda på. Hon är också så noga med sina ungar, lägger dem på ett ställe och kräver att de ska ligga kvar medan hon går och äter o s v. Det är så roligt att titta på tackorna, vilken skillnad det är på dem, en del är så väldigt noga med sina lamm, andra är lite mera självsäkra och vågar släppa lammen lite längre bort. Men både Åsen- och Gotlandsfår, som jag har, är kända för att vara goda mödrar, som tar väl hand om sina ungar.

Hundarna har "kommit lite i kläm" nu under lamningen. Jag hinner inte med dem riktigt, orkar inte heller. Men de är väldigt nöjda med att det har blivit lite mindre snö, De springer och busar och kan också gå en bit in i skogen, vilket de inte gjort på länge. De har väl tyckt att det varit för jobbigt att ta sig fram genom snön. Det är ju något som även jag har känt, tråkigt att inte kunna gå i skogen.

Jag har haft lite andra besvärligheterde senaste veckorna. Dels har man kört fram en massa timmer ur skogen och en stor lastbil med släp har kommit och lastat och han har stått i vägen under lastningen, så ibland har jag blivit instängd i lagården. Ibland har han stått där när jag har kommit, då har jag kunnat ställa bilen och gå förbi, det har varit lite bättre, men när jag ska hem måste jag ha bilden med mig. Strax före helgen gick något sönder så jag hade inget vatten i lagården. Jag tänkte att det gick väl att jag tog med vatten hemifrån. När fåren är på bete får jag ju köra vatten till dem. Jag hade med mig fyra dunkar och hällde i alla hinkar. När jag kom på morgonen var hinkarna fortfarande fulla. Fåren drack inte heller under förmiddagen så jag förstod att mitt vatten inte smakade damerna. Jag har kommunalt vatten och det är väl klor i det så det smakade inte bra. De som jag hyr lagård av är jättebussiga så jag fick ta vatten där. Det känns inte riktigt bra att springa och störa men de försäkrade att det inte gjorde något, så vattenfrågan löste sig. Nu är vattnet fixat så nu dricker de ordentligt igen. Just nu, när de har lamm som diar är det ju extra viktigt att de dricker tillräckligt. Annars hade de väl fått vänja sig vid mitt vatten, det brukar de ju göra på sommaren.

Mina barn ska komma i helgen, det känns väldigt bra. Vi är så upptagna så vi ses inte så ofta fast vi bor nära. Nu har vi gått in i april, det var i april förra året som min andra son dog, det känns sorgligt. Någon skrev på Jannes minnessida att "tiden läker inga sår", jag tror att hon har rätt. Såren har inte läkt men kanske det inte gör riktigt lika ont längre. I morgon är det Långfredagen, det har alltid varit en sorglig dag för mig, så i morgon blir det dubbelt.