monawesterlund

I går hämtade jag hem min husvagn från Örebro. Tror inte jag behöver ha den där mera för att sova i. Skulle jag behöva det så har jag platsen kvar till 30 nov så det är bara att dra dit vagnen igen. Den här helgen ska jag ha den med till Storvreta för att sova i. Jag har ringt och fått veta att jag får parkera på en äng så hon trodde det skulle bli ganska mörkt där. För mig är det nog värst att det inte finns el. Jag har gasol men har aldrig använt den. Nåja, det är säkert bra för mig att träna på boende utan el.

Det känns inte så bra att veta att vi inte lärt oss delning ännu men det är inte mycket att göra åt. Jag tränade faktiskt på min tackflock i går och det blir något helt annat, antagligen för att det är en större flock. Jag har ju tränat delning hos Peter också några gånger och det har gått bra (ibland). Men då har jag oftast haft stor flock. Nu gick det jättebra med mina får. Jag kan ta det lugnt på ett annat sätt när jag är hemma. Jag väntade tills fåren var så lugna så några börjat beta och luckan var ganska stor. Då var det inga problem alls att få Tassa att fösa iväg den ena flocken. Jag började väl tävla för tidigt har jag förstått nu eftersom jag visste att jag inte kunde delning. Men jag trodde nog att jag skulle hinna lära mig. Vi får se hur det går. Bara de inte överraskar med malteserkors för då går det åt pipan.......

På måndag ska jag jag börja arbeta (bara extra förstås) på ett annat behandlingshem, som ligger lite närmare. Det blir inte så långt att åka. Jag har inte kommit ihåg (eller inte vågat) fråga om jag kan ha hundarna med mig. På måndag har Britt lovat att ha dem men hon är ju ofta borta och har dessutom mycket att göra så jag kan inte räkna med att hon kan ha dem. Det finns hunddagis i Storå men då blir det betydligt längre att åka - och dyrt. Då försvinner fördelen med att det är nära. Men det brukar ordna sig.

Nu ska jag förbereda mitt tävlande. Det gäller att se till att får och katter klarar sig två dagar med mat och vatten och att jag får med mig allt jag och hundarna behöver. Och ta reda på vilken väg jag ska åka till Storvreta.

Tassa och jag har tränat idag. Hemskt. Jag lyckades länge hålla mig lugn men till sist brast det. Jag skrek och svor och slog sönder min käpp (inte på några djur utan i backen. Käppen är betydligt kortare nu).

Tassa har mycket svårt att få mina får att gå. Det rår hon väl egentligen inte för, hon är ju som hon är och det har blivit mycket bättre än det var förra veckan. Men jag tycker att hon kunde ge dem ett tjuvnyp ibland så de lär sig att flytta på sig. Men det värsta är delningen. Det går inte. Jag försökte länge att peppa och ge kommando med "glad röst". När det inte fungerade blev det "arg röst" och det fungerade inte heller. Till sist kom hon inte alls när jag lockade på henne. Hon blev väldigt trött också. Det blev alldeles för tjatigt men jag hoppades att det skulle lyckas EN gång åtminstone så vi kunde avsluta med något bra. Jag försökte också växla med lite fösning och ett hämt då och då, det gick bra men det hjälpte inte. Jag fick ge upp utan att det hade lyckats. Hon vill inte gå in i luckan och fösa iväg de får som ska bort. Hur ska jag kunna lära henne det?

Det var också dumt att börja med träning och göra slut på alla krafte. Jag hade nämligen bestämt mig för att flytta fåren till andra beten. Först hämtade jag baggflocken och tog in den i lagården. Jag hade räknat ut att det skulle vara enklast för sedan skulle tackorna förbi hagen där baggarna skulle vara. Tackorna fick gå till baggarnas hage där det fanns bete kvar.

Precis när baggarna kom fram till lagården vände två av dem och tog sig in till tackorna. Hemska tanke om de gjort sina mödrar och systrar med barn. Det gick ju inte att få tag på baggarna utan jag fick ta in alla tackorna i ett utrymme där de stod trångt, släpa (det ska vara ett p) ut baggarna och fortsätta släpa dem uppför backen och in i lagården. Det gick till sist men då var både Tassa och jag slut. Tassa hade börjat tveka.

Nästa var att flytta tackorna från deras hage och naturligtvis måste ett lamm springa in och springa utmed staketet så det blev bökigt att få ut henne. Under tiden drog alla tackorna ut på ett fält med jättelångt gräs. Skicka Tassa för att hämta dem och hon kom med ca två tredjedelar av flocken. De sprang iväg mot hagen, som de skulle till medan resten gick kvar i långgräset. Bara att följa med och stänga in dem som gick rätt och vända för att hämta resten. Tassa hade slutat lyda. Jag tror faktiskt att hon inte orkade mera. Jag fick själv vara vallhund och fick iväg även de sista tackorna och in med dem i hagen till de andra.

Fylla på vatten, se till att det fanns mineralfoder, saltstenar, kolla staketet i baggarnas "nya" hage. Undra på att man blir helt slut. Tassa gick sakta tillbaka. Hon måste också ha varit helt slut, hon springer ju alltid annars. Vi var hos Britt en sväng på eftermiddagen. Tassa och jag hämtade hennes 18 baggar och det var inga problem alls. Men i kväll när jag skulle gå för att titta till fåren i deras nya hagar så vägrade Tassa att komma med. Jag gick bara tillbaka, satte på henne koppel och då följde hon med utan protester. Jag hade några funderingar på att gå in i hagen och kolla lite tillsammans med Tassa men jag avstod. Baggarna stod i en ring och stångades. De bråkar nog mycket nu. Bara de inte glömmer att beta.

Vilken fantastisk helg. Det är inte ofta jag säger, jag som inte tycker om helger. Jag har ju tävlat i helgen och när jag säger så där så kunde man tro att jag vunnit tävlingen men det gjorde jag inte, långt därifrån. Fick 60 poäng, 37 på hämtet, det är ju inte mycket men jag är nöjd och det räckte till ett 3:e pris. Jag visste ju innan vad jag behöver träna på. Hämtet brukar gå bra men idag blev det "några krokar" i framdrivningen, det var de som drog ner hämtpoängen. Det är Tassas svaghet, att hon gör krokar. Samma sak i fösningen, där var det flera krokar. Sedan gick drivningen bra och även fålla in. Delning har vi ju inte lärt oss så där tog tiden slut.

En verklig Aha-upplevelse fick jag på hemvägen gällande fösningen. Tassas "krokar", Ewa kommenterade dem och menade att Tassa inte stannade direkt. Det var en sak, jag kan få henne att stanna när jag verkligen bestämmer mig. Det måste jag göra varje gång naturligtvis. Hon är duktig att utnyttja när jag inte är bestämd.
Jag kommenterade då:"ja, och så säger Peter att jag är för sen dessutom".

Jag funderade lite på det där och plötsligt fattade jag. Jag har ju alltid tänkt när Peter säger att jag är sen att han menar att jag är långsam, att jag reagerar, tänker och handlar långsamt, troligen p g a min ålder. Det är säkert så han tänker också. Det har gjort att jag nog inte ansträngt mig riktigt, har trott att det går inte att göra något åt. På hemvägen idag förstod jag plötsligt och jag blir så trött på mig själv när jag inser att jag inte tänker. Det kan jag faktiskt göra fast jag är gammal. Jag har väntat tills fåren kommit tillbaka på linjen innan jag sagt något. Det har varit helt avsiktligt. Man skulle kunna tro att jag har inbillat mig att "kanske fåren kommer på att de skall svänga när de kommer upp på linjen" och se till att gå där. Jag måste ju naturligtvis se till att fåren svänger innan de kommer upp på linjen om de ska kunna gå rakt sedan. Himmel vad förargligt. Hur kan man vara så dum? Det måste vara åldern. Så korkad har jag inte varit tidigare. Jag borde förstås inte skriva det där så någon ser hur korkad jag är men det är ju en dagbok så jag måste....

Ja så kan det vara. Men tillbaka till hur roligt det var. Jag stod som 9:e reserv få lördagen så jag insåg att jag inte kunde få tävla då men jag åkte dit på lördagen ändå. Tänkte att jag kunde kosta på mig lite semester, jag har mest jobbat på helgerna. Jag hade bokat en campingstuga i närheten av Eknäs Gård så jag kunde ta det lugnt på söndagsmorgonen.
Vallarna i Mälarmården bjöd med SDV-folket (Helen, Ewa S och Marie Forslund och jag fick också hänga med. De bjöd på god mat och det var trevlig stämning - jätteroligt. Jag kom vid lunchdags och tittade på Mälarmårdens KM. Vädret var vackert, lagom varmt och det var roligt att se på deras duktiga vallare. Söndagens väder var dock inte så vackert. Det var uppehåll de första timmarna på förmiddagen men sedan tilltog regnet och blåsten. När jag skulle gå var det värsta hällregnet. Man behövde i a f inte svettas.

Det var min första "riktiga" tävling. Det gäller förstås att träna om vi ska kunna bli bättre. Fr a måste jag träna fösning och delning. Jag måste lära mig Malteserkors och dessutom träna detaljer som t ex att Tassa slår gärna över och har inte tillräckligt djup på hämtet. Hon går ut fint åt sidan och håller ut tills hon svänger in bakom fåren, då kommer hon för nära. Hon tar sig lite för många friheter också, det måste ändras om det fortfarande är möjligt. Jag får försöka bli konsekvent, det är ju mitt fel att hon tar sig friheter. Jag får försöka få rutin på att komma iväg och träna. Det är ju alltid så mycket annat som måste göras så det gäller att prioritera.

Idag har jag varit och tränat på Peters får. Jag blev så knäckt här om dagen när Tassa nästan inte fick fåren att flytta sig. Jag fick ju förstås en del kommentarer då men det brukar jag få så det spelade inte så stor roll. Fast det är klart att en del gör det, inte så kul att någon kritiserar ens hund. Jag tror att det skulle vara mycket annorlunda om hon var
Border Collie, men det är hon ju inte.

Det var bra att träna hos Peter. Han har ju "tröga" får (även om de också är obegripligt snabba ibland) och Tassa kan ändå flytta dem, även om hon inte så gärna gör det när jag står stilla. Det kändes jättebra. Hon föste dem rakt och fint, tog med alla och det gick att styra henne. Hon hämtade och kom med dem rakt och fint också. Blir det så när vi tävlar så har vi chans att komma runt banan. Men det beror väl på mig förstås, hur det går då. Men nu är det ju meningen att det bara ska vara träning. Träning för mig att hålla nerverna i styr.

Vi tränade faktiskt lite på mina får i går också. Tassa fick fösa hela flocken runt hagen och det gick ju betydligt bättre än när vi var ute och tränade. Tackorna vill fortfarande skydda sina lamm och lammen sätter sig på tvären. Men de går undan när de blir tvungna. Jag vet inte varför det blev så omöjligt här om dagen.

Vi tränade också på baggarna. Det börjar gå riktigt bra. Med undantag för den baggen, som jag tänker använda som avelsbagge. Han står bara kvar. Det hjälper inte att jag stampar, knuffar på honom, klappar händerna eller vad jag gör. Tassa får honom förstås inte heller att flytta sig en tum. Inte vet jag hur det ska bli när han kommer tillsammans med tackorna. Det är inget fel på honom, så att han inte orkar eller så. Han springer gladeligen med kompisarna och stångas med pälsbaggarna när de kommer och bråkar. Men när jag kommer i närheten av honom, Josef heter han, så vill han bara bli klappad. Då viftar han på svansen, det orkar han också. Märklig kille.

Nu känns det i alla fall mycket bättre. Nu vågar jag åka till Södertälje i morgon. Sedan får vi se vad som händer när jag kommer ut på banan.

Nu börjar jag bli riktigt nervös och funderar vad jag har gett mig in på. Har ju anmält mig till tävling i Södertälje denna helg och till Storvreta nästa helg. Jag blir alldeles matt bara jag tänker på det. Hur ska det då bli när det är dags. Men jag kanske inte hittar dit. Eller jag kanske vinner hundra miljoner, då struntar jag i tävlingar och reser bort.

Jag ska jobba i natt och eftersom jag inte kan sova dagen efter så kommer jag att vara trött i flera dagar. Förstår inte varför jag inte säger nej till att jobba natt. Det gör ju att jag inte orkar träna inför tävlingen i helgen. Jag tränade lite igår och det var fullständig katastrof. Oerhört skamfyllt. Det går inte att beskriva.

Jag hade frågat bonden som jag hyr lagård av, om jag fick träna på ett stort fält som han slagit. Det var inga problem, det fick jag gärna. Bara jag höll reda på fåren så de inte sprang in på gården vid huset bredvid (som hans son m familj bor i).
Jag frågade Britt om hon hade lust att komma och träna (och hjälpa till, Tassa har stora svårigheter att flytta mina får). Hon kom med Nell och vi delade av några tackor med lamm och gick ut till fältet. Att ta fåren dit var inga problem. Inte att ta dem tillbaka heller, det var inte problemet, det klarade Tassa utan problem märkligt nog.

Vi började med att Britt ställde ut fåren och jag skickade Tassa på ett hämt.
1. Hon gick vänster fast jag sagt höger.
2. När hon kommit fram så sprang hon till Britt istället för att komma med fåren.
3. När jag skrek gick hon tillbaka till fåren men hade MYCKET svårt att få igång dem.
4. Så småningom fick hon dem att gå men det gick verkligen sakta. De stannade och betade med jämna mellanrum och Tassa väntade artigt.
5. När de äntligen kommit fram skulle de runt mig och därefter skulle Tassa fösa dem runt ett par pinnar. Det gick verkligen SAKTA. Jag fick ropa, peppa, ryta, uppmuntra.
Det hela tog nog ungefär en kvart.
Ungefär så där brukar det ju vara på träningskvällarna också......

Därefter gjorde Britt ett hämt och en fösning, som inte gick helt perfekt men jämfört med min var det utmärkt.
Är det någon som tror att det är möjligt att komma runt en tävlingsbana med en sådan hund? Jag förstår ingenting. Mina får har ingen respekt för Tassa. Det hjälper inte att jag försöker hjälpa henne att "skrämma upp dem", Det fungerar inte alls. Dessutom - löpet som jag väntat på och tyckt mig se att det var på väg, verkar åter som om det var på väg, men nu vet jag inte.

Nu gjorde jag ett hämt när Britt inte stod där, då gick det betydligt bättre men framdrivningen var vinglig.
Jag har tänkt åka till tävlingarna ändå. Jag blir inte den första i världshistorien som blir diskad, om det blir så. Kanske jag blir den första som blir diskad i ALLA tävlingarna jag startar i. Kul att bli först med någonting. Om jag kommer med i båda tävlingarna i Södertälje, jag står som reserv i den första, och blir diskad i båda så ställer jag kanske inte upp i Storvreta. Får se.

Ja, livet är hårt, bittert och orättvist, som "en mig närstående, som själv ställt till det" brukar säga.

Träningskvällen i går  lämnade en del övrigt att önska, det var en hel del motigheter. Det blev s a s inte mycket tränat. Men det vi tränade, Tassa och jag, var Malteserkors. Jag har ju anmält oss till några tävlingar och det är ju typiskt: nu har Tassa lärt sig hämt, fösning och fålla och lagom tills vi ska börja tävla så lägger man till delning och malteserkors. Det har vi inte lärt oss. Det jag kan säga om gårdagens träning är att det gick allt bättre under kvällens lopp. Till att börja med sprang Tassa i vida cirklar, vi har ju jobbat mycket med att hon ska hålla ut och det gjorde hon. Dessutom sprang hon för livet, det blev hon ju tvungen till eftersom hon var så långt borta. Vartefter som tiden gick så kom hon allt närmare och förstod också att det gällde att gå sakta, smyga fram. Jag minns inte om vi någon gång fick igenom alla fem men i varje fall fyra. Man får vara glad för det lilla.

För övrigt tyckte jag nog att Tassa gjorde så gott hon kunde. Jag blir ju arg och ryter åt henne ibland och då fungerar hon inte alls. Jag jobbar på att lära mig behärska mig. Det går i regel bra om det inte händer något särskilt. Igår, just när Tassa skulle hämta, hade ett får stuckit från den andra gruppen, och det blev bråttom att hämta fåret. I det läget stannade Tassa upp när jag skrek för att skynda på henne. Det blev helt motsatt reaktion. Det brukar det bli men jag har svårt att styra mig när det händer något som berör någon annan.

Nåja vi har tränat en del denna vecka. Jag har glömt fråga om malteserkorset, skriver man ut i Kalendern om det är malteserkors eller kan det komma som en överraskning när man kommer till tävling. I så fall är det nog inte stor idé att vi försöker eftersom vi inte klarar vare sig delning eller malteserkors. I annat fall är det viktigaste att jag kan hålla mina nerver i styr, det är nog inte så mycket lättare.

Nu tror alla att jag kommer att skriva om att jag vann Novisklassen i KelpieMästerskapet men det har jag inte tänkt göra.
Jo, det är klart att jag ska. Annars skriver jag ju mest om alla misslyckanden. Den klassen är lätt, drivning genom två grindar, fålla och ett hämt. (där man får välja längd, jag valde 100 m). Väljer man 100 m får man 100% av hämtpoängen, 75 m får man 75% o s v. Jag räknade kallt med att endera går det bra och då går det bra oavsett 100 m eller 50 m. Nu tycker jag inte det spelar så stor roll att det var lätt, jag kände när jag var klar att det blivit nästan perfekt. Vi fick 97 poäng så det var inte mycket strul. Jag tänkte då att vi nog skulle få rätt bra poäng men jag trodde inte vi vunnit. Det var en härlig känsla.

Tyvärr räckte den inte så länge. Jag hade nr 28 (av 31) i Novisklassen. Jag hade ju också anmält oss till Bonnhundsklassen, som var betydligt svårare. Där hade jag nr 4. Trean bröt så det blev snabbt min tur. Alltför snabbt troligen, både för Tassa och mig. Det började redan på hämtet. Tassa gick ut fint och sprang halva vägen sedan fick hon för sig att fåren nog var någon annanstans och svängde av mot höger - något som hon aldrig brukar göra annars vid hämt. (skulle ha skickat vänster men det var lite drag åt höger framåt) Först visste jag inte vad jag skulle göra. Sedan hörde jag Peters röst (inne i huvudet) "lägg hunden". så det gjorde jag. Då kom hon tydligen på själv att något var fel, vände och gjorde rätt.

Därefter skulle hund och får genom en "tratt", där strulade jag lite, jag visste inte vilken sida jag skulle stå på, men valde rätt. Alla får in och hunden efter och därefter helt riktigt mot hanteringsanläggningen.

Inga problem att få in får och hund i första fållan. Sedan skulle de genom en ca 4 dm smal ränna ett par meter till nästa fålla. Då strulade det verkligen. Första tackan gick in - och vände. Hon kunde inte gå baklänges tillbaka eftersom det är en ribba i vägen och det blev stopp. Domaren kom och hjälpte mig med råd och tips och jag slet som ett djur för att få loss fåren och få igenom dem. När det till sist lyckats var jag helt slut.

Tassa hon märker genast när jag inte är okej, rusade ut och fåren for som  pop corn. Hon samlade ihop dem två gånger men skingrade dem igen och de försvann - mot fårhuset. Det var bara fösning genom två grindar kvar men av det blev inget.

Det kändes väldigt snopet. Jag insåg att det blev för nära inpå med ny tävling. Kanske jag hade kunnat byta med någon om jag tänkt på det men jag vet till nästa gång. I regel är det ju inte två tävlingar efter varandra och jag lär mig kanske att "ladda om". Tassa är ju inte heller riktigt i form eftersom löpet är nära förestående. Hon är alltid nervig flera veckor före. Jag hade INTE hoppats på att vinna den här sista klassen men det hade varit roligt om vi kommit runt banan. Jag vet inte ännu om vi kommer att tävla mera men det vore roligt. (Jag har ju anmält mig till tävling den 16 o 17 aug.) Jag kände i alla fall hur det känns att arbeta tillsammans i ett team och man själv är lugn och hunden lyssnar. En underbar känsla.

Nu ska jag försöka träna så mycket som möjligt. Jag väntar på att min hyresvärd ska slå allt gräs, sedan ska jag fråga om jag får träna på hans vallar, det är jättestora områden, som passar bra för vallning. Jag ska också försöka åka runt till andra ställen och träna så vi får lite rutin på att träffa andra får.

Mina får är skilda åt nu, bagglamm och tackor. Tyvärr är tacklammen kvar hos tackorna, det hade varit bra att även skilja dem åt, de måste ju skiljas även de, men det kan inte hjälpas. Småbaggarna verkade lite vilsna först. De låg i en klunga intill varandra och när jag kom så bräkte de ynkligt. Men nästa gång jag kom så gick de omkring och betade, överlevnadsinstinkten hade gjort sitt. Alla tackor, utom en, hade ett tacklamm kvar så de var inte så upprörda, som de hade varit annars. Nu får jag kolla dem så de inte får juverproblem, fr a den som inte har något lamm kvar. Det är en ungtacka född -07, som hade två stora fina bagglamm, som hon skött mycket bra om. Nästan FÖR bra, hon har haft dem i närheten för det mesta så det blir nog svårt för henne. Samtidigt behöver hon föstås hämta sig.

Nu har jag skilt bagglammen från tackorna. Egentligen skulle jag behöva skilja även tacklammen från tackorna eftersom jag visserligen ska ha några kvar av tacklammen men jag tänkte inte betäcka dem utan låta dem utgöra vallgrupp, så både de och de som ev skall bort på något sätt ska ju ändå skiljas från sina mammor. Det var så trist att inte alls kunna valla på lång tid under betäckning, högdräktighet och nylammade. Ev kan jag låta några tackor vara med i vallgruppen om man nu kan tillåta sig sådan lyx. Jag får ju köpa mitt hö så det kostar ju......

Ännu så länge har jag tackorna i lagården och bagglammen i en hage en bit därifrån. Tyvärr kan de höra varandra trots att tackorna är inne. Tackornas bräkande tränger tydligen igenom tjocka väggar, skog och går över mark långa vägar. Vet inte om jag vågar släppa ut tackorna i kväll. Men gör jag inte det måste jag till lagården i morgon bitti innan jag åker, då får jag ge mig iväg så himla tidigt. Jag vill ju vara med på domargenomgången. Viktigt att få veta vad jag ska göra och bra att få se vem, som ska bedöma min/vår prestation.

Nu när jag i stort sett är klar med jobbet med fåren börjar jag bli nervös. I varje fall Novisklassen är ju väldigt enkel. Det vore nedrigt att misslyckas med den. Men det är svårt nu med Tassa. Märkligt att hon blir så knepig vid löp. Hon verkar strunta i vad jag säger. Hon har ju hjölpt till med fåren och hon har gått vänster när jag sagt höger och vice versa. Jag måste ryta om hon ska lyda och det låter ju illa på tävling. Och ryter jag för mycket så går hon hem. Hon är så känslig den lilla varelsen (hm).

Gräset är fortfarande oklippt men jag vet inte om jag orkar göra det. Jag har arbetat hårt idag. Det har ju varit skönt att solen inte synts till så mycket men det har ju varit varmt ändå. Och tydligen mycket hög luftfuktighet. Svetten har runnit, jag brukar inte svettas mycket (utom i ansiktet) men idag har det nog runnit av mig några liter. Det vore skönt om det varken regnade eller var så fruktansvärt varmt i morgon, man kan alltid hoppas.

Håll tummarna för oss i morgon. Gail har önskat mig lycka till, det borde hjälpa lite. Jag är förvånad själv att jag blir så fruktansvärt nervös när jag ska valla. Det kommer t o m en vanlig träningskväll eller en kurs. När jag varit på kurs har det börjat gå bra efter någon eller några dagar, då har nervositeten gått över. Den möjligheten har jag ju inte på tävling. Det är mycket det att jag får så bråttom. Jag tror alltid att de som ser på blir irriterade när jag håller på för länge. Då försöker jag skynda på och då går det åt pipan. Jag tänker alltid att jag ska ta det lugnt men det är borta när det blir aktuellt.

Nu har jag jobbat sex dagar i rad i Örebro. Det var tungt i värmen. Jag har svårt att klara så här oerhört stark värme i vanliga fall men när jag är borta och jobbar blir det påfrestande. Det är alltid långa skift på behandlingshem och inte en chans att ta igen sig. Hundarna har också varit helt slut när vi kommit hem, det är påfrestande för dem också med värmen.

Det värsta är att vi ska tävla i Kelpie-mästerskapet i helgen. Tassa skall just löpa och är helvimsig och vi har inte haft en chans att träna något. Jag har tänkt att försöka flytta och skilja lamm och tackor åt i morgon. Skulle behöva sätta upp tråd i den hagen de var först i nu i sommar. Jag blev tvungen att ta bort tråden för att stänga hagen där de är nu. Tråd är så dyr så jag kan inte köpa hur mycket som helst. Jag har köpt ståltråd nu, den är billigare och kan sitta kvar över vintern. Problemet är bara att sätta upp den. Det finns vindor på Lantmännen men de är enormt dyra. Och att försöka sätta upp tråden utan att ha den upplindat på något är ett förfärligt jobb när man är ensam. Jag satte upp en bit på ca 150 - 200 meter och hade göra länge. Den bara trasslade sig.

Kan jag skilja lammen från tackorna i morgon så får vi fina möjligheter till träning, både Tassa och jag. Men jag kommer förstås inte att stå och flaxa och stampa för att skrämma fåren naär jag ska dela dem. Tänkte ta dem till lagården för att göra det. Och funderade även att låta tackorna stanna inne första natten. Är de inne så hör de inte varandra så väl. Vi får se hur det går. Jag tycker så synd om mina stackars små lamm, hur i hela världen ska jag klara att låta slakta dem? Det blir nog svårt.

Nu har gräset växt bra i trädgården medan jag har varit borta. Det har ju regnat en hel del under den tiden så det har satt riktig fart. Jag skulle behöva klippa gräset och sätta upp tråden i kväll men jag orkar inte göra något av det. Gräsklippningen är det tyngsta arbetet jag har. Det är mycket slänter och backar i min trädgård, i varje fall på baksidan av huset, det är jobbigaste biten. Jag brukar vara helt slut när jag klippt färdigt så det får nog växa lite till. Tråden får också vänta tills i morgon. Hundarna ligger helt utslagna och det kommer jag snart att göra också.

Vi tränade lite vallning även i går. Jag gör som Gail rått mig, tränar på det som jag är nervös för. Det är klart att jag måste se till att vi verkligen KAN utföra de olika momenten. Egentligen är jag dock nervös för allting. Jag kommer väl ihåg när jag gjorde VP, jag var riktigt säker på att Tassa (och jag) kunde klara hämt och ändå var det just hämtet vi sabbade första dagen. Jag skickade henne åt "fel" håll och hon tog inte det. Det var nog samma sak i torsdags när jag var på träningskväll i Bråfors, hon gjorde inget bra hämt trots att jag var så säker på att hon skulle klara det. Det är något skumt med vallningen, jag vet att det är jag som ställer till det men ännu vet jag inte riktigt hur. Jag får fortsätta träna - både vallningen och nerverna.

I går tränade vi fösning i alla fall (igen) och jag stod stilla (skulle göra i varje fall). Faktum är att Tassa sköter sig bättre när jag inte är precis i hasorna på henne, då går hon rakt på djuren som hon ska. Ända tills hon kommer på att jag står kvar, då vill hon vända fåren och ta dem till mig. Det där nötte vi på i går kväll, omväxlande med lite delning och ett hämt emellanåt så det inte blir allt för tjatigt. Jag kom på i går kväll, ännu ett STORT fel, som jag gjort tidigare, faktiskt hela tiden. När Tassa inte gör som jag sagt till henne så har jag oftast inte stannat upp och sett till att det blivit rätt utan jag har låtit henne fortsätta då. Jag förstår inte hur jag har kunnat vara så oerhört korkad. Den allra enklaste sorten av inlärningspsykologi, inte konstigt att Tassa inte lärt sig när jag har spolierat allt. Det värsta är att jag har blivit uppmärksammad på det felet - av flera instruktörer och även av kompisar men jag har inte "hunnit med" på något sätt.

Nu föll jag i a f inte i ovannämnda fälla utan varje gång hon försökte vända fåren så gjorde jag klart för henne att det var fel och såg till att hon fortsatte på den inslagna vägen. Jag har tyckt nu i sommar att jag faktiskt har börjat ta detta med vallning mera på allvar (som man naturligtvis måste göra om det ska bli något resultat) men jag upptäcker då och då att jag fortfarande slarvar. Jag har alltid trott att jag var seriös och noggrann men vallning är tydligen avslöjande. Nu börjar jag förstå att jag är slarvig. Någon skrev om "slafsvallning" eller något sådant vid något tillfälle, det är nog vad jag har ägnat mig åt.

Nu har jag bara kritiserat mig själv. Det är ju bra om jag bara ändrar mig. Det skall jag göra. Tassa kan säkert inte bli någon superstjärna men hon kan absolut bli mycket bättre. Hon försöker verkligen vara till lags och göra sitt bästa. Men hon försöker också gå sin egen väg. Jag måste verkligen se upp med henne. Varje sekund. Så fort hon märker att jag slappnar av så vänder hon fåren. Eller vad det nu är hon vill göra. Det där är också ett fel som jag gör, jag inbillar mig att "nu har hon lärt sig det här, nu gör hon det själv". Så fungerar det ju inte. Däremot har jag märkt att saker som vi tjatat med har hon på något sätt lärt sig efter ett tag, när hon liksom har fått smälta det. Det har mognat fram så småningom.

Var hos Peter och tränade igår kväll i spöregn. Både Tassa och jag var så blöta så det rann vatten om oss. När vi höll på kände vi det inte. Jag tyckte det gick riktigt bra. Tassa skulle fösa tre tackor låååångt bort - och jag stod kvar. Hon har ju aldrig gjort det tidigare, med undantag för en gång i Bråfors på vallveckan. Peter sade att det fungerade då därför att hon gått den banan flera gånger och kände sig säker. I går tvekade hon ibland och jag fick gå fram en bit och peppa henne, då fortsatte hon. Hon fick också göra några hämt (som belöning, det gillar hon) och vi tränade lite delning. Först delade jag ensam medan jag väntade på Peter. Då hade vi stora flocken och det gick lysande. Sedan fick vi dela de tre tackorna och det var förstås mycket svårare. Det var inget lysande resultat men det gick ändå. Vi var mycket nöjda med träningen - alla tre.

Jag förstår inte att det inte kan fungera när vi är "bland folk". På träningskvällen i Bråfors förra veckan gick INGENTING bra. På vallveckan gick det dåligt första dagarna men sedan gick det bättre. När jag ska tävla måste jag nog få valla några timmar innan det är min tur. Jag vet inte, beror det dåliga resultatet på att jag blir nervös. Jag tyckte ju att jag var lugn i Bråfors....... Men jag var kanske inte det ändå, det är obegripligt. Jag har tränat en del hos Britt med tackor och lamm, helt ovallade bagglamm, i långt gräs, och lite med mina egna får i väldigt långt gräs och det har gått mycket bra. Varför kan det inte gå lika bra när jag är ute någonstans?

Jag antar att det bara är att försöka få lite rutin så jag kan slappna av lite mer. Tävla så mycket som möjligt. Frågan är bara om jag klarar att bli diskad gång på gång innan jag får rutin. Jag tycker ju ibland att jag måste vara oduglig men i så fall skulle det väl aldrig gå bra eller.....? Kan man ha sådan tur att en hel bana kan gå bra bara på tur...... fast man är oduglig? Ja, framtiden får väl utvisa hur det går. Ingen idé att ta ut något i förskott. Tassa hon lever i nuet och skiter i att oroa sig, jag får försöka göra likadant. Det är för övrigt dags för löp nu i dagarna, då brukar hon bli riktigt förvirrad.

Nu har jag faktiskt tränat vallning de dagar som jag inte jobbat. När jag jobbar hinner jag inte valla, det är långa skift och långt att åka, jag åker tidigt och kommer hem sent. Britt och Lennart har åkt på semester och jag och Britts mamma sköter om djuren och gården. Jag har passat på och vallat lite varje gång jag har varit där. Småbaggarna går i en hage och de är inte vallade alls så dem går det inte för oss att träna några "tävlingsövningar" på. Däremot är de bra för både Tassa och mig att träna på för att vänja oss vid får, som inte gör som man vill. Vi har samlat ihop allesammans och föst dem genom hela hagen och det har ju gått bra även om det inte blir spikraka fösningar. De är ovanligt pigga för att vara en baggflock men det kan bero på att de är i en hage med mycket träd och stenar. De drar iväg i full fart ibland.

Tackorna och tacklammen går i en annan hage, som tyvärr inte är så stor. De är lättare att valla och trots att det är en liten hage har vi tränat hämt, fösning och delning. Det sistnämnda har varit roligt eftersom vi just aldrig klarat att fösa iväg en flock tidigare. Tassa vill inte gärna gå in mellan fåren. Detta är ju en stor flock och det har gått lättare. Hon har föst iväg den ena flocken, men under protest. Så fort jag släpper fokus en halv sekund så vill hon sticka ut och samla ihop fåren. Det gäller för mig att vara uppmärksam hela tiden. Ger jag ett kommando "höger" eller "vänster" så sticker hon iväg och tar med alla får, om jag inte ser upp. Det behöver vi träna mycket på.

På eftermiddagen igår gick jag in med Tassa och samlade ihop mina får också. Det är så långt gräs i hagen så man ser inte fåren. På ena sidan har de dock betat och trampat ner mycket så där kan man fösa lite. Flankeringar går ju också att träna på och är inte fel. Det gick även att dela mina får så det ska vi fortsätta med. Det enda dåliga är vädret. Jag hör ofta, när jag är ute, att man beklagar sig över torkan. Den har vi inte märkt något av i Ramsberg. Det var varmt och torrt några dagar i månadsskiftet, sedan har det regnat i stort sett varje dag. Inte kul för bönderna som ska ha in hö. Som tur är har "min" bonde, som jag köper hö av, fått in en del men fortfarande har han mycket oslaget. Det har inte regnat hela tiden utan det kommer en skur emellanåt så gräset växer. Det växer tyvärr i trädgården också. Jag har en gräsklippare, som inte fungerar alls när det är det minsta blött. Då slingrar sig gräset runt kniven och maskinen stannar, sä jag måste vänta tills det blir helt torrt. Det hinner växa mycket innan det händer.

Det gäller alltså att passa på mellan skurarna. Inte kul att valla när det störtregnar. Jag måste också göra i ordning nya hagar eftersom jag ska skilja ifrån bagglammen. Egentligen borde jag skilja ifrån tacklammen också så tackorna fick vila sig men det har jag inte hagar till. Jag var ute och skulle klippa där jag skulle sätta stängsel, i en hage, där det går kor. Jag ska dela av en bit av hagen för fåren. De skulle nog kunna gå tillsammans med korna men det blir problem med vallningen då. När jag klippte i hagen kom korna, som är väldigt nyfikna, och när jag försökte skrämma bort dem blev de istället  väldigt intresserade och började springa emot mig. Jag fick helt enkelt gå därifrån för att inte bli nertrampad av kor. De är ju stora och börjar de skoja så kan det gott hända att de springer över mig. Jag får vänta tills de är långt borta. Men då är det ju trimmern också........ Som inte startar. Sist jag skulle klippa så höll jag på länge och försökte starta utan att lyckas. Så kom min hyresvärd och jag bad om hjälp. Och vad hände? Jo på första rycket startade maskinen. Då känner man sig enkel!!!!!!!

Livet är som bäst när det är fyllt av problem. Mitt liv är absolut fyllt av problem, små visserligen, men ändock tillräckligt för att ge mig ett bra liv.

Detta med maskiner som hjälpmedel - det är nog något jag fått för mina synder. Jag trodde nästan det var fixat med trimmern. Idag hämtade jag den på verkstaden i Lindesberg (sex mil fram och tillbaka) och glad i hågen lastade jag in grejerna i bilen och åkte iväg till ladugården, där jag har en hage, som jag ska flytta fåren till snart. Där måste jag klippa under tråden, gräset är meterhögt. Jag satte igång och röck i snöret - inte ett liv. Upptäckte att reglaget var precis lika som när jag lämnade trimmern. Jag slet en bra stund men innan jag började grina och svära så gick jag en promenad med hundarna för att lugna ner mig.

Jag har också alltid inbillat mig att motorn blir sur när jag håller på och försöker starta så då tänkte jag att den skulle torka (eller vad den gör). Det brukar hjälpa att gå därifrån en stund. Fortsatte jobba med starten när jag kom tillbaka, fortfarande inte ett liv. Det var bara att plocka ihop grejerna och åka hem och byta om och åka till Lindesberg igen. (Fortfarande sex mil fram och tillbaka). Man kan ju tjata om från regeringshåll att vi inte skall köra så mycket bil. Vad gör man då?

Ja det är nog en bra verkstad i alla fall. Jag fick hjälp, killen fixade reglaget (igen), bytte tändstift,  förklarade hur jag skulle starta den. Alltså inte göra som det står i instruktionsboken utan på ett helt annat sätt. Klockan var 16.30 när jag kom hem. Jag bestämde mig för att åka på möte i Skinnskatteberg (åtta mil fram och tillbaka) och strunta i gräset, det var för sent att börja med det då. Det är alltså fortfarande meterhögt.

Jag stannade vid fåren på hemväg från Linde och bytte vatten åt dem. Det är så roligt med mina får. De är så himla trevliga och sociala. T o m två gotlandsbaggar, som har sin pappa i Kopparberg. Pappan är väldigt bråkig och dum. Han stångar och buffar på allt. De har tvingats förstärka hans box ordentligt för att han inte ska ta sig ut. Hans söner brås uppenbarligen på honom. De är knappt tre månader men väldigt kvicka att stånga. Än så länge är de ju inte så stora. Jag hade hoppats att kunna sälja dem till liv. Jag tänkte också att försöka mönstra pälsen deras och kanske få dem riksbedömda och tjäna stora pengar på dem. Det är nog ingen bra idé om de är så stångiga, troligen har de ärvt faderns tråkiga sätt och det är inte roligt med sådana baggar så det får nog bli slakt. Men än så länge är de riktigt roliga. När de stångas kan jag ibland smiska till dem på nosen och då tar de höga skutt iväg.

Fortfarande har jag inte kunnat bestämma mig för om jag ska ha Åsenfår eller Gotlandsfår. Det är ju trevligare med ull och skinn från Gotlandsfåren men Åsenfåren är ju trevligare som individer så det blir nog de, som blir kvar. Jag har tre renrasiga åsenbaggar och de är jättegulliga alla tre. Riktiga personligheter. En av dem ska jag ju ha kvar, hoppas att han fortsätter vara så snäll och fin.

Någon vallträning har det inte blivit. Gräset är för långt i min hage. Jag passar ju Britts får nu och i går var jag ute och tittade till hennes småbaggar och Tassa var med. De är inte alls invallade och de var bara nyfikna och gick bara fram till henne så hon fick ta till hårda tag för att flytta dem. Det var inte mycket till träning inför tävling. Däremot är det naturligtvis jättebra erfarenheter för Tassa så vi ska åka dit flera gånger.

Nu har jag fått hjälp med trimmern. Det var kanske inte jag som inte klarade att dra i snöret. Britts sambo Lennart hjälpte mig att ta bort tändstiftet och rengöra det och ändra inställningen. Sedan hoppade den igång direkt. Däremot var även gasreglaget sönder så nu har jag lämnat in den på en firma i Lindesberg och så slapp jag klippa gräs idag. Jag har köpt ett nytt batteri till stängslet  idag eftersom det andra, som står på laddning, fortfarande är lika tomt. Jag hoppas att det inte är slut utan jag har två batterier att byta med. Annars måste trådarna stå utan ström medan jag laddar batteriet.

Jag har fått svar på träckprovet på lammen idag också. Inte en parasit tydligen. Bara nollor på svaret. Jag som var så rädd att det var en massa parasiter. Men egentligen har ju mina får haft bra beten hela tiden. På första betet, som de gick på i år gick visserligen mina fem tackor förra året men innan hade det inte varit får där på två somrar. På alla de andra betena, som de varit på har aldrig några får gått, eller i varje fall inte på de senaste tjugo åren. Jag var ju rädd för att de haft med sig parasiter. Britt, som har marker där det varit får de senaste trettio åren, har ju problem med parasiter och hälften av mina tackor kom därifrån. Men jag har ju avmaskat dem. Nu känns det bra att provet var negativt. Nu kanske jag inte behöver avmaska förrän nästa vår.

I morgon åker vi till Örebro och jobbar igen. Jag behöver det verkligen, mina får har kostat mycket och jag har riktigt dålig ekonomi nu så jag behöver jobba mycket för att komma ifatt. En pension, som jag fått från KPA på 1500:- tar slut i augusti dessutom. Man kan ju tänka sig hur det är med en löneminskning på 1500:-, katastrof, men det får man stå ut med när man är pensionär. Man räknar kanske med att man ska ha levt ett annorlunda liv än jag har gjort och sparat undan lite pengar. Det önskar jag ju att jag gjort men så är det tyvärr inte. Tur att jag är frisk och kan jobba. Men om jag inte var det kunde jag inte ha några får och då behövde jag inte jobba. Så är det.

Hundarna ska vara hos min väninna Britt-Marie, som de älskar och som älskar dem, det är ömsesidigt. Hundarna vet att vi är på väg dit när det är flera kilometer kvar och blir glada redan då. När vi kommer fram rusar de till hennes port så jag hänger som en vante i snöret. Skönt att det är så, värre om jag fick släpa dem dit. Sedan ska vi övernatta i husvagnen och hoppas att inget får tar sig ut på vägen medan jag är i Örebro. Då skulle det verkligen bli problem.

Kom hem för en stund sedan från fårhagen. Åkte dit för att klippa gräset under tråden. Jag har en kraftig bensintrimmer som inte är riktigt så tung som en röjsåg men åt det hållet. Det är riktigt jobbigt att gå omkring och klippa med den. Men det verkligt tråkiga och jobbiga det är  -  att starta den. Jag får alltid hålla på länge för att få igång den. Idag jobbade jag 1,5 timme men idag fick jag aldrig igång den. Varje gång grinar jag och svär så hundarna håller för öronen men det hjälper  inte. Det har hänt någon gång att jag fått hjälp av någon man att starta en motor, som startas med snöre. Gräsklipparen t ex är samma sak. Och tänk, när en man tar tag i snöret och rycker till en gång, möjligen två, då går motorn igång direkt. Varför är det så? Så jävla orättvist. Det är knappt jag vill fortsätta vara kvinna.

Nåja, jag tog med batteriet och satte det på laddning. Då kanske det kan vara el på trådarna ett tag till. Batteriet var ganska urladdat. Jag har dock två hagar till som jag snart måste stänga. Hur ska det gå om jag inte får igång trimmern? Det är jättelångt gräs på båda ställena. Jag tycker gräset växer så förskräckligt i år. Det växte inte lika mycket förra året fast det regnade så mycket. Gräsmattan får jag också klippa ofta och då gäller det ju att få igång gräsklipparen. Kan ingen konstruera något annat att starta sådana maskiner med? En startmotor för kvinnor.

Jag måste nog snart flytta fåren till nytt bete. Det finns visserligen mycket gräs. Det är så långt så fåren syns inte när de går omkring och betar där. Men det långa gräset gillar de ju inte. Igår när jag kom dit såg jag bara fem får, två tackor och tre lamm. Jag kunde inte upptäcka några fler hur jag än spanade. Jag började fundera om någon kidnappat 25 djur men det verkade ju lite märkligt. Jag fick gå ända till andra ändan av hagen innan jag fick syn på de övriga. Jag klarar i regel inte att räkna dem. De betar på olika ställen och flyttar sig innan man hinner räkna dem. I måndags räknade jag och det var fortfarande trettio, förhoppningsvis är det så även idag. Men som sagt, det är långt gräs även på de andra ställena. Det som är lite otäckt är att den nuvarande hagen ligger precis utmed en trafikerad väg. I helgen ska jag jobba. Tänk om fåren tar sig ut när jag är i Örebro, hur ska det bli? Bara att hoppas att det inte händer.

Igår var jag i hagen för att försöka ta träckprov på lammen. Fårhälsovården rekommenderade att jag skulle ta prov på lammen i början av juli för att se om de har Stora Magmasken. Man ska ju ta prov från sex djur och det ska vara färskt helst taget direkt innan det når marken. Jag gick efter flocken i timmar men inte ville de skita. Annars tycker jag det trillar kulor i ett men när man går efter dem så kommer det inget. Ett par började men när jag smög dit slutade de och knep. Jag försökte hitta lite på marken som såg skapligt färskt ut sedan paketerade jag det och postade i går kväll. Det gick med posten i morse och Vidilab har det i morgon. Då har det legat i värmen i 1,5 dygn. Det står i papperen att det ska förvaras i kyl men det där blev ju långt ifrån. Få se om det var användbart.

Så lite gnäll över vädret. Jag tycker det kunde vara lite svenskt lagom någon gång. Endera regnar det eller så är det så varmt så man orkar inte något. Jag var i Kalifornien för många år sedan. Det var i juli månad. Det var alldeles klart, solen sken och det fanns onte ett moln på himlen och det var så kallt att man behövde en tjock jacka. Nu hade jag inte det eftersom jag trodde det var varmt i Kalifornien så jag frös hela tiden. Jag var en vecka i San Francisko och det var lika kallt hela tiden. Så skulle jag önska att det var här.

Kanske jag ska göra ett försök med trimmern igen nu när det är svalare.

Idag var sista dagen på vallveckan. Både Bråforsanläggningen och instruktören Peter Nilsson är bokad till vecka 27 nästa år igen. Då kommer det att finnas instruktör varje dag, man tror att det kommer att bli bättre kontinuitet då. Då kommer man att ha träning jämsides med kursen. Man vill pröva några olika varianter för att se vad som fungerar bäst. Denna gång blev det vissa dagar lite för många deltagare, med långa väntetider. Vädret satte faktiskt käppar i hjulen, det var FÖR vackert. Värmen blev riktigt jobbig. Lördag och söndag fungerade dock bra, det var betydligt svalare och både människor och djur orkade mera då.

Jag tycker att både Tassa och jag har lärt oss mycket den här veckan. Vi har tränat många svåra saker. Hämt har vi klarat länge. Enda problemet är att Tassa inte lägger sig vid upptaget. Hon har blivit lite övermodig, förut stannade hon åtminstone upp men nu ångar hon på direkt. Det ska vi ändra på. Fösningen, som vi "nötit" med så länge fungerade plötsligt jättebra. Fålla fungerar också utan problem. Malteserkors fungerar bara om vi har stor tur, det måste vi träna mycket på. Delning är den stora svårigheten. Det har börjat fungera fram tills att vi får en lucka. Sedan blir jag så nervös att jag inte ska hinna få in hunden så jag ställer till så hon inte alls kommer in. Det allra största problemet i vår vallning är mina nerver. Jag blir jättenervös. Men jag ser att det fungerar bättre vartefter jag lär mig de olika momenten och börjar känna mig säker. Då kan jag arbeta mera avslappnad.

En kul grej: Jag har inte lyckats få Tassa att fösa utan att jag har följt med. I går prövade jag för skojs skull att stå kvar och låta henne gå själv. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna styra henne utan att gå strax bakom henne och jag kunde plötsligt styra henne genom två grindar från den plats där jag stod. Sedan strulade jag till det genom att säga höger istället för vänster, då fick hon komma till mig med fåren.

Det har varit jobbigt, fr a med värmen. Hundarna är trötta. De har sovit sedan vi kom hem och Moses ville inte följa med i morse när vi skulle åka. Det är ju inte så kul för honom, han får bara sitta och titta på. Eftersom han är sur på en del hanhundar så får han inte gå omkring lös heller så det är klart att det blir tråkigt.

Imorse kl 7.00 (söndagmorgon) ringde en man och frågade om det var jag som "hade får vid Resta". Han hade ringt runt på söndagsmorgonen till markägare och frågat vems fåren var. Han hade åkt förbi och då hade "ett litet svart lamm sprungit omkring på vägen". Lammet hade valt rätt dag. Vardagsmorgnar är vägen ganska starkt trafikerad. Många ramsbergare jobbar på annan plats och åker till jobbet på morgonen. Där kommer också många långtradare så det hade varit farligare. Sedan kanske inte markägarna, som väcktes kl 7.00 på söndagsmorgonen var så glada. Jag är i alla fall mycket tacksam mot mannen som gjorde sig så mycket besvär och ringde runt på morgonen. Folk är fantastiskt snälla och hjälpsamma och jag tror att det gäller i ännu högre grad i Ramsberg än någon annanstans. Jag får försöka ta reda på vem han var, jag blev ju så nervös så jag uppfattade inte hans namn och så får jag väl gå dit med en lammstek.

Fåren var ganska upprörda när jag kom dit. Alla var uppe och sprang och ett lamm sprang mycket riktigt omkring utanför staketet och ville in. Då var vallhunden Tassa inte till så stor hjälp. Hon gillar inte att valla lamm. Hon har också blivit hotad av deras mammor några gånger så hon vill inte valla tackorna heller utan gick och satte sig i bilen igen. Jag blev tvungen att ta henne i koppel, då kom hon med. Jag var tvungen att ha någon som stoppade lammet, annars kunde vi ha sprungit runt hela dagen. Lammen brukar ju komma till mig men han var uppjagad nu så han vågade inte. Tassa gjorde sin plikt när hon var tvungen.

När jag släppt in lammet så räknade jag fåren och fick bara ihop 26 stycken. Jag letade runt i långgräset men kunde inte se fler. Till sist gick jag till björken, där jag gjort i ordning åt fåren och där låg en tacka och tre lamm tack och lov. Jag trodde ju att alla var lika upphetsade men de fyra var helt lugna och struntade i kaoset i hagen.

Nu har vi klarat av fem dagar på vallveckan. Det har varit hårt p g a den hemska värmen. Vi har blivit levande stekta i fårhagen.Vi har varit ganska många varje dag så det har blivit mycket sittande. Det var meningen att vi skulle ha två grupper men vi prövade det och fann att det blev för mycket drag då, fåren bara sprang åt alla håll så nu fick det bli så här. Den här vallveckan är ju inte bara kurs utan är även ett bra tillfälle att träffas och lära känna varandra och vi har haft jättetrevligt.

I dag har vi haft tävling. Ingen vann och ingen blev sist men att det var tävling kändes ändå. Vi fick välja klass och jag valde IK 1. Flera valde klasser på WK-Mästerskapet, som går i augusti och två valde IK 2. Vi gick samma bana men på lite olika vis. Jag valde Malteserkors och delning på slutet och det var svårt. Malteserkors har jag aldrig prövat  och jag fick till sist igenom fåren. Jag gjorde fel först och ställde mig på fel sida. Ja det gick till sist i alla fall. Delning tycker jag är svårt men det lyckades. För övrigt gick fösningen jättebra och hämtet förstås (fast Tassa lade sig inte vid upptaget som vanligt men hon stannade upp.) Det kändes bra att klara banan. Nu ska jag anmäla mig till WK-mästerskapet. Där finns ett moment med sorteringsanläggning, som jag tycker verkar svår. Det var flera i gänget, som deltagit i Mästarklassen i WKM och de tyckte inte alls att den var svår så det borde gå bra. Jag får försöka träna lite extra på de där momenten, som inte blev helt perfekta.

Innan jag åkte hem skulle Tassa och jag hämta får i en fålla. Det gick fint, vi fick ut fem får som vi började gå med. Så upptäckte jag att det var en svart tacka med, som varit ute förut och som inte verkade helt okej. Så jag gick tillbaka och bytte ut den tackan så att jag fick bara vita och sedan fick jag inte loss dem från fållan. Det är en sak, som jag inte lärt Tassa. När hon gick efter fåren i högervarv så sade jag "vänster", då vände hon istället för att gå mellan stängslet och fåren. Jag blev förstås jättearg och skrek åt Tassa. Hon försökte göra sitt bästa för att vara till lags, reste sig från där jag lagt henne för att hjälpa Tarzan, som klarade sig mycket bra själv. Hennes resande resulterade att tackorna fick panik och sprang mot fållan där jag försökte stoppa dem från att gå in igen och en tacka sprang på mig och gav mig några riktiga skrubbsår på benen. Där ser man, det kan uppstå blodvite även i fårhagen.

Nu har vi varit på kurs i Working Kelpieklubbens regi. Det är samma upplägg som förra året, det är hela veckan (man kan boka så många dagar man vill). Varannan dag är det kurs med Peter Nilsson och varannan dag träning. Det är något, som jag tycker är väldigt bra. Man lär sig en massa vid kurstillfället och kan sedan befästa kunskaperna dagen efter. Det fina är ju att man är flera, som kan hjälpas åt i träningen.

Tassa och jag har ju inte tränat alls sedan i höstas. Jag har inte haft tid eller möjlighet att åka någonstans och hemma har det inte funnits möjlighet av olika anledningar (tackornas dräktighet, isig hage, lamning, små lamm, jobb i Örebro m m. Vi var ju på IK-1 kurs men det var just under lamningen och då var jag för nervös och fr a för trött för att tillgodogöra mig något av kursen tyvärr. Vi var också på en kurs m WK-klubben och tvingades bryta därför att Tassa blev halt. Som tur var så blev hon snabbt bra, hon var troligen bara överansträngd.

Den här gången hoppas jag att vi ska vara friska och kunna fullfölja. Mina får har just flyttats till nytt bete. Det verkar fungera bra där. Det är visserligen dåligt med skydd för regn och sol men de har en stor björk, som de inte gick i närheten av första dagarna men idag såg jag att de varit där så då klarar de sig. Jag har ställt upp några grindar med en presenning över men där får inte alla plats. Fältet är stort men det är inte världens bästa bete, gräset hann växa för långt och det är ganska sankt. Det finns dock ca 1/4 eller kanske t o m 1/3 av fältet som är lite högre. Där växer det bl a något, som vi kallade "Hundkex" när jag var barn. Det har vita blommor som sedan blir frön. Både blommor och frön ser fåren ut att tycka om och mumsar i sig ordentligt. Alltså behöver jag inte oroa mig för fåren nu utan kan vara borta hela dagarna.

Kursen är i Bråfors, vilket jag tycker är bra. Det är inte så jättelångt att åka och dessutom bra får och marker. Det var väldigt varmt idag. Väldigt jobbigt för fåren. Man kanske borde avla fram särskilda "vallfår" med tunn päls men då fryser de förstås på vintern så det kanske inte är någon bra idé. Möjligen skulle de kunna ha täcken då????

Det är roligt att se att Tassa är riktigt duktig. Hon har lärt sig vissa saker, som hon inte kunde förut trots att vi inte har tränat. Det har tydligen mognat fram. Däremot är jag "ringrostig" tyvärr, här har det möjligen övermognat. När jag skulle träna idag så blev jag nervös och stökade till det. Jag tycker jag skulle komma ifrån nervositeten någon gång. Den ger med sig när jag får träna lite mera men när jag gör så här långt uppehåll så virrar jag till det ordentligt i början. Jag ska se till att skärpa mig i morgon. Då är Peter där så då litar vi nog på honom både Tassa och jag. Hon lyder mycket bättre när han är med. Fr a struntar hon helt i mig när jag blir så där vimsig, det märker hon också direkt. "Nu kan jag inte lita på matte, nu får jag klara mig själv".

Få se om detta fungerar nu. Blogg.se har uppgraderats och jag hade svårigheter att logga in. Men jag antar att allt är som tidigare. Jag vill helst inte att det blir några förändringar i datorn, det är så mycket, som ändras på alla andra områden och gör livet besvärligt. Så tyckte jag aldrig förr, jag älskade förändringar men nu vill jag att allt ska vara som det alltid har varit. Märkligt.

Det är så längesedan jag vallade nu så jag minns knappt hur man gör. Jag jobbade hela förra veckan och då hann jag ingenting annat. Jag åkte kl 6.00 på morgonen och kom hem kl 19.00 på kvällen. Efter att ha rastat och utfodrat hundarna, tittat till fåren och ätit själv så var det dags att lägga sig och sova. Hela helgen har jag varit trött sedan. Min dotter, hennes kille och min äldste son var här på lördagen. Det var jätteroligt, de kommer ju inte så ofta men det är roligt när det händer.
Inte konstigt att jag inte tycker om helger. Dagen före förra helgen gick min pelletsbrännare sönder och eftersom alla tekniker var lediga blev jag tvungen att själv åka till firman i Närkes Kil med brännaren och hämta en annan, som jag fick låna medan de reparerade min. Den här helgen hände något med bilen. En lampa började lysa och i instruktionsboken står att man genast ska sakta ner om den lampan tänds och sedan omedelbart kontakta verkstad. Eftersom det hände i lördags har jag varit tvingad att köra med bilen ändå. Jag får ringa genast i morgon bitti och höra om verkstaden kan ta emot bilen. Tyvärr är det midsommar nästa helg. Alla ska väl ha sina bilar lagade till dess och dessutom är de säkert lediga på verkstaden. Jag borde förstås inte måla f-n på väggen men risken är stor att det blir problem. Bor man på landet så är man alltid beroende av bil så det är alltid lika illa när den går sönder.

Jag har "oflyt" just nu. Moses har varit riktigt dålig två dagar. Han var ju med mig på Runnagården när jag jobbade och tjejerna var ute med honom. Han kan ha fått något gott att äta av dem. Han har så känslig mage så det räcker om han får lite skinka eller liknande för att han ska bli sjuk. Han spydde och hade diarré hela fredagsnatten och sedan har han bara legat och nästan inte orkat röra sig. Han vill inte äta (vilket förstås är bra) och han dricker inte mycket heller. Han bara viftar matt på svansen när jag pratar med honom. Tassa försöker ibland få igång honom men det har inte lyckats alls. Det är så tråkigt när Moses är sjuk, han börjar ju bli gammal, jag blir orolig då.

Nu är fåren ute på sommarbete. Igår fick de åka till sin hage där Åsenfåren var förra året. Det är bra med dagbok. Jag såg att jag släppte ut fåren den 9 maj förra året. Det är lite skillnad, förra året var det fem tackor som gick där. Betet räckte hela sommaren åt dem. I år är det trettio djur, tackor och lamm. Gräset har tyvärr hunnit växa högt, fåren syns knappt och de ratar ju mycket av gräset som är förvuxet. Jag har ju ett lamm som är fött 1 maj, jag tyckte att hon borde få växa på sig lite innan de skulle ut. Jag har ju också ett flasklamm, som dock är på väg att sluta med tillägget. Hon betar mycket, åt mycket pellets i lagården och äter något hos sin mamma också. Hon har fått Lammnäring två gånger om dagen och jag tänkte dra ner det till en gång. Dock har jag läst att det är bättre att sluta tvärt så jag kanske fortsätter med två gånger och när pulvret är slut så får hon klara sig utan. Hon är tjock och rund så jag tror inte det blir något problem.

Det är extra svårt med betesplanering när man inte har någon betesmark att planera med. Men jag har ju en stor hage utanför lagården, där det går sju kvigor nu. Hagen är mycket för stor för att de ska kunna beta allt så jag får vara med och dela på den. Det är den hagen där fåren går på vintern. Dessutom har bonden, som jag hyr lagård av, många vallar, som han slår och tar hö på. Han har sagt att jag gärna får låta fåren beta återväxten på alltsammans om jag vill. Problemet med det mesta av den marken är att det ligger långt från stora vägen så det är problem att få dit vatten. Det finns förstås körväg men det är inte säkert att jag kan köra där med bilen. I så fall får jag försöka fundera ut någon bra lösning.

Nu har jag tyvärr ingenstans att valla igen. Det är i det närmaste omöjligt att valla i hagen där fåren är nu med så långt gräs. Jag får kolla om Britt har lämpliga marker och får. Först måste jag städa här hemma och även i lagården. Här har jag inte haft tid med städning på flera månader. Jag har förstås dammsugit och även städat lite mera noga ibland men alla fönster är otvättade. Gail föreslog att jag skulle strunta i det och ha roligt med hunden istället men jag måste nog röja lite också. I lagården vill jag förstås plocka ihop lite och ströbädden ska ut. Jag har pratat med Hustomten och han har lovat men det kommer förstås att kosta tusenlappar. Ut ska den så det får väl kosta. Kärra ut det orkar jag inte.

Från och med måndag börjar jag jobba lite mera. Hittills har jag inbokat hela den veckan, midsommarhelgen och lite till ända fram i augusti. Men det är mest 2-3 dagar då och då, jag ville ju ha mera sammanhängande. Jag tror nog det kommer att gå bra att få jobb hela sommaren. Det kommer nya vikarier, som är helt ovana, då behöver man någon, som varit med lite längre. Jag har jobbat två dagar förra veckan. Jag hade hundarna med mig och tjejerna var överlyckliga. Det förgyllde deras dag, tyckte de. De kastar gärna pinnar till Tassa men jag säger ifrån att hon måste vila ibland. Hon blir jättestressad av det. Och det gick lika bra att sitta och kela med henne. Det är bra med djur, dem kan man visa kärlek och få kärlek tillbaka. Tassa vill ju gärna "kyssas" och bli klappad och smekt så hon var mycket nöjd. Även Moses är ju kelig, han tröttnar aldrig på det, så alla var nöjda. Det är sämre när det regnar och/eller är kallt, då står hundarna i rasthagen och väntar på att någon ska komma ut och ägna sig åt dem.