monawesterlund

Idag kom en tacka och en bagge igen. Denna gång var det "Åsenåsen" så det kan ju bli något för Heléne. Jag tyckte lammen verkade så svaga, de låg mest och sög inte fast jag stoppade spenen i mun på dem. Jag mjölkade ur och gav dem råmjölk med sond och då piggnade de till lite men verkade ändå inte jättepigga. Jag pratade med Kenneth (hustomten) som sätter stängsel åt mig och som även är fårägare. Han menade att "det är nog inget att oroa sig för, de äter nog, de var väl lite stressade efter all uppståndelse." Och banne mig tror jag inte han hade rätt, när jag varit ute med hundarna på promenad en stund så var lammen på benen och i varje fall letade efter mat. Jag är nog onödigt ängslig. Samtidigt har jag läst på ett forum för fårägare att många sondar alla lamm. De tycker det känns bra och då vet de att de fått i sig råmjölk så det var säkert inte så tokigt ändå.

Nu har fem av mina tackor lammat, sex kvar. Det ska faktiskt bli skönt när det är klart. Jag sover alldeles för lite varje natt och så fort jag sätter mig och kopplar av så somnar jag. Jag tror att detta att jag är nervös tar på krafterna det också. Det har ju släppt en del nu när så många har lammat och det har gått bra. Hittills har jag ju klarat av det jag fått. Idag släppte jag ut tackan, som stått bunden, till de andra. Det blev full fart. Hennes lamm är ju tio dagar och är snabba som vinden. De for fram och tillbaka mellan tackorna så dessa såg alldeles förskräckta ut. Tackan verkar ha accepterat även bagglammet men när hon kom ut märkte hon ju att det fanns andra "hemska" lamm som måste stångas. Hon är inte alls lika "duktig mamma" som de andra. Hon står mest och skriker efter kraftfoder och struntar i sina vildar. Det är väldigt roligt med lammen, jag kan stå och titta på dem hur länge som helst, då somnar jag minsann inte men framför TV:n gör jag det.

Min hage blir verkligen fin när den blir klar. Han är väldigt noga och gör ett snyggt staket. Han har bara kvar att spika fast alla märlor. Det skulle jag kunna göra själv men jag är så dålig på det och tycker det är så minla pillrigt. Det skulle säkert ta evigheter för mig fast jag vet att det brukar gå bättre efter en stund när jag övat upp förmågan. Jag har ju egentligen inte råd att betala timpenning till någon som gör sådant jobb som jag kan göra själv men jag får se. Jag kanske hjälper till. Hoppas bara att det slutar snöa någon gång. Det är blötare och lerigare än det har varit någon gång förut i vinter. Jag vill att det blir vår och gräset börjar växa och fåren kan gå ut. Måtte det inte bli en lika regnig sommar i år som förra året.

Jaha, nu har det kommit en tacka igen. Det tackar vi för. Denna gång var det en "Åsenpäls" så det är nog inget att spara ändå. När jag kom till lagården i morse stod tackan där och lammet åt för fullt och var helt torr. Jag var förstås seeeent i lagården i gårkväll och kollade men såg ingen som såg ut att vilja lamma. De två äldre gotlandstackorna, som är breda som lagårdsdörrar, låg och stönade och idisslade för fullt och så gjorde också de äldre åsentackorna. Ungtackorna visar ingenting, det bara ploppar ut ett lamm helt plötsligt. Jag är väldigt glad och tacksam så länge det går bra så ingen får ligga där och plågas flera timmar.....

Idag kom ett par grannar som brukar titta in. De hade sitt lilla barnbarn med sig idag och hon blev väldigt förtjust i lammen. Hon fick hålla ett lamm och klappa några andra. Hennes farföräldrar höll på att inte få henne med sig därifrån. Den förstfödda tacklammet har växt bra och är väldigt pigg och busig. Man kan knappast se sig mätt på henne. Elvis, den stolta fadern, har blivit väldigt tyst och lugn i sin box. Han ser faktiskt ut som om han verkligen var stolt. Han reser sig upp och tittar över kanten och följer sina fruar och avkommor med stort intresse.


Idag har Firma Hustomten varit hos mig och satt stängsel. Han har slagit ner alla stolpar och även satt på en massa nät. Det blir jättefint. Jag har hjälpt till lite och burit ut stolpar och för övrigt rensat lite i hagen, som var full med ruttnande träd och grenar. Egentligen avskyr jag att dra ris, det är alltid svårt att ta sig fram och tungt att släpa. Nu är jag helt slut och ledbruten. Jag har också "städat" i hagen som fåren gått i vinter. Jag har tagit bort fållan, som stått där och "vägen" som vi gjorde i ordning för att fåren skulle ta sig ut och in något så när "torrskodda" efter att kvigorna trampat sönder totalt på vägen ut. Jag hade också satt upp lite extra tråd där det var för högt. Det kändes nästan lite vemodigt att tänka på att nu ska inte fåren dit mera förrän i höst igen. Nu är det fritt fram för nya kvigor. De var också trevliga, väldigt nyfikna. När jag gick förbi med hundarna så kom alla kvigorna springande och följde med oss så länge de kunde på sin sida staketet.

Idag har jag fått hjälp av min "ladugårdshyresvärd", hans vuxna son och en granne att bränna gräset på det som ska bli mitt "välkomstbete". Det är fritt från parasiter eftersom inga får någonsin betat där. Det är också 10 år sedan kor betade där och gräset har växt manshögt varje sommar. Jag förstod inte hur det skulle kunna växa upp något ätbart gräs där så jag kom på den geniala idén att bränna det gamla gräset. Det var nog bara jag som var entusiastisk men jag lyckades ändå få med några till hjälp. De var mest oroliga för att det var för torrt och att elden kunde sprida sig. Nu brände vi så tidigt så det hade inte hunnit bli så torrt, det var faktiskt problem ibland att få det att brinna. Får det fortsätta vara varmt nu så kommer gräset att växa där nu.

På tisdag kommer F:a Hustomten och sätter upp stängsel åt mig. Det kommer förstås att kosta men det kan inte hjälpas, jag orkar inte sätta upp det själv. Bara att hoppas att det inte blir som sist, efter påsk hade han bokat in stängsling hos mig och då smällde det till och blev ordentligt kallt så det gick inte att sätta stängsel då.

När jag kom till lagården ikväll för att titta till tackorna och lammen innan jag skulle ut och bränna gräs så stod där två nya fina lamm i boxen igen. Det var en av åsentackorna som lammat, hon har lammat tidigare och det syntes tydligt att hon visste vad hon skulle göra. Det var två svarta lamm med vita huvuden, EN TACKA och en bagge. Jättefina lamm, pigga, de hade redan börjat äta. Min äldste son fyller år idag, hur mycket han fyller ska vi inte tala om, då blir jag bara påmind om hur gammal jag är. Han heter Mikael (förstås, det gör alla killar i hans ålder) så lammen får heta Mikael och Mikaela. Fortsätter det så här så kan det nog bli någon tacka åt Heléne.

Jag blir mer och mer förtjust i Åsenfåren, de är verkligen trevliga. Och duktiga mammor. Även om den som lammade först blev störd i sitt moderskap (det rådde ju inte hon för) så är hon nu en otroligt bra mamma. Hon släpper inte sin lilla tjej ur sikte och om någon annan tacka så mycket som tittar på lammet så går mamman emellan. Hon är väldigt rädd om sin unge.

Bloggen har inte fungerat på flera dagar, det kändes som jag inte kunde varken skriva dagbok eller meddela mig med omvärlden. Jag ville ju berätta om söndagens IK-1kurs. Det var ju första dagen på sommartiden så jag skulle ha stigit upp mitt i natten och åkt iväg. "Någon" hade stängt av väckarklockan, jag vet inte om det var Moses eller Tassa, har inte fått något ordentligt svar från dem. Jag hade varit uppe vid 2-tiden på natten och sett till att mitt lamm fick mat och trodde nog att jag skulle vakna kl 5.00 av mig själv. För säkerhets skull ställde jag klockan....... Nåja, jag vaknade kl 6.30 (det var ju egentligen kl 5.30) och funderade om jag skulle stanna hemma eller åka iväg utan att vare sig äta frukost eller ta med matsäck. Jag fattade fel beslut och bestämde mig för att åka. Fort till lagården, hålla fast tackan så lammet fick mat och ge de övriga hö. vatten och kraftfoder. Sedan iväg till Möklinta 11 - 12 mil bort.

Kul att se hur fint det var i Möklinta men jag oroade mig för lammet och även övriga, ofödda lamm och kunde inte koppla av. Jag hade bestämt mig för att åka hem igen kl 11.00 men klockan blev nästan 12.00. Peter hade bestämt att vi skulle ha en riktig tävling med domare, protokoll och allt. Jag och Tassa slog nog rekord och lyckades få den lägsta poängsumma som jag hört talas om, 21 poäng. Jag har försökt analysera varför det blev så. Det skulle vara alltför enkelt att säga att: "Vi är inte bättre än så", det tror jag inte riktigt ändå. Visserligen var det en del som vi inte kan. Både fålla och delning är ganska nytt för både Tassa och mig. Vi har tränat det några gånger hos Peter men inte kommit så långt att vi lyckats genomföra det någon gång, då kan man inte begära att man bara ska kunna det för att det är tävling. Dessutom är inte Tassa (egentligen jag) bra på drivning och fösning. Ibland blir det bra men inte alltid. Börjar det gå dåligt så är jag för sen med kommandona så det blir slalom. Där vet jag åtminstone var felet ligger så jag kan ändra. Hämt gör Tassa med glädje men det är inte alltid som det blir bra. Ibland blir det perfekt och ibland går det helt åt pipan, varför vet jag inte.

Denna gång fanns det i alla fall flera saker som kunde förklara fiaskot.
1. Fr a att jag inte kände mig riktigt bekväm med att vara där när jag oroade mig för fåren hemma. Jag var inte alls fokuserad på det jag gjorde.
2. Vi har inte tränat på hela vintern av olika anledningar (jag har jobbat mycket, det har varit snö och isigt i hagen, först var det betäckning när man inte ska stressa tackorna och sedan blev de högdräktiga och då ska man inte heller stressa dem. Vi har varit några gånger hos Peter och det har varit både nyttigt och roligt men vi har inte tränat något finlir direkt utan "arbetsrelaterad träning", vilket egentligen är viktigare.
3. Mina "tävlingsnerver", jag blir jättenervös så fort det blir tal om tävling. Jag brukar säga att jag inte är tävlingsmänniska men eftersom jag blir så nervös så börjar jag undra om jag kanske är det ändå.... Varför skulle jag annars bli så nervös?

Allt detta spelar ingen roll tycker jag, i varje fall inget att deppa för. Jag har visserligen anmält oss till IK-1 i Bråfors men det är ju ingen katastrof att strunta i det. Vi kan även pröva och på det sättet få bra övning för tävlingsnerverna. Jag brukar ju också säga att jag är nöjd om jag kan komma runt banan utan att bli diskad eller avbryta men 21 poäng är nog ändå snudd på total utklassning. Jag tycker i alla fall att det ska bli roligt att fortsätta kursen. Jag har även anmält mig till en kurs i WK-klubben så vi kommer nog att få tillfällen till träning. Det är Peter som leder även denna kurs och det är förstås synd om honom som får stå ut med mig så mycket men det är inget att göra åt.

I ladugården har det hänt en del. En av Gotlandstackorna hade fått två lamm, fina, pigga, helsvarta, i går morse när jag kom dit. Jag var där vid tvåtiden på natten och matade lammen och kollade tackorna men såg inga tecken på nära förestående lamning. Ändå var allt klart när jag kom före klockan sex. Jag vet inte om någon av de andra tackorna varit framme och slickat på det ena lammet, ett bagglamm, för det lammet ville hon inte veta av. Hon stångade honom så fort han kom i närheten. Det andra, ett tacklamm tog hon väldigt väl hand om och var mycket kärleksfull emot.

Jag tänkte att tackan skulle lugna sig när hon kom i lugn och ro in i en lamningsbox men inte. Hon stångade det stackars bagglammet och han fick inte komma nära. Jag kunde inte göra något annat än att binda upp tackan och se till att lilla killen fick äta. Jag fick ju se till att även tacklammet fick i sig mat men det var inga problem. Hon åt och fick all hjälp av mamman medan denna försökte stånga lilla killen trots att hon stod bunden. Tackan har nu stått bunden hela tiden. Hon verkade lite lugnare på eftermiddagen i går så jag släppte henne loss men hon var bara trött. Hon lade sig och lät även baggen komma nära men så fort hon väl vilat så blev det likadant. Bara att binda tackan igen. Hon har fått ett av Tassas gamla halsband, det är för litet åt Tassa men för stort åt tackan. De har väldigt smal hals. Sedan har jag bundit fast henne med en rem så att hon kommer åt att äta, dricka och kan lägga sig men inte stånga bagglammet alltför hårt. Jag ska åka och köpa lammnäring idag och låta honom bli flasklamm nu när han fått i sig råmjölken.

Idag har det kommit. Mitt första lamm. Det är det första som räknas i a f, jag har ju fått lamm förut på mina tackor som jag hade hos Britt men då var ju Britt där och tog hand om dem så det kändes ganska annorlunda. Det är en stor och fin tjej och mamman är min minsta och smalaste Åsentacka, som jag var säker på skulle lamma i slutet av April, tidigast. Lammungen stod mitt i boxen och alla upprörda tackor runt omkring. Den äldsta Gotlandstackan, som ser ut att föda när som helst, hade "tagit hand om" lammet medan mamman stod en bit ifrån och såg vilsen ut. Gotlandstackan försvarade lammet så det var inte lätt att få undan henne och få in lammet och (rätt) mamma i en lamningsbox. Det behövdes flera grindar och instängningar innan det var möjligt Gotlandstackan skrek och försökte på alla sätt ta sig till lammet. Det var rena cirkusen.

Lammungen var blöt och kall och mamman ville inte slicka den. Det har hon inte gjort sedan heller. Slickreflexen finns där för hon slickade mina händer när jag hållit på med lammet. Som tur var är tackan snäll, jag kallar henne för Milda Matilda, för hon är så vän och mild. Hon är väldigt kärleksfull mot lammet även om hon inte slickar det. Däremot ville lammet inte äta. Jag mjölkade ur en skvätt och gav lammet med sond. Jag har aldrig sondat tidigare men jag har läst om det och även sett en person göra det och det gick bra. Efter det började lammet äta och jag kelade med tackan så hon stod stilla. Hon var rädd för lammet och ville inte att lammet skulle suga på spenen.

Jag åkte hem ett tag och åt lite och hämtade telefonen, sedan har jag telefonterroriserat Britt, som kom och tittade på lammet på eftermiddagen. Då hade jag ringt och sagt att "lammet äter inte och hon börjar bli svag och matt nu, benen viker sig och hon vill bara sova". Britt konstaterade att hon hade fullt med mat i magen och menade att det var därför hon inte ville äta. Hon var mätt och nöjd och trött efter att ha blivit född samma dag. Britt tyckte att det inte fanns någon anledning till oro. Britts mamma, som haft får i 30 år var också med så jag fick ordentliga expertutlåtanden så nu kan jag koppla av igen tills jag kommer på något nytt att oroa mig för. Få se om jag vågar åka på vallkurs i morgon. Det beror på om lammet är pigg och ser ut att äta och må bra, då vågar jag åka. Och om ingen annan tacka har, eller ska till och, lamma.

Idag har vi börjat IK-1kursen hos Peter. Det var en riktig höjdare men både Tassa och jag var helt slut när vi åkte därifrån. Tassa tycker ju om utmaningar, då gör hon sitt bästa men hon har mycket egna idéer. Det är naturligtvis mitt fel eftersom jag tillåtit henne. Jag har varit alltför slarvig och eftergiven mot henne, det får jag igen nu, Peter sade till att jag "måste se till att ´lilla fröken´ gör flankeringarna som hon ska." Och det säger mycket om henne, hon har en massa olater för sig. Får hon hålla på för länge med någonting blir hon sur. När hon t ex inte gör rätt utan får göra om, då börjar hon krångla och vägrar göra som jag säger. När hon blir trött slutar hon lyda och bara vimsar. Får hon då göra något som hon tycker är kul så kan hon jobba hur mycket som helst - tröttheten är som bortblåst. Hur många gånger har jag inte tyckt synd om henne och sagt "hon ör trött, hon orkar inte" och sedan fått se att hon har mycket krafter kvar.

Det var svåra saker vi fick göra men det mesta gick riktigt bra. Vi fick börja med ett kort hämt och en drivning absolut rakt "på linjen". Det var inga stora problem för någon. Nästa övning var "slalom" mellan tre koner på rad. Det var svårt men gick rätt bra. Ett långt hämt där hundarna skulle upp bland träden och därefter inte gå rakt till föraren utan en omväg runt en harv var svårare. Tassa försökte förstås slippa gå in bland träden, vilket flera gjorde, men gav med sig. Däremot gick inte framdrivningen så bra. Det var där hon fuskade med flankeringarna. Jag skrek Vääääänster allt jag orkade men hon lyssnade inte förrän jag var framme hos henne och tvingade henne. En klar miss. Sista övningen var fålla in och det gick väldigt bra tyckte jag. Hon börjar förstå att fåren skall in i fållan, det har hon inte gjort tidigare.

Vi hade verkligen tur med vädret. Det var visserligen -10 grader i morse men det var klart och soligt hela dagen. Det blåste visserligen kalla vindar men jag tror alla var ordentligt påbyltade så vi klarade kylan bra. Nästa gång ska vi vara i Möklinta, det blir ju roligt. Där har jag aldrig varit. Då ska jag ta med mig något att äta, jag trodde inte vi skulle hålla på så länge idag så jag tog ingenting med mig men som tur var förbarmade sig Marie över mig och bjöd på sallad och bröd.

Nu får jag nog köra ut mina högdräktiga tackor och träna lite vallning så jag hänger med. Jag går ju och väntar på att de ska lamma men nu får de försöka knipa, nu måste vi träna.

Konstigt, jag har alltid tyckt att helger är tråkiga. Det, som de flesta "normala" människor ser fram emot och tycker är både roligt och skönt. Man skulle kunna tro att det beror på att jag är pensionär men nej, jag har alltid tyckt likadant. Men jag måste ju genomleva helgerna och de tar ju slut..... I morgon skall jag börja IK-1kurs, det ser jag fram emot och sedan är det ju bara en dag kvar. Påsken har jag dessutom tyckt speciellt illa om i alla tider. Ändå fick jag mitt första barn Annandag påsk, det var ju roligt men jag hade värkar hela helgen före.

Annars går jag i väntans dagar så att säga, ja inte jag förstås utan mina tackor. De har fått stora juver de flesta men för övrigt visar de inga tecken på att lamningen är nära förestående. Ja de är ju tjocka förstås men det har de varit länge. Jag oroar mig mycket för lamningen. Jag brukar läsa på forumet på Alternativ.nu, jag lär mig mycket på det men jag blir även nervös. Det är många som skriver om fellägen, döda lamm och sjuka tackor och det är det som gör mig nervös.

Baggen står i sin box, där han hamnade för att han var dum mot tackorna. Han var galen första veckan och fortfarande blir han ganska upprörd när tackorna går ut. Nu har de ju varit inne rätt mycket sedan klippningen eftersom det har varit så blött mesta tiden. De senaste dagarna har vädret växlat men i dag var det väldigt kallt och dessutom blåsigt så de fick vara inne största delen av dagen och numera är Elvis relativt lugn när damerna är inne. Han äter och mår gott. Han har fått god aptit och äter även kraft foder, det ska egentligen inte baggar ha men Kalle H tyckte han skulle ha det eftersom han var ganska tunn. Nu har han lagt på sig riktigt bra så jag ska börja minska på kraftfodret så det inte blir något tokigt med honom.

Tassa kommer att bli lycklig när hon får träna vallning i morgon. Det har inte blivit mycket av den varan på sista tiden. Egentligen är det normalt för vintertiden, det är bara så synd tycker man när det är bart. Själv har jag arbetat hårt denna vecka, det var bäst att passa på eftersom jag nog inte vågar ge mig iväg i april för lamningen. Men jag körde en natt mitt i veckan och det blev så konstigt med sömnen så jag var trött i flera dagar.

Härligt att vintern äntligen kommit. Allt är vitt, det är vitt på träden, på fälten, på vägen, överallt. Det är t o m vitt i luften eftersom det snöar ymnigt. Jag har ju sådan tur. Jag ska jobba i morgon i Örebro. Jag åker hemifrån kl 7.00, till dess bör det väl vara ett par decimeter snö. De få snöoväder och de gånger det har varit ordentlig halka denna vinter, har jag jobbat. Vill minnas att det var likadant förra vintern.

Fåren får stanna inne idag, de har inget ute i snön att göra. Igår när det var soligt och fint var de ute hela dagen och man kan se på dem att de tycker det är skönt. Det har kommit upp en hel del gröna strån, som de går omkring och nopprar. I går kväll när jag kom till ladugården så låg alla tackorna i sin ligghall, som de har i hagen, alldeles tysta. Annars "gapar" de en hel del efter kraftfoder när jag kommer. Då låg de bara och idisslade, solen skiner in där på eftermiddagen och det gillar de ju.

Idag har vi tränat att Tassa ska hålla undan tackorna när jag ger kraftfoder. Jag gav upp ett tag eftersom tackorna sprang över Tassa när jag kom med hinken. De stannar så länge det inte händer något så jag har ju trott tidigare att Tassa klarade att hålla dem. Kraftfodret är dock viktigare så då klarade hon inte att hålla dem. Nu har jag tagit nya tag i den träningen, jag inser ju att det är otroligt värdefullt att Tassa kan hålla fåren. Det ger nog Tassa lite extra säkerhet om hon klarar det. Ett tag har jag bara låtit henne fösa in dem i ett hörn och satt upp en grind men det är bara en tidsfråga när de spränger grinden. Jag är ju medveten om att det är min bristande erfarenhet och opedagogiska träning som gjort att hon inte lärt sig tidigare.

Nu känns det jobbigt. Jag skulle ha varit hos Peter och tränat i kväll, det var jättelängesen vi tränade vallning, och så var han tvungen att jobba över. Många var sjuka på hans jobb. Det är fortfarande så blött i min hage så det känns inte bra att ge sig ut där. Dessutom börjar lamningen närma sig så jag vågar inte riktigt köra för mycket med tackorna. Tyvärr är det långt att åka till någon annan.

Jag sökte byns slaktare tidigare idag efter att först ha ringt distriktsveterinärerna. De sistnämnda sade, när jag berättat om den magra tackans symtom, att det nog inte finns något att göra. Jag har ju gett henne Energibalans flera gånger och fått igång henne tillfälligt men det har inte blivit bestående. Dessutom har hon inte ätit ordentligt. Hon har ätit lite hö men inget kraftfoder. Hon har dessutom mest stått och nosat på höet och tuggat i sig en liten tuss ibland. När slaktaren kom hem vid 18.30-tiden ringde han och sa att "Jag kommer om en stund". Jag försökte skjuta på det och tyckte att det kunde vänta tills i morgon men han tyckte det var lika bra att få det gjort. Vi har en jättebra slaktare som har mycket känsla för djuren. Han vill inte att de ska lida i onödan. Min tacka var så matt att hon orkade knappt gå ut ur boxen. Jag är helt klar över att hon aldrig skulle ha blivit helt frisk. Men hon hade livsvilja, hon gav inte upp utan försökte hålla kvar livet. Jag beundrade henne för det.

Nu får Fiona, som varit fortsatt avskild för att hålla "den magra" sällskap, förena sig med de andra igen. Nu kommer de att vara dumma mot henne men hon står säkert hellre ut med det än går ensam i en box. Utrymmet som de gått i verkade väldigt populärt innan jag skilde av det. Fåren ville gärna ligga där och nästan slogs om det utrymmet, så jag tror det är särskilt tryggt och varmt där. Det ska bli lammkammare så småningom har jag tänkt. Elvis har lugnat ner sig en del men han tycker inte om att stå ensam i en box. I synnerhet när tackorna går ut bräker han sorgset och springer runt i boxen. Han fattar inte alls att det är en konsekvens av att han stångade tackorna. Jag tänkte ju att han skulle få göra ett hopp ner i frysboxen men det kanske finns någon, som kan handskas bättre med elaka baggar än jag så jag gör nog ett försök att sälja honom ändå. Kanske jag ska nöja mig med valltackor nästa år så slipper jag ha bagge. Vi får väl se.

Jag måste nog ge en lite bättre förklaring om mina "magra tackor" innan Jordbruksverket kommer och ger mig djurförbud. Ewa var förvånad för att mina tackor var tunna. Det är klart att hon är orolig, jag har ju köpt fem tackor av henne (sju st kommer från Britt men hon ser dem ju ibland så hon är inte alls orolig). Att Ewas får därhemma inte är tunna är kanske inte så konstigt, de får ju ensilage. Man brukar jämföra ensilage med kraftfoder så det blir de nog feta av. Jag har bara dåligt hö åt mina, har inte vågat köpa ensilage eftersom inte alla är så noga och jag har hört många som förlorat djur i Listerios. Att mitt hö är dåligt beror på att det är taget sent p g a det ständiga regnandet i somras. Jag köper hö av bonden jag hyr lagård av. Nu har jag ändå stödutfodrat mina får i flera månader, de har fått havre och betfor och det är faktiskt bara en tacka som är mager. Det är den som var dålig i somras, jag skrev om henne, hon var hängig, låg mycket i en vecka men piggnade till sedan och jag trodde allt var OK. Jag tror att det kan ha varit parasiter. Jag maskade av alla när de "flyttade hem" men tydligen hjälpte det inte. Hon kan ha fått skador i somras eller haft någon sjukdom, som aldrig kom fram då.
Så här ser mina tackor ut nu, nyklippta och fina.



Jag har ju haft gårdsbesök av fårhälsoveterinär Kalle Hammarberg och han hade ingenting att anmärka på. Han bedömde ju en tacka som "halvmager" också, kanske mest för att jag tyckte hon var tunn. Han kände på henne, konstaterade att hon kanske var halvmager, endera misstog han sig eller så har hon "ätit upp sig" för hon är riktigt rund nu. Jag började förra veckan att ge "riktigt kraftfoder", det jag stödfodrade med innehöll inte mycket protein. Den halvmagra får ändå gå kvar tillsammans med den magra i deras egen box för att hålla henne sällskap. Nedan är "Den magra", den andra ville inte vara med på bilden.


Sedan är det ju Elvis också, som jag köpt av Ewa. Han hade så mycket ull när jag hämtade honom den 27 okt, så jag vet egentligen inte hur mycket hull han hade. Han vägde i alla fall inte mycket. Jag lyfte ju ut honom från kärran så jag kände att han var lätt. Han har nog haft det jobbigt, det är väl inte så lätt för ett bagglamm att klara tio tackor, så det är nog inte så konstigt om han är tunn.Det var kanske därför han måste kaxa upp sig och stånga tackorna emellanåt också????


Eftersom jag sköter Britts får medan de är bortresta så har jag lånat Energibalans av Britt och gett den magra tackan eftersom hon slutade äta kraftfoder. Däremot åt hon hö som tur var. Jag tog lite fint hö från Britt och gav henne och det tycker hon om. Jag trodde som Ewa, att tackan skulle få bättre aptit när hon blev klippt. Så blev det inte. Jag har läst om att man inte ska öka på kraftfodret för snabbt för då tröttnar de på det och slutar äta, det var nog vad jag gjorde med dessa två. Jag försöker skylla på min brist på erfarenhet att jag faktiskt klippte den magra. Det gjorde förstås att hon fick svårt att hålla värmen och då blev hon sämre. Jag har satt upp en värmelampa men det ger ju inte så mycket. Nu har hon fått Energibalans i går och i dag, få se om det gör nytta. Jag värmer också dricksvattnet år allesammans så de får ljummet vatten.

Jag vill inte att någon ska tro att jag missköter mina får. Det skulle man gärna få tro om jag var slarvig med dem men jag är aldrig det, varken med djur eller människor. Tyvärr är jag väl snarare lite väl fjantig och försöker sköta alla väldigt noga. Det kan bli "överbeskydd" ibland.

Skönt att Britt och Lennart kommer hem i morgon. Jag har haft fullt upp med alla djur, de har 20 tackor, 1 bagge, en massa hönor, 1 häst och 2 katter, som jag har tagit hand om. Eftersom det har varit regn hela tiden har jag inte släppt ut tackorna, de är ju nyklippta och det är inte heller bra för deras klövar med blötan.

Nu är fåren klippta. Nu kunde jag även se att alla börjar få juver så det är nog lamm i magarna. Tackorna ser så små ut när de blir klippta. Den magra tackan ser bedrövlig ut. Nu när jag skrev kom jag att tänka på att jag kunde ju ha låtit bli att klippa henne, hon fryser säkert mer än de andra. Jag har satt upp en värmelampa i hennes box och jag såg att hon stod där flera gånger i dag faktiskt. Hon är tillsammans med den tackan som verkade "halvmager" men hon har gått upp i vikt av kraftfodret så nu är hon inte ens "halvmager". Hon får gå kvar med den magra i alla fall som sällskap.

Elvis fick flytta till sin egen box. Han har då och då jagat runt de båda tackorna och stångat dem. Jag trodde han skulle bli snällare när han kom tillsammans med de två men det blev han inte. Han är kvick att "ta till hornen" skulle man kunna säga. En dag när han fick kraftfoder som han inte tyckte om så stångade han på hinken. Han får nog ändra sig radikalt om han ska få vara kvar. Jag vet inte var jag ska ha honom när lammen kommer. Eftersom han stångar tackorna så är risken stor att han även ger sig på lammen om han går med dem, det vill jag inte riskera. Elvis trivs dock inte att vara i egen box. Han tar sats och hoppar. Bara att hoppas att han inte gör sig illa eller lyckas ta sig ut.

I dag åker Britt och Lennart till Norrland och kommer tillbaka på tisdag. Under tiden ska jag ta hand om deras får, häst, höns och katter. Måtte det inte komma något lamm bara, men det ser inte ut som om det är dags ännu. Det passar ganska bra att de åker just nu. Jag kan inte jobba när de är borta, jag klarar knappt att sköta mina egna får när jag jobbar, jag kommer sent hem och de får vänta. Själv ska jag sedan hålla på och fodra och greja mitt i natten, det funkar inte. Det är ju bra för mig att jag slipper jobba utan kan vara hemma och pyssla om mina "nakna" får. Jag gav dem extra kraftfoder i eftermiddag och värmde vattnet så de fick ljummet vatten att dricka. Jag har också stängt luckan till skullen så det inte drar på dem.

Tassa har inte tränat på ett tag av olika anledningar. Vi måste försöka se till att komma igång ordentligt med träningen. Egentligen är det ju fantastiskt att det faktiskt går att träna nu, om vintern varit normalt så hade det inte varit möjligt alls.

Usch, jag känner mig fortfarande dålig och matt. Jag brukar inte låtsas om mina förkylningar och då försvinner de. Denna gång har jag känt mig lite låg ett tag och det är nog därför förkylningen (eller vad det är) kunde bita sig fast. Men tji ska den få, jag vräker i mig c-vitamin och Treo och låtsas som om jag är frisk och nu tror jag att jag håller på och vinner.

Ja, mina får. De fick ju stanna inne i går när jag jobbade och kom sent hem. Det var så blött så det var nog bara bra. I dag har de varit ute, de som har normalt hull vill säga. Jag jämrar mig över baggen, att han är så mager. Jag är riktigt rädd för hur han ska se ut när han blir av med ullen. I dag ville han inte ha kraftfoder heller. Jag frågade Britt, som trodde att han fått för mycket. Det märkliga är att jag rådfrågat Kalle Hammarberg, som var här på "fårhälsobesök" och enligt hans åsikter har de fått för lite kraftfoder. Britt är lite misstänksam mot lantraserna, ja inte Gotlandsfår men Allmogefåren, som hon tycker har inavlats för mycket och fått skador av det. Hon tror att det är därför baggen inte "äter på sig". Det är klart att inte jag vill tro att det är så, allmogefåren är ju tvärtom kända för att vara friska och sunda och tåliga. När fåren blir klippta börjar de nog äta bättre hoppas jag. Åsenfåren är väldigt trevliga tycker jag, de kommer alltid fram och vill bli klappade. Gotlandsfåren kommer också fram men de är inte lika keliga.

Jag ska börja med "riktigt" kraftfoder denna vecka. De har ju inte fått just något tillskott av protein, bara havre och Betfor, men nu ska de få ärter. Jag gillar inte soja, varken att den är genmanipulerad eller att man avverkar regnskogen för att odla soja, därför får det bli ärter. Britt hade det till sina får förra året och det fungerade väldigt bra.
Någon vallning har det förstås inte blivit på flera dagar p g a jobb och sjukdom. Tassa är med och motar med tackorna när de ska ha kraftfoder och hon har börjat vara riktigt tuff och modig. Hon ser riktigt mallig ut när hon får stega in och tackorna går undan. Tassa har ju verkat lite osäker för när det är trångt, men det är hon inte alls längre. Det är ju sådant som vi inte har kunnat träna när vi inte hade egen lagård (det var kanske tur eftersom jag är så larvig t rädd om henne). Hon fjantar också med till "de magra" men där går jag inte in (finns ingen grind) utan de får sitt utifrån. Tassa tycks tro att hon på något sätt påverkar dem ändå. Det viktiga är nog att hon får känna sig betydelsefull och får bra självkänsla.

Trist väder. Allt är trist nust nu. Vet inte vad det är med mig. Jag funderade idag när jag var ute med hundarna, jag var så himla trött, det gick så tungt och det värkte överallt i kroppen. Jag har nästan alltid värk men inte så illa som idag. När jag kom hem tänkte jag att "jag vilar en stund innan jag gör något annat". Jag satte mig och började frysa. Trodde det var kallt inne - men nej, det var 20 grader, alltså två grader varmare än jag brukar ha. När jag skulle äta lunch blev jag plötsligt illamående och kunde inte äta upp, något som aldrig händer mig i vanliga fall. Jag måste alltså vara sjuk. Hoppas det går över tills i morgon för då ska jag till Örebro och jobba. Jag blir alltid lite rädd att jag ska bli sjuk, alltså riktigt sjuk. Vad händer då med mina djur? Jag skulle inte kunna ha dem kvar.

Dessutom. Mina magra får har inte blivit ett dugg tjockare fast jag gött dem en hel månad. Jag vet fortfarande inte om det är några lamm på väg. Den ena tackan, som varit hos Britt kände jag på idag, hon börjar få juver så henne kan jag räkna med liksom troligen även den andra som varit där. De båda har ju lammat tidigare. De övriga får jag inte känna på så där finns det nog ingenting än i alla fall. Som tur är så är de magra fåren pigga och matfriska. Jag kanske får maska av dem, tänkte ju att jag skulle vänta med det. Jag har anledning att misstänka att de kan ha Stora Magmasken och den kapslar in sig i tackorna över vintern så den kan man bara maska av senare i vår..

Nästa vecka ska fåren klippas. Det ska bli skönt. De har så tjock päls nu. Värst är det med Elvis, han har ju lammullen kvar och oerhört mycket hö fastnar i ullen. Jag har i vant honom vid att jag plockar strån ur pälsen medan han äter kraftfoder. Han var ju så rädd förut, man kunde inte peta på honom, men nu förbinder han mitt plockande med god mat och njuter av det. Han har blivit jättetrevlig. Fast jag vet att han kan bli väldigt besvärlig just för att han är så tam nu så tycker jag ändå att han är trevlig.

Nu är det dags att åka till fåren snart. Eftersom det är så blött så fick de stanna inne idag. Framöver så måste jag försöka komma iväg och träna vallning. Det går ju inte bra på mina får. Jag tror Gail har rätt när hon säger att hemmafåren känner hunden för väl. Det är väl därför det går bra med hämt. Då kommer Tassa i full fart så då vågar de inte stå kvar. När hon däremot ska fösa dem då går de och betar.

Tassa och jag har varit ute och (försökt) träna vallning idag. Tyvärr måste jag säga att det gick inget vidare. Hämt gör hon perfekt. Flankeringar är hon jätteduktig på. Allt annat blir bara skit när vi tränar här hemma. Fösning, drivning eller vad det nu kan heta, fungerar inte alls. Hon får inte iväg fåren och jag fattar inte varför. De sprang ju så fort hon visade sig för ett tag sedan. Vi har förstås inte tränat på flera veckor för att det har varit snö, skare och isigt i hagen. Vi försökte också träna lite delning men det gick inte heller. Hon vill gärna springa när vi ska gå sakta och vänta på lucka och sedan är hon alldeles för seg för att hinna få iväg fåren. Det går ju så bra på Peters får, är det kanske för att de är segare samtidigt som de faktiskt kan tänka sig att dela på sig. Det kan inte mina, vi får iväg dem en bit sedan rinner de tillbaka innan vi (Tassa) hinner blinka.

Jag måste börja träna fålla också, det är något som jag är dålig på. Tassa är mycket bättre men det hjälper ju inte när jag inte kan. Mitt stora problem är att jag har för bråttom och sedan blir jag nervös när det inte går som jag vill. Fast jag vet att det går bra om jag tar det lugnt. Malteserkors har jag aldrig försökt, fattar knappast hur det går till, men det är klart att det kan vi ju inte heller.

För övrigt har jag jobbat en del på sista tiden och känner mig trött och sliten - det kanske är därför som inte vallningen funkar. Jag måste passa på och jobba nu, dels har jag haft mycket utgifter nu och dels kommer jag inte att kunna jobba i april och maj OM det nu blir några lamm. Än syns det inte något på tackorna att de skulle vara dräktiga. Nästa vecka kommer fårklipparen, då blir det väl kallt förstås. Jag fryser så hemskt när fåren är nyklippta. Det är lika som för mammor med små barn, mamma klär på barnet när hon själv fryser, jag tar för givet att fåren fryser när jag gör det.

Äntligen har det mesta av snön försvunnit. Nu vill inte jag ha någon snö utan hoppas att det får vara bart nu. I övermorgon börjar mars så nu kan man ju faktiskt börja hoppas på vår på allvar.

Det blir inte mycket vallträning nu, det är fortfarande isigt i hagen och det har dessutom varit hård skare på vissa ställen. Nu är väl (förhoppningsvis) fåren snart högdräktiga dessutom, så då blir det inte så mycket mota med dem. I går var vi i alla fall hos Peter och tränade. Det var jättetrist väder, mulet, dimmigt, rått, regnigt och på väg att mörkna. När jag kom dit tänkte jag att det vore nog skönt om det var fel dag men det var det inte utan det var bara att ge sig ut i hagen. Jag slutade snart frysa och märkte inte vädret. Jag börjar misstänka att Peter tänker ut träningsmoment där han även får mig att springa.

Vi tränade "dolda hämt". Inte ens jag visste var fåren var ibland. Peter gick in i skogen med dem och Tassa fick leta på dem. Det var rena kurragömmaleken. Tassa var jätteduktig och hittade dem varje gång. När jag började tänka att "Nu har hon nog missat dem, undrar var hon är" då kom fåren fram ur skogen och Tassa efter. Sista gången fick hon leta en stund men gav sig inte. Hon kom ut ur skogen och kollade var jag stod och sedan letade hon vidare. Det märktes att hon tyckte det var roligt. Hon gillar verkligen när hon får hämta får och komma till mig med dem. Jag kanske skulle lära henne att hämta något annat och komma till mig med????

Vi tränade också lite delning. När vi väl fått flera grupper fick hon fösa iväg dem åt olika håll, Tarzan tog dem tillbaka och Tassa föste iväg dem igen. Hon har ju haft lite svårt för det, ville helst fösa ihop dem men ju mer hon tränar på att gå bort med en grupp desto bättre går det.

Hemma tränar vi mest i lagården. Att hon ska hålla fåren medan jag ger dem kraftfoder och det är fortfarande svårt. Hon ligger ju kvar och så länge det inte händer något så står fåren också kvar. Så fort jag kommer med hinken tränger sig fåren fram och då låter Tassa dem gå. Det är svårt att veta hur man ska träna det. Jag har börjat stå med Tassa, gå lite bakåt och då tror fåren att "nu hämtar hon hinken" och kommer fram. Då rusar jag fram och föser tillbaka dem tillsammans med Tassa. Då verkar det som hon förstår vad jag vill.

Tassa löper fortfarande. Trots att hon jobbade hårt i går så tog hon sig tid ett par gånger att springa fram till Tarzan och "ställa upp sig" men båda två lydde när vi röt åt dem. Inte så kul med "Border Kelpie" precis.

I går hade Tassa och jag en jobbig träning hos Peter igen. Men det gör absolut ingenting för det är samtidigt så himla roligt. Och det händer så mycket med Tassa varje gång - och förhoppningsvis även med mig. Jag bad Peter hjälpa mig att lära Tassa hålla fåren. Länge har jag lagt henne framför fåren och gått därifrån. Hon har legat kvar och fåren har stått där stilla. Det har inte varit några problem. Jag har ändå inte varit 100% övertygad om att det verkligen fungerade.

Nu har vi tränat i ladugården ett tag när fåren varit inne. Det är så blött och så mycket snö så jag har inte velat släppa ut dem. Eftersom jag har dåligt hö så har de en tid fått lite havre och nu får de lite Betfor också. De kommer förstås rusande när jag kommer med hinken och håller på och springer omkull mig. Tassa får fösa in dem i ett hörn och sedan ligga kvar och hålla dem. Tassa har inte riktigt klarat att jobba med fåren inne när det är trångt utan jag har hjälpt henne. Sedan har jag lämnat henne för att hämta hinken. Och vad händer? Jo fåren hoppar över Tassa, som ligger stilla, och kommer och försöker springa omkull mig. Det bad jag om hjälp med.

Peter hade ingen särskild övning just för det. Han medgav att det är svårt men menade att det ligger just i det vi har tränat med fösningen. Tassa vill helst hämta fåren och ta dem till mig. Hon vill dessutom inte hålla på och nöta och tjata med träning och Peter menade att det är viktigt då att göra träningen rolig, lekfull. För att Tassa verkligen skulle förstå att hon måste se till att fåren ger sig iväg så skulle jag springa med henne och hjälpa henne att mota fåren och göra det till en rolig lek. Det fungerade absolut perfekt. Tassa blev mycket uppspelt och man kunde se att hon tyckte det var jätteroligt. Det var faktiskt första gången vi sedan kunde se (när hon motade fåren själv) att hon var säker på vad hon skulle göra och tyckte det var roligt. Några gånger märktes det att hon fortfarande ville ta dem till mig men oftast förstod hon att de skulle bort.

För att göra det hela lite lättare så delade Peter och Tassa fick ta en flock och fösa iväg (tillsammans med mig som höll Tassa i koppel). Hon har ju alltid velat samla ihop fåren och jag har verkligen fått styra hårt för att hon skulle fösa iväg den ena flocken. Den här gången kunde man märka att hon började fatta själv vad hon skulle göra och även tycka det var roligt. Några gånger fick hon göra ett hämt, som hon verkligen gillar, och jag fick en chans att vila lite. Det var väldigt jobbigt att springa med Tassa i snömodden och mota på fåren.

Tassa var riktigt nöjd när vi åkte hem och väl hemma så var hon jätteangelägen att komma in till mina får. Hon traskade tufft in och för första gången gick hon in före mig utan att jag sade något. Tidigare har hon gått efter mig och tvekat när jag har beordrat henne att gå först. (Ett dilemma egentligen, hon SKA gå efter mig men jag tycker hon kan gå före när jag tillåter det.) Samma sak i morse, hon var väldigt ivrig att komma in och körde iväg fåren direkt. Jag får förstås vara uppmärksam så hon inte "öppnar eget". Fåren har ju respekt för henne och sticker iväg på en gång när de ser Tassa. Ändå kan man se att hon är mycket tuffare mot Peters får, trots att de är mycket större och mycket svårare att flytta.

Även i dag gick fåren förbi Tassa för att komma åt kraftfodret. Nu är det dock bara två eller tre får, som kommer, de övriga står kvar. Jag vill förstås inte att fåren ska lära sig att de inte får gå förrän jag säger till, det är ju hunden, som ska se till det. Jag tror nog det kommer att fungera, nu är hon mycket mera aktiv än i början och när hon föser fåren och de försöker vända så klapprar hon med tänderna och gör utfall mot dem direkt. Då flyttar de sig och hon ser att det är hon som flyttar dem.

Nu har fåren varit inne flera dagar. Först var det så regnigt och blött så jag ville inte släppa ut dem. Sedan har det varit två dagar med så mycket snö så jag ville inte släppa ut dem för det. Det är verkligen omväxlande väder. Tassa och jag har därför tränat inne i lagården. Tassa är fortfarande lite osäker i trånga lägen så det är nog bra att träna inomhus så mycket som möjligt.

Jag gjorde nog ett litet misstag när jag skilde av de tre magra så tidigt. Jag tänkte, okunnig som jag är, att de får vara där ett par veckor och äta upp sig och sedan kan jag släppa ut dem till de andra igen. Nu har jag förstått att de måste nog få vara inne hela tiden, tills tackorna har lammat. Britt har förklarat för mig att de kommer inte att bli tjockare nu, det enda jag kan vinna med att ha dem avskilda är att de inte blir ännu magrare utan håller sig som nu. Den ena tackan har faktiskt redan blivit lite rundare tycker jag ändå men hon var bara "halvmager" enl Kalle H:s definition så det är kanske därför som det har tagit bättre på henne. Jag ska i alla fall sätta baggen i hans egen box när jag har klippt dem. Han är inte ensam ändå utan har kontakt med alla tackorna. Det är bara att han inte får gå ut då men det får han ta. Det är bara att det är mera jobb med att ha dem på flera ställen. Kalle H hade skrivit på protokollet att det var gammalt och tungarbetat i min lagård, det hade jag inte ens tänkt på.

I dag har vi i a f tränat ute - hos Peter. Han körde med oss så inte bara Tassa var trött. Även jag var helt slut. Vi fick inte göra några märkvärdiga saker, bara lite svårare, arbetsrelaterade. Vi delade och skickade får åt olika håll och sedan skulle Tassa hämta dem. Hon fick t ex hämta en grupp som Tarzan vallat upp i skogen, hon såg dem inte ens. Jag skulle skicka henne åt vänster där det var ett dike, ris, långt gräs och träd. Hon försökte springa i skogskanten men det gick inte och till sist stack hon rakt genom riset och hämtade dem. Tre gånger fick hon hämta får där och tredje gången stack hon genom skogen alldeles på egen hand (tass).

Hon fick också hämta flera gånger på andra sidan ett staket och till sist hade hon lärt sig det också. Så även jag. Jag ville ju skicka henne utmed skogskanten, utmed staketet o s v men nu har jag förstått att man kan/ska gå över diken och hur som helst. Jag har också lärt mig i dag att alltid gå mot/vända mig mot fåren. Jag har ju alltid trott att jag var så himla klyftig. De senaste åren har jag börjat tveka. I dag har jag blivit säker, en hund på tre år är klyftigare än jag, det är alltså inte mycket bevänt med mig. Jag stod åt det håll jag skulle skicka Tassa efter får, som hon inte såg, och hon gick åt fel håll. Peter konstaterade att hon gjorde helt rätt utifrån hur jag stod - medan jag gjorde fel. Pinsamt. Det är roligt att se hur duktig Tassa är. Det är när jag är förvirrad som hon blir det också.

Det hände en liten rolig grej. Vid ett hämt ropade jag "ligg ner" flera gånger och hon lade sig inte. Peter sade att jag inte fick tillåta sådant. Jag försvarade mig med att jag använde "ligg ner" som ett kommando för att sakta ner henne (enl Peters instruktion). Han svarade att jag måste ha ett kommando så hon verkligen lade sig. Jag sade att jag använde "Ligg" då. Peter sade: "säg till henne då". Jag ropade "Ligg" och Tassa bara sjönk ner i liggande. Man kunde nästan tro att hon hört oss och ville hjälpa mig. För det där var ju inte riktigt sant, jag har inget bra stopp på henne, har aldrig haft. Varje gång jag har tränat har jag bestämt mig för att se till att få ett bra stopp men det har inte lyckats än. Nån som har ett bra tips på hur man gör?

Igår blev det ingen vallträning igen. Det var dock inte p g a min ovilja att träna utan det berodde på att vi jobbade med fåren. Det är ju faktiskt träning det också även om det inte var läxan. Tassa har ju blivit tuffare mot fåren men fortfarande har hon svårt när det blir trångt. Jag skulle skilja av baggen och två tackor och tog in alla fåren i ett litet utrymme där de tre skulle vara. Sedan släppte jag ut de andra en och en. Det är lite knöligt att vara ensam om allt, tur att jag har Tassa. Där fick hon svårigheter dock. Baggen gav sig bl a på henne och försökte stånga henne och då blev hon rädd. Eftersom just han skulle vara kvar där kunde jag inte slänga ut honom utan Tassa fick klara sig, vilket hon gjorde med mitt stöd. Det gick riktigt bra till slut och "de tre" blev ensamma kvar.

Sedan skulle hon hålla de övriga fåren medan jag hällde upp lite havre åt dem. Eftersom jag har dåligt hö så får de lite havre en gång om dagen. Där var Tassa lite tuffare, det var större plats. När tackorna ställer sig i vägen gör hon ett utfall mot dem. Det där är nog något som jag borde ha tränat tidigare men det är svårt/omöjligt när man inte har eget fårstall, det är mycket som man inte kan träna då. Nu funderar jag bara vad som händer, om fåren inte går undan när hon hotar dem, kommer hon att bita då? Förmodligen. Då är det bara att hoppas att det inte blir alltför illa. Det kanske är tur att hon tränat så mycket på Moses, honom biter hon ofta men jag antar att det inte är så hårt eftersom han inte skriker. Han är annars expert på att skrika om det gör lite ont.

Ja vi höll på lite och tränade, fram och tillbaka med tackorna i lagården. Det är väl bra att de vänjer sig vid varandra, Tassa och tackorna. Allra först så höll jag på och gjorde i ordning utrymmet som "de tre" skulle ha. Jag gjorde en höhäck och spikade en ränna för kraftfoder. Medan jag höll på och jobbade med det så var det riktigt dåligt väder, regnade och blåste och jag beslutade att fåren skulle få stanna inne. Jag tyckte nog också att det kunde vara bra eftersom "de tre" inte kan få gå ut så länge de är avskilda. De stod ändå och ropade lite och gnällde för att de inte fick vara med de andra. Baggen var lite dum mot den ena tackan, hoppas att det bara var tillfälligt. Skall hon vara tvungen att springa undan honom blir inte avskildheten så bra så då åker han in i baggboxen och får stå ensam.

Betr min ovilja att träna så har jag funderat vad det beror på. Jag har nog alltid haft svårt att hålla på och nöta med något för att det ska bli perfekt. Jag vill att slutresultatet ska bli bra ändå. Det har nog med min brist på tålamod att göra. Lite tror jag att det beror på att jag inte är någon tävlingsmänniska. Jag har inga som helst behov att vinna och vara först o s v. Förr i tiden hade jag nog ändå behov av att bara "bäst" men det har jag arbetat bort. Då ville jag alltid vara duktig men eftersom det nog bottnade i någon slags "skuld-, skam- och underlägsenhetskänslor" så var det nödvändigt att få bort.

Jag har heller aldrig tyckt att det har varit viktigt att vinna i sport och idrott, det har jag tyckt att det är "onödig lek", jag har alltid varit inställd på arbete och nytta. När det gäller valltävling är det ju faktiskt lite annorlunda eftersom det är arbetsrelaterat, så där kan jag bättre förstå att det är viktigt att träna. Jag jobbar verkligen med detta och hoppas jag kan förändra mig själv så jag tycker det är roligt att träna, det har egentligen inte med "tappad sug" att göra. Kanske det går lättare om/när jag lär mig mera?

Idag har vi tränat på läxan. I går var jag borta hela dagen, åkte 6.30 hemifrån och var tillbaka igen kl 22.30. Det blev ingen tid för träning då. Det jag har fått i uppgift att träna på är att ta det lugnt inför delning. Peter visade och jag prövade lite själv hos honom.

Jag skall alltså vara lugn, inte bli hysterisk och börja skrika med panikrösten utan få Tassa att flankera (också lugnt) lite fram och tillbaka, få fåren att bli lugna men börja röra sig och under tiden kollar jag efter en lucka. Det gick jättebra att få Tassa att tassa omkring lugnt och fint där, fåren stod stilla och struntade i både mig och Tassa.

Det är stor skillnad med mina får, jämfört med Peters, de har blivit så rädda för Tassa så det finns inte en chans att ha henne på andra sidan fåren och flankera. Kommer hon närmare dem än fem, sex meter så springer de förbi mig annars står de gärna nära mig och det är inte lätt att mota bort dem.

Nu höll vi på en stund i dag så fåren kunde slappna av något och Tassa kunde komma lite närmare dem. Det är ganska bra, jag får ju möjlighet att träna även på annat som t ex att hon ska lägga sig direkt. Jag vet inte riktigt varför men ibland när jag säger "vänster" så tvekar hon och jag måste ge kommandot igen. Det är då jag tar i och Tassa tar ett hopp och springer iväg.

Hur ska jag få henne att lyda direkt? Varför gör hon sådär? Är det för att jag skriker för mycket? Det där är ju just när jag försöker tala lugnt med henne. Nåja det gäller väl att nöta på. Vi tränade ju lite fösning och hämt också. Det var så isigt i hagen i dag så det var jobbigt att gå. Det är nog mycket sådana saker som gör att jag har svårt att hålla igång med träning, jag blir så störd av att det t ex är halt, kallt så jag fryser, regnar så jag inte ser något för att det rinner utmed glasögonen, är långt gräs eller stora tuvor.

Det blev en lucka några gånger och läxan var: inte försöka dela annat än om det blir en väldigt tydlig lucka. Vi fick en lucka ett par gånger men mina får är supersnabba. De far ihop som om de hade gummiband på sig. Det gäller verkligen för mig att försöka bli snabbare, jag hinner inte med alls. Och Tassa vill helst försa ihop fåren.

På förmiddagen var jag till veten och vaccinerade hundarna och den ena katten. Jag kunde inte få in den andra katten i buren, han fräste vilt och spärrade ut alla benen, det var omöjligt att få in honom. Hundarna försökte hjälpa till men det blev det inte bättre av. Det värsta var att jag hade lånat en kattbur, en som var väldigt fin och säkert jättedyr. Jag hade sönder den, tog till våld när jag inte lyckades stänga den och plasten sprack förstås. Nu måste jag köpa en ny. Jag hade ju inte behövt låna den eftersom jag bara fick med mig en katt. Nu är i a f hundarna vaccinerade för Kennelhosta ett år till och katten är vaccinerad mot Kattpest.