Betäckningsproblem
Nu får det snart vara nog med betäckning, vare sig tackorna blivit dräktiga eller inte. Detär alltid lite stök och oro med det. Jag har två grupper nu, tre egentligen eftersom jag har en kastrerad bagge och en tacka, som inte ska lamma i en grupp. Tackan hade lite konstiga fosterhinnor och märkligt fostervatten vid lamningen i våras, så vet tyckte inte att jag skulle låta betäcka henne. Den tackan är min favorit, dels är hon svart och jag vill ha svart ull dels är hon så lugn och klok, därför får hon vara kvar fast hon inte ska lamma.
Av de andra två grupperna är Åsengruppen den största. Den består av sju tackor och en bagge av rasen Åsenfår. Av de sju tackorna är det flera ungtackor, som inte lammat förut och inte alls vet vad som väntar. Baggen är en ungbagge, som också är med för första gången. För första gången har jag en kullig bagge. Jag tänkte att han skulle se märklig ut men han är jättefin. Han har så fin päls, svart med vitt på huvudet, ett vitt band på nosen och vit svansspets. Han förstår, trots sin unga ålder, att han ska behandla sina damer med kärlek och respekt. Han har aldrig varit dum mot dem på något sätt och det syns att de gillar honom. Han är också av en ras som är gammal och har överlevnadsinstinkten i generna, kan man tänka, eftersom han klarar sitt jobb så bra. Han har också gått omkring och "grymtat" lite, nosat på damerna och flemat faktiskt hela tiden. Jag tror att det heter "flema", när de håller upp huvudet, drar upp överläppen och sniffar i luften. När han så känner att det är dags så hoppar han upp och han ger sig inte förrän tackan står stilla vid hans upphoppning. Undra på att jag inte vill slakta den baggen.
Den andra gruppen består av Gotlandsfår, som är en framavlad ras av betydligt yngre årgång än åsengruppen. Gotlandsbaggen, också han en ungbagge, har inget som helst begrepp om hur han ska bete sig, jag är inte ens säker på att han vet hur han ska göra. Han håller också på och sniffar i luften, känslorna har han nog. Men när han förstår att det är något på gång så sätter han igång att jaga tackorna och stånga dem emellanåt. Han verkar helt frustrerad stackarn. Han hade till en början endast två damer med sig, en tacka och hennes just könsmogna tacklamm. Det fungerade några dagar men sedan började han jaga de stackars tackorna runt, runt, stånga dem och ställa sig vid höhäcken och hindra dem från att komma fram och äta. Det höll han på med ett tag tills den äldre tackan, modern, stannade och visade honom tillrätta och han fick hoppa upp och (till synes) betäcka henne. Efter det blev det lugnare. Han är snällare mot ungtackan, stångar henne inte men betäcker henne inte heller.
Efter två veckor fick gotlandsbaggen ytterligare en lite äldre tacka till sig. Efter ungefär 1,5 veckor satte han igång jakten på tackorna igen. Nu var det den sistkomna som tydligen störde honom. Hon försökte på alla sätt få honom att förstå vad hon förväntade sig, hon är inte så rädd av sig utan ställer sig och viftar på svansen. Han försöker göra små ansträngningar att hoppa upp på henne. Tyvärr hoppar han upp vid huvudändan eller på sidan och det gör ju inte tackan nöjd precis. Jag trodde alla baggar visste direkt vad de skulle göra men det kanske kan variera lite.
Tyvärr kommer jag inte att få veta förrän fram i mars - april om de unga killarna har lyckats genomföra sitt arbete. Det är ju fråga om de lyckats "komma till", det kanske de har klarat så småningom. Tackorna brunstar tre dagar varje gång så de har ju ganska bra chans. De har inget annat att göra än det och så äta och dricka så det finns tid. Sedan är det fråga om de är fertila också. Det är tydligen mycket ovanligt att de inte är det så jag kan kanske hoppas på små ulltussar fram i mars - april.
Sedan är frågan vad jag ska göra med baggarna, slakta eller inte slakta, det är frågan. Jag har kanske 1,5 - 2 månader på mig att fundera på hur jag ska göra med det. Det kan vara lagom någon gång i januari att bestämma det. All slakt är sorglig men när de väl är i frysboxen så är det värsta över och kanske jag sparar åsenbaggen så blir det lite lättare.
Av de andra två grupperna är Åsengruppen den största. Den består av sju tackor och en bagge av rasen Åsenfår. Av de sju tackorna är det flera ungtackor, som inte lammat förut och inte alls vet vad som väntar. Baggen är en ungbagge, som också är med för första gången. För första gången har jag en kullig bagge. Jag tänkte att han skulle se märklig ut men han är jättefin. Han har så fin päls, svart med vitt på huvudet, ett vitt band på nosen och vit svansspets. Han förstår, trots sin unga ålder, att han ska behandla sina damer med kärlek och respekt. Han har aldrig varit dum mot dem på något sätt och det syns att de gillar honom. Han är också av en ras som är gammal och har överlevnadsinstinkten i generna, kan man tänka, eftersom han klarar sitt jobb så bra. Han har också gått omkring och "grymtat" lite, nosat på damerna och flemat faktiskt hela tiden. Jag tror att det heter "flema", när de håller upp huvudet, drar upp överläppen och sniffar i luften. När han så känner att det är dags så hoppar han upp och han ger sig inte förrän tackan står stilla vid hans upphoppning. Undra på att jag inte vill slakta den baggen.
Den andra gruppen består av Gotlandsfår, som är en framavlad ras av betydligt yngre årgång än åsengruppen. Gotlandsbaggen, också han en ungbagge, har inget som helst begrepp om hur han ska bete sig, jag är inte ens säker på att han vet hur han ska göra. Han håller också på och sniffar i luften, känslorna har han nog. Men när han förstår att det är något på gång så sätter han igång att jaga tackorna och stånga dem emellanåt. Han verkar helt frustrerad stackarn. Han hade till en början endast två damer med sig, en tacka och hennes just könsmogna tacklamm. Det fungerade några dagar men sedan började han jaga de stackars tackorna runt, runt, stånga dem och ställa sig vid höhäcken och hindra dem från att komma fram och äta. Det höll han på med ett tag tills den äldre tackan, modern, stannade och visade honom tillrätta och han fick hoppa upp och (till synes) betäcka henne. Efter det blev det lugnare. Han är snällare mot ungtackan, stångar henne inte men betäcker henne inte heller.
Efter två veckor fick gotlandsbaggen ytterligare en lite äldre tacka till sig. Efter ungefär 1,5 veckor satte han igång jakten på tackorna igen. Nu var det den sistkomna som tydligen störde honom. Hon försökte på alla sätt få honom att förstå vad hon förväntade sig, hon är inte så rädd av sig utan ställer sig och viftar på svansen. Han försöker göra små ansträngningar att hoppa upp på henne. Tyvärr hoppar han upp vid huvudändan eller på sidan och det gör ju inte tackan nöjd precis. Jag trodde alla baggar visste direkt vad de skulle göra men det kanske kan variera lite.
Tyvärr kommer jag inte att få veta förrän fram i mars - april om de unga killarna har lyckats genomföra sitt arbete. Det är ju fråga om de lyckats "komma till", det kanske de har klarat så småningom. Tackorna brunstar tre dagar varje gång så de har ju ganska bra chans. De har inget annat att göra än det och så äta och dricka så det finns tid. Sedan är det fråga om de är fertila också. Det är tydligen mycket ovanligt att de inte är det så jag kan kanske hoppas på små ulltussar fram i mars - april.
Sedan är frågan vad jag ska göra med baggarna, slakta eller inte slakta, det är frågan. Jag har kanske 1,5 - 2 månader på mig att fundera på hur jag ska göra med det. Det kan vara lagom någon gång i januari att bestämma det. All slakt är sorglig men när de väl är i frysboxen så är det värsta över och kanske jag sparar åsenbaggen så blir det lite lättare.
Kommentarer
Trackback